Om att leva

Musik piggade upp november

I god oktoberanda sammanfattar jag även november månad. Om sammanfattningar blir återkommande vet jag inte, men nu kände jag för att dela med mig. Enjoy!

Veckor med väntansvånda
I drygt två veckor väntade jag på besked om jag skulle få studieledigt till våren eller inte. Inte bra med oviss väntan för någon med utmattning. Jag är otroligt tacksam för att min arbetsgivare till sist beslutade att hörsamma min önskan.

Manus med utvecklingspotential
Det är så roligt att se hur något jag ändå varit nöjd med rent textmässigt för ett tag sedan nu utvecklas än mer. Tack vare bra feedback arbetar jag mig igenom manuset igen och ser hur det bara blir bättre. Jag redigerar inte så ofta som jag hade velat, eftersom jag fortfarande får vara försiktigt med hur mycket tid jag lägger på att sitta framför datorn. Av någon anledning är detta roliga arbete energitömmande och det tar tid att ladda om.

Bästa kvällen med musik 1
Mörka november inleddes med musikalen Ringaren i Notre Dame. Jag vart hänförd. Bästa musikalen jag sett på flera år. Den har sin utgångspunkt i Disneys animerade film från 1996 (musik Alan Menken, som bl.a. gjort musiken till Lilla sjöjungfrun och Aladdin) men storyn nu var något mörkare och vuxnare än Disneys original. En film jag för övrigt älskade när den kom.

Bästa kvällen med musik 2
Mörka november avslutades med Alan Walker. Ni vet den där norske dj:n med superhiten Faded. Jösses, vilken konsert! Jag hade längtat efter den här kvällen sedan biljetterna köptes i slutet av våren och oroat mig för att det skulle vara en för stor påfrestning, men inte. Det vara bara en sådan superhärlig energikick och jag kände mig mer på topp än jag gjort på månader.

En månad med svarta dagar
Jag gillar att shoppa kläder. Men är ingen storshoppare. Dessutom har jag lärt mig att plagg jag köper till fullpris oftast säljs på rea kort därefter så numera är jag reashoppare. Black Friday-hypen missade jag däremot totalt. Gillar egentligen inte att shoppa bara för att! men hade behövt ett par nya lågskaftade stövlar. Dock råkade de svarta readagarna infalla med att jag var helt slut. Så jag prioriterade att orka med utekvällen med Alan Walker och vilade mig genom helgen. Prova-stövlar-tillfällena gick mig förbi. Nåväl. Det blir julrea snart. Kanske okej stövlar i min storlek finns kvar tills dess.

Min förhoppning nu är en lugn december. Jag önskar lediga dagar med tid för manuset, lite lätt julfirande och en avslutning på året med goda vänner i traditionell nyårsanda.

Jo, och så passar jag på att hälsa nya följare för november välkomna. Stort tack för följandet! 🙂

Om att läsa

Det där Augustpriset

Så har Augustpriset delats ut igen, till några lyckliga författare. Eller ja, lyckliga, det vet jag ju inget om, men de borde åtminstone bli glada för att de får priset och en prissumma på 100 000 kr. Eller tycker de att det är jobbigt? Som att ”vad ska jag nu leva upp till?” Blir det en press och stress efter att en fått ett sådant här pris? Förmodligen. Folk får väl upp ögonen och följer författarskapet på ett nytt sätt. Kanske. Så, vad händer med självbilden och författarbilden?

Men. Pristagarna. Det var dem jag tänkt nämna.

Vinnarna för 2018 blev:
Skönlitterärt – Linnea Axelsson, Aednan (eller ska en inte ha ett sådant där ihopsatt ae … hm, hur gör man det?)

Fackligt – Magnus Västerbro, Svälten. Hungeråren som formade Sverige

Barn- och ungdom – Emma Adbåge, Gropen

Jag har inte läst någon av dessa. Och jag som åtminstone ibland försöker ha lite koll på barn- och ungdomsböckerna tyckte att det kändes trist i år när det mest var barnböcker som nominerats, mest bilderböcker. En bok för unga. Inte för att jag läst allt som getts ut för åldern typ nio år och uppåt så tänker jag att det väl måste funnits någon mer bok som platsat för en nominering i år än enbart Jenny Jägerfeld, som nominerades för sin Comedy Queen.

Priset för barn- och unga borde delas upp i två kategorier. Och har man inte råd med det, slå ihop de skönlitterära och de fackliga till en kategori, så finns prispengar för två författare i barn- och unga kategorin. Och tycker du att det låter dumt? Ja, då är du med på hur dumt jag tycker det låter att priset för barn och unga inte är uppdelat.

 

Böcker

Xirianas gåta – Joseph A. Davis

Xirianas gåta (2018) är tredje boken i serien om Markus av Trolyrien, en fantasy som utspelar sig i en annan värld till vilken Markus, en en helt vanlig kille, kommit genom en portal. Markus är nu ditkallad för att än en gång rädda världen från monster.

I Xirianas gåta gör Markus några kära återseenden och stiftar även ett par nya bekantskaper. Förutom monster som förpestar den vackra världen och dödar allt växtligt brottas Markus även med sina känslor. Att vara kär i någon och våga säga det, är långt mycket svårare än att dra ett svärd mot ett monster.

Jag tycker de här böckerna har blivit starkare. Visserligen var Markus av Trolyrien en spännande saga, men i jämförelse med de följande var den varken lika fängslande eller lika väl uppbyggd. Xirianas gåta däremot fängslade mig från början till slut. Det som fått böckerna att växa är att jag upplever språket starkare och tajtare, mer rakt på. Handlingen har en tydlig riktning, till förmån för dramaturgin. Att Joseph A. Davis snarare berättar än gestaltar bidrar till den där känslan av att jag läser en äventyrlig saga med härliga ingredienser som märkliga monster, vackra möer, stolta kungar och drottningar och magiska svärd. På samma gång lyckas Davis även beröra teman som invandring och andra sedvänjor så att det blir både vardagliga och exotiska inslag i handlingen.

Pärlan förlag ger ut litteratur med kristna budskap och referenser och i den här serien består de kristna inslagen, t.ex. av att karaktärerna försöker efterleva det som är skrivet i Glädjens bok eller att de tror på Kung Josua, aspekter som bidrar till att fördjupa varför de handlar som de gör. Kung Josua spelar dessutom en viktig roll i hur det hela utvecklar sig.

Om Joseph A. Davis kommer med fler böcker i serien vet jag inte. Å andra sidan finns här tre spännande böcker att läsa så länge. Xirianas gåta, liksom de föregående, passar läsare i åldern från cirka 12 år. Och så vuxna som aldrig växer upp. 😉

Stort tack till Pärlan förlag och författaren för recensionsexemplaret!

En bok att köpa eller läsa mer om? Du hittar Xirianas gåta bl.a. här och här.

Markus av Trolyrien (bok I) Verarnas drottning (bok II)
Om att leva, Om att skriva

Dubbelt yay!

Två dryga veckors vånda av funderingar om studieledigheten skulle beviljas eller inte är slut. Jag fick ledigt! Yay!

Stor lättnad. Det är inte som att utmattningssymtomen försvinner av sig själva nu, men det blir så mycket lättare att hantera dem när jag vet att jag får möjlighet att styra över min tid och innehållet i den på egen hand. Inte alla förunnat att ha det så och jag är oändligt tacksam över att jag får den chansen en period framöver.

Det andra yay:et står senaste kommentarerna från kursledaren för. Jag skickade in två kapitel på cirka fem sidor vardera och fick bland annat tillbaka det här:

Med dessa kapitel har du tagit romanen till en helt annan nivå än tidigare. Båda kapitlen känns skissade på ett stringent sätt, inga onödiga beskrivningar, inga övertydligheter, men inte heller några luckor som hindrar oss från att förstå och följa med.

Sedan följer några förklaringar till varför texten nu upplevs på detta viset och i själva texten finns löpande kommentarer som övervägande hyllar olika stycken, gestaltningar och dialoger. Än en gång får jag bekräftat att jag faktiskt håller på med något jag kan. Att manuset i våras övervägdes för en publicering av ett förlag var ju stort det med, men då fick jag inte svart på vitt vad som faktiskt funkat och inte. Utdraget av förlagets lektörsutlåtande jag tog del av då var mycket mer generellt.

Så. Bara att göra som jag gjort här nu då. Eller ja, på ett ungefär då. Tidigare kapitel har både ett annat innehåll och ett annat syfte, men jag är rätt säker på att jag ska kunna applicera något av det som finns i dessa två kapitel även på de tidigare för att de ska bli mer jämlika varandra. Och gissa om jag tycker att det ska bli kul. Dessutom, sådant här kan jag pyssla med jättemycket i vår. Wow!

 

Om att leva

Det kanske inte går …

… det här med att få tjänstledigt för studier i vår.

Men jag har inte gett upp än.

Bara nästan.

En ska jämt vara så pepp. Tänka positivt och att det löser sig och ordnar sig och att det blir bra i slutändan. Och ja. Jag kan också tänka så. Men blir samtidigt evinnerligt less på att kämpa och hålla på i motvind. För det har varit motvind sedan förra vintern. Och ett himla regnande på samma gång.

Paraplyet har fläkts ut och in. Regnkappan har blåst iväg. Allt som är kvar är en tidning att hålla över huvudet. Och den håller på att lösas upp. Nu står jag snart här dränkt i ett skyfall, om inte solen dyker upp.

Det är den bittra sanningen. Måhända att jag klagar. Ibland har en anledning. Trots två armar och två ben som fungerar. Så det så.

Det är lätt att jämföra sig med andra. Den har det si och den har det så. Någon har gjort tre sociala saker i helgen och städat OCH promenerat i solskenet.

Vad gjorde jag i helgen? Det enda sociala som var inplanerat borde jag låtit bli på grund av yrsel men jag tog mig ut och umgicks en mycket kortare stund än planerat. Jag sov därefter. På söndagen sov jag också på dagen. Tyckte tv:n gav för många intryck så det blev podd-lyssning i soffan istället. Och så läste jag lite.

Det tar på redan ansträngda krafter när ovissheten tränger på. Och därför skriver jag inlägg om det här tråkiga i livet. Det finns det med. Vi är bara lite sämre på att flasha med det i sociala medier. Kanske vi inte vill verka gnälliga. Kanske vi inte vill vara ärliga. Kanske vi bara är rädda för att inte få några likes.

Om att leva

Hur ska det gå

Vad gäller litteratur är jag van vid att det oftast är rätt lyckliga slut i böckerna jag läser. Kanske beror det på att jag läser många ungdomsböcker. De bör tydligen skrivas på ett sådant sätt att någon form av hopp förmedlas, just för att de riktar sig till unga. Även här finns förstås undantag och vissa slut kan vara lite mer öppna, än kanske snarare eländiga. Å andra sidan, hur många eländiga slut har vi faktiskt i vuxenböckerna? Tenderar inte även de vara mer av de öppna slaget, om de nu inte är lyckliga?

Jag skulle i alla fall gärna vilja se ett lyckligt slut på frågan om att få studieledigt till våren (som jag skrev om nyligen). Dock verkar det slutet få vänta på sig. Ska jag kanske betrakta det hela som en uppföljare – för det är ju inte slut än –  och att det jag befinner mig i nu är en sorts cliffhanger?

To be continued …

Hur ska det gå? (Bild från Shaun Tans Sommarregler)
Böcker

Ut på det djupa – Ulrika Lidbo

Ut på det djupa (2018) hörde jag om på Bokmässan nu senast. Ulrika Lidbo satt med i en panel med bl.a. Lisa Bjärbo (Inuti huvudet är jag kul) och samtalet handlade om ungas psykiska hälsa och hur detta tas upp i litteraturen. Boken intresserade mig då den bland annat tar upp drogmissbruk, däremot så blev jag inte så berörd som jag förväntat mig.

Ut på det djupa handlar om Lina och Sanna som är systrar med ett drygt år mellan sig. De har alltid varit vänner och nästan som tvillingar, men Sanna hänger mest med sin kille som kör motorcykel, och så bråkar hon alltid med mamma och sambon. Hon är inte alls sig lik och Lina känner sig väldigt ensam och osedd när allt handlar om Sanna och hur orolig mamma och hennes nye man är. Inte blir det bättre av att Linas bästa vän sagt upp vänskapen, med hänvisning till att Lina är tråkig – just för att hon inte vill dricka när de är på fest.

Det jag uppskattade mest i Ulrika Lidbos Ut på det djupa var hur en vänskap till en nyinflyttad tjej skildrades. Linas tankar och känslor inför att få en ny vän och förhoppningen hon har att de kommer hänga hela sommaren och bli bästisar tog verkligen tag i mig. Linas personlighet, hennes rätt svaga sidor och osäkerhet tycker jag också var starkt beskrivet och jag riktigt led med henne när hon i sin osäkerhet velar över vem hon egentligen är och hur hon ska vara.

Spåret med systern, som uppenbarligen har stora problem, påverkar förstås hur Lina mår och har det, ändå brydde jag mig inte så mycket om den biten. För mig var behållningen Linas bekymmer med att bli och vara någons vän. Som tonårig läsare kan det kanske vara så att biten med systern, liksom den med drogerna, väcker ett större intresse och skapar större spänning att ta del av än för mig som är vuxen.

Är du nyfiken tycker jag absolut att du ska ta en titt. Det är trots allt en fin och välskriven bok om ett mycket viktigt ämne: Att vara anhörig, och syskon, till någon med drogproblematik.

En bok att köpa eller läsa mer om? Du hittar Ut på det djupa t.ex. här och här.

Psykisk ohälsa bland unga – Jenny Jägerfeld, Sofia Nordin, Lisa Bjärbo, Ulrika Lidbo
Om att leva

Sömnigt och sömnlöst

Ett symtom för utmattning är störd nattsömn. Jamen, det har även jag bekymmer med tänker du kanske. Och har du det ska du ta det på allvar.

Om en besvarar skanningsfrågor för utmattning och stress brukar en få fundera på om symtomen funnits i minst två veckor. Ärligt talat, hur många av oss reagerar redan efter två veckor? Snarare två månader. Och då har det oftast gått alldeles för långt. Men det går att åtgärda. Även om vägen tillbaka för det mesta kan vara rätt lång. Några veckor räcker sällan. Flera månader kan behövas, och det i proportion till hur illa däran du var av din utmattning.

Själv är jag superkänslig numera. Eller rättare sagt: Jag börjar bli superkänslig igen. Lite för mycket på jobbet och sådant jag annars inte skulle reagera nämnvärt på, eller ens fundera över, fastnar och poppar upp, om och om igen. Samma scener, dialoger och situationer går på repeat. På natten förstås. När jag borde sova, förstås. Och ja, det är jobbet som är boven i dramat. För hemma är det lugnt. Tack och lov!

Men jag tänker inte vänta i evigheter på att det ordnar sig. Jag vill inte att allt blir galet igen.

Jag vill inte riskera att jag inte klarar av att arbeta med datorn igen eller inte förmår att titta på tv eller lyssna på andra halvan när han berättar om sin dag. Jag vill inte ha yrsel och flimmer för ögonen. Jag vill inte ha släckta lampor i rummet på grund av ljuskänslighet. Jag vill inte låta bli att yoga för att jag inte klarar ansträngningen. Jag vill kunna åka spårvagn utan att få huvudvärk av att den gnisslar. Jag vill kunna träffa vänner utan att behöva sova efteråt. Jag vill kunna gå och handla och se var kortapparaten är – ja, jag vill inte vara blind för allt jag har framför mig. Och jag vill kunna skriva på mitt manus, när jag vill och så länge jag vill.

Alltså tänkte jag att jag tar ledigt i vår. För studier. På heltid.

Att studera innebär bland annat att jag genom olika kurser kan lägga fokus på mitt eget skrivande. På så vis förfogar jag över min tid och dess innehåll. Till skillnad från nu.

Håll tummarna för att det blir som jag vill. För det är andra gången sedan maj jag ber om studieledigt. Men jag vågar inte hoppas på att det blir lättvindigt eftersom svaret har dröjt. Så gissa om jag i flera nätter och dagar haft det både sömnlöst och sömnigt. Imorgon (måndag) ska jag få besked. Kanske börjar en ny process då. En med facket.

Böcker

Sömnernas sömn – Elin Säfström

Elins Säfströms Sömnernas sömn (2018) är tredje boken om Tilda som är väktare i Stockholm. Själv tänker jag till viss del på henne som Buffy, the vampire slayer, även om Tilda varken möter vampyrer eller dödar de väsen hon är i kontakt med. Ändå är hon i samma hjälte-kaliber. En cool tjej med ett till synes omöjligt uppdrag. What´s not to like liksom?!

I Sömnernas sömn har tomtarna ting i staden, troll löper amok och det bråkas rejält mellan de två olika rådarna (för det är ju så de kallas, tomtar, vättar, troll och älvor). Tilda vet varken ut eller in. Inte kan hon fråga mormor heller. Men så kommer en annan väktare till undsättning, en rätt odräglig ung kille med ett supersjälvsäkert flin. Tilda vill inte ha hans hjälp alls, men inser att det kanske finns något att få ut av stödet ändå. Speciellt när människor, och en av Tildas vänner, far illa av de konstigheter som enbart drabbade trollen.

Tilda, the rådar-fixare, använder sig mycket av humor för att tackla det hon måste ta itu med, men här i tredje boken har hon det riktigt kämpigt. För inte nog med att rådarna ställer till det och hon är ensam med bekymren, så har hon det knakigt med vännerna. De som vill varandra väl, men där det ändå blir fel. Det är rätt tungt och mörkt i denna tredje bok om Tilda. Läsningen flyter visserligen på men jag dras med i hennes svårmod och känner mig faktiskt lite betungad jag med. Bra jobbat av Elin Säfström som lyckas med detta, att skapa ett sådant engagemang i hennes karaktärs ovanliga vardag.

Eftersom jag följer Elin Säfströms blogg (och hon är så snäll och rar och läser minsann om mina skrivbryderier) känns det lite märkligt ett tycka en massa om en bok, när dess författare känns rätt nära. Men det gör jag i alla fall. Och du som brukar läsa mina bokomdömen vet att jag är rätt ärlig. Så även i detta fall. Hade jag inte gillat något, hade det lyfts. Men nu tokgillar jag den här serien. Tanken på vad som sker i Stockholms innerstad med knasiga och farliga rådare som lever mitt bland Stockholmarna som inte ser dem alls – Tildas förtjänst förstås – är roligt att läsa och fantisera om. Och även om Sömnernas sömn är sista boken om Tilda så har jag inte fått nog. Rekommenderas!

Vill du läsa mer om Sömnernas sömn eller köpa? Då hittar du den bl.a. här och här.

 

 

 

 

 

 

 

En väktares bekännelser och Visheten vaknar, bok ett och två i serien.

Om att skriva

Ska bara redigera lite

Så öppnar jag upp ett kapitel och börjar fundera på vad som kan göras skarpare. Tajtare. Tydligare. Hur starkare närhet till karaktären kan skapas. Hur dialogen kan ge karaktärerna personligare röster.

Jag ska bara jobba med tio sidor. För då får jag uttömmande feedback på styrkor och brister. Så tio sidor ska lämnas in på måndag kväll.

Jag sitter där med uppmärksam blick, ändrar och fixar, tänker att jag bara ska ta en knapp timma för den här stunden. Snart märker jag att tiden flyger iväg. Timman har gått och jag har inte kommit längre än en och en halv sida. Men vad gör det? Jag har fått vara i den där härligt uppslukade känslan när tiden upphör och jag blir ett med texten.

Mer sånt tack.