Böcker, Om att läsa

Läst om The Host – analyserar byggklossar

Jag har återigen läst Stephenie Meyers The Host (2008) Tredje läsningen tror jag. Det här är en bok jag gillar. även om jag inte är lika frälst som vid första läsninge. Utifrån några av skrivhantverkets byggklossar tog jag mig därför en funderare på vad som gör att jag gillar den och inte.

Anslaget är starkt. Första kapitlet får mig att förstå vad boken kommer handla om. Det är annorlunda, fascinerande och spännande.

Sedan har vi empati. Jag känner FÖR och MED huvudkaraktären. Som kan sägas vara två karaktärer, eftersom samma kropp delas av två själar. Så jag känner för båda och vill att det ska gå dem båda väl. En röd tråd som går genom hela boken.

Dramaturgin sitter nästan som en smäck. Tittar vi på bågarna, eller akterna, ligger topparna/vändningarna ungefär runt de där 25, 50 och 75 procenten. Fast det händer aningens för mycket mot slutet.

Det finns partier som kunde varit färre och/eller kortare. Ibland fick jag lust att skrika: ja, jag vet. Gå vidare! Inte bästa betyget eftersom det bidrar till att dra ner tempot. (Inte helt ovanligt för Meyer förresten. I de två sista böckerna i The Twlight Saga hade handlingen tjänat på att strykningar gjorts. Rejält. Synd att ingen redaktör tagit i med hårdhanskarna. Bara för att Meyer är bestsellerförfattare får hon ju inte komma undan med vad som helst.)

I övrigt dras jag med i handlingen, bland annat eftersom mycket står på spel för huvudkaraktären. Och att spela på läsarens känslor och rädslor gör Meyer ofta. Vi har t.ex. triggers som ensamhet, att vara övergiven, förföljd, utsatt för våld och inte veta vem man kan lita på.

Karaktärerna då. Njae. Inte de mest runda figurer jag stött på. Men det finns utvecklings- och förändringspotential hos flera av dem, och förstås hos huvudkaraktären. Vissa karaktärer överaskar en liten aning med att gå från onda till goda medan andra förväntas göra detta. Ingen går dock från att vara god till att bli ond. Det hade varit lite kul. Men hör nog inte hit. Några stannar på status quo. Funkar rätt bra det med.

Vad det gäller det subtila är Meyer inte den bästa på detta. Trots att det är en ungdomsbok/ung-vuxen-bok, och viss osubtilitet kan vara förlåtet, är mycket väldigt övertydligt. Och repetetivt. Som sagt, jag hade gärna sett en del strykningar eftersom jag upplever flera scener som upprepande.

Och så dialogerna. Vissa upplever jag som om de förmedlar något jag redan läst, andra överaskar och skapar spänning, ger något nytt och för handlingen framåt. Jag tycker dialogerna fungerar, men kan vara mindre känslig för kvaliteten i dem eftersom jag läst på engelska och därmed troligen är mindre uppmärksam på nyanser som jag skulle uppfatta i svenskan. Det svåra här är återigen att karaktären är en kropp med två personer i den. Deras dialoger med varandra (en sorts inre dialoger – japp dialoger, inte monologer, de är ju två) tenderar att bli upprepande. Återigen, var var den där redaktören som skulle strukit/ändrat för att tajta till och vässa?

Språket flyter på. Texten är inte svår att läsa, orden enkla, och meningarna varken långa eller tillkrånglade med flera bisatster. Det finns inga omfattande målande beskrivningar, utan miljöerna byggs genom enklare detaljer och kort information. På så vis är det lätt att ta till sig dem. Vid några få tillfällen skulle jag faktiskt önskat lite längre platssättningar, för jag förstår inte omgivningen och hur karaktären befinner sig i förhållande till andra och annat. Men det reagerar jag främst på mot slutet. För då upplever jag att Meyer frångår mycket av det gestaltande. Det blir mer av tell, istället för show. Kan hända att Meyer drabbats av att vilja avsluta sin bok. För i några av de avslutande kapitlen tycker jag att hon frångår sin berättarstil. Det blir stressat.

Så, det får räcka. Några av skrivhantverkets byggklossar som jag kom att tänka på i min minianalys av vad som gör att jag gillar boken och får mig att läsa vidare. Liksom vad jag tycker kunde ha gjorts bättre.

Boken är på 617 sidor. Eftersom den ger några dagars läsning, som kan ägnas åt nya böcker, är jag inte helt säker på att det blir en fjärde läsning. Men vem vet, om tio år kanske jag glömt bort handlingen och minns att jag gillat den förr, bara för att plocka upp den igen. Frågan är om mitt då nästan femtio-åriga jag skulle gilla den alls?

Har du läst den? Vad tyckte du i så fall? Finns här något du tycker inte stämmer med din uppfattning?

Som film fungerar handlingen ok, men den kan inte mäta sig med boken. Ingen bestsellerfilm direkt alltså. 😉
Annonser

6 reaktioner till “Läst om The Host – analyserar byggklossar”

  1. Låter som om boken är aningen svajig, och jag tänker att över 600 sidor kräver otroligt mycket av både författare och förlag, och att det låter som om de inte lyckats fullt ut. Synd, eftersom mycket ändå verkar starkt och hållbart…

    1. Precis. Det är svajigt. Ändå fängslande nog att hålla kvar en. När jag läste första gången tyckte jag jättemycket om den, slukade det mesta utan eftertanke. Men som en mer kritisk och van-vid- hantverket-läsare idag kan jag sätta ord på varför den inte lyckas behålla mitt intresse lika starkt som då. Troligen oavsett om jag gjort en första läsning eller en omläsning.
      Men är man ett bestseller-namn så är man. Köparna finns där ändå. Sväljer det mesta trots att de borde vara fått något som tillagats med aningens större omsorg. För det är ju lätt enkla saker jag lyfter, som kunde gjorts bättre.

  2. Jag har inte läst boken och jag läser ö h t nästan aldrig böcker som är så långa, just för att det brukar finnas partier som kunnat strykas och göra tempot högre.
    Det jag tänker på när jag läser din analys är att det där med vändpunkterna och var de kommer, är något som jag börjar uppleva som förutsägbart. Jag blir mer fascinerad av böcker som inte har vändpunkter vid specifika sidor i boken och ett annat upplägg på dramaturgin. Jag tror att jag är väldigt känslig för upprepningar, i vilka sammanhang de än må vara.

    1. Just genrelitteratur upplever jag som särskilt mallad. Det finns något tryggt i att veta vad en får samtidigt som det ibland (och allt oftare)stör mig – även om jag nog har rätt mycket överseende. Jag vill bli överraskad och uppfriskad (om det nu går att säga så). Det jag kan störa mig på är att vissa böcker inte redigeras hårdare. Som författare är en ju blind för många av sina olater. Men att någon på ett förlag inte är petigare …? Fast vem vet. Just den här boken kanske var dubbelt så lång innan. 😄

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.