Om att skriva

Se det som en film

I en kommentar som Katarina gjorde nämnde hon det här med hur man ”skriver i huvudet”. Något som ju sker rätt ofta för oss som skriver tänker jag. Åtminstone känns det så för mig, som om skrivandet sker mer eller mindre hela tiden och mer eller mindra aktivt. Och precis som Katarina ser jag min berättelse för mig i bilder. Inte i ord eller meningar. Fast det jag ser är inte en färdig film som rullar. Mer som teater kanske. Jag ser en scen, vilka som är med och vad de gör och säger. Men dekor och rekvisita är oftast rätt blank inledningsvis. (Om inte miljön har huvudrollen då, i en viss scen.)

Så, om mina karaktärer sitter i en soffa ser jag dem och soffan tydligt. Det som finns runt omkring får jag fylla på allt eftersom.

Jag har inte tänkt så mycket på det här med hur en upplever sitt skrivande, sitt berättande, eftersom jag bland annat inte pratat så mycket om den inre känslan och upplevelsen av det. Som att jag ser mina berättelser i enkla bilder där vissa detaljer utmärker sig mer. Och att jag aldrig ser det i text.

Förra helgen var Adéle Jordan gäst på Debutantbloggen. Hon berättade att hon på grund av en cp-skada inte kan använda sina armar och händer för att skriva, och att hon pratat in sin bok, genom att bokstavera varje ord. Jag blev imponerad. När en del personer säger att de läser in sina scener så är det för mig helt otänkbart. Jag är inte bra på att … prata. Eller hur det nu ska beskrivas. När det kommer till att skriva eller prata, föredrar jag alltid att skriva. Att tala in min egen berättelse, det skulle förmodligen inte fungera alls. Det är ett medie som känns oerhört främmande. Tanken på att prata in mitt råmanus känns liksom urvattnad, tom och innehållslös. Som om det jag vill ha sagt, det jag vill få nedskrivet i datorn, som det skulle upphöra att existera … Försvinna på vägen mellan tanke, tal och inläsning.

Jag skriver, alltså finns jag. 😉

Men, hur uppfattar du dina berättelser? Hur ”ser” du dem? I text, i ord, i meningar, i bilder eller finns det andra sätt?

8 reaktioner till “Se det som en film”

  1. För mig känns det mest som om jag ”minns” min bok. Som om varje scen är ett minne jag sett utspelas framför mig, eller själv deltagit i. Det där att man ser saker framför sig ”som en film” har jag alltid ställt mig frågande till. Film imiterar ju verkligheten. När vi föreställer oss ett händelseförlopp (påhittat eller taget från minnet) så ser vi det ju ofta framför oss – alltså inte alls ”som på film” utan ”som i verkligheten”. Innan filmen uppfanns såg ju folk saker framför sig på samma sätt ändå, tänker jag? 🙂

    1. Som minnen … Vilken fin tanke. Allas våra minnen är ju våra upplevelser av verkligheten och upplevelserna är ju individuella. Att dela samma minne med någon innebär ju oftast olika uppfattningar om något eller någon. Precis som att vi kan uppfatta och uppleva en bok eller film odyl på olika sätt. Sidospår. Sorry. Tankarna drog iväg. Men.
      En berättelse för mig är ny. Medan jag betraktar ett minne som något jag känner till. Det jag skriver känner jag sällan till. Det är nytt för mig och jag vet inte allt. Ungefär som att ha tagit del av en filmtrailer. Så när jag skriver, dvs tänker på min berättelse, fyller jag på utifrån ett sorts flöde som rullas upp framför mig allteftersom. Så jag, som en modern människa, klamrar mig fast vid mitt ”filmiska” tankesätt. Om jag inte känt till filmen skulle förmodligen teatern utgjort samma betydelse.😉
      Intressant att ta del av din upplevelse. Jag märker att jag har svårt att föreställa mig ett annat perspektiv.😀

  2. För mig är det liknande som för dig. Jag ser en scen och en eller flera karaktärer och sedan hakar jag på karaktärerna och låter dem leda mig genom historien.
    Eftersom jag skriver i spänningsgenren (mestadels) blir det då lika spännande för mig som för läsarna att få reda på hur det slutar.
    Detta har flutit på riktigt bra fram tills det senaste manuset och jag funderar fortfarande på varför det inte funkade i det här fallet. Kanske var jag inte riktigt redo att skriva manuset när jag påbörjade det den här gången 🙂

    1. Jag hänger också bara på och låter karaktärerna föra mig framåt. Det är det roligaste med att skriva, det flytet. Och oftast blir de partierna de bästa.
      Ja, kanske du och manuset var osynkade och inte helt överens. Låter som det. För mig kan hela kapitel bli sådana ibland. Alltid lika jobbigt och frustrerande.

  3. Intressant! Jag ser det ofta i scener också, men när jag är riktigt inne i skrivandet och en karaktär är det som att jag kryper in under huden på den personen.. Som att jag inte bara ser scenen utifrån, utan befinner mig inne i själva filmen. Det är intressant hur det kan bli, och vilka tillstånd man kan hamna i. Jag kan gå ut från skrivskrubben ibland och tycka att det är fel att det regnar ute, när det borde vara snö. Eller vara ledsen, fast jag var glad när jag gick in…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.