Guldkorn i gruset

Jag tittar tillbaka på ett eländigt år och finner flera guldkorn och värdefulla upplevelser. Några har lett till insikt och personlig utveckling, andra har bara varit rent nöje.

År 2018 har präglats av utmattning med t.ex. trötthet, yrsel och att oförmå alldeles för mycket (Hur illa det faktiskt var). Året inleddes med eländet och avslutades med det. Månaderna däremellan fungerade, eller snarare ofungerade jag i olika grad. Mitt sociala liv har varit på sparlåga eftersom jag inte mäktat med att träffa folk.

Alltså funderade på vad jag egentligen gjort och vad som varit bra med året. Här kommer några punkter, helt utan inbördes ordning:

• Romanskrivarkursen jag gått under hösten och som jag fortsätter med i vår. Jag har lärt mig jättemycket och träffat trevliga deltagare.
• Sommaren: Vädret. Jag vet klimathot och så, men jag njöt av att kunna bada nästan varje dag. I varmt vatten!
• Ändrad tjänstegrad i höstas till halvtid. Jag lämnade också ett extrajobb sedan fyra år tillbaka och fick ett annat som för det mesta är oändligt mycket lugnare än förra.
• Nästan antagen av ett stort förlag. De övervägde en utgivning av mitt manus. MITT MANUS! (Förlåt att jag skriker, blir bara så exalterad.) Att nästan bli utgiven var nästan lika bra som att bli det. 🙂
• Resor: Helsingborg och utställningen av Shaun Tans bilder.
  – Spanien med morgonpromenader längs den nästintill oändliga strandpromenaden och läsning vid poolen.
  – Spa och en övernattning med jättegod middagsbuffé här i början av hösten. Välbehövligt och mysigt.
• Ny vän tack vare bloggandet. Vi har träffats och fikat flera gånger. (Japp Louise, jag menar dig! Louise är författare och bloggare som bl.a. hittas här.)
• Musikupplevelser: Hösten har bjudit på fina musikupplevelser i form av en konsert med tv-serie-/filmmusik, en spelning med Alan Walker och musikalen Ringaren i Notre Dame på Göteborgsoperan. Musik sätter alltid guldkant på tillvaron.
• Minus och plus på samma gång: Att ha fått utmattning. Jag har lärt mig värdesätta och ta vara på vardag och liv på ett nytt sätt. Upplevelsen av utmattningens många olika symtom har även inneburit att jag fått förståelse för hur människor med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såsom autism, adhd) kan uppleva olika situationer. Värdefull kunskap och insikt som gett större förståelse för dem och vad de behöver. Något jag har nytta av som socionom och ja, som människa. Alltid bra att förstå hur andra upplever olika saker. (Bra till författandet också.)

Sådär, en lista utan inbördes ordning. Men en sak borde kommit först. För den har varit helt bäst. Så sist, men inte minst … Lillstrumpan, vår brittiska långhårskatt, som vi för ett år sedan bestämde oss för. Utan henne skulle det här året varit ännu eländigare. Nog för att hon grävt i våra krukväxter, tussar ner våra möbler med sin päls, avskyr allt vad pälsvård heter och jagar andra katten, så är hon alldeles alldeles underbar.

Sover gott mot mattes arm

Nu håller jag tummarna för ett år där jag orkar mer. Ett mycket bättre år helt enkelt. Med tjänstledighet som väntar 1 februari tycker jag det verkar lovande.

Gott nytt år!

Och välkommen mina två nya följare! Jätteroligt att ni valt att följa min blogg. Stort tack för det!

Annons

Dagen du förstörde allt – Linnea Dahlgren

Linnea Dahlgren var en av årets författare på Debutantbloggen men jag tror hennes bok hade väckt intresse ändå. Den stod där i hyllan på biblioteket och lockade med sin spännande titel. Och Dagen du förstörde allt (2018) blev en bladvändarläsning.

Dagen du förstörde allt handlar om Kassandra och Melanie. De är superbästisar och ska vara vänner livet ut. Ja, sitta på äldreboendet och hålla varandra i handen. De ska göra allt tillsammans innan dess. Tills dagen kommer när Kassandra ändrar planerna och förstör allting. Melanie blir ensam. En omöjlig uppgift tar vid. Hur lever man utan den som är ens andra halva?

Linnea Dahlgrens språk är rent och rakt med mycket omtanke för handlingens ämne. Du har nog gissat vad som sker. Rätt snart i bokens inledning blir Melanie ensam efter att bästisen tagit sitt liv. Vi följer Melanies sorgeprocess och ja, det är jättesorgligt och tragiskt, men samtidigt fint och hoppfullt. Melanies liv får ett stort hål, men hon är inte ensam. Inte så som hon trodde.

Dahlgren beskriver en väns sorg, liksom syskons och föräldrars, mycket trovärdigt. All sorg är personlig och tar sig olika uttryck och det är okej. Ett tungt ämne som sagt, men en finstämd berättelse. Författaren skildrar skickligt det svåra i att förlora någon samtidigt som livet och vardagen går vidare. Frågan de anhöriga ställer får till viss del ett svar. För mig är inte svaret på Varför? så viktigt och berättelsens fokus ligger inte heller där, och det är bra. Detta är mer en berättelse om Melanie, inte Kassandra.

Är du nyfiken på Dagen du förstörde allt tycker jag att du ska ge den en chans. Rekommenderas!

En bok att köpa eller läsa mer om? Du hittar Dagen du förstörde allt t.ex. här och här.

Nästan som du – Katarina Persson

Katarina Perssons spänningsroman Nästan som du (2017), gav mig ett antal timmars härlig bladvändarläsning i julhelgen. Att den utspelas i Stockholm, i bekant miljö för denna göteborgare var också ett stort plus.

Martina får en dag ett brev som hotar hennes fridfulla liv och framgångsrika blombutik. Kunderna prisar hennes sätt, förmågan att småprata och se dem, liksom hennes fantastiska blomsterarrangemang. Samtidigt som brevet dyker upp gör hon en nyanställning av en ung tjej, Lyra. Anställningen leder till vänskap, men även något annat. Martina är blind för det som sambon och en vän ser. Lyra blir allt mer lik sin chef till både sätt och utseende.

Jag har i flera år följt författaren, Katarina Persson, genom hennes blogg. Hon är dessutom vänlig nog att följa mig och mitt skrivande. Att läsa bloggvänners böcker – för att inte tala om recensera dem – tycker jag alltid medför en svårighet. Hur objektiv är jag och kan jag vara? Om jag tycker att boken brister, vågar/kan jag säga det då? Jag har ju påpekat sådant jag upplevt som mindre välskrivet hos flera svenska författare, och tillika debutanter, så det tvekar jag egentligen inte över. Alltså skulle jag nog säga vad jag anser. Men vill samtidigt inte dissa någon. Jag vet ju hur galet mycket en investerar av sig själv på många olika vis för att få till en publicerad bok. Så, med detta sagt kan jag tillägga att hittills har bloggvänners böcker skänkt nöje och underhållning, bland annat genom välskrivna och genomtänkta handlingar. Så även denna gång.

Med Nästan som du är jag fast från början. Jag vill inte lämna den växtliga blomsterbutiken med sina djungelljud och dofter. Affären blir som en egen karaktär. Martina och Lyras historier berättas ur varsitt jag-perspektiv och mörka hemligheter nystas upp. Nog för att jag gissar att det kommer utmynna i en sorts katt-och-råtta-lek anar jag inte hur det ska sluta. Spänningen upprätthålls rakt igenom och jag känner för karaktärerna. Särskilt en är väl tänkt att betraktas som skurk, men jag har svårt att se det så. Det är bra gjort av författaren, att få mig som läser att känna denna kluvenhet. Jag gillar det. Inget är ju någonsin helt svart eller vitt. Nästan som du, rekommenderas!

En bok att köpa eller läsa mer om? Du hittar Nästan som du t.ex. här och här.

Katarina Persson kan du hitta på hennes blogg där hon skriver om sitt skrivande, t.ex. om sin senaste bok Samhällets fiende.

 

Juletid – lätt och svårt

Nu ska en önska god jul. Men det här med en god jul och julfirande är inte alltid så enkelt för många.

Så jag önskar dig som trivs med julfirande och allt vad detta innebär en fin jul. Och du som tycker att det är en svår tid önskar jag kraft och att du finner några guldkorn i det som julens högtid för med sig.

Själv uppskattar jag i år lite extra att jag arbetar kontorstider – minus extrajobbet som innebär två lördagar. Men jag kan ändå få njuta av ett antal extra dagar ledigt. Sist julen låg så här käckt i kalendern studerade jag nämligen och missade de där kontorsbefriade dagarna. Ena året satt jag med hemtenta, och andra året med en uppsats. (Fick visserligen en examen sedan, så det var okej att missa.)

Ha det fint så hörs vi efter juldagarna igen!

Tankar mellan sött och salt

Marta Söderbergs senaste ungdomsbok Tankar mellan sött och salt (2018) upptäckte jag tack vare att en annan bloggare (minns inte vem) gillade den. Och ja, här få ni ännu en bloggare som tyckte boken var bra.

Moa ska börja nian. Med en stor klump i magen. För i somras hände något. Och nu avskyr klasskompisarna henne. Ny i klassen kommer Ana, det vill hon i alla fall kallas fast hon heter något annat. Ana är jättesmal och äter aldrig i bamba. Men hon bryr sig inte om att Moa är utfryst så Moa har åtminstone någon att sitta med på lektionerna.

Det finaste med Tankar mellan sött och salt tycker jag är hur Moas familj skildras, dels ur hennes ögon, dels hur de är. Här finns en mamma, pappa och en syster där alla bara känns så otroligt vanliga. Måna om varandra och upptagna av egna bekymmer. Vardagen rullar på. Utan att de märker hur illa Moa far i skolan. Hon gör ju allt för att hålla dem ovetande. Men hon pratar med Edward, sitt fantasifoster och skådespelare i USA. Och han lyssnar. Och börjar ställa krav. Hon kan inte fortsätta ha det så som hon har det i klassen.

En varm vänlig vanlig familj och ensamma Moa. Matvägrande Ana. Och det där som hände i somras. Allt ger en bladvändarläsning som är över på några timmar. Jag tycker inledningsvis att det är svårt att svälja historien med Edward, men vänjer mig vid hans roll och Moas tankar om honom.

Marta Söderberg skriver på ett lättläst språk om svåra ämnen. Min stora behållning är att hon har låtit Moa ha en ”normal” familj. Om den varit dysfunktionell hade det blivit för tungt. Rekommenderas!

 

En bok att köpa eller läsa mer om? Du hittar Tankar mellan sött och salt bl.a. här och här.

Brittisk läskompis till brittisk mysdeckare

Egentligen har jag två läskompisar. Men bara ena får vara med på bild nu. Bild tagen lite nära sådär, när jag tog en läspaus och tyckte min läskompis skulle fotas. Det är så himla mysigt med sällskap som spinner när en läser. Och ja, hon är en brittisk korthår. (Om kopplingen till rubriken blev svårknäckt.)

Boken jag läst under veckan var en mysig deckare. The Mitford Murders. En bok som växte i en långsam lunk. Stillsamt tempo och vilsamt språk. Och en rätt spännande handling med fina karaktärerar att bry sig om. Perfekt läsning när jag haft ett jobbigt tungt och segt huvud nu ett tag. Så skönt med några extra dagars ledighet framöver.

Jessica Fellowes står tydligen även bakom Downtown Abbey (om jag inte missuppfattat det helt…) Hur som helst. En stund mysig läsning blev det i alla fall med denna pusseldeckare. Och den verkar vara en serie. Yay.

Hybris! Vem? Jag? Inte alls!

Som titeln antyder håller jag på att få storhetsvansinne eller ja, hybris.

Felet är min kursledares. Människan överöser mig, eller snarare även min senaste textinlämning, med lovord.

Nu kan jag ärligt säga att det behövs. För med ett par veckor präglade av tokhuvudvärk har jag haft svårt att redigera mitt manus och de ändringar jag gjort har inte direkt alltid blivit lysande. Så med någon sorts kisande (dataskärmen har varit jobbig att titta på pga huvudvärken) och någon sorts envishet i att ändå försöka få det så som jag vill har jag igen fått höra att det faktiskt blir bra. Och att jag utvecklats.

Så ja. Nu har jag hybris. Vi får se hur länge det håller i sig. Imorgon hoppas jag vara fri från huvudvärk så att jag kan ta ett par timmar för nya ändringar till nästa och sista inlämningen. Gissar att jag nog landar rätt tungt då.

Ändå. Upp som en sol … Ganska nice att få de stunderna också. Jag som annars mest bara lite sådär förnöjsamt travar på och tycker att skrivandet i allmänhet är en rätt trevlig sysselsättning. Kul när ens sysselsättning ger lite mer än så. 😊

Sommarregler – Shaun Tan

I somras läste jag Shaun Tans Sommarregler (2013) en bilderbok som passar vuxna lika bra som barn. Att ett inlägg kommer nu, så här lite före jul beror på att jag i somras glömde bort att skriva om vad jag tyckt. Det var väl helt enkelt för fint väder.

Sommarregler är en titel som speglar innehållet. Det gäller att tänka på vad en gör om somrarna. Och kanske reglerna går att tillämpas även andra dagar om året? Även om sniglar kanske inte är något vi behöver bekymra oss över om vintrarna direkt. Bilderna fyller uppslagen och bildtexterna är få. En mening för att illustrera regeln en bör tänka på. Saker en alltid ska göra, eller saker en aldrig ska göra.

Som vanligt finns en underfundighet i bilder och text. De kombineras fint och jag gillar att det även finns många fina lärdomar att ta del av, så som det sig brukar i Shaun Tans böcker. Han har en vänlig syn på människan och en nyfikenhet på omvärlden och oss människor, som genomsyrar många av böckerna, så även denna gång.

”Trampa aldrig på en snigel.”

Med mycket klokskap och humor fångar Shaun Tan i Sommarregler ett par pojkars sommar. Jag gissar att de är bröder, eftersom det finns en konkurrens i leken och den somriga vardagens bestyr. Men mest av allt finns där en kamratskap mitt i ett spännande äventyr. Som vanligt är jag helt såld (får väl erkänna att jag är ett fan) och jag rekommenderar varmt denna bok om sommarens regler med sina många klokskaper. Läs den!

”Vänta aldrig på en ursäkt.”

Sommarregler, en bok att köpa eller läsa mer om? Tyvärr är den lite svår att få tag på men finns på norska t.ex. här. Annars finns den säkert på ditt bibliotek.

Visste du att Shaun Tan fick ALMA-priset 2011 (Astrid Lindgren Memorial Award)?

Tidigare inlägg om Shaun Tans böcker: Berättelser från yttre förorten, Det röda trädet, Borttappad, Ankomsten och så inlägget om utställningen av hans bilder som jag var på i somras.

Sommarregler – Shaun Tan

Trägen vinner

Jag är en envis person. Men det är inte den egenskap andra beskriver mig med. För det är inte som att jag alltid måste ha min vilja fram på det viset. Verkligen inte.

Däremot är jag envis på så sätt att jag sällan ger upp eller överger det jag gör. Bloggen är väl ett bra exempel. Den är sex och ett halvt år. Enligt en studie jag tog del av för flera år sedan, som handlade om bokbloggar, var deras livslängd ca två år. Nu är jag visserligen inte en ren bokbloggare men ändå. (Grattis alla bokbloggare som håller på år efter år! Ni har övervunnit statistiken!)

Även om jag tittar på mina skrivprojekt är jag enveten. Fem år på nuvarande manus – som jag skrev första gången för 19 år sedan! Ett annat manus har också fått flera års redigeringstid. Det ligger nu bara och väntar på att bli omskrivet och omredigerat igen.

Envis, enveten eller dum. Kanske slåss jag mot väderkvarnar? Hur som helst. Utan tanken om att trägen vinner skulle jag inte orka redigera. Om jag inte velat bli utgiven (ge ut själv?) hade jag nöjt mig med att bara skriva. Men sedan några år nöjer jag mig inte med det. Så nu tänker jag så här, att det är genom att en aldrig ger upp som en till sist lyckas. För om vi rent krasst kollar på vilka författare som är utgivna eller som gett ut själva är det ju de som INTE slutade.

Kanske mitt envisa bloggande säger något om att jag en dag fixar det? Och borde inte förlagen bara liksom spana in min blogg och tänka att här finns någon vi kan räkna med. Hon kämpar träget vidare, år ut och år in. Där kommer vi få någon som inte bara kommer med EN grym bok utan flera!

Nu funkar det tyvärr inte så. Men visst hade det varit coolt om det varit på det viset?

Jag redigerar vidare i min långsamma takt och håller envist fast vid tanken att en dag är jag i mål. Precis som du som redan är utgiven är, och du som kämpar på kommer bli. En dag så. En dag.

Resist – Sarah Crossan

Resist (2013) är uppföljaren till Sarah Crossans Breathe som jag läste rätt nyss. Jag blev inte besviken på den här andra delen, som också är den avslutande, då den liksom bok nummer ett var både spännande och intressant med sin annorlunda värld där syret nästan är helt slut.

Bea, Quinn och Alina kämpar vidare med att försöka störta makthavarna som låter vissa få mycket syre medan andra lever som tredje klassens medborgare utan rätt att röra sig snabbt och leva fullvärdiga liv. Med sig har de ytterligare en ung man nu, en kille vars liv förändrats radikalt efter föregående boks avslut. Han vill se ett nytt samhälle där alla behandlas lika. Alina och några från motståndsrörelsen tar sig till en annan motståndsorganisation för hjälp. Men där är inget som de trott eller hoppats.

Som när jag läste Breathe fängslas jag av handlingen, på samma gång som den lämnar mig relativt oberörd trots den svåra situationen och villkoren karaktärerna ställs inför. För trots tunga ämnen som orättvisa livsvillkor och utnyttjande, förblir det mesta rätt ytligt.

Jag uppskattar hur lätt läsningen går, ögonen flyger fram över orden, och att det är en stunds underhållande läsning. Tanken fascinerar, att skogar skövlats och att syrebrist uppstått som lett till människans utdöende, och att kvarvarande människor bor i kupoler där de syresätter sig efter någon sorts rangordning där vissa har obegränsad tillgång till syre. Syrebristen är kanske ett scenario som inte är helt otänkbart? Oavsett, tanken kittlar. Är du nyfiken på dessa två, tycker jag absolut att du ska ta dig en titt. Rekommenderas.

Resist, en bok att köpa eller läsa mer om? Du hittar den t.ex. här och här.