Böcker

A Room with a View – E.M. Forster

E.M. Forsters klassiker A Room with a View gavs ut första gången 1908, och speglar medelklassen från då. Boken har ju blivit film också och jag kan inte minnas att jag har sett den, även om jag tror det. Jag tänker i alla fall att filmen måste skilja sig en del dramaturgiskt för boken kändes väldigt långsam och inte särskilt fängslande.

Allt börjar med att Lucy och hennes kursin Charlotte vill byta hotellrum. En gentleman upplåter dem sitt rum, som har utsikt. Därefter uppstår någon sorts romans som hemlighålls (ja den är så pass hemlig att jag knappt hänger med på den) och så handlar det om att finna sig till ro, att vilja resa och vilka som är lämpliga att umgås med. Uppföradenkoderna är hårt hållna och umgänget diskuteras och ältas om och om igen för våra karaktärer.

Som sagt upplevde jag A Room with a View som långsam. Miljöbeskrivningar och detaljer sparas det inte på. På samma gång tyckte jag att jag hade svårt att förstå vad som faktiskt skedde ibland, det kändes så drömskt och fragmentariskt. Eller borde jag hellre kalla det poetiskt? Hur som helst tilltalades jag till sist till viss del ändå av långsamheten och eftertänksamheten i språket, och jag fick upp lästempot när jag vant mig. Nu skulle jag förstås vilja se filmen, förhoppningsvis skulle den vara något lättare att ta till sig. Men det här var helt klart en av mina segaste läsningar under föregående år. Inte så konstigt att jag glömde bort att skriva om den. Om du läst den (och minns läsningen bättre än mig), hur upplevde du den? Och om du har sett filmen, hur är den i så fall?

En bok att köpa eller läsa mer om? Du hittar A Room with a View t.ex. här och här.

Om att läsa

Kaosutmaning 2019

Att hänga på läsutmaningar är ju till för att vidga läsvyerna. Själv insåg jag tidigt att mina vidgade läsvyer får begränsas till utmaningen i det hyfsat frivilliga läsandet av böcker till bokcirkeln (där väljs ofta böcker jag aldrig annars skulle läst). Av utmaningar på bloggar har jag alltså landat i att göra kaosutmaningen som jag gjort i flera år.

I år håller Robert på bloggen Mina skrivna ord i utmaningen. Jätteroligt att han ser till att den lever vidare.

Reglerna: Pricka av minst 20 punkter av 35 under 2019. Och för avprickad punkt får inte samma bok användas flera gånger.

Utan att på något vis slaviskt följa punkterna som ska prickas av tycker jag det är rätt nöjsamt att efter ett år se vad jag faktiskt prickat in. Som någon sorts bingo fast ändå inte. I år har jag hittills endast läst en bok, men den skulle jag redan kunna pricka av eftersom man ska ha läst en bok lånad på biblioteket. Övriga punkter är följande:

1.Läs en bok som har ett blått omslag.
2. Läs en bok som är en dystopi.
3. Läs en bok vars författare är från Afrika.
4. Läs en bok vars författare är från Asien.
5. Läs en bok vars författare är från Australien eller Nya Zeeland.
6. Läs en bok vars titel bara består av ett enda substantiv.
7. Läs en SF-bok.
8. Läs en bok som utspelar sig i Värmland.
9. Läs en bok som skrevs före 1900.
10. Läs en biografi.
11. Läs en bok som du har lånat på biblioteket.
12. Läs en bok med ett djur på omslaget.
13. Läs en tegelsten (minst 500 sidor).
14. Läs en bok med färre än 150 sidor.
15. Läs en barnbok.
16. Läs en debutroman.
17. Läs en bok utgiven 2019 av en svensk författare.
18. Läs en bok skriven från ett jagperspektiv.
19. Läs en kriminalroman.
20. Läs en bok som utspelar sig under julen.
21. Läs en bok med ett religiöst budskap/en religiös handling.
22. Läs en feministisk bok.
23. Läs en bok som du valde därför att du hade läst om den på en eller flera bokbloggar.
24. Läs en novellsamling.
25. Läs en bok som har något ätbart i titeln.
26. Läs en bok som har mer än en författare.
27. Läs en bok vars titel börjar på K.
28. Läs en bok där ingen kör bil.
29. Läs första boken i en serie.
30. Läs en lyriksamling.
31. Läs en bok på ett annat språk än svenska eller engelska.
32. Läs en bok skriven av någon du aldrig läst något av tidigare.
33. Läs en bok med en möbel på omslaget.
34. Läs om en bok som du har läst tidigare.
35. Läs en bok av en nordisk författare som inte är svensk.

 

Om att läsa

Jag fattar inte!

Innan jul började jag läsa en ungdomsbok från Gilla böcker/Lilla Piratförlaget, Doften av ett hem, som nu har nominerats till ett pris jag inte hört om tidigare, Peter Pan-priset. En del av motiveringen lyder:

”Här finns konflikter och fördomar. Mellan människor av olika etniskt ursprung, mellan traditionellt och modernt och mellan rik och fattig. Men i den här boken finns också hopp och kärlek, en framväxande förståelse och till sist försoning. Läs den.”

Visst låter det intressant? Men jag kom inte igenom de första femtio sidorna. Doften av ett hem utspelas på 1970-talet i Alaska (om jag minns rätt) och det kryllade av karaktärer och i början var det en hel massa den tycker si och så om den och den upplevde det med den. Och jag tyckte bara att det var så ointressant. Klart att boken hyllas med tema kring klassklyftor och att överkomma skillnader. Men lätt att komma in i? Nej, det tycker jag inte.

Så återigen ställs jag inför funderingen på detta med prisvinnande böcker och vad som är lätt att fångas av. Varför jag så sällan upplever att det går hand i hand. Varför måste litteratur som är ”svår” vinna priser i jämförelse med litteratur som är ”lätt”? För jag tycker inte att bra kvalitet är lika med ”svår att ta till sig”. På samma vis upplever jag inte att bra kvalitet är lika med ”lätt att ta till sig”. Ändå är det de ”svåra” böckerna som nomineras och vinner.

Evighetsfråga, eller vad säger du? Jag fattar ju trots allt lite av idén bakom hur böcker nomineras, men begriper ändå inte … Klart att författare som hanterar skrivhantverket mycket väl och kombinerar det med att skriva om ämnen som är viktiga ska premieras, men är det att skriva ”väl” egentligen när en massa folk bara känner att nej, den här boken tar jag mig inte igenom! (Vilket jag hört många bloggare och bekanta uttrycka om t.ex. nobelpristagare.)

Är medelväg och mellanmjölk svaret? Kan det ens bli ett svar? Är jag medelväg och mellanmjölk månntro? Sett till min läsning och vad jag tilltalas av verkar det ju i alla fall så.

Om att läsa, Om att leva

Tre korta om nu

Det där manuspusslandet till en deadline som jag skrev om sist gav ingen utdelning. En möjlighet att få manuset lektörsläst gratis blev det inget av. Är tredje eller fjärde gången jag anmält manus dit (till ett gäng som ska utbilda sig) och börjar undra varför mina manus aldrig väljs. Beror det på att de är i ungdomsgenren? Inte en aning. Men trist är det i alla fall.

Annat som är trist är att jag tampats med svår yrsel här i helgen. Inte trevligt alls.

Desto trevligare – eller spännande snarare – var att jag fick den sedan länge reserverade boken En helt vanlig familj från biblioteket, och läste ut den för några dagar sedan. Bladvändarvänlig läsning minst sagt. Jösses vad den var bra på att fängsla.

Om att skriva

Pusslande med manuset

För kursen jag gick i höstas har jag vid nio tillfällen plockat ut ett eller flera kapitel och enstaka scener som jag redigerat om efter skrivråd, eller efter specifika uppgifter, till inlämning. Sedan har jag återfått kapitlen och scenerna med respons. Då har jag sparat om det jag nu ska redigera vidare på (och ibland hunnit börja redigera lite) innan jag gett mig i kast med nästa inlämning och nästa dokument.

Alla dessa utplockade kapitel och scener skulle jag (på grund av en anledning jag inte går in på nu) när ledigheten var över lägga in i manuset igen, som jag sparade om på nytt.

Jag som nästan inte har något kortidsminne (åtminstone känns det så) fick verkligen hålla tungan rätt i mun för att få ihop detta pusslande. För det var inte så enkelt att jag bara kunde lägga in det rätt av. Jag hade ju under omredigerandet skapat nya kapitel och hoppat mellan scener och flyttat runt lite på dem.

Men, efter lite jäktat pusslande (varför gör en alltid sådant här mot deadlines?) tror jag att jag fick ihop det.

Manuset har i alla fall med de närmre åttio omredigerade sidorna växt ett drygt tiotal sidor och utgör i nuläget över 200 sidor. Antal ord minns jag inte. Jag har annars mycket lättare att förstå ett manus omfattning om det benämns i antal ord. Men minnet, som sagt, är som ett såll och jag orkar inte kolla.

Så. Hängde du med? Och nu med en ny termin på kursen med nya inlämningar från samma manus kommer jag plocka ut kapitel och scener igen. För att till sommaren pussla ihop allt igen.

Går det att göra på enklare sätt? Råd tages tacksamt emot. 🙂

PS. Jag är överlag en übersparare av stora mått. För varje gång jag redigerar ett manus sparar jag den dagens redigering i ett nytt dokument (eller kallas det fil?) vilket brukar innebära att jag sparar typ 30 gånger – om det är så lång tid det tar att gå igenom manuset en första gång – 20 gånger för en andra redigeringsrunda osv. Det bästa med detta är alla versionerna som innebär att jag aldrig slänger något, och det som ändrats mellan redigeringsomgångarna finns kvar – om jag skulle vilja ta tillbaka något eller kolla upp något. DS 😉

Om att läsa

Vänta på böcker

Jag kan vänta länge med att läsa en bok som intresserar mig, som hyllats på bokbloggar och i tidningar, eller som bekanta rekommenderat. Eftersom hyllorna är fulla här hemma är biblioteket räddaren när det kommer till det där jag vill läsa men som jag inte måste ha.

Ibland blir det dock lite väl tålamodsprövande. Som när jag häromdagen kikade på resevationerna jag gjort i höstas och innan jul.

Att Pappaklausulen är populär borde jag ha anat. Bokcirkeln beslutade att läsa den till nästa träff nu i januari, en träff jag förmodligen ändå kommer missa. Liiite segt att bli 149 i kön när en reserverar och behöver boken om en dryg månad. Ibland har vi i bokcirkeln valt böcker utifrån hur tillgängliga de är för just lån. Tydligen inte så denna gång. (Jag var inte med på senaste träffen.)

Böcker väl värda sin väntan?

Silvervägen har jag hört många tillförlitliga bokbloggare ange som en spännande bok. Och ja, jag skriver tillförlitliga för jag har lärt mig att vissa bokbloggare älskar sådan litteratur som jag inte alls finner bra, på något vis. Men några bloggare verkar ha ungefär samma smak och kriterier som jag, på vad som gör en bok bra. Alltså förlitar jag mig på att det de tyckt om denna Silvervägen är att lita på. Dessutom, boken fick ju något deckarpris, så det gör väl att den har viss (av mig) efterfrågad kvalitet.

En helt vanlig familj nämndes också förra året av många bloggare som läsvärd så det har gjort mig nyfiken. Snart borde boken finnas att läsa. Den har jag väntat längst på.

Dessutom reserverade jag om en bok som jag faktiskt tagit bort eftersom jag väntat så länge att jag tyckte det fick räcka. En dag i december. Den kommer väl lagom till sommaren. Men enligt en bokbloggare som nyligen recenserade den måste den inte läsas i juletid, alltså hade jag inte behövt plockat bort den nu innan jul.

Och jo, nog går böckerna att låna digitalt med men det här med att titta på skärmar är inget som fungerar så bra i långa stunder för mitt hjärntrötta huvud. Dessutom föredrar jag de analoga varianterna fortfarande. Oavsett utmattning eller ej.

Så tålamod. Jag har nämnt det förr. En egenskap bra att ha när det kommer till det här med att skriva, och tydligen även vad det gäller att läsa. 😉

Om att skriva

Alla suger och det är ingens fel – Ebba Hyltmark

Alla suger och det är ingens fel (2018) är Ebba Hyltmarks debut. Att människan är född 2001 (och i mina ögon knappt född, tills jag inser att jag själv är en medelåders tant i jämförelse) gör boken till ett mästerverk. För vem sjutton kan skriva en bok och få den publicerad av ett förlag när en inte ens fyllt 20? Men är boken ”bra” då? Jodå, det är den allt.

Li vill dra från stan, gå på gymnasiet i Stockholm för att få bästa möjliga betyg för att gå på MIT i USA sedan (ett prestigefullt universitet). Det där med vänner är inte det viktigaste i hennes liv. Hon hänger med granntjejen på nio år. Det räcker inte tycker föräldrarna och för att få slut på deras tjat drar hon hem en kille från klassen. Han är tillsammans med en tjej, men tycker de kan vara vänner. Och så lär Li känna Sigvard, en pensionär. Nu har hon fler vänner än hon haft någonsin (verkar det som – berättelsen förtäljer inte detta). Allt är bra. Men det kan visst bli ännu bättre. För Max börjar i klassen. Och han ser bara Li. Men är han bra för henne?

Alla suger och det är ingens fel berättas i flygande fläng emellanåt. Inget fel med det, men i bakhuvudet hör jag mantrat gestalta mer (den eviga visa som bl.a. lektörer sjunger). Och nej, allt måste inte gestaltas i oändlighet för att fungera, men vissa saker Li återberättar/berättar hade jag velat vara med om. Jag hade velat känna med Li eller uppleva Max reaktion istället för att få det berättat på ett fåtal meningar. För vissa av dessa sammanfattade scener tänker jag har betydelse för att jag som läsare ska förstå vilka karaktärerna är, vad de gör mot och för varandra och varför.

I övrigt är Alla suger och det är ingens fel rolig och annorlunda och eftersom Li utmärker sig med sina kompisrelationer på så många år yngre och många år äldre, blir berättelsen inte lik något jag läst tidigare. Jag gillar att den är unik på så vis. Li är en karaktär som är framåt och egensinnig. Hon verkar inte bry sig om vad andra tycker och tänker om henne och det är befriande att hon liksom dundrar på. Språket är likadant. Li är berättaren och hennes jagperspektiv gör att stilen överlag blir något talspråklig, men utan större utsvävningar.

Jag hoppas på fler böcker från Ebba Hyltmark. Alltid spännande att följa starka debutanter. Och när någon som går i gymnasiet debuterar då undrar i alla fall jag vart författandet kommer ta vägen. Nyfiken du med? Läs den här då.

En bok att köpa eller läsa mer om? Du hittar Alla suger och det är ingens fel bl.a. här och här.

Om att skriva

Vassa armbågar vadderade i vänlighet

I mellandagarna kom en tanke att bli aningens mer utkristalliserad än vad den varit tidigare. En idé för ett manus. Den här gången för vuxna.

Jag har sedan några år tillbaka velat skriva om ett antal människor och deras (hemliga) agendor, relationer och intriger i en verksamhet där den goda ytan är allt. Men idyllen är förstås skenbar och falsk. Guldkalvar, manipulativa chefer och kollegor liksom syndabockar och mobboffer möts i fikarummet. Vassa armbågar vadderade i leenden och vänlighet är det enda som gäller. Den som inte brinner för verksamhetens syfte och mål, brinner ändå. Utbränd och utfryst.

Jag har inte så mycket klart för mig än. Några karaktärer och deras drivkrafter är skissade. En tidslinje. Ett par intriger och konflikter. Men mycket saknas. Mycket är diffust och jag ser inga händelsekedjor framför mig.

Nu gör inte det något alls. Jag gillar när idéerna får ligga till sig. Och förutom nuvarande manus (dystopin i två delar) som jag vill redigera klart del ett i om en hyfsat snar framtid, har jag tre andra manus jag längtar efter att jobba med. (Utöver dem finns ytterligare ett par historier som jag kan ta itu med, någon gång …)

Så många manus, så lite tid. Men bara hjärnan börjar funka igen kommer jag i alla fall kunna ta mig framåt. Just nu står jag nästan still. Fast i stillheten poppar ibland sådana här ”nya” idéer upp. För mig kan just pauser betyda att hjärnan, som är i viloläge, får en chans att processa outvecklade idéer och ge dem form och innehåll. Det har hänt förr. Inte helt fel.

Nu är det ”bara” att invänta nästa paus tankeutveckling. Då får hjärnan gärna komma med ett färdigt koncept.

Om att läsa

Kaosutmaning 2018 check!

Det finns många läsutmaningar att delta i varje år, men jag har länge varit Kaosutmaningen trogen och kommer hänga på 2019 års utmaning också. Helt enkelt för att det är en utmaning som inte kräver att jag måste läsa litteratur som känns ovan och obekväm eller leta upp böcker från länder jag knappt hört talas om – om en nu ska överdriva lite vad utmaningarna ibland går ut på.

Så, reglerna lyder som följande: En ska pricka av 20 av de 35 punkterna för att ha klarat utmaningen. Och det gjorde jag! Med exakt 20 titlar som passade in denna gång. (Sedan har jag inte dubbelkollat samtliga författares ursprung, så vem vet, kanske någon kom från Asien, Afrika eller Sydamerika.)

Jag vet att vissa bloggare mer noggrant letar litteratur som passar utmaningen. Jag kollar mest bara av vilka böcker som matchar punkterna i efterhand. Men visst har det hänt att även jag jagat rätt bok för att kunna stryka en punkt i listan.

Kaosutmaning 2018

  1. En bok vars titel består av 7 ord – The Curse of the House of Foskett, M.R.C. Kasasian
    2. En bok vars titel innehåller ett personnamn – Avien, Maria Wälsäter
    3. En debutbok – Om du var jag, Jessica Schiefauer
    4. En bok som även finns som film eller tv-serie – Dirk Gentlys Holistic Detective Agency – Douglas Adams
    5. En grafisk roman
    6. En novellsamling
    7. En klassiker – A Room with a View, E.M. Forester
    8. En bok med en siffra i titeln
    9. En bok av en författare som kommer från Asien
    10. En bok av en författare som kommer från Afrika
    11. En bok av en författare som kommer från Sydamerika
    12. Läs om en gammal favoritbok
    13. En bok med en blomma på omslaget – Tankar mellan sött och salt, Marta Söderberg
    14. En bok du inte läst från en författare du älskar – Karta för förälskade & andra vilsna, Johanna Lindbäck
    15. En förbjuden bok
    16. En bok under 150 sidor – Brorsan är kung, Jenny Jägerfeld (144 s.)
    17. En bok med en karaktär med samma yrke som du
    18. En bok från biblioteket – Death Descends on Saturn Villa, M.R.C. Kasasian
    19. En bok du läste som ung
    20. En bok om en resa – Half the World, Joe Abercrombie
    21. En bok som inte utspelas i en stad – Half A King, Joe Abercrombie
    22. En bok på engelska – Finding Audrey, Sophie Kinsella
    23. En bok som har fått beröm i en bokblogg – Kvinnan på tåget, Paula Hawkins
    24. En bok med många berättarröster – Rosengädda nästa!, Emma Hamberg
    25. En bok av en författare som skrivit över 20 verk – I´ve got your number – Sophie Kinsella
    26. En bok i en genre du vanligtvis inte läser – Efter Emma, Anna E Wahlgren
    27. En bok publicerad före år 2005
    28. En bok vari det inte finns någon telefon – The Mangle Street Murders, M.R.C. Kasasian
    29. En bok vars titel består av endast ett adjektiv – Stjärnklart – Lars Wilderäng
    30. En bok med idrottsanknytning
    31. En bok med en månad i titeln
    32. En bok skriven av ett författarpar – Häxan och liljan – Leif Jacobsen, Mats Lerneby
    33. En bok med ett av de fyra elementen i titeln eller på omslaget
    34. En Augustprisvinnare
    35. En bok från 2018 – Midnattsljus, Charlotte Cederlund
Om att läsa

Läst var det här

Ett råd som ofta ges om hur en ska bli en bra författare själv är att läsa böcker. Att läsa för att t.ex. se vad man uppskattar och inte uppskattar i en bok, vad som gör att man tycker om den och inte är också bra att vara uppmärksam på. Och ja det är skillnad på att uppskatta och tycka om. Jag har läst böcker jag uppskattat för att de har en speciell stil, en speciell dramaturgi osv, även om jag faktiskt inte alls tyckt om dem. Men något har gjort att jag ändå upplevt dem som läsvärda och uppskattat vad de gett mig.

Under 2018 har jag läst 50 böcker. Men jag har inte bloggat om alla. En från i somras har jag missat så det kommer ett inlägg om den (A Room with a View, E.M. Forster) liksom den jag läste dagen innan nyår och på nyårsafton (Alla suger och det är ingens fel, Ebba Hyltmark).

Könsfördelningen har varit väldigt ojämn inser jag nu när summerar min läsning (10 män och 34 kvinnor – flera böcker har samma författare om du inte får ihop summan). Jag inte haft en tanke på detta när jag valt bok att läsa utan har läst det som lockat och intresserat mig helt enkelt.

En del böcker har jag nöjesläst och knappt haft en tanke på hur de varit skrivna, de har uppslukat mig såpass att jag glömt att fundera aktivt över dem under själva läsningen. Andra har jag noterat mer kring och nickat igenkännande när jag sett att de t.ex. följt vissa mönster som representerar vissa genrer liksom dramaturgi.

Ett bra läsår sett till antal lästa böcker. Och anledningen till så många lästs, nästan en per vecka, beror ju på att jag under våren läste väldigt mycket på grund av att jag inte orkade titta på tv så som jag brukar, och att jag inte heller klarade av att skriva på mitt manus. Sedan har läslusten varit god under året, så det har också bidragit till att jag läst mer än vanligt. Jag är väldigt nöjd med hur läsningen har gått i alla fall. Hur har det gått för dig med 2018 års läsning? Och har du någon speciell tanke bakom vad du läser och varför du läser?

Några böcker som gjort lite extra intryck
En sax i hjärtat, Marie Bengts, blev jag mycket förtjust i eftersom den förflyttade mig i både tid och rum. En pusseldeckare i svensk sommaridyll som utspelas på 50-talet.
En annan som dröjt sig kvar är Den som står närmast, Nina Källmodin, en tragisk historia om ett par kvinnors livsöde berättad genom mejl, anteckningar och sms.
Året inleddes med Sophie Kinsellas ungdomsbok, Finding Audrey, som jag tyckte mycket om, om en tjej som inte vågar gå ut och gör roliga iakttagelser av sin vanliga och stökiga familj.
En av årets sista ungdomsböcker gjorde också starkt intryck eftersom författaren så fint beskriver hur sorg kan upplevas och hanteras: Dagen du förstörde allt, Linnea Dahlgren.

Vill du se vad jag läst för böcker under året hittar du dem i listen ovan, under rubriken: Läst 2018.