Om att leva

Det kanske inte går …

… det här med att få tjänstledigt för studier i vår.

Men jag har inte gett upp än.

Bara nästan.

En ska jämt vara så pepp. Tänka positivt och att det löser sig och ordnar sig och att det blir bra i slutändan. Och ja. Jag kan också tänka så. Men blir samtidigt evinnerligt less på att kämpa och hålla på i motvind. För det har varit motvind sedan förra vintern. Och ett himla regnande på samma gång.

Paraplyet har fläkts ut och in. Regnkappan har blåst iväg. Allt som är kvar är en tidning att hålla över huvudet. Och den håller på att lösas upp. Nu står jag snart här dränkt i ett skyfall, om inte solen dyker upp.

Det är den bittra sanningen. Måhända att jag klagar. Ibland har en anledning. Trots två armar och två ben som fungerar. Så det så.

Det är lätt att jämföra sig med andra. Den har det si och den har det så. Någon har gjort tre sociala saker i helgen och städat OCH promenerat i solskenet.

Vad gjorde jag i helgen? Det enda sociala som var inplanerat borde jag låtit bli på grund av yrsel men jag tog mig ut och umgicks en mycket kortare stund än planerat. Jag sov därefter. På söndagen sov jag också på dagen. Tyckte tv:n gav för många intryck så det blev podd-lyssning i soffan istället. Och så läste jag lite.

Det tar på redan ansträngda krafter när ovissheten tränger på. Och därför skriver jag inlägg om det här tråkiga i livet. Det finns det med. Vi är bara lite sämre på att flasha med det i sociala medier. Kanske vi inte vill verka gnälliga. Kanske vi inte vill vara ärliga. Kanske vi bara är rädda för att inte få några likes.

12 reaktioner till “Det kanske inte går …”

  1. Man måste inte alltid vara positiv, och orkar inte vara det heller…Och du har verkligen anledningar att klaga, du har haft och har det tufft och det är modigt att skriva om det på bloggen. Även tröstande för andra som känner igen sig, är min erfarenhet, (jag deppar ju verkligen ohämnat på min sida ibland;) Men jag tror, precis som du antyder, att det är viktigt att visa även baksidan av livet. Det här rådet är verkligen inte lätt att lyda men jag tror att det vore bra om du kunde använda det negativa du känner nu till att slåss för dig själv. Visst ska man kompromissa arbetsgivare/-tagare, men det har du ju gjort, och det här handlar främst om din hälsa. Och det är en av de viktigaste saker vi har i livet. Så HEJA DIG och stå på dig!! KRAM!

    1. Tack snälla du för pepp och stöttning!
      Det har varit ett tufft år, och jag har inte ens beklagat mig över allt officiellt men det finns lite mer att ta på. Som det säkert ofta är för många, vi släpper inte ut allt för allas åskådan. Men vissa bitar tycker jag att jag kan vara öppen med. Precis så som du också är. Och jag tycker inte alls att du deppar ohämmat. Balanserat deppande snarare. 😉
      Livet är ju inte alltid på topp, och jag vill väl helt enkelt lyfta mer än enbart det enkla och roliga. Men ibland undrar jag allt hur mycket en ska kämpa. För jag är rätt bra på att ta vara på min ilska, men just nu är jag i ett vägskäl. Fortsättning följer. 🙂
      Kram på dig!

      1. Jag vet ju att du är klok och bra på att se vad du behöver, och just därför tycker jag att du ska fortsätta att lyssna till dig själv. Det borde din arbetsgivare också göra. (På tal om att vara ilsken, men jag kan inte låta bli att skriva det). Heja dig, Helena, du har helt rätt i det du önskar och det finns starka skäl till att du borde få det beviljat!

        1. Jag är väl rätt bra på att se vad jag behöver, även om jag kanske inte alltid liksom följer mina egna råd. Inte så snabbt som jag borde iaf … 😉
          Och jo, nog blev det äntligen ett ja till ledigheten! Ett lyckligt inlägg kommer, ska jag bara samla mig lite först. 😀

  2. Ovissheten är grym på att stjäla energi. Jag tror att du har lättare att tackla ett beslut, oavsett vad det blir. Men nog borde din arbetsgivare förstå hur viktigt det är för dig att vara tjänstledig för att du sedan ska komma tillbaka och orka vara tillbaka.
    Det är fint att läsa dina ärliga inlägg. Jag hoppas att det vänder snart.

    1. Tack Eva! Lite svårt att skriva om det är det förstås, just med tanke på hur öppen jag kan, och ska, vara men vissa saker känns ok och bra att dela med mig av. Speciellt när jag får så fint stöd av mina bloggvänner.
      Visst hade det varit lättare att få ett rakt besked. Men nu är det som det är. Både jag och arbetsgivare har lagt korten på bordet så vi vet vad som gäller. Jag ger det några dagar till. 😊

  3. Känner igen det där att det känns som om alla andra vadar omkring i sockervadd och regnbågar. Därför är jag noga (hoppas jag åtminstone) med att dela med mig av promenader i snöglopp, varvat med de lite mer vanliga/perfekta solskensbilderna. Ser fram emot att höra hur det går med tjänstledigheten, för mig är det väldigt peppande att du åtminstone försöker. Kram!

    1. Sockervadd och regnbågar! Precis!
      Jag älskar dina solskensbilder (å grushögs- å hemmabilder) så sluta för all del inte med dem. Och även du bjuder ju på en vardag med skav så nog finns mycket att känna igen sig i av både gott och svårt.
      Tack, vad fint att höra att mina strävanden peppar. Jag blir själv alltid tokimponerad av folk som kämpar för att nå sina livsmål. 🙂 Tänker inte alltid på att jag kanske faktiskt hör till den kategorin jag med. 😄 Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.