Om att läsa, Om att leva

Helgens storslagna planer

Med ännu två biblioteksböcker som behöver bli lästa vet jag vad jag har att göra i helgen. Bortsett från att jag också gör ett pass på extrajobbet har jag planerat för soffhäng och läsning. De här två står på tur:

Hönan som drömde om att flyga har ett par bloggare jag gillar berömt så jag litar på deras omdöme. 1947 har valts i bokcirkeln och jag är sådär pepp på den. Får se vad jag tycker. Kanske blir det en skumning om jag inte gillar den, så jag i alla fall har lite koll till bokträffen. Om jag går. Är galet trött, men hoppas piggna till till nästa vecka.

Vad har du för planer till helgen? Och om du läst 1947 vad tyckte du?

Annonser
Böcker

Silvervägen – Stina Jackson

Förra året läste jag flera bokbloggar som gillade Stina Jacksons Silvervägen (2018). Att den också är utsedd till förra årets bästa kriminalroman gjorde mig än mer nyfiken. Och jo, visst var den bra. Men helt såld. Jag vet inte. Kanske var den för otäck för att jag verkligen skulle ”gilla” den. Bra, ja, absolut. Men det är här med spänning och deckare, det är bara inte riktigt min grej.

Lelles dotter försvann för tre år sedan på busshållplatsen på väg till sommarjobbet. Han ägnar de ljusa sommarnätterna åt att leta längs Silvervägen, dvs väg 95 som korsar landet från Skelleftåe till norska gränsen, och går förbi Arvidsjaur och Arjeplog. En ung tjej, Meja, och hennes psyksjuka och självmedicinerande mamma flyttar till en karl som bor mitt ute i ingenstans. Meja träffar en kille, någon som verkligen bryr sig om henne för en gångs skull. Och medan Lelle febrilt letar och Meja gläds över sin pojkvän försvinner ännu en tjej. En tjej lika gammal som den försvunna dottern och Meja.

Norrländska vidsträckta skogar, mygg och oändliga vägar. Så minns jag trakterna kring Silvervägen och det är den bild jag tycker Stina Jackson förmedlar. Det iner från myggorna runt öronen i sommarnatten som inte blir särskilt mörk, även om mörkret trycker i stugorna, dold bakom vackert målade väggar och bakom de som flagnar. Och mitt i skogen, finns en hemlighet. Väl bevarad och väl dold. Det kryper i mig när det går upp för mig hur det ligger till. Något jag inser rätt tidigt för att vara jag när det kommer till den här genren. Miss av författaren, eller gjort med mening? Eller så har jag blivit skarp och smart.

Karaktärerna fängslar, jag vill dem väl. Så väl att jag blir förbannad när det skiter sig. Jag tänker att det aldrig kommer gå vägen. Men så gör det det. Förstås. Tur det. Annars hade jag kastat ut biblioteksboken från balkongen, ut i snömodden som låg här för någon helg sedan.

Väl skrivet, med hög bladvändarfaktor. Men helt såld? Nej. Jag tror jag tar en paus från spänningsromanerna nu. Är du nyfiken på Silvervägen tycker jag absolut att du ska ta dig en titt. Det är ju oftast roligt att läsa böcker som anses lite extra bra av någon jury av något slag. Om inte annat kan en fundera på varför just den boken blev vald. Rekommenderas.

Vill du läsa mer om Silvervägen eller köpa? Du hittar den bl.a. här och här. Utgiven av Albert Bonniers Förlag.

Om att skriva

Klickar på plats med viss förvirring

Sedan augusti när kursen började, har jag fått respons på detaljnivå. Man kan även välja mer övergripande kommentarer men eftersom min text är ”färdig” tjänar jag mer på detaljrika kommentarer. Och feedbacken klickar liksom fint på plats. Jag är oftast snabbt med på vad som menas och kan justera rätt lätt.

Det roliga blir dock när jag skriver nytt och redigerar mer kraftigt i texten. Då kan jag bli förvirrad, och det blir överarbetat. Med relativt korta deadlines till inlämningarna kan det innebära att jag inte hinner se över texten så väl innan jag skickar. Så när den kommer tillbaka kan responsen röra sådant jag förmodligen sett om jag t.ex. skrivit ut och lagt pappren intill varann. Överskådlighet kan nämligen göra susen.

Men visst har jag lärt mig jättemycket redan. Jag märker att jag tittar på min text på ett nytt sätt. Jag har den tidigare responsen i bakhuvudet, det vi gått igenom på lektionerna liksom det vi pratat om i våra skrivgrupper. Ibland förstår jag direkt att något bör ändras och hur. Ibland gör jag det inte. Begriper hur. Men då kan en diskussion på en träff eller i nätklassrummet få det att lossna.

Himla bra att det finns hjälp att få. Kunniga testläsare, kursdeltagare, lektörer osv. Våra böcker kan bli sina allra bästa versioner med deras stöd. Och inte bara vara hemsnickrade. Något en visserligen kan vara stolt över det med, men jag, jag vill gå steget längre. Jag vill att det jag till sist ger ut ska vara det bästa jag ger ut då.

Ja, jag säger då. För jag hoppas att skrivandet blir lättare med mer erfarenhet. Och att det jag ger ut blir bättre. Men på något sätt måste en ju börja. Och jag börjar så här.

Böcker

Expeditionen Min kärlekshistoria – Bea Uusma

Överväldigad och fylld av förundran lägger jag ned Bea Uusmas Expeditionen Min kärlekshistoria (2013) i knät, tittar ut på de förbipasserande åkrarna, och försöker ta in vad jag just läst.

Polarexpeditionens deltagares barnsliga naivitet i att genomföra sitt uppdrag utifrån de förutsättningar de hade, både bra och dåliga (kanske mest dåliga), fascinerar.

Uusmas forskning och sammanställning ger en läsning som tar andan ur mig. Jag läser med hjärtat i halsgropen. Fängslas starkt av de fakta hon lägger fram. Jag vill veta. Jag kan inte sluta läsa. På caféer och tåg uppslukas jag så att tiden flyger. Med författaren Uusma, och upptäckarna Andrée, Fraenkel och Strindberg, till sällskap är jag snart hemma. Till skillnad från upptäckarna som ju aldrig återvände hem.

Boken har fått Augustpriset. Förståeligt. Nu, när jag läst pocketboken vill jag läsa den inbundna, den med bilder. Jag har varit på muséet i Gränna tidigare. Men nu, nu är det som om jag inte får nog. Att Uusma skrev sin kärlekshistoria om denna expeditions mystiska öde, det kan jag förstå. Rekommenderas!

Om att leva

Inspirerad och imponerad

En heldag på kurs. Jag tycker det är så roligt med att träffa skrivande människor. Jag har inte så många runt mig i vardagen annars. Och utan bloggen skulle det bara varit jag.

Att prata skrivande och sitt eget projekt ihop med andra som också tycker skrivande är något av det bästa som finns inspirerar mig. Fick hjälp med att klura på en scen som jag ville ge mer substans och vill bara hem och skriva på den nu. Men en natt till hemifrån blir det.

Som den regn och slaskvana göteborgare jag är kunde jag inte låta bli att att imponeras av snön som låg på gatorna i Gävle. Det är inte ofta jag ser snöhögar som är på två meter. Eller snöhögar alls. Så det bidde en kvällssuddig selfie. (Min stackars telefon begrep inte alls varför jag ville fota i mörkret.) Så här är jag, och en inte jättehög snöhög. Fanns större.

Jag i överlevnadsjackan. Hade fått för mig att det skulle vara jättekallt men tji fick jag. De där 2 minusgraderna var ju inte i närheten av den där råkylan som går genom märg och ben i Göteborg. 😃

Om att läsa

Snyggt rec.ex och lästid vs läslust

Jag fick den här snygga boken från Hoi förlag häromdagen. Det tackar jag för.

Förutom den här, I ett litet hörn av världen, har jag några efterlängtade, och sedan länge reserverade biblioteksböcker att ta tag i. Läslusten är större än lästiden dock. Jag menar bara, en ska ju hinna kika lite på tv, vara ute och promenera och ja, göra någon avslappningsövning mellan varven av manusredigeramde också. 🙂

Om att leva

Nu ska jag bli en människa. Igen.

Jag har ett minne av att jag en gång i tiden jobbade, tränade och/eller fikade efter jobbet. Jag vill också minnas att jag på fredagkvällar visserligen var något trött, men att jag då gick på bio, på restaurang eller var hemma hos vänner. Jag minns också att jag på helgerna hittade på saker efter frukost, såsom träning, träffa vänner, gjorde något med andra halvan och kanske var iväg på kvällen. Jag har också ett minne av att helgerna kunde bestå av handling inför veckan och städning. Det kunde också hända att denna handling och städning skedde under veckan – efter jobbet! Jösses. Det har jag inte fixat på länge.

Men innan jag uppnår allt det här som jag minns, längtar jag efter ett gäng saker jag inte heller upplevt på länge:

Jag längtar efter att inte ha huvudvärk dagligen.

Jag längtar efter att inte somna när jag kommer hem från jobbet.

Jag längtar efter att inte somna efter frukost och/eller lunch på helgen.

Jag längtar efter att kunna jobba till arbetsdagens slut utan att innan lunch fundera på hur jag ska klara mig igenom dagen.

Jag längtar efter att inte ligga vaken på natten störd av tankar som poppar runt som popcorn i skallen.

Jag längtar efter att kunna göra en avslappningsövning utan att tankarna stör så att jag när övningen är slut, undrar vilken övning jag egentligen gjorde.

Jag längtar efter att kunna skriva och blogga utan att efteråt behöva vila en stund.

Jag längtar efter att kunna tänka klart.

Jag längtar efter att leva.

Och nu börjar möjligheten till det jag längtar efter. Så känns det i alla fall. Genom att vara studieledig från jobbet har jag fått en chans till återhämtning på riktigt. Och jag är så tacksam för den möjligheten. Möjligheten att återta det som var ett riktigt liv.

Jag tänker bli en människa igen.