I mellandagarna kom en tanke att bli aningens mer utkristalliserad än vad den varit tidigare. En idé för ett manus. Den här gången för vuxna.
Jag har sedan några år tillbaka velat skriva om ett antal människor och deras (hemliga) agendor, relationer och intriger i en verksamhet där den goda ytan är allt. Men idyllen är förstås skenbar och falsk. Guldkalvar, manipulativa chefer och kollegor liksom syndabockar och mobboffer möts i fikarummet. Vassa armbågar vadderade i leenden och vänlighet är det enda som gäller. Den som inte brinner för verksamhetens syfte och mål, brinner ändå. Utbränd och utfryst.
Jag har inte så mycket klart för mig än. Några karaktärer och deras drivkrafter är skissade. En tidslinje. Ett par intriger och konflikter. Men mycket saknas. Mycket är diffust och jag ser inga händelsekedjor framför mig.
Nu gör inte det något alls. Jag gillar när idéerna får ligga till sig. Och förutom nuvarande manus (dystopin i två delar) som jag vill redigera klart del ett i om en hyfsat snar framtid, har jag tre andra manus jag längtar efter att jobba med. (Utöver dem finns ytterligare ett par historier som jag kan ta itu med, någon gång …)
Så många manus, så lite tid. Men bara hjärnan börjar funka igen kommer jag i alla fall kunna ta mig framåt. Just nu står jag nästan still. Fast i stillheten poppar ibland sådana här ”nya” idéer upp. För mig kan just pauser betyda att hjärnan, som är i viloläge, får en chans att processa outvecklade idéer och ge dem form och innehåll. Det har hänt förr. Inte helt fel.
Nu är det ”bara” att invänta nästa paus tankeutveckling. Då får hjärnan gärna komma med ett färdigt koncept.
Skriva läsa leva 
Din ide´ låter väldigt intressant, och i tiden! Håller helt med dig, i stillheten kan mycket bra komma till ytan, både som din, men också vad gäller insikter i livet. Stillhet är verkligen underskattat. I min utmattning skapade jag en tanke jag försöker upprepa för mig själv så ofta som möjlighet; När jag gör ingenting skapar jag ork för någonting senare. Det ena förutsätter det andra, något som jag inte alltid fattat. (Inte konstigt att jag blev utmattad)…Kram!
Jag får hoppas att ”i tiden” håller ett tag för med den takt jag skrivit manus hittills har jag pysslat med dem i typ fem år. 😀 Men med större erfarenhet nu och med kanske mer tid att skriva framöver hoppas jag på ändring av den takten. 🙂
Att göra inget för att skapa ork till senare är ett bra lärdom. Just nu lever jag så för att orka med det där jag ska göra, men har aldrig behövt tänka aktivt på det förut eftersom jag har en lugn personlighet som gjort få saker i vardagen.
Eftersom utmattningen min berott på omständigheter utanför min kontroll – svår arbetssituation/arbetsmiljö, dock ej för tung arbetsbelastning generellt sett – känns det på något vis ännu mer snopet. Jag känner mig snuvad på mitt välmående, just för att jag inte kunde påverka, mer än att byta arbetsplats – vilket jag ju gjort! 🙂 Att allt ännu inte är tipptopp det är en annan sak. 😉
låter intressant… fast inte helt lätt
Inte helt lätt nej, det kan jag hålla med om. Men en idé som funnits med ett tag och som jag skulle vilja försöka göra något med, någon gång.
Låter som en intressant ide’ du fått, som väldigt många borde kunna relatera till.
Har samma ”problem” med många uppslag till böcker att skriva, men alldeles för lite tid. Brukar försöka tänka att jag har hela livet på mig 🙂
Vad roligt att du också tycker det är en idé som kan funka. Och jo, nog gäller det att tänka så, att en har hela livet på sig att få ner alla uppslag och göra om dem till vettiga böcker. 😉
Låter spännande! 🙂
Tror precis som du att ibland måste hjärnan få vila för att hitta nya intressanta infallsvinklar och karaktärer 🙂 Så fungerar det för mig i alla fall.
Kul att du tycker det!
Visst borde det vara så, att det är i de mer tomma mellanrummen som idéerna växer fram. Att de får möjlighet att ta plats och växa till sig då.
Låter väldigt spännande, och som ett jättebra och aktuellt tema. Något det tyvärr pratas alldeles för lite om och ofta tystas ner eller avdramatiseras tom av cheferna. Tyvärr verkar det vara lite samma problem som med mobbing i skolorna, att man hellre flyttar på (läs säger upp) den utsatta istället för att ta tag i problemet med de personer som ligger bakom. Så ser absolut fram emot den boken.☺️
Tack, jag skulle själv gärna läsa något som handlar om detta. Nu när jag outat min idé kanske någon annan hinner före. 😉 Men äh, liksom. I den takt jag skriver, eller rättare sagt redigerar, kommer väl än sådan här bok vara klar om typ tio år. Förhoppningsvis lika aktuell då som nu. 🙂
Och jo visst, mobbning i skola och på arbetsplatser har stora likheter. Man gör sig av med den utsatte snarare än den som utsätter (allt i form av förtvivlade föräldrar som flyttar på sina barn till chefer som fint påpekar att man nog kanske platsar bättre någon annanstans…) och ett ämne jag tycker är lika viktigt oavsett om det handlar om vuxna eller barn. Man behöver inte tycka om alla – som jag säger till barnen i jobbet – men man måste vara snäll mot alla!