Rysare och skräck är inte min grej. Jag är för lättskrämd. Men jag kunde inte låta bli Mats Strandbergs Hemmet (2017). En skräckroman om ett äldreboende, vars handling utspelar sig mitt i sommaren i Kungälvs kommun, en kommun jag är väl bekant med.
Hemmet är en roman om otäckheter som tar vid på ett äldreboende efter att huvudpersonen Joel placerar sin dementa mamma där. På Tallskuggans avdelning D har det varit tokigt även innan med de dementa personerna som bor där, men nu blir det långt värre. Joels mamma tycks veta personalens outtalade hemligheter, hon är otäckt klar vissa stunder samtidigt som Joel förväntar sig att hon ska snurra huvudet ett helt varv.
Inte blir saken lättare av att Joel kämpar med sina egna inre demoner. Drogmissbruket som hållits i stäv i över sex år lockar och pockar, allt för att stilla nerverna och skuldkänslorna över att flytta dementa mamma själv, utan hjälp av brodern.
Ibland känns det som att läsningen kanske blir lättare om en blundar med egna ögat. Och inte enbart för att det är en skräckroman. Det är skrämmande nog med att bli gammal, att behöva bli omhändertagen, att inte förstå vad som sker och/eller vad en gör. Demens är en skräckupplevelse i sig, för både anhöriga och den det drabar. Så Mats Strandberg har gjort helt rätt som använder den här miljön för att utforska det skrämmande. Det som döljs i mörkret, och i oss.
Det är naket, rakt och vardagligt. Beskrivet rätt upp och ner, vardagen på boendet. Läsningen går undan. Jag är klar snabbt. Gillar det bekanta, platserna som nämns, de jag varit på, hört talas om, och vägarna jag åkt på så många gånger. Mitt i den varma sommaren. Mitt i idyllen.
Nyfiken? I så fall tycker jag du ska läsa Hemmet. Vill du veta mer eller köpa, hittar du den t.ex. här och här.
Hemmet är 338 sidor och utgiven av Norsteds förlag.