Om att läsa, Om att skriva

Läser hellre än skriver

Ny vecka och ny månad (redan!) med nya möjligheter. Mars stod för trötthet och segdragen redigering. Det kan liksom bara bli bättre.

Förra veckan hade jag planerat in för två dagars redigerande. Det bidde inget. Motståndet till att få ordning på mina trilskande sidor – och med en känsla av att något behöver vässas/skärpas eller förändras för att göra manuset till något en verkligen inte kan slita sig ifrån – var för stort. Jag gav efter för Mats Strandberg.

För några veckor sedan kunde jag efter lite väntan hämta ut den reserverade ungdomsboken Slutet. Men på grund av annat (redigering, extrajobbet, rec.exet) lade jag bort den. Tills i onsdags. I valet och kvalet mellan att läsa den eller redigera (ett väldigt lätt val!) valde jag läsa.

Och kunde inte sluta.

Så ska det ju vara. Så vill jag att det ska kännas när någon läser min dystopi, att den inte går att lägga bort.

Jag tog med mig detta om att jag tycker kapitlen nu är bra men inte bra nog och att en känsla av ”mäh” präglar hur jag ser på texten just nu till kursen – som var i helgen – och vi (jag och kursledaren) ska fundera vidare på vad som krävs.

Så även om jag kanske hellre läser än skriver just nu får jag hindra mig själv. Och ta en titt på det som trilskas och fundera på vad som krävs. Förhoppningsvis med lite nice input också då.

Om att leva

Fördriver tiden och skräms av Carl Larsson

Kursdags igen. Sist låg uppskottade snöhögar på över två meter på gatorna här i Gävle. Den här gången är det sol och värme som utmärker besöket. 14 plusgrader.

Eftersom jag tar ledigt från datorn på de här resorna har jag gott om tid att utforska. Till fots. Centrala stan är avverkad liksom Boulongerparken och de gamla stadskvarteren som har 400 år på nacken. Även hamn- och gamla Gevalias fabriksområde har utforskats. Så även Länsmuseet.

Men där var det en ny konstutställning som lockade. ”Du är inte ensam.” Ella Tillema. Stora oljemålningar bl.a. Är svag för fotolika sådana så det var bara att masa sig dit. Och jag blev inte besviken.

Bilden på barnet var en av hennes stora målningar. Suggestiva, färgstarka fascinerande och tänkvärda. Handlade t.ex. om makt och rädslor.

Dessutom tog jag en tur upp i muséet och spanade in den permamenta konstutställningen som jag kikade på i höstas. Tyckte den var värd en titt till. Det är ju som med omläsning av böcker. Något nytt finns alltid att upptäcka.

Solen låg över en enorm tavla av Carl Larsson. ”Fru Dora Lamm och hennes två äldsta söner.” Solen och skuggorna över den fick mig att stanna upp. Dels med en fundering över hur konst mår av att utsättas av ljus på så sätt (fast de på muséet har väl koll) dels för att skuggorna från fönstret och en staty gjorde tavlan annorlunda.

Som bekant är ju Carl Larssons tavlor rätt lätta att ta till sig. Tycker jag i alla fall. Med skuggorna här blev det … obehagligt. Eller är det bara jag som tycker det ligger något skräckfyllt över bilden? Jag satt kvar en stund och såg hur skuggorna flyttade sig över tavlan. När jag kom in i salen låg kvinnans huvud i skugga. En stund senare hade det lilla barnet i hennes famn fått huvudet kapat.

En rysare eller vad?! Jag kommer nog inte riktigt kunna se på Carl Larssons tavlor med samma blick som förut. Nya upptäckter, nya insikter. Inte alltid av godo. 😉

Om att skriva

Ibland händer det

Eller borde jag skrivit plötsligt …? Nä. Det kändes inte så plötsligt.

Jag har vid flera tillfällen försökt bli en av de utvalda till gratis lektörsläsning av ett gäng som går en utbildning. (Vill inte säga vilken/hos vem men tror ni nog kan lista ut det.) Jag skrev om detta i början av året med. Att jag då gjort ett nytt försök. Mitt manus blev inte valt.

Sedan kom ett mejl långt senare om att mitt manus skulle bli läst. Tjoho!

Så om ett gäng veckor har jag ett lektörsutlåtande att kika på. Också. Ibland har en tur.

Jag säger också eftersom jag tänker på att jag ju får fortlöpande kommentarer på de inlämningar jag gör av tio (till tjugo) sidor typ var tredje vecka i kursen. Men nu saktar jag ner tempot så jag inte arbetar på med redigering i onödan.

Häromveckan skrev jag om ett tjugotal sidor som jag ”kört fast” med lite. De återkom efter inlämning med god respons. Så jag stannar upp där. Och arbetar på dem lite till för att de ska bli inlämnade på nytt. För här, vid dessa sidor, är det ungefär så långt jag redigerat på det inlämnade manuset till lektörsläsningen. Perfekt att inte rusa på alltså utan avvakta en aning.

Så ja, ibland händer det. Himla tur att jag inte gav upp med att envist skicka in intresseanmälan för att vara med i uttagningen för erbjudandet om gratis lektörsläsning. Budskap: ge inte upp! 😉

Va?! Vem? Jag? Okej.
Om att läsa

Början

Minns ni den här? Rec.exet med det snygga omslaget. Eftersom jag hade ett gäng biblioteksböcker att ta itu med fick den vänta. Sedan började jag läsa.

Det gick sådär. Om det inte varit ett rec.ex skulle jag gett upp. Men efter dryga hundratjugo sidor tycker jag att det börjar ta sig.

Lite väl lång startsträcka dock. Och det är inte som att jag sträcker mig efter den i första hand. Så det där med början … Kanske jag är den här bokens enda läsare som haft det här stora motståndet? Svårt att veta. Än finns nästan inga recensioner ute. De två jag sett hittills (bl a från en bloggare jag brukar läsa – Hannele) har varit rätt positiva. Så förhoppningsvis är det som det verkar. Att handlingen tar sig nu.

Håll tummarna!

Om att leva

So much to do …

”So much to do, so little time.”

Så står det på en kalender för året 2019 jag har. Jag gillar inte det. Har strykit över ”little” och skrivit much. Det gjorde jag redan när jag fick den. Jag visste ju att jag skulle vara ledig i vår och tänkte att det där med att stressa upp sig över att en har mycket att göra och lite tid för det, det var inget bra budskap. Så jag ändrade det.

Och nu stämmer det verkligen.

För jag ska vara ledig nästan hela höstterminen också.

Yay!

Med tid för att lukta på blommorna. Ähum … menade skriva! 😉
Om att läsa, Om att leva, Om att skriva

Magiska gränsen närmar sig

Jag har nämnt förr att jag har en hang-up på att få ut en bok innan jag fyller 40. I nuläget verkar detta inte vara en möjlighet. Redigerandet tar tid eftersom det behöver ta tid. Jag orkar fortfarande inte långa pass framför datorn. Och inte heller klarar jag att redigera utan uppehåll någon dag då och då. Att jag sedan råkar jobba extra ibland eller umgås med folk spelar självklart också in vad gäller den långsamma takten.

Men jag ser ju att manuset blir bättre. Så jag andas in och andas ut, och försöker att ignorera min idé om att få ut något innan det magiska strecket 40. Och tänker att jag har hela året när jag är 40 på mig!

Varför kom det här upp nu då? Jo, jag fyllde år i veckan. Och var i bokhandeln med ett presentkort att shoppa böcker för. En lätt hopplös känsla kom över mig där jag stod och tittade på titlarna och omslagen. Som om jag skulle kunna vara en av dem en dag. Helst inom loppet av två år. Ja, jösses.

Det är inte som att jag stressar ihjäl mig över det här. Hade mest bara varit kul att få uppfylla någon sådan där milstolpe en har målat upp i huvudet.

Nåväl. Jag köpte tre böcker på halva reapriset. Innebär pengar kvar på presentkortet. Jag som lovat att inte fylla på hyllorna (ähum, jag menar ytorna på och runt omkring hyllorna) med fler böcker.

Johanna Thydell har jag läst förr. Det är hon med den fantastiska debuten I taket lyser stjärnorna (2003). Sofia Nordin har jag också läst tidigare medan Charlotta Lannebo är en ny bekantskap.

Om att skriva

Ord och tid i redigerandets eviga loop

De där 20 sidorna jag skulle lämna in till kursen i måndags fick jag verkligen kämpa med. Eller kämpa och kämpa. De krävde – som sagt – lite mer än lätt redigering med enklare puts. Här var det på med grovhandskarna och gräva runt som gällde. Och jag fick ihop det. Typ. Skippade de sista tre, fyra sidorna och funderar på om de ens ska vara med. Men den frågan överlät jag till viss del till kursledaren att hjälpa mig med. Det blev i alla fall en inlämning på nitton sidor eftersom de andra sidorna växte en aning vid omredigeringen.

Idag är jag själaglad över att jag har skrivit. Helt nytt. Visserligen bara en bakgrundsscen som inte kommer med i manuset, men det är så roligt att skriva nytt. Att ge sig hän åt karaktärerna och låta handlingen löpa fritt. Inga krav. Bara skriv. Och att jag är själaglad beror inte endast på att jag skrivit, utan också för att jag idag är jättetrött. Vaknade före fyra inatt och tänkte på en sak som inte riktigt ville släppa. Sådant händer mer sällan nu tack och lov, men när det väl blir … ja, gissa om ögonen går i kors.

Så. Jag avslutar med en räkna-ord-bild. Bara för att jag blev så glad över att jag har skrivit, kunde jag inte låta bli att räkna ord och tid. Bilden kanske kan uppfattas som skryt. För egen del är den mer ett bevis på att ”hey, jag har skrivit, och jag har skrivit med flyt!”

Jag har turen att skriva snabbt. Och visst kanske det som går snabbt ibland ger lite extra redigeringstid, men jag tror inte riktigt på det direkta sambandet. För ofta, när jag skrivit något med superflyt och bra känsla, då blir det också mindre att redigera. Redigerarbitarna är de som varit lite mer svåra att få till från start. Och sedan har vi det allmänna redigerandet för att göra texten vassare, bättre, tajtare och tydligare. Och det som kommer efter respons med poängterade brister och styrkor. Ja, redigerandet kan pågå i oändlighet, just för att det går att redigera med olika redigerarinsatser vid olika tillfällen. Och jag som redigerat i evighet tyckte det var så himla gôtt att få skriva lite. Så därav min ”skryt-bild”. 😉

Hoppas det går bra för er med redigerandet och skrivandet. Och vad tror ni om sambandet, skriva snabbt och redigera (mer). Fort och fel? Eller?

Om att skriva

Hönan som drömde om att flyga – Sun-Mi Hwang

Hönan som drömde om att flyga (2016) är en finstämd saga om en höna med en dröm. Ett par bloggare som jag brukar läsa hade gillat denna och jag blev nyfiken. Och jag ångrar inte att jag lånade hem den från biblioteket.

Hönan heter Knopp, ett namn hon gett sig själv efter vårens blommande knoppar. När hon sitter inne i hönshuset, med uppgiften att värpa ägg åt familjen vill hon något mer. Helst skulle hon vilja värpa ett ägg och se det bli en kyckling. Med den tanken klamrar hon sig envist fast vid att ändra sakernas tillstånd. Ingen lätt sak för en liten höna där farorna lurar runt varje hörn.

Hönan som drömde om att flyga är en saga fylld av drömmar och ouppnåeliga mål. Gårdsdjuren är emot henne, fienden smyger i buskarna och det verkar kört. Ett liv och en dröm mot alla odds. Sun-Mi Hwang fångar önskningars och drömmars kraft om att få ett liv utöver det en satts till. Det är en saga om att spränga gränser, gå sin egen väg och att finna kärlek och omtanke på de mest oväntade ställen. Bara en inte ger upp och bara en inte ställer för stora krav. Jättefint berättad. Rekommenderas!

 

En bok att köpa eller läsa mer om? Du hittar Hönan som drömde om att flyga t.ex. här och här. Utgiven av Norstedts.

Om att läsa

Hur ska det gå?

Jag säger som Melissa Horn och undrar ”hur ska det gå?” För nu har bokcirkeln jag är med i, fast inte var på sist, valt att vi ska läsa Linnea Axelssons Aednan. Med tanke då på mitt senaste inlägg om det här med att läsa böcker som kanske inte riktigt faller en i smaken.

Så här stod det på en länk till en sida om boken hos Albert Bonniers förlag – som ju gett ut boken.

”Ædnan är ett mäktigt epos som på en ordknapp vers berättar om två samiska familjer”

Nja, jag vet inte. Kanske inte det jag brukar välja att läsa i första hand. Men jag är inte sämre än att jag har reserverat den på biblioteket. Om några veckor borde jag ha den i min hand – kanske till och med i tid till bokcirkeln. Fortsättning följer. 😉

Förresten, du vet väl att Aednan fick Augustpriset 2018?

 

Om att läsa

Den där Pappaklausulen

Bokcirkeln jag är med i hade valt Pappaklausulen till januariläsningen. Jag ville inte köpa den utan reserverade den på biblioteket. Den var POPULÄR. Efter tre månaders väntan fick jag den. Och inte i tid till cirkeln. Men det gjorde inget. Jag var ändå upptagen då.

På olika bokbloggar har jag nog bara läst positiva omdömen om Jonas Hassen Khemiris Pappaklausulen. (Vad cirkeln tyckte vet jag inte.) Inledningsvis fängslades jag av det ovanliga språket liksom berättargreppet. Se själva (s.33):

”En son som är pappaledig …” Eller som boken inleds: ”En farfar som är pappa …”. På sidan 19 börjar ett nytt avsnitt med: ”En syster som är en dotter men som inte längre är en mamma …” Hur vi definieras, eller definierar oss själva, är alltså ett återkommande … tema? (Eftersom jag inte läst hela boken vet jag inte riktigt, men det verkar ha betydelse.)

Inledningsvis ja, fängslades jag. Det annorlunda sätt författaren skriver på här kändes kul och uppfriskande. Det var lätt att svepas med. Jag tyckte att jag kom karaktärerna nära. På ett nytt sätt. Ja, annorlunda sätt.

Sedan tappade jag intresset. Det konstfulla berättandet om pappan som är farfar, sonen som är pappa och systern som är dotter men inte längre mamma, blev för konstfullt i längden. Och att inga detaljer tycktes onödiga att tas med gjorde att läsningen blev för … närgången. (Morgonbajs?! Även en fundering kring hur mycket toappaper som bör användas görs för att nämna ytterligare ett av flera exempel som gjorde att jag bara kände att jaha… what?! Okej, det säger en hel del om personerna men ändå. Och kanske om mig som inte uppskattade det inslaget.)

Efter drygt femtio sidor tänkte jag att Pappaklausulen inte passar mig, inte just nu i alla fall – och möjligen aldrig. Jag har nämligen bestämt, för många år sedan, att om jag inte måste läsa ut en bok så gör jag inte heller det. Det finns så mycket annat bättre en kan lägga sin tid på.

Har du läst den? Vad tyckte du? Och om inte, är du intresserad/nyfiken?