Om att leva

Vad kan man säga …

… men rätt trist börjar det bli. (Varnig för inlägg om tristess som övergår i hysterisk lycka!)

En månad höll jag innan jag började tycka att det är skit. T.ex. att inte få ha ett jobb att gå till och träffa sina jättefina och sociala kollegor. Faktiskt så sociala att vi har en grupp på ett av alla sociala medier, där vi utbyter tankar, skickar bilder och tipsar om att överleva denna nya vardag. Många av kollegorna är över sjuttio (vi har ju ett extrajobb som passar seniorer väl, och sådana som jag, plus några yngre som funderar på vad de ska bli när de blir stora) så de tycker det är svårt att gå ut. Några gör det utan att oroa sig alltför mycket verkar det som, medan andra (okej, typ en person) försöker hålla tre meters distans när hen går ut (vilket här i Göteborg bara inte funkar, en meter kanske men i affärn och på bussen/vagnen, ska man vara glad för en halvmeter).

Det var den 13 mars senast, som jag träffade dem. Sedan dess har jag träffat mina föräldrar – som gärna ville droppa in en present eftersom jag fyllt år och vi ställt in alla kalas så de fick kliva in i typ tjugo minuter och jag proppade i dem lite glass med någon dryg meters avstånd – och så har jag träffat en vän på en kort promenad. Kort eftersom jag ju haft så himla ont i knäna. And that´s it!

På en dryg månad har jag till och från hållit mig hemma pga förkylningssymtom, milda, men ändå, bara att göra som en blir tillsagd. Och jag vill verkligen inte smitta någon. På en dryg månad har en social höjdpunkt varit att säga hej på kassabiträdet i mataffärn.

Men, igår OCH idag har jag haft värsta höjdpunkterna av socialt samspel.

Igår köpte jag nya träningsskor för att ha ordning på knäna när jag kan börja promenera igen och då pratade jag med två butiksförsäljare. Länge! Om skor och dåliga knän visserligen, men ändå. WOW!

Och som grädde på moset. Idag var jag och köpte kattmat. Och hittade inte just min katts sort. Och blev tvungen att prata med butiksbiträdet. Länge! För utseendet på förpackningen hade bytts. Ja, men du hör ju, det fanns ju hur mycket som helst att prata om då. Gissa om jag kommer leva på dessa två stunders prat IRL, med TRE OLIKA människor resten av … ja minst, månaden.

Nästa vecka hoppas jag att en vän kan ses för fika. Vi håller tummarna för nice väder och uteservering. Även om vi skulle våga oss på en dejt inne med.

Jag hoppas du mår bra och att du inte klättrar på väggarna – än.😉 Trevlig helg!

8 reaktioner till “Vad kan man säga …”

    1. Att vara glad för allt som funkar och är bra är inte alltid så lätt. Såg någon som skrev att man skulle försöka att inte tänka på vad man förlorar utan vad man får. Försöker hålla fast vid den tanken när jag tycker det är skit.
      Tack! Kram🙂

  1. Åh, igenkänningsfaktorn att man kan prata vitt och brett om vad som helst till vem som helst för att den sociala tillvaron är inte som densamma som tidigare. Jag är van vid att vanligtvis sitta och prata med människor konstant ca 8-9 timmar per arbetsdag. Och iom Covid-19 så har jag bara någon timme per dag. Så det normala pratandet tar stryk och får övergå på andra som är ickekunder.
    Annars är jag en ganska blyg person privat, men inser nu att pratbehovet har blivit enormt även privat. Haha! Kram!

    1. Ja, att få prata och samtidigt träffa andra. Jag trivs ofta bra med mig själv men när enda inputen är andra halvan som kommer hem sent om dagarna är jag själv och han inte tillräckligt.
      Fint att höra att jag inte är själv i känslan. Misstänker att vi börjar bli ett folk som törstar efter social samvaro, och då har vi svenskar ändå, under ansvar ju visserligen, kunnat röra oss rätt fritt. Så jag fortsätter gå ut och göra mina ärenden och hoppas på spontana små pratstunder med, ja vem som helst!😊 Kram

  2. Håller tummarna för att knäet blir bättre snart och att det här viruset dragit förbi så saker kan återgå till de normala igen.
    Grattis i efterskott! 🙂

    1. Tack för tumhållning och gratulation!🙂 Knä börjar bli bättre. Men jag tar det långsamt. Och så här jag känt mig bättre hela fem, sex dagar nu. Yay! Längtar efter promenader och att vara alert. Så (ta i trä) nu hoppas jag att det återgår till det där normala.😀

      1. Härligt att det börjar bli bättre! 🙂
        Jag kan inte se din kommentar på min blogg, fattar inte vad som hänt. Den syns bland ”Senaste kommentarer”, men inte under inlägget.
        Du får gärna prova att lägga in den igen, för är väldigt nyfiken på din åsikt 🙂

Lämna ett svar till Skriva läsa leva - Helena Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.