TGI December!

Jag sammanfattar november. Mittemellan, sämst och bäst får katagorierna bli. Och i den ordningen.

Mittemellan
Redigerandet. Går framåt, men långsamt.

Läsandet. Har verkligen gått framåt. Men det syns ju inte här. All These Beutiful Strangers, Life or Death, Har du en psykopat på jobbet? Hjertznells senaste Bli kvar, och Klingbergs Nu stormar det i dalens famn har jag läst men inte skrivit om.

Bloggandet. Funderar på en paus, för första gången på sju och ett halvt år. Sorry mina nya följare, men det var liksom mer ös i min bloggvärld förut. Otroligt många jag följt har slutat blogga. Nya har visserligen tillkommit men jag orkar inte riktigt engagera mig för att nå fram. Att dessutom alltid behöva använda datorn för att kunna kommentera på andra plattformar än WP gör det krångligt (nej det går inte via telefonen), och ibland när jag kommenterar måste jag bevisa att jag inte är en robot – vilket jag tydligen är, för jag lyckas aldrig kryssa i de där bilderna rätt.

Sämst
Att november gör mig så trött. Även om jag inte alltid känt mig dödstrött är ett starkt tecken på trötthet att jag toklängtar efter lösgodis. Något jag aldrig äter annars. Men, jag föll bara för frestelsen en gång. Bra att inte orka gå ut. Eller vilja.

Novembertung dystopisk vy från tågfönster

Bäst och sämst
Jag har sagt upp mig. Så nu har jag bara extrajobbet och företagandet. Och nej, inget av det genererar stora inkomster. Men, ni som följt mig vet ju att ordinarie jobbet till och med bråkat med mig under tjänstledigheten. När jag insåg att det fortsätter bråka även när jag börjar jobba igen fick jag nog. Du kan kalla det Självbevarelsedrift. Och Accepterar inte vad som helst. Men först ska jag ta mig igenom uppsägningstiden. Ska bli … intressant.

Bäst
Skrivarkursen i Gävle och att bo i Stockholm innan och efter.

Promenera i Stockholm. Älskar kvarteren med sekelskifteshus i kvarter efter kvarter efter kvarter. I Gbg har vi typ ett sådant kvarter. Rätt snabbt genompromenerat liksom.

Träffa Eva. Som jag lärt känna genom hennes blogg. Kändes som om vi kunnat prata oss genom hela helgen och inte bara genom en fika.

Historiska museet. Jag är en sucker för historia och hann med ett kort besök. Började baklänges, och hamnade bland massa coola altarutsmyckningar från 1300-tal till 1600-tal. Helt galet vad folk lade tid och energi på att återge en sorts tanke om Jesus och Maria. Vita, vackra och lidande – förstås. Plus, ju finare utsmyckning en beställde till kyrkan desto bättre chans att få en (bra) plats i himlen.

Melissa Horn. Grymt bra konsert. Som vanligt. Andra gången på konserthuset. Har sett henne på Storan och på några utomhuskonserter också.

Tack och lov för att det är december. Året är snart slut. Och som oerhört kloka Elin Säfström påpekade en gång är dessa årtal, datum och födelsedagar konstruerade. Jämna tal betyder inte mer än ojämna, det är bara ett mänskligt påhitt. Och vi människor gillar ju att tänka magiskt. Men, 2020 som år är ju rätt jämnt. Plus att jag fyller 40 då. Nästa år. Så. Jag försöker tänka bort detta jämna. Betraktar kommande sista månad av 2019 som vilken som helst och tänker inte alls på hur medelålders jag kommer att bli. På riktigt.

Några bokomdömen ska skrivas. Men mitt annars ”duktiga” bloggande med cirka tre inlägg per vecka kommer minska. Jag pausar inte helt. Men trappar ner. Vill ni få skrivtips, ha koll på mig som skrivcoach (det vill säga spana eventuella erbjudanden) då finns jag på Instagram som @helenaaskrivcoach medan jag kör mer blogginriktade inlägg på @helenaa12blogg. Kanske ni finner en anledning till minskat bloggande där, på Insta. För många många av oss. Eller, vad tror du?

Önskar dig en fin december. Vi ses!

 

Annons

En paus i en trio bilder

Ibland är det mycket annat som händer. Skrivarkurs, resa till Stockholm, redigera, extrajobba. Och bloggen får stå tillbaka. Därför blev det helt oplanerat en veckas paus.

Bjuder nu på veckan i några bilder. 🙂

Tågresevy. Gillade den skarpt då jag fick dystopiska vibbar av det brungrå leriga landskapet och elnätet mot den murriga himlen.

Favoritfiket fick ett besök på fredagen när jag anlänt till Stockholm. Som vanligt värsta bästa lunchen. Fullsmockat med folk. Fullt förståeligt.

Förutom att lyssna på Melissa Horn och bara glo ut genom fönstret passade jag på att börja läsa den här på tåget. Så bra! Har inte läst klart än men tror nog allt att den håller hela vägen.

Så. Det får räcka för nu. Mer om november och vad jag läst väntar i andra inlägg. Hoppas du haft en bra vecka.🙂 Vi ses!

November is a killer. Och lite pepp

Oavsett utmattning eller inte är november en svår månad. Jag blir sååå trött. Tyvärr utmattningstrött. Det är en annan sorts trötthet. En hjärntrötthet. Inte så illa som förra året i november, december, eller våren dessförinnan när jag oförmådde det mesta. (Då klarade jag ju inte av att se på tv på grund av intryckskänslighet.) Men vissa symtom klättrar upp igen från att ha leget på noll, ett. (Japp, jag skalbedömer – kommer inte ihåg hur jag mått annars.)

Så, för att peppa mig själv lägger jag upp en kommentar jag fick på en inlämning jag gjorde för ett gäng veckor sedan. Kursledarens respons. Pepp! Efter berömmet får jag förslag på förbättringar, men jag är så glad över responsen jag fick inledningsvis.

Om ni följer mig på instagram – @helenaa12blogg har ni nog sett bilden förut. I det här novembermörkret var det här precis vad jag behövde, så jag delar med mig igen. Delad glädje, dubbel glädje. I det här fallet, pepp och lovord. Så glad och tacksam för att jag hittat den här kursen som gjort så mycket för mitt skrivande och min syn på det.

Hoppas det går bra med dina projekt. Att du är på gång med vad du än gör (skriver, syr, påtar med växter …) eller att du låter det du gör, eller ska göra, vila sig i form. Det kan funka fint det med. 🙂

Moderskap – Sheila Heti

Sheila Heti var med i Babel för något år sedan. Jag kollar bara ibland på programmet, och när hon efter programmet, lyftes i min ena bokcirkel som ett bokförslag, blev jag nyfiken. Sedan blev inte hennes bok Moderskap (2018) vald, men jag fick syn på den på biblioteket och tänkte att varför inte. Jag behöver inte en bokcirkel för att läsa sådant jag inte brukar läsa. Sagt och gjort. Och det var en mycket intressant läsning.

Heti skriver om funderingar kring vad känslan att vilja vara mamma kommer ifrån. Liksom känslan att inte vilja det. Hon skriver om normer, hormoner, traditioner, uppväxt och kärlek, liksom om vänskap och självkänsla. För att vägleda sig själv använder hon en spå-tradition med att singla tre mynt. Myntens svar kan bli rätt komiska ibland, men jag tror att hon återger dem i sin helhet, och frågorna tycks ställas på fullaste allvar. Hur som helst bryter detta av mot den övriga textens funderingar och reflektioner över samhället och henne själv, vem hon är och vem hon vill vara.

Jag tror absolut att Moderskap skulle kunna fungera som en bokcirkelbok, just för att den lyfter sådant allmängiltigt som normer och samhällsförväntningar. Det finns mycket att diskutera med utgångspunkt i författarens tankar. Ibland var läsningen aningens seg, kanske för att innehållet upprepade sig emellanåt. Tanken är väl att läsaren ska följa tankegångarna och de återkommer ju ofta till samma sak. På så vis speglar den förmodligen författarens funderingar väl. Nyfiken? Läs den.

Vill du köpa, eller läsa mer om Sheila Hetis Moderskap hittar du den bl.a. här.

Se det som en film

I en kommentar som Katarina gjorde nämnde hon det här med hur man ”skriver i huvudet”. Något som ju sker rätt ofta för oss som skriver tänker jag. Åtminstone känns det så för mig, som om skrivandet sker mer eller mindre hela tiden och mer eller mindra aktivt. Och precis som Katarina ser jag min berättelse för mig i bilder. Inte i ord eller meningar. Fast det jag ser är inte en färdig film som rullar. Mer som teater kanske. Jag ser en scen, vilka som är med och vad de gör och säger. Men dekor och rekvisita är oftast rätt blank inledningsvis. (Om inte miljön har huvudrollen då, i en viss scen.)

Så, om mina karaktärer sitter i en soffa ser jag dem och soffan tydligt. Det som finns runt omkring får jag fylla på allt eftersom.

Jag har inte tänkt så mycket på det här med hur en upplever sitt skrivande, sitt berättande, eftersom jag bland annat inte pratat så mycket om den inre känslan och upplevelsen av det. Som att jag ser mina berättelser i enkla bilder där vissa detaljer utmärker sig mer. Och att jag aldrig ser det i text.

Förra helgen var Adéle Jordan gäst på Debutantbloggen. Hon berättade att hon på grund av en cp-skada inte kan använda sina armar och händer för att skriva, och att hon pratat in sin bok, genom att bokstavera varje ord. Jag blev imponerad. När en del personer säger att de läser in sina scener så är det för mig helt otänkbart. Jag är inte bra på att … prata. Eller hur det nu ska beskrivas. När det kommer till att skriva eller prata, föredrar jag alltid att skriva. Att tala in min egen berättelse, det skulle förmodligen inte fungera alls. Det är ett medie som känns oerhört främmande. Tanken på att prata in mitt råmanus känns liksom urvattnad, tom och innehållslös. Som om det jag vill ha sagt, det jag vill få nedskrivet i datorn, som det skulle upphöra att existera … Försvinna på vägen mellan tanke, tal och inläsning.

Jag skriver, alltså finns jag. 😉

Men, hur uppfattar du dina berättelser? Hur ”ser” du dem? I text, i ord, i meningar, i bilder eller finns det andra sätt?

Finns det björkar i Sarajevo? – Christina Lindström

Finns det björkar i Sarajevo? (2018) reserverade jag för något år sedan, missade att hämta ut och sedan föll den i glömska. Tills i somras. Titeln är ingen favorit och inte heller omslaget tilltalade mig när jag hörde talas om den första gången, men eftersom Christina Lindström skrivit den, vars Hälsningar från havets botten (2015) jag gillat, ville jag ge den en chans. Och det gjorde jag rätt i. Vad gäller omslaget ska Finns det björkar i Sarajevo? ges ut som pocket i vår och omslaget görs om. Gillar skarpt att en bild från Göteborg pryder framsidan. Spana in här nere.

Men, vad handlar den om då? Jo, om Kevin som är hemma en vecka utan föräldrar och med sin storebror som har en intellektuell funktionsnedsättning och behöver tillsyn. Det börjar sådär med att Kevin sticker till Liseberg första kvällen och då försvinner brorsan. Visserligen enligt ett sms till en kompis, men Kevin vet inte vem den där vännen är. Med hjälp av en klasskompis och några tjejer blir det brodersjakt. Den blandas med förälskelser, fester, fotbollsträning, och en oväntad upptäckt.

Som vanligt när jag läser Christina Lindström fängslas jag snabbt av karaktärer och handling. Jag dras med och vill veta hur det ska gå. Göteborgsmiljöerna och gatorna de går på är mina trakter. Fotbollsplanen, biblioteket och villaområdet ligger nära. Det gör läsningen extra rolig, och jag kan verkligen se Kevin och de andra framför mig när de drar runt.

Om du är nyfiken på Finns det björkar i Sarajevo? tycker jag absolut att du ska läsa den. Rekommenderas.

Vill du köpa eller läsa mer om den? Ta en titt här eller här.

Hästpojkarna – Johan Ehn

Efter att ha läst och gillat Johan Ehns debut Down Under (2017) var jag nyfiken på hans nya, Hästpojkarna (2019). Och wow! Så bra.

Vi följer Anton som jobbar i hemtjänsten efter att han tagit studenten. I en lägenhet där en gammal man förskansat sig i sitt kök upptäcker Anton en historia som fascinerar. Den nästan hundra år gamla mannen talar inte, men kommunicerar genom att slå sin käpp i golvet. Parallellt som vi följer Anton får vi också läsa om två akrobater till hemlösa pojkar i 1920-talets Tjeckoslovakien. Ett par pojkar som tar jobb vid en cirkus.

Hästpojkarna är en stark berättelse som tar upp det svåra livet då, för snart hundra år sedan, när en klick av människor beslutade sig för att andra inte dög. Förföljelser och trakassarier av de som ansågs vara avvikande eller av fel sort blev vardag. Men även delen om Anton idag är stark och hur samhället är för likt det som var då. Också hans längtan efter en relation, att inte veta om killen han träffat är lika intresserad, och att acceptera livet med sitt oundvikliga åldrande skildras med stor omsorg.

Jag trodde faktiskt att jag skulle få se Hästpojkarna nominerad till Augustpriset för barn och unga – ja för unga då förstås. Men tyvärr.

Är du nyfiken? Läs Hästpojkarna då! Du kan hitta den för att läsa mer om den eller för att köpa t.ex. här och här.