Jag har ett minne av att jag en gång i tiden jobbade, tränade och/eller fikade efter jobbet. Jag vill också minnas att jag på fredagkvällar visserligen var något trött, men att jag då gick på bio, på restaurang eller var hemma hos vänner. Jag minns också att jag på helgerna hittade på saker efter frukost, såsom träning, träffa vänner, gjorde något med andra halvan och kanske var iväg på kvällen. Jag har också ett minne av att helgerna kunde bestå av handling inför veckan och städning. Det kunde också hända att denna handling och städning skedde under veckan – efter jobbet! Jösses. Det har jag inte fixat på länge.
Men innan jag uppnår allt det här som jag minns, längtar jag efter ett gäng saker jag inte heller upplevt på länge:
Jag längtar efter att inte ha huvudvärk dagligen.
Jag längtar efter att inte somna när jag kommer hem från jobbet.
Jag längtar efter att inte somna efter frukost och/eller lunch på helgen.
Jag längtar efter att kunna jobba till arbetsdagens slut utan att innan lunch fundera på hur jag ska klara mig igenom dagen.
Jag längtar efter att inte ligga vaken på natten störd av tankar som poppar runt som popcorn i skallen.
Jag längtar efter att kunna göra en avslappningsövning utan att tankarna stör så att jag när övningen är slut, undrar vilken övning jag egentligen gjorde.
Jag längtar efter att kunna skriva och blogga utan att efteråt behöva vila en stund.
Jag längtar efter att kunna tänka klart.
Jag längtar efter att leva.
Och nu börjar möjligheten till det jag längtar efter. Så känns det i alla fall. Genom att vara studieledig från jobbet har jag fått en chans till återhämtning på riktigt. Och jag är så tacksam för den möjligheten. Möjligheten att återta det som var ett riktigt liv.
Jag tänker bli en människa igen.