Stjärnfall – Lars Wilderäng

Lars Wilderängs uppföljare till dystopin Stjärnklart var minst lika spännande som första. Stjärnfall utspelar sig 10 år efter bok ett och efter att all elektronik slagits ut. Vi följer återigen flera av karaktärerna från första boken och jag hoppas återse dem i den sista delen Stjärndamm.

Stjärnfall är spännande, men också otroligt mörkt. Platserna är bekanta. Vi rör oss på Västkusten, Göteborg, och söderut mot Kungsbacka och Ringhals. Som göteborgare ser jag det mesta med lätthet framför mig när jag läser. Och jag gillar detta bekanta, precis som med första boken. Utan att avslöja för mycket så får vi äntligen få veta vad som ligger bakom all elektroniks utslagning.

När en av kvinnorna vi följt från första boken blir kidnappad och inspärrad med ett gäng människor i en mycket ovanlig anläggning börjar frågetecknen rätas ut. Någon tycks vilja ta över vår planet. Inte nog med att våra få överlevare tvingas slås mot utomjordiska varelser, de egna vänds också emot dem. I form av vampyr- och zombielika varelser. Otäckt värre. Boken förvandlas till splatterunderhållning. Kampen om tiden, kampen om livet och kampen om planeten verkar rätt hopplös.

Stjärnfall ger rätt tuff läsning för en äckelmagad läsare som jag. Hade det varit en film hade jag inte sett klart, men nu kan jag åtminstone lägga bort boken när det blir för ruskigt. När jag läst första boken beklagade jag mig över diverse kroppsvätskor och lik, här är det blodbad som tar emot.

Men som sagt, jag gillar det ändå. Det är olikt något annat jag läst (av förklarliga skäl undviker jag splatterböcker) och jag fascineras starkt av Lars Wilderängs story. Efter första boken blev jag nästan en prepper. 😀

Nyfiken? Då tycker jag absolut att du ska ta dig en titt på serien. Du hittar Stjärnfall (2015) t.ex. här och här om du vill köpa eller läsa mer. Stjärnfall är utgiven av Massolit förlag.

Annons

Traktering vid radiolyssnande

Ett litet tips. 🙂

Ett kärt besvär för många misstänker jag. Som tur var hittade jag denna med lösningen på problemet inne på Radiomuseet här i Göteborg.

Vad i hönan och äggets namn?!

Efter förra årets utmattning, den som var riktigt intensiv i feb-april och sedan poppade upp igen nov-jan, undrar jag hur lång tid det egentligen ska ta att återhämta sig. Funderingar jag lyft här förr, men som är värda att tas upp igen. Speciellt när jag insåg att utmattning och något annat som är vanligt nu har flera likheter.

Jag är trött på att vara trött och att få huvudvärk av minsta lilla så när pollenallergin slog till läste jag på om de symtomen. Kunde möjligen allergin ge huvudvärk? Och precis som med utmattning kan pollenallergi bland annat kännetecknas av minnesstörningar och koncentrationssvårigheter, liksom huvudvärk. Jaha, tänkte jag, vad i hönan och äggets namn kommer först?

Att pollenallergi ger kroppen en stressreaktion, så att det finns flera av samma symtom som vid utmattning, är inte särskilt konstigt. Inte så jag tror att jag inte har några utmattningssymtom längre, men bra att veta att de samsas med allergi.

Jag är visserligen bättre men behöver vila efter ansträngning. Särskilt sociala aktiviteter tar på krafterna. Gäller allt från fika med en vän, middag med några få släktingar eller åka och yoga inne i stan. Mina korta arbetspass (4-6 h ca 5 ggr/mån) tar ibland lite mer på krafterna men kan annars jämställas med energiuttaget för att hänga med släkt och vänner två, tre timmar. Ett rätt bra jobb med andra ord.

Så jag fortsätter vara sparsam med att fylla dagarna. Redigerar uppemot tre timmar om dagen, tar redigerarfria dagar när hjärnan säger ifrån och upprepar tanken om tålamod. En dag ska jag vara tillbaka. Alert och pigg. Med mängder av ork över. Och bäst är att det ibland finns stunder om dagarna redan nu när jag kan känna så. Korta stunder, ett par timmar som mest, men gissa om de betyder allt. 🙂

Slutet – Mats Strandberg

Slutet (2018) hörde jag talas om första gången förra våren. Då var jag på ett författarsamtal på Härlanda bibliotek där Mats Strandberg intervjuades av en bibliotekarie. Eftersom boken handlar om att världen ska gå under om tre månader tyckte jag den lät jättehemskt och sorglig. Var inte säker på om jag skulle våga/orka läsa den. Vilken himla tur att jag gjorde det. För den var intressant, spännande och tänkvärd.

Genom tonåringarna Simon och Lucindas berättarperspektiv följer vi livet de sista veckorna innan en gigantisk komet ska träffa jorden och utplåna allt levande. Berättelsen utspelas när nyheten lagt sig och folk försöker stå ut och överleva i en vardag där inget är särskilt vardagligt alls. Och att ett brott behöver redas ut för att ge huvudpersonerna sinnesro innan livet ändas skapar en bladvändareffekt. Precis som de vill jag veta vad som egentligen hänt.

Slutet är en stark historia med många olika skildringar av hur människor tacklar att de tvingas leva i vissheten att de kommer dö ett specifikt datum och klocklslag. Jag hoppas aldrig mänskligheten ska behöva ställas inför ett sådant scenario. Bara tanken får det att krypa i skinnet.

Jag var rädd för att Slutet skulle vara en tårdrypande historia men tycker att Mats Strandberg hittat en fin balans mellan det tragiska ödet och folks acceptans av det. Är du nyfiken får du allt ge Slutet en chans. Rekommenderas.

En bok att köpa eller läsa mer om? Då hittar du den bl.a. här och här.
Slutet är utgiven av Rabén & Sjögren.

Uppiggande lektörsläsning

Jag fick ju möjlighet att få manuset gratis lektörsläst genom ett gäng lektörer under utbildning. Och häromveckan fick jag utlåtandet från en av de blivande lektörerna. Det var på 13 sidor, fyllt med matnyttigheter. Fast utan större överaskningar.

Vad innebär det?

Att jag har koll? Njae, det vill jag inte påstå. Snarare betyder det att den kurs jag går sedan i höstas – som lett till att första halva manuset är redigerat med hjälp av kommentarer från kursledare – har gett mig vissa insikter som jag annars skulle saknat. Insikter som inneburit redigering som hittills stärkt upp första halvan av manuset och att jag behöver göra samma sak med andra halvan.

På detaljnivå får jag fortfarande jättemycket av kursledaren. I utlåtandet var det mer de stora dragen som fick sig en genomkörare. Eller som lektören ungefär uttryckte det, att andra halvan inte är dålig, men bleknar i jämförelse med första halvan som är oerhört välskriven. (Yay!) Och det var precis det jag hoppades, att det skulle märkas att jag gjort ändringar som gjort manuset vassare. Så den feedbacken är jag jättenöjd med.

Annars fanns funderingar på dramaturgi, att något kan behöva flyttas för bättre balans mot slutet. Och, precis som lektören på förlaget från i våras hade uttryckt det, att fler hinder som gör det mer spännande behövs, bland annat för att karaktärerna inte ska komma undan för lätt. Något även kursledaren framhållit. Så det är också en sak jag ändrar. Själv är jag sådan att jag kan bli trött på ur askan in i elden scenarier som aldrig tar slut, men försöker ge vad som efterfrågats. Tre personer kan liksom inte ha fel.

Av de positiva utropen tar jag speciellt med mig dessa två:

Det är ett fantastiskt stycke och det kryllar av dem i den första delen av ditt manus!
Något som du är otroligt bra på är beskrivningar och gestaltning.

Att jag jag skriver ner just dessa och delar med mig av dem är för att ibland känns det galet trögt. Det går långsamt, jag skriver om och undrar om det blir bättre. Emellanåt har jag svårt att se vad jag gör, detaljer står i vägen för helheten och ja, även tvärtom kanske? Du hör, jag vet inte ens vad jag menar. Eller tänker.

Så med lite (mycket) mer tid hoppas jag få ihop det här evighetsmanuset (har jag sagt att jag hållt på typ i sju år – även om det inneburit mer/mindre intensivt redigerande över tid) och att jag hittar ett förlag som vill satsa och, förstås, läsare. Min förhoppning är att läsarna ska tycka som lektören: Boken har en story som är oerhört intressant och jag hade svårt att lägga den ifrån mig.

Well, well. Fortsättning följer.

Önskar er alla en trevlig påskhelg!

Slangbellan till en guldglittrande barnbok

Barn- och ungdomslitterära sektionen i Sveriges Författarförbund, dvs BULT, delade för någon vecka sedan ut sitt debutantpris Slangbellan till Helena Hedlund. Hon utkom med Det fina med Kerstin föregående år.

Juryns motivering:
Med ett lekfullt språk och ur ett precist barnperspektiv gestaltar Helena Hedlund Kerstins vardagliga och samtidigt livsviktiga problem. Det är ju så lätt att nästla in sig i lögner. Det fina med Kerstin är en debut som glimmar som guld, såväl i detaljerna som i helheten.

Jag läste Det fina med Kerstin häromåret och ser fram emot fortsättningen då den är planerad att bli en serie om tre. Att jag upptäckte Det fina med Kerstin beror förresten på att Helena Hedlund var en av Debutantbloggarna föregående år. Debutantbloggen är en blogg jag läser sedan många år.

 

Augustpriset 2018: Aednan – Linnea Axelsson

Om det inte varit för bokcirkeln skulle jag inte ha valt att läsa Augustprisvinnaren 2018, Linnea Axelsson och hennes Aednan (2018). Den beskrivs av Albert Bonniers förlag på följande vis: ”Ædnan är ett mäktigt epos som på en ordknapp vers berättar om två samiska familjer”

Jag har inte så mycket att säga om handlingen, mer än att jag tyckte den gav rätt behaglig läsning trots ämnet. För det blir sorgligt när det inte går att leva sida vid sida och att samer förlorar sitt kulturarv till kommande generationer. Livet moderniseras, men traditioner behöver inte förloras för det, speciellt inte när det beror på att någon som inte är same bestämmer hur samer ska leva och verka.

Aednan handlar alltså om två samiska familjer. Jag får erkänna att de smälte samman till viss del. Handlingen är inte helt kronologisk även om den börjar från början, tidigt 1900-tal för att sluta år 2016 (om jag minns rätt). De olika familjemedlemmarna har sina ”kapitel” beskrivna med en plats och ett årtal. Tyvärr blandade jag samman vem som var vem, vad den hade gjort fyra eller tjugo år tidigare, när den fötts och av vem. På en litteraturkurs gjorde vi familjeträd för att reda ut familjerelationerna vid läsningen av en bok (minns inte vilken). Det hade underlättat rejält om jag gjort detta.

Vers läser jag ytterst sällan och undrade hur det skulle kännas. Men jag kom in en skön lunk och tyckte det var rofyllt att läsa de få orden på varje sida. Så här kunde det se ut (s. 133):

Är du nyfiken på Aednan tycker jag du ska ge den en chans. Jag inte kan påstå att jag ”tyckte om” boken, men jag anser att läsning kan handla om så mycket mer än att tycka om. I det här fallet uppskattade jag läsningen och är glad för att jag tagit del av denna Augustvinnare i skönlitteratära kategorin.

Dessutom kan jag inte låta bli att fascineras och imponeras över hur boken ser ut. Den inger respekt med sina 759 sidor, tjocka fina blad och rejäla kartonnagepärmar. Plus att jag tycker att den är snygg. Aldrig fel liksom.

En bok att köpa eller läsa mer om? Du hittar Linnea Axelssons Aednan te.x. här och här. Och på ditt bibliotek, förstås.

Rec.ex Leka vuxen och böcker, böcker, böcker

Jag fick ett snyggt rec.ex. Leka vuxen av Marica Källner. Kanske du känner igen namnet? Hon var en av Debutantbloggarna 2017 och kom då ut med Det som får plats, en samling texter om skrivande och novellistik.

Tack till författaren och Winai Books för rec.exet.

Annars har har sedan flera veckor tillbaka läst ett gäng böcker (bland annat Aednan av Linnea Axelson, Stjärnfall, Lars Wilderäng och Johanna Thydells (M)ornitologen) men inte fått till några omdömen. Gissar att det snart lossnar, lusten (och tiden) att skriva om dem. Då kommer ni drunkna i bokreflektioner. 😉

Få vad som förväntas

Om en genre kallas feel good, då förväntar jag mig feel good. Ingredienserna ska vara kärlek, vänskap och relationer med komplikationer. Gärna lite charmig humor, en sådan där som får mig att småle snarare än att brista ut i gapskratt. Lite sorgligt kan det också vara, men inte tragiskt.

Feel good är inte min favoritgenre. Ofta har jag fått böcker i händerna som varit puttenuttiga, ja, alltså rätt fåniga i mina ögon. Jag har ibland tyckt att det saknats trovärdighet, tänkt att så mesig kan väl ingen människa vara, eller så naiv. Bland annat.

En feel good jag hört mycket gott om och som jag satte upp mig på väntelista för på biblioteket föll mig inte alls i smaken när jag väl fick läsa den. Jag tyckte den var enkelspårig och jag tappade intresset för handlingen rätt snabbt men gav den 100 sidor innan jag lade bort den. Jag har inget att invända i övrigt kring den, då jag tyckte karaktärerna var sympatiska (dock inte så intressanta), och jag tyckte den var välskriven.

En annan feel good jag fick att läsa för ett tag sedan uppfattade jag inte alls som feel good och undrade hur sjutton de som marknadsfört den tänkt. Om jag fått en annan genreklassning kanske jag skulle gått in i läsningen med en annan ingång och kunnat svälja att boken var som den var. För det här var inte en bok jag tyckte om. Jag tyckte den saknade många av de kvaliteter jag efterfrågar. Som en röd tråd. Den uppstod alldeles för långt in i handlingen. Jag saknade en tydlig riktning (del av den där röda tråden) och ett syfte. Förstod inte karaktärernas intentioner förrän efter mycket om och men och upplevde att handlingen var fragmentarisk. Måhända att jag haft lite mer överseende med det jag betraktar som brister om jag från början förstått att detta var en annan sorts bok. En mer experiementell sådan. För då hade jag kunnat acceptera att den inte följde vissa mönster. Under förutsättning att jag tycker frångåendet av genre- och romanmallen gjorts snyggt. Det tyckte jag inte.

Tyvärr vet jag inte riktigt vad jag borde klassificerat denna så kallade feel good som. För jag tycker inte den passade in som relationsroman eller spänning heller. Någon sorts svart humoristisk dick-lit kanske? Om jag fått den presenterad som det hade jag å andra sidan inte intresserat mig för den.

Förväntningar och hur de möts påverkar min läsning jättemycket för huruvida jag läser vidare eller inte. Gissar att det är så för fler. Eller vad tänker du?

En snigel på ögat kanske

Vi verkar vara ett slitet gäng, vi som skriver. Tuffa förhållanden på alla möjliga håll som påverkar ork och hälsa. Jag rensar bort bloggar som inte någon skrivit i på flera månader och undrar hur alla mår. Jag mår visserligen bättre men bloggar mindre ofta för att energin saknas. Och när energi saknas blir en lättretlig. Och jag blev hyfsat irriterad över ett par kommentarer jag fick IRL förra veckan och tänkte att inte gör det saken bättre, vad andra säger, när många kämpar med att få ihop sitt skrivande och sitt liv.

Alla som skriver vet att det tar tid att få ihop ett bokmanus. Speciellt det där första. Som ofta blir refuserat. Och då skriver många om. Många skriver nytt. Då tar det tid igen. En självklarhet som vi som skrivit ett tag känner till.

En del vill dessutom ha skrivlust och skriver nästan bara då. Och jo, det kan underlätta men själv styrs jag inte så mycket av det.

När det kommer till skrivandet finns en vits med att det tar tid och att låta det ta tid. Alla med erfarenhet säger att texten blir bättre om man jobbar igenom den efter att den fått ligga till sig ett tag. Jag kan bara hålla med. För att inte tala om nyttan med duktiga testläsare och lektörer. Har manuset även gått till förlag kanske det dröjer uppemot sex månader innan besked ges om manuset är intressant och bör jobbas om, går vidare eller refuseras.

Tålamodsprövande minst sagt. Jag hade gärna sett att jag debuterat för ett par år sedan. Envishet är en bra egenskap för att stå ut. Liksom förmågan att bita ihop när en är trött och inte säga något skarpt till de som är okunniga om skrivprocessen. Som i förra veckan när jag fick höra ett par ”dumheter” i stil med Du som hållit på och skrivit så länge, ska det inte bli något av det snart? Självklart kan folk få undra, men ibland är det bara jobbigt med sådana kommenterer, dessutom i ett tonfall som kändes lite … trist.

Vänta bara. En dag så. Då kan vi alla som kämpat med den där debuten ha vår release och nåde den som sagt något dumt … om den inte köper en bok då … En snigel* på ögat borde den få. Eller något sådant. 😉

Redigering ett manus anno 2017.

*Ni minns väl snigel-på-ögat-filmen som handlade om en annan dumhet. Tycker det passar bra här. Snigel för att det tar tid. På ögat för att de inte ser/sett vidden av ansträngningen det tagit att få till den där första boken. Och nej, alla måste inte fatta det, men lite ödmjuket inför hantverket, liksom respekt för författaren, kan vara på sin plats.