Om att skriva

Att våndas eller inte våndas

Ni vet den där stereotypa bilden av författaren som i vånda skapar… Well, det där är inte jag. Jag undrar ibland om jag våndas för lite. Många som skriver kan berätta om hur de ifrågasätter sin förmåga, om det de skriver håller, duger. Om de själva duger. Om det är värt besväret att skriva, författa. De skjuter upp skrivandet. Måste ha rätt atmosfär och känsla. De oroar sig för än det ena än det andra och jag har lite svårt för att känna igen mig.

Jo, även jag oroar mig. Våndas. Men jag har ett rätt enkelt förhållningssätt gentemot mitt skrivande. Jag skriver. Det jag skriver blir inte alltid bra. Då får jag göra det bättre utifrån mina förutsättningar.

Jag undrar ibland om det jag skriver kan vara något intressant för läsare att ta del av, och tänker att det finns läsare för allt möjligt. Även det jag skriver ska väl finna en plats och några läsare.

Så jag skriver. Gör vad jag kan. Tänker att jo, det här ska nog gå vägen. Och sedan undrar jag, igen. Kommer det?

Lite vånda trots allt, men ganska flyktig sådan och inte så mycket som jag upplever, och får för mig att andra kämpar med. Jag tänker att våndan borde kicka in typ nu åtminstone, när jag skickat till förlag för en vecka sedan. Men nä, inget – än. Totally numb. Något är förmodligen fel.

Ja, ja. Hade jag inte tyckt om känslan skrivandet ger hade jag aldrig skrivit. Hade det jobbiga varit övervägande hade jag lagt ner. För det är ingen enkel fritidsaktivitet. Det kräver tid, engagemang och en hel del skärpa och tankeverksamhet. Eller, vad säger du? Hur är det med våndandet?

4 reaktioner till “Att våndas eller inte våndas”

  1. Men precis, håller med dig. Tycker man att det enbart är jobbigt och ångestladdat kanske man ska skaffa sig en annan syssla. Varför plåga sig själv liksom, om man inte tycker det ger något?
    Icke att förväxla med det mer allmänna gnället som alla författare gör sig skyldiga till i perioder, men de flesta tycker ändå att fördelarna och ljuspunkterna överväger. Jag våndades nog mest i början, när jag liksom hade en vision om vad jag ville åstadkomma men inte fick det att bli den sortens bok jag såg för mig. Berodde nog på lika delar okunskap om hantverket och lite för ambitiösa visioner. 🙂 på senare tid har jag dock känt att skrivandet gått lättare, mindre ångest och frustration, definitivt.

    1. Exakt. Om något är för jobbigt, varför fortsätta? Tycker jag gäller för det mesta här i livet.😉
      Jo, lite allmänt gnäll kan väl accepteras. Hör liksom till att tröttna. Kallar ju mitt manus för eländet med jämna mellanrum.☺️ Att sträva högt är ju bra, på samma gång som det ju är svårt att vara ”fantastiskt” som t.ex. ny, utan erfarenhet och andras hjälp. Gäller att vara snäll mot sig själv.🙂 Det kan nog vara så att det blir lättare med tiden. Gott att du känner så iaf.

    1. Tack för tumhållning!
      Det är alltid lite svårt att släppa ifrån sig sin text för andras läsning. Nu har jag gjort det så mycket och länge att det inte besvärar mig något speciellt. Däremot att släppa iväg något som ska betraktas som färdigt, dvs en tryckt bok, det ger en hel del mer läskigt pirr.😊

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.