Om att leva

Januari, ja …

Redan över. Första månaden på 2020, ett år som jag innerligt hoppas blir bättre än förra. Jag låter inte januari bli mätsticka. Det var en månad med sina plus och minus.

Plus
Att jag snart är halvvägs igenom manuset med den sista redigeringen. Sedan blir det en förlagsrunda.

Minus
Att det blev verklighet att jag lämnade mitt jobb som socionom. Inte för att jag ville, utan för att jag kände att jag inte kunde vara kvar på grund av omständigheter som skulle vara svåra att tackla. Skulle jag inte lämnat hade jag typ förtärts över att behöva svälja det jag upplevt, och som troligen inte skulle upphöra. Men, oerhört tråkigt att lämna en i övrigt mycket bra arbetsplats.

Fin bukett från fina kollegor vid avtackning

Plus
Att jag gjort många pass på extrajobbet. Dels roliga arbetsuppgifter, dels trevliga kollegor. Önskar att det hade gått att jobba mer där.

Minus
Att det är segt med inflöde av nya uppdrag. Jag vet att det är svårt att synas som ny företagare och att det är en tokgalen konkurrens om jobben. Konkurrensen beror till stor del på att en viss affärskvinna inom området utbildar lektörer. Smart jobbidé – för henne. I övrigt betraktar jag dessa konkurrenter som kollegor. En del gör annat än vad jag gör och det är bra. Men jag hade önskat att de var färre.

Plus
Att jag har börjat må bättre. Visst märker jag att jag lätt återfår symtom eller att de förstärks när jag upplever stressiga situationer och blir pressad. Men, det är bättre. Inte bra, det tänker jag inte säga. För jag vet, att jag efter en mindre ansträngning blir sämre. Om ett tag kommer även de tillfällen bli färre och jag kommer må bättre (bra!) längre perioder i sträck.

Minus
Att jag är känslig och blir sämre igen av sådant andra inte ens skulle reflektera över, exempelvis sociala aktiviteter, stunder vid datorn.

Plus
Ute med vänner på middag. På ställe med musik, mycket folk och sorl. Och det gick finemang. Inga jobbiga symtom som störde kvällen. Dessutom. Mysigt att gå ut. Har verkligen saknat det.

Minus
Att jag inte har en fast inkomst som gör att jag kan drälla runt och t.ex. gå ut på krogen så som jag hade velat. 😉

Plus
Var på jobbintervju häromdagen. Ett deltidsjobb, som socionom. Alltid roligt att vara en av få kallade.

Minus
Osäker på om jag faktiskt vill ha jobbet.

Plus
Var på bio. Dagbio. Antar att det kallas matiné, men använder ens biograferna det uttrycket längre? Älskar i alla fall hur lugnt det är på dagen. Och att en kan se en film i en salong för typ hundra personer, och så är vi inte ens en handfull besökare. Som att vara själv. Ingen som pratade, prasslade eller störde. Ljuvligt!

Minus & plus
Återigen, toppen att vara student och egenföretagare och ha ett sporadiskt extrajobb, och leva i en vardag som ger lediga dagar mitt i veckan, men! det där med inkomst. Skulle vara nice att ha något fast deltidsjobb så att en kunde gå på bio lite sådär dagtid ibland och inte tänka att det är för dyrt. På plussidan för biobesöket dock, var att jag hade biopoäng. Lika med gratis biobesök. 🙂

Hoppas du haft en fin månad och att du kanske har något att se fram emot i februari. Själv ser jag framemot våren. Och ja, jag vet att det kan slå till och bli värsta vintern. Men det blir ljusare. Det gillar jag.

🙂

Januari har också betytt några nya följare. Välkommna! Uppskattar jättemycket att ni vill följa. Tack alla som läser, följer och kommenterar. Ni gör bloggandet roligt!

Böcker, Om att skriva

Nordkoreansk misär, psykopatchefer och världens undergång

Läsningen av de tre senaste böckerna, eller hur de nu ligger i tid, har varit blandad. I november redan, läste jag om personlighetsstörningen psykopati, sedan var det dags att ta ta i en nordkoreans tjejs liv i Nordkorea och hur hon kom därifrån, för att sedan läsa en bok om ett spel om världens undergång. Bland detta har jag även läst en annan bok, men den har liksom löpt lite över all annan läsning. Mer om den en annan gång.

Flickan med sju namn är en sann historia-bok. Om en flicka som växer upp i Nordkorea och sedan lämnar landet. Det är en intressant skildring, skriven med viss distans, trots ofta svåra situationer som hon upplever. Boken valdes till bokcirkeln och de av oss som läst, var överens om att det var just väldigt intressant att ta del av en berättelse inifrån Nordkorea. Själv blev jag starkt positivt överraskad över hur lätt Flickan med sju namn var att läsa. Jag hade förväntat mig en mer eländig och jobbig historia. Och ja, det var eländigt och jobbigt, men läsningen flöt på fint. Är du nyfiken tycker jag absolut att du ska läsa Hyeonseo Lee, Flickan med sju namn.

Psykopatboken, Christina Davissons Har du en psykopat på jobbet? är facklig. Vi hade många intressanta diskussioner om psykopater i vårt nätklassrum på höstens romanskrivarkurs så jag kände att jag ville uppdatera mig. Och ja, jag säger uppdatera mig. För många år sedan arbetade jag mycket mot kriminalvården, vilket innebar möten med personer som förmodligen var psykopater. Så då läste vi på i arbetslaget om denna personlighetsstörning. Sedan dess har jag tyvärr stött på den här sortens personer i arbetslivet som chefer och medarbetare. Jag har, som tur är, haft vett att förstå att det inte varit mig det varit fel på, utan dem.

Boken handlar om de karaktärsdrag en psykopat har, hur den agerar och reagerar i arbetslivet, gentemot kunder, personal och kollegor. En psykopat kan även vara narcissistisk psykopat. Vilket ger personlighetsstörningen en extra spännande dimension. Dock ej lika spännande att befinna sig i dess arbetslag. Boken är rätt enkel men ger dig möjlghet att känna igen en psykopat. Läsvärd!

Jag är med i en del olika FB-grupper, bland annat en om sci-fi. Och där rekommenderades serien Endgame som en introduktionsbok för tonåringar inom genren. Tydligen lättsmält, spännande. Varför inte tänkte jag, det lät intressant. Och det var det.

Kallelsen är första boken och jag sträckläste den på några dagar. Den är handlingsdriven, fokus är på spelet, och karaktärerna känns mer som brickor i spelet. Spelet handlar om att bara några få, tillhörande en viss ätt, kan överleva jordens kommande undergång. En nödvändig pånyttfödelse när världen nu ser ut som den gör.

Jag har sedan jag avslutade Kallelsen även läst klart Sandra Beijers senaste. Men, precis som med boken jag nämnde i inledningen får även hon ett eget inlägg.

Blogguppdateringarna ligger lite efter. Skyller på instagram. Där kommer smått och gott oftare. Plus att jag vill marknadsföra mig som skrivocoach och lägger mycket tid på det. Allt för att få den till den halvtidsinkomsten som skrivcoach, som jag hoppas på, om några år. Kontot som förresten är kopplat till bloggandet är: @helenaa12blogg. Följ mig gärna. 🙂

Har du läst någon av de här böckerna? Vad tyckte du i så fall?

Om att skriva

Skriva! Nej, redigera!

Det är svårt att låta bli att skriva nytt när skrivlusten faller på och jag har längtat efter att SKRIVA i flera år. För jag har ju REDIGERAT i flera år. Och bara skrivit någon liten scen här och där, ibland.

Men jag ska försöka hålla mig. Även om jag häromdagen föll till föga för den skrivfeeling som hängde ihop med att jag ville skriva en ny inledning på Del Två av dystopin.

Så den ska jag skriva klar.

Sedan ska jag BARA skriva, nej! jag menar REDIGERA. Dvs redigera klart Del Ett, för att sedan skicka till förlag. Och då, när jag gjort det ska jag skriva inledningen. Se till att det blir ett bra anslag. Att läsaren får en orientering i vad som skett lite sådär tidigare, varför de är där de är och vart de ska. Allt snyggt paketerat i typ första kapitlet. Typ. Inte på något tungt infovis, utan lite sådär lätt. Ja, det blir nog bra. Eller, vad tror du?

Om att läsa

TBR-högen

Idag ska jag hämta två böcker till. Och har ytterligare någon bok som inte är med i min tjusiga to be read-hög.

Obama är till ena bokcirkel. Endgame, första boken, Kallelsen har jag läst klart precis (gillade den starka framåtrörelsen!). Och Blynätter håller jag på med.

Jag har kommit in i ett lässvep. Gillar när det blir så. Flera timmar i sträck kan gå till läsning, bara sedan någon vecka tillbaka. Jag läser gärna med popcorn och choklad till. Har du något att äta till din läsning?

Om att leva

Tre kvar

Idag, lördag, är det extrajobbet som gäller. Mitt på dagen-pass. Helt ok. Men väntar mig en dag med mycket ös. Fast tror nog att fina kollegorna och jag löser det.

Igår var jag ledig och gjorde företagande-grejor. Som att uppdatera hemsidan med ett nytt kundomdöme. Och hade mysigt sovsusande sällskap.

Bild länkad till hemsidan för den som vill kika

Annars är det tre dagar kvar. På mitt ordinarie jobb. Det jag har som socionom. Det som tokstrulat och varit ett elände på samma gång som det är en jättefin arbetsplats med duktig och vänlig personal. Känns skit att lämna. Och samtidigt välbehövligt.

Spanar nya jobb. Men svårt att hitta bra tjänster på deltid. Får se vad våren erbjuder. Under tiden hoppas jag på nya lektörsuppdrag och mer skrivcoachning. Har gott om tid i februari och plats för nya kunder.

Önskar dig en trevlig lördag och helg. Hoppas du gör något roligt eller mysigt idag!

Böcker

Ceremonin – Kiera Cass

The Selection är en serie på fem böcker som börjar med Ceremonin (2012) en lovande början, med mycket charm och ett intresseväckande anslag.

Boken är en dystopisk romance och America heter en tjej som lever i en värld där människor delas in ett ett sorts kastsystem. Hennes familj är på nivå 5 vilket innebär mat på bordet, men inte i mängder. Ingen utbildning direkt och hon är tillsammans, i hemlighet med en kille på nivå sex, en sämre nivå. (Det finns åtta nivåer.) Eftersom kronprinsen snart ska välja en hustru, genom en sorts bachelor-tävling, anmäler hon sig till att bli en av de utvalda. Och blir förstås det. Lyx öses över familjen och hon får flytta till det slutna slottet tillsammans med 35 andra unga kvinnor. För att slåss om prinsens uppmärksamhet och hjärta.

Intressant är att det finns rebeller som stormar slottet. Slottet har en hemlig gömma och troligen bidrar denna specialla gömma, som kungafamiljen av speciella skäl döljer för omvärlden, till rebellernas uppror och anfall. Men tyvärr detta en mycket liten del av handlingen i bok nr 1, gissar att mer avslöjas allteftersom.

Som sagt charmigt. Lite fängslande. Och rätt banalt. Men det gick att ha överseende med fånigheterna eftersom jag ändå drogs in i handlingen. Sedan började jag läsa bok nr 2, Eliten (2013). Och det var som om författaren bytts ut. 50 sidor in gav jag upp. Huvudpersonen hade gått från charmig till hyfsat kaxig och manipulativ. Det som upprepats ett antal gånger i första boken lyckades upprepas lika många på de här första 50 sidorna. Jag fick nog. Charm blev bedrövligt dravel.

Böckerna är dock storsäljare och vem vet, kanske tvåan tog sig. Men, inget mer av Kiera Cass och Harper Collins ungdom för mig. Det funkar inte. Har du läst böckerna? Vad tyckte du isf?

 

Vill du läsa mer om böckerna hittar du Ceremonin bl.a. här och här.

Om att skriva

Tänk om. Tänk bra!

Jag, precis som nästan alla andra, känner av det där att en borde skriva klart. Eller ja, redigera klart.

En stress flåsar oss i nacken och vi springer, rusar framåt med andan i halsen.

Strävan att nå i mål är stor. Deadline är ofta satt och jäktar på. Inte blir det bättre av andras kommentarer. Många gånger från personer som inte förstår hur krävande det är att skriva ”klart”. ”När är boken färdig? När får vi se den i tryck? Du har ju hållt på sååå länge …”

Men, är det något jag lärt mig under åren, är det att det är okej att låta det ta tid.

I vår strävan efter att vilja få manuset klart borde vi istället tänka: ”vilja få det bra!”

Att skriva en bok, och redigera, det kan gå snabbt. Men, att se till att det blir riktigt bra, det brukar ta längre tid. Åtminstone när en är ny på det. Odebuterad författare brukar vara lika med oerfaren författare. Att få ihop sitt första manus är en lärprocess. Och det är okej.

Jag vet själv hur svårt det är att se om ens manus är klart att förvandlas till bok. Jag vet hur lätt det är att lita på andras ord. Personer som leder olika sorts skrivarkurser, ja är utbildade inom hantverket, borde kunna se om ens manus håller. Ni vet, för att skickas iväg. För jag har fått höra att det varit bra. Två olika gånger, för två olika manus, och nej de höll inte. Ja, det var det bästa jag kunde göra då. Men inte bra nog för förlagen. Och faktiskt inte bra nog hantverksmässigt. Någon av de där förstå-sig-påarna borde ha sagt något. Eller, var de inte kunniga nog? Eller vågade de inte?

Oavsett hade jag kunnat vänta, låtit manusen vila, och tittat på dem senare igen. Men jag hade aldrig kommit lika långt då, på egen hand, som jag gjort idag, rustad med två utbildningar till. Ändå, trots gedigna utbildningar, trots erfarenhet av ett författarskap, måste en ta hjälp för att förvandla sitt manus till en bok. För hur välutbildad en än kan bli, hur många böcker en än ger ut, kan en inte se på sin egen text med samma blick som en utomstående.

Så. Jäkta inte. Ta hjälp. Låt ditt manus bli riktigt bra. Det ökar chanserna för att få förlagens intresse och uppmärksamhet. Dessutom. Du lär dig mycket användbart på vägen, och får en slutprodukt, en debutbok, att vara stolt över i många år.

Lycka till!