Vardagsbestyr med hinder

Nu har jag varit tjänstledig i en månad. Vissa dagar blir inte som jag hoppats. Idag är en sådan dag. Jag skulle gjort en sak i förmiddags men det gick inte. Då tappade jag motivationen för annat också. Som att redigera.

Jag lyckades ändå få till en stund med att läsa igenom respons på en annan kursdeltagares inlämning. Att göra sådant, ta del av kursledarens kommentarer på de andras texter, ger jättemycket tillbaka till mitt eget skrivande. Desto fler gånger jag ser hur andras texters styrkor och brister lyfts, desto lättare blir det ju att applicera detsamma i mitt skrivande. Fast ibland faller jag i fällan. Hemmablind, eller vad? Det ger mig åtminstone några goa skratt när jag läser min texts feedback. Jag kan om och om igen ha gjort samma misstag i en inlämning.

Att huvudet vissa dagar är mer under armen än på sin plats påverkar förstås förmågan att se vad jag skriver, och har skrivit. Än är inte hjärnan återhämtad efter utmattningens återkomst i vintras. Men jag känner att jag håller på att bli … mer som jag ska vara. Och var förr.

Utmattningen är tyvärr ständigt närvarande. Tar jag ut mig (t.ex. jobbar, skriver/redigerar, umgås en längre stund med vänner, åker på kurs) krävs minst en dags vila efteråt. Hjärntröttheten är värst. Jag kan inte använda vila till ”svåra” saker. Som att tänka.

Så när jag väl gör något är det halva dagar som gäller för att jag inte ska ta ut mig för mycket. Cirka två timmars intensiv aktivitet när jag styr över sysslorna på egen hand. (Extrajobbet jag har innebär ungefär detta som tur är.) Och sedan paus. Pauser som kan innebära att vila ögonen (läs: sova) avslappningsövningar, gos med katterna, fika/mat och ev lite tv eller läsning. Sedan en kort stunds aktivitet igen. För att efter den inte göra mer för den dagen.

Ja, nog är tjänstledigheten mer än välbehövlig.

En månads ledighet avklarad och jag ser fram emot mars. Förväntar mig lite klarare huvud. Lite mer ork. Jag har inte så stora krav.

Det roliga med mars är att jag kommer ta tag i ett … projekt (i brist på bättre ord) som jag länge velat sätta igång med. Men det återkommer jag om.

Dagen är som tur är inte slut och motivationen att redigera verkar ligga på lur. Inget som säger att det inte går att kika lite på texten jag fått respons på ikväll. Om hjärnan tillåter. Förhoppningsvis slutar dagen bättre än den började. Men nu, vila ögonen. 😉

Annons

Bästa trilogin för mellanstadiet – Katarina von Bredow

Katarina von Bredow är ungdomsboksförfattaren med stort U. När jag läste henne som tonåring kunde jag inte få nog och väntade andäktigt på nästa bok. Även senare har jag följt henne rätt väl, men en bok för flera år sedan gjorde mig besviken så efter den tappade jag lite av tjusningen men slutade inte läsa henne helt. I höstas började jag läsa Du & jag, första delen i en trilogi och hann inte klart, så i början av året tog jag tag i hela trilogin. Delarna är fristående men det är ju alltid roligt att läsa något som hänger ihop på en gång. När jag beskriver böckerna nedan kommer jag spoila en del, bara för att ni ska få ett hum om de teman som tas upp.

Böckerna handlar om tre elever i en klass i femman. Du & jag handlar om Andreas vars föräldrar separerar, Hon & han handlar om Alicia som träffar en kille på nätet och Han & dom handlar om Kevin, klassens kung, som hamnar i knipa när kompisen kör omkull en gammal man med Kevins moped.

Första boken, Du & jag, med Andreas tyckte jag mycket om. Bredow beskriver hans oro för föräldrarnas relation fint och med stor känsla. Jag dras verkligen med in i handlingen. Det som sker hemma hos Andreas, och hur han påverkas till att göra saker han aldrig gjort tidigare känns mycket trovärdigt. Inte helt fel att hans status höjs en aning i klassen, han som står näst längst ner på hackordningen. Ändå blir han ingen som hänger på vad som helst, utan står för sina principer och sin moral. Well done Andreas!

Andra boken, Hon & han, skildrar hur Alicia vacklar mellan att ha hög status i klassen och vara med den hon egentligen vill, dvs Andreas. Så får hon en vänförfrågan av en ursnygg kille på FB, han går på gymnasiet och verkar tro att hon är högstadietjej och inte en tolvårig flicka. Lyckan är gjord efter flera långa chattar med honom. Han förstår henne verkligen. Sedan blir det dags att ses. Och inte är det han som möter upp. Förstås. Alicias berättelse är en nagelbitare. Jag våndas med henne, drabbas hennes dåliga självkänsla och önskar att hon ska fatta hur fel allt är. Spännande värre.

Tredje boken, Han & dom, med Kevin som huvudperson föll mig inte alls i smaken. Helt enkelt för att jag inte gillade att vara i Kevins huvud. Hans personlighet är rätt odräglig, även om den har sina fina sidor. Men självgod till tusen. Det finns minst en Kevin i varje klass. Och det är bra att Bredow tar en sådan killes perspektiv. Det är nog rätt sällan de finner sig själva i litteraturen. Handlingen är hyfsat spännande med gubben som blir omkullkörd av Kevins kompis, rädslan att de ska bli avslöjade och alla lögner som sprids. Kevin förlorar sin position på tronen, men ger sig den på att återfå den. Inte med världens bästa plan direkt och han gör många lärdomar den hårda vägen.

Överlag är det här böcker jag skulle önska att varje mellanstadieklass läste. Här finns mycket att ta upp. Vänskap, kärlek, relationer, familjebekymmer, utanförskap, mobbning, grupptryck, grooming, lögner, bemötande, våra likheter och olikheter, fördomar och förutfattade meningar. Böckerna är suveräna för det värdegrundade arbetet och skulle passa bra in i livskunskap t.ex.

Katarina von Bredows förmåga att skriva så att en befinner sig i varje karaktärs huvud gör läsningen gripande. Det är lätt att förstå dem. Även om en själv inte skulle gjort likadant. Så jag är lite hög efter läsningen. Och önskar att jag var lika bra författare. Det är sparsmakat med detaljer ändå framträder varje miljö med skärpa. Vi vet ju hur en mellanstadieskola ser ut, luktar och låter. Även om det var många år sedan vi gick där.

Böckerna rekommenderas för målgruppen förstås. Mellanstadieleverna. Men passar även oss gamlingar. Om inte annat för att vi inte ska glömma hur det är att vara tolv. För det borde vi aldrig glömma. Gör vi det, sviker vi barnen och barnet som fortfarande finns i oss. Aye, well. Ni fattar. Läs!

Böcker att köpa? Läsa mer om? Du hittar dem bl.a. här och här. (Lägger bara upp första boken, Du & jag, blir så mycket att länka annars.)

Helgens storslagna planer

Med ännu två biblioteksböcker som behöver bli lästa vet jag vad jag har att göra i helgen. Bortsett från att jag också gör ett pass på extrajobbet har jag planerat för soffhäng och läsning. De här två står på tur:

Hönan som drömde om att flyga har ett par bloggare jag gillar berömt så jag litar på deras omdöme. 1947 har valts i bokcirkeln och jag är sådär pepp på den. Får se vad jag tycker. Kanske blir det en skumning om jag inte gillar den, så jag i alla fall har lite koll till bokträffen. Om jag går. Är galet trött, men hoppas piggna till till nästa vecka.

Vad har du för planer till helgen? Och om du läst 1947 vad tyckte du?

Silvervägen – Stina Jackson

Förra året läste jag flera bokbloggar som gillade Stina Jacksons Silvervägen (2018). Att den också är utsedd till förra årets bästa kriminalroman gjorde mig än mer nyfiken. Och jo, visst var den bra. Men helt såld. Jag vet inte. Kanske var den för otäck för att jag verkligen skulle ”gilla” den. Bra, ja, absolut. Men det är här med spänning och deckare, det är bara inte riktigt min grej.

Lelles dotter försvann för tre år sedan på busshållplatsen på väg till sommarjobbet. Han ägnar de ljusa sommarnätterna åt att leta längs Silvervägen, dvs väg 95 som korsar landet från Skelleftåe till norska gränsen, och går förbi Arvidsjaur och Arjeplog. En ung tjej, Meja, och hennes psyksjuka och självmedicinerande mamma flyttar till en karl som bor mitt ute i ingenstans. Meja träffar en kille, någon som verkligen bryr sig om henne för en gångs skull. Och medan Lelle febrilt letar och Meja gläds över sin pojkvän försvinner ännu en tjej. En tjej lika gammal som den försvunna dottern och Meja.

Norrländska vidsträckta skogar, mygg och oändliga vägar. Så minns jag trakterna kring Silvervägen och det är den bild jag tycker Stina Jackson förmedlar. Det iner från myggorna runt öronen i sommarnatten som inte blir särskilt mörk, även om mörkret trycker i stugorna, dold bakom vackert målade väggar och bakom de som flagnar. Och mitt i skogen, finns en hemlighet. Väl bevarad och väl dold. Det kryper i mig när det går upp för mig hur det ligger till. Något jag inser rätt tidigt för att vara jag när det kommer till den här genren. Miss av författaren, eller gjort med mening? Eller så har jag blivit skarp och smart.

Karaktärerna fängslar, jag vill dem väl. Så väl att jag blir förbannad när det skiter sig. Jag tänker att det aldrig kommer gå vägen. Men så gör det det. Förstås. Tur det. Annars hade jag kastat ut biblioteksboken från balkongen, ut i snömodden som låg här för någon helg sedan.

Väl skrivet, med hög bladvändarfaktor. Men helt såld? Nej. Jag tror jag tar en paus från spänningsromanerna nu. Är du nyfiken på Silvervägen tycker jag absolut att du ska ta dig en titt. Det är ju oftast roligt att läsa böcker som anses lite extra bra av någon jury av något slag. Om inte annat kan en fundera på varför just den boken blev vald. Rekommenderas.

Vill du läsa mer om Silvervägen eller köpa? Du hittar den bl.a. här och här. Utgiven av Albert Bonniers Förlag.

Klickar på plats med viss förvirring

Sedan augusti när kursen började, har jag fått respons på detaljnivå. Man kan även välja mer övergripande kommentarer men eftersom min text är ”färdig” tjänar jag mer på detaljrika kommentarer. Och feedbacken klickar liksom fint på plats. Jag är oftast snabbt med på vad som menas och kan justera rätt lätt.

Det roliga blir dock när jag skriver nytt och redigerar mer kraftigt i texten. Då kan jag bli förvirrad, och det blir överarbetat. Med relativt korta deadlines till inlämningarna kan det innebära att jag inte hinner se över texten så väl innan jag skickar. Så när den kommer tillbaka kan responsen röra sådant jag förmodligen sett om jag t.ex. skrivit ut och lagt pappren intill varann. Överskådlighet kan nämligen göra susen.

Men visst har jag lärt mig jättemycket redan. Jag märker att jag tittar på min text på ett nytt sätt. Jag har den tidigare responsen i bakhuvudet, det vi gått igenom på lektionerna liksom det vi pratat om i våra skrivgrupper. Ibland förstår jag direkt att något bör ändras och hur. Ibland gör jag det inte. Begriper hur. Men då kan en diskussion på en träff eller i nätklassrummet få det att lossna.

Himla bra att det finns hjälp att få. Kunniga testläsare, kursdeltagare, lektörer osv. Våra böcker kan bli sina allra bästa versioner med deras stöd. Och inte bara vara hemsnickrade. Något en visserligen kan vara stolt över det med, men jag, jag vill gå steget längre. Jag vill att det jag till sist ger ut ska vara det bästa jag ger ut då.

Ja, jag säger då. För jag hoppas att skrivandet blir lättare med mer erfarenhet. Och att det jag ger ut blir bättre. Men på något sätt måste en ju börja. Och jag börjar så här.

Expeditionen Min kärlekshistoria – Bea Uusma

Överväldigad och fylld av förundran lägger jag ned Bea Uusmas Expeditionen Min kärlekshistoria (2013) i knät, tittar ut på de förbipasserande åkrarna, och försöker ta in vad jag just läst.

Polarexpeditionens deltagares barnsliga naivitet i att genomföra sitt uppdrag utifrån de förutsättningar de hade, både bra och dåliga (kanske mest dåliga), fascinerar.

Uusmas forskning och sammanställning ger en läsning som tar andan ur mig. Jag läser med hjärtat i halsgropen. Fängslas starkt av de fakta hon lägger fram. Jag vill veta. Jag kan inte sluta läsa. På caféer och tåg uppslukas jag så att tiden flyger. Med författaren Uusma, och upptäckarna Andrée, Fraenkel och Strindberg, till sällskap är jag snart hemma. Till skillnad från upptäckarna som ju aldrig återvände hem.

Boken har fått Augustpriset. Förståeligt. Nu, när jag läst pocketboken vill jag läsa den inbundna, den med bilder. Jag har varit på muséet i Gränna tidigare. Men nu, nu är det som om jag inte får nog. Att Uusma skrev sin kärlekshistoria om denna expeditions mystiska öde, det kan jag förstå. Rekommenderas!

Inspirerad och imponerad

En heldag på kurs. Jag tycker det är så roligt med att träffa skrivande människor. Jag har inte så många runt mig i vardagen annars. Och utan bloggen skulle det bara varit jag.

Att prata skrivande och sitt eget projekt ihop med andra som också tycker skrivande är något av det bästa som finns inspirerar mig. Fick hjälp med att klura på en scen som jag ville ge mer substans och vill bara hem och skriva på den nu. Men en natt till hemifrån blir det.

Som den regn och slaskvana göteborgare jag är kunde jag inte låta bli att att imponeras av snön som låg på gatorna i Gävle. Det är inte ofta jag ser snöhögar som är på två meter. Eller snöhögar alls. Så det bidde en kvällssuddig selfie. (Min stackars telefon begrep inte alls varför jag ville fota i mörkret.) Så här är jag, och en inte jättehög snöhög. Fanns större.

Jag i överlevnadsjackan. Hade fått för mig att det skulle vara jättekallt men tji fick jag. De där 2 minusgraderna var ju inte i närheten av den där råkylan som går genom märg och ben i Göteborg. 😃

Snyggt rec.ex och lästid vs läslust

Jag fick den här snygga boken från Hoi förlag häromdagen. Det tackar jag för.

Förutom den här, I ett litet hörn av världen, har jag några efterlängtade, och sedan länge reserverade biblioteksböcker att ta tag i. Läslusten är större än lästiden dock. Jag menar bara, en ska ju hinna kika lite på tv, vara ute och promenera och ja, göra någon avslappningsövning mellan varven av manusredigeramde också. 🙂

Nu ska jag bli en människa. Igen.

Jag har ett minne av att jag en gång i tiden jobbade, tränade och/eller fikade efter jobbet. Jag vill också minnas att jag på fredagkvällar visserligen var något trött, men att jag då gick på bio, på restaurang eller var hemma hos vänner. Jag minns också att jag på helgerna hittade på saker efter frukost, såsom träning, träffa vänner, gjorde något med andra halvan och kanske var iväg på kvällen. Jag har också ett minne av att helgerna kunde bestå av handling inför veckan och städning. Det kunde också hända att denna handling och städning skedde under veckan – efter jobbet! Jösses. Det har jag inte fixat på länge.

Men innan jag uppnår allt det här som jag minns, längtar jag efter ett gäng saker jag inte heller upplevt på länge:

Jag längtar efter att inte ha huvudvärk dagligen.

Jag längtar efter att inte somna när jag kommer hem från jobbet.

Jag längtar efter att inte somna efter frukost och/eller lunch på helgen.

Jag längtar efter att kunna jobba till arbetsdagens slut utan att innan lunch fundera på hur jag ska klara mig igenom dagen.

Jag längtar efter att inte ligga vaken på natten störd av tankar som poppar runt som popcorn i skallen.

Jag längtar efter att kunna göra en avslappningsövning utan att tankarna stör så att jag när övningen är slut, undrar vilken övning jag egentligen gjorde.

Jag längtar efter att kunna skriva och blogga utan att efteråt behöva vila en stund.

Jag längtar efter att kunna tänka klart.

Jag längtar efter att leva.

Och nu börjar möjligheten till det jag längtar efter. Så känns det i alla fall. Genom att vara studieledig från jobbet har jag fått en chans till återhämtning på riktigt. Och jag är så tacksam för den möjligheten. Möjligheten att återta det som var ett riktigt liv.

Jag tänker bli en människa igen.

En helt vanlig familj – Mattias Edvardsson

Årets läsning inleddes med Mattias Edvardssons spänningsroman En helt vanlig familj (2018) som många bokbloggare hyllat. Alltså var jag nyfiken och tyckte handlingen lät spännande så jag gav den en chans. Och blev inte besviken.

En helt vanlig familj handlar om en familj som upplever något mycket ovanligt. Den nittonåriga dottern blir häktad för mord på en man. Och genom pappans, dotterns och mammans perspektiv följer vi hur historien nystas upp för att avslöja vad som egentligen skett. Det handlar om en familj med god inkomst, pappan i familjen är präst och mamman jurist. Dotten som slutat gymnasiet vill dra iväg ut i världen och jobbar i klädbutik för att få ihop pengar. En helt vanlig familj. Som är beredd att gå nästan hur långt som helst för att finna sanningen, och kanske till och med för att dölja den. Om det är vad som krävs.

Jag fångas direkt. En helt vanlig familj är lätt att läsa, bladvändarfaktorn är hög och på ett par dagar är jag klar. Mattias Edvardsson kan konsten att få det att krypa in under skinnet. Jag är ingen familjefar, ändå känner jag med Adam, pappan. Jag får lust att ruska om rättsväsendet, jag vill också klampa runt och ställa folk mot väggen för att de ska berätta vad de egentligen vet. Frustrationen väller ut över sidorna när jag följer honom. Sedan kommer dottern. Tonen blir annorlunda när vi följer hennes berättelse, hennes tankar. Precis som för mamman.

Mattias Edvardsson beskriver inte enbart nuet. Det är genom tillbakablickarna engagemanget skapas för familjen. Samma händelser återberättas av de olika familjemedlemmarna och visar hur de upplevt samma sak olika, så som det ofta är. Vi bär på våra upplevelser och de är våra sanningar. Och de leder till olika vägar och olika beslut.

Är du nyfiken på En helt vanlig familj tycker jag du ska ta en titt. Rekommenderas!

 

Köpsugen? Eller vill du läsa lite mer? Du hittar En helt vanlig familj bl.a. här och här. Boken är på 454 sidor och utgiven av Bokförlaget Forum.