Om att skriva

Inte låta någon läsa

När jag var åtta, nio år, började jag skriva. Små historier som inspirerats av Kitty och Bröderna Hardy. Och jag och ett par vänner, vi brukade göra ena vännens rum så mörkt det bara gick, sedan satt vi där och berättade spökhistorier för varandra. Vi skrämde upp varann rejält så när jag och hon som bodde närmast mig skulle gå hem, gick vi tajt arm i arm, med blickarna flackande runt oss.

En sommar hade jag en berättelse som jag ville skriva ner på mammas ”bärbara” skrivmaskin. (Den var inte särskilt bärbar för mina tolvåriga armar.) Berättelsen var inspirerad av Richard Marx hit Hazard och min familjs semesterresor i norra Norrland. Jag spelade in låten från radion, om och om igen. Hade den på ett kasettband där den fyllde en hel sida. Lyssnade på min freestyle så att det inte blev helt uppenbart hur besatt jag var. Att skriva på maskin gick förresten sådär. Det var tungt och jobbigt att hålla ordning på var bokstäverna satt så jag övergick till att skriva för hand igen.

Ett par somrar senare var jag kaninvakt hos grannen. Då satt jag på deras veranda i trädgården och skrev. Fyllde collegieblocket med en historia inspirerad av 1600-talets häxjakter, fast jag lät den fyllas av skogsväsen och en missförstod hjälte som fick rollen som jagad ”häxa”.

Jag skrev hela tiden. Små historier som fyllde anteckningsböcker med blommiga och pastellfärgade omslag. En berättelse rymdes i en röd bok med guldkantade papperssidor. Jag var nog tretton när jag fyllde den med min historiska berättelse om ett missförstånd som fängslade en byflicka så att hon tvingades fly från en borg och inte kunde återvända till byn.

Det var den första historien – som jag inte skrivit i skolan – som jag lät någon annan läsa. För jag tyckte den var så bra förstås. Duh! Nåväl. Hon som fick äran, en vän som jag delade nästan allt med, hon var också mycket kreativ och jag fick ju ta del av hennes konst, så varför skulle inte hon ta del av det jag skrev?

Spänd och nervös inväntade jag utlåtandet. Vad i hela friden skulle hon säga? Tycka?

Och människan säger att hennes mamma tyckt att ordet Skitstövel inte passat in i min historia.

Whaaat?!

Hennes mamma!

Människan hade alltså läst upp (eller låtit sin mamma läsa? Jag har inte en aning) och meddelar mig detta, vad mamman ansåg.

Jag minns faktiskt inte om min story fick något annat omdöme från denna så kallade vän. Allt jag minns är att hon låtit sin mamma ta del av något som bara var mellan oss. Och att jag fick skit för att jag använt ordet Skitstövel. Och nej, det kanske inte var det mest passande ordet i sammanhanget, men jösses, jag var ju för sjutton ett barn. Inte har en vuxen människa rätt att ha en åsikt om huruvida en trettonåring skriver bra eller dåligt.

Så.

Gissa om jag aldrig lät någon läsa något igen efter det.

Tills jag var arton. För skrev, det gjorde jag. Hela tiden. När jag var arton skickade jag en novell till en sådan där novelltidning för unga (minns inte namnet) och blev publicerad. Fick ersättning till och med.

Jag har kvar tidningen. Idag tycker jag inte novellen är bra. Ser mest misstagen. Men den har en tvist. Och spelar på något förbjudet. På så vis är den bra. Det har inte blivit några fler noveller. Jag gjorde ett försök att få en novell publicerad för ett gäng år sedan, men nej. Noveller är inte min grej. Jag trivs bättre med det längre formatet.

Idag har jag inget emot att låta andra läsa. Men, när jag kan, väljer jag med omsorg.

Valet att låta andra läsa kom egentligen när jag beslutade mig för att verkligen bli författare. Innan var skrivandet bara mitt. För mitt höga nöjes skull. Och ingen annans. Det var liksom enklast så.

Jag hoppas att mitt skrivande en dag kan bli för andras höga nöjes skull. Att någon ska längta efter att en bok ska komma från mig. Och lite läskig är tanken förstås. För att inte tala om att prestationsångesten gör sig påmind. Men annat vore väl konstigt. 😉

Idag avslutar jag med att tacka Louise vars bloggfunderingar och kommentarer om författarskap och att bli läst och (o)gillad häromdagen inspirerade till det här inlägget. Alltid lika roligt när tankar väcks av andras inlägg. Tack Louise!

Annonser

11 reaktioner till “Inte låta någon läsa”

  1. Vad intressant att läsa, speciellt som jag känner igen mig så mycket. Min största fasa som tonåring var att nån skulle läsa mina berättelser så kan absolut relatera till din reaktion på kompisens svek! Det var fult gjort.
    Jag är helt säker på att du kommer bli utgiven. När passionen finns där och är så stark är det nog mest en fråga om när och kanske var. 🙂

    1. Att någon skulle läsa var liksom otänkbart. Är fortfarande ytterst sparsam och låter mycket sällan någon ta del av det jag skriver. Inte ens andra halvan får läsa. Även om han är att lita på. Springer inte till min svärmor direkt. 😉
      Tack, jag trorju mer och mer på en utgivning och kanske till och med på förlag. Så när känns mer troligt än var iaf. 😄

  2. Vilken kompis! Visa för morsan!!!
    Det är jobbigt att låta någon läsa ens manus. Det är ju bra att få konstruktiv kritik. Samtidigt är ju manuset min älskade bebis, och det kan vara jobbigt att få kritik. För att inte tala om att få recensioner på den färdiga boken av bokbloggare. Jag fick en totalsågning av en av mina böcker på en bokblogg. Aj, aj! Den kändes!

    1. För mig har det varit en stegvis process att lära mig låta andra läsa (var rätt skraj inledningsvis efter vännens morsa). Korta uppgifter på skrivarkurser till att börja med. Delar av manus. Och sedan har några få som inte varit professionella läsare, dvs testläsare istället för lektörer, fått läsa. Och jag har upptäckt att jag inte har svårt alls för den sortens feed back. Vilket verkar vara ovanligt. Men jag betraktar texten som ett hantverk jag håller på att lära mig. Det är inte alltid jag håller med om responsen men överlag svider den rätt sällan.
      Å andra sidan, hjälp vad läskigt att få kritik på sin färdiga bok av mer professionella recensenter. Bloggare är ju sällan ”proffs” utan snarare mer ”allmänna tyckare och vanliga läsare” men att bli totalsågad alltså. Vad jobbigt! Förstår om det kändes. Alla kan inte gilla allt, men en schysst dissning kanske kan vara på sin plats ändå. Är ju ändå någon som skrivit boken och lagt ner sin själ i den.
      Visste inte att du var publicerad, det har jag missat/glömt (?). När och vad för genre?

  3. Mycket trist med sådana kompisar och föräldrar.
    Jag tror i alla fall att du kommer att bli utgiven till slut, konstigt vore det annars, och säkert kommer läsarna att vänta på din nästa bok. 🙂

  4. Tack själv, dina inlägg är både varierande och inspirerande. Vilken skrivresa! Jag skrev min första bok om rådjuret Bambo i lågstadiet, min fröken tyckte att den var så bra att jag fick läsa upp ett kapitel på Roliga Timmen på fredagar. Konstigt nog protesterade varken jag eller mina klasskompisar även om min ”bästa” kompis (hon var aldrig särskilt snäll när jag tänker efter) brukade klaga på den på hemvägen…Trevlig helg:)

    1. Så kallade vänner alltså. Vad mycket man sväljer utan att tänka på att säga emot/ifrån. Kanske speciellt som barn. Förhoppningsvis bättre vänner idag. 😉
      Kul att fröken lät dig läsa. Ett fint minne.
      Trevlig helg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.