Om att leva, Om att skriva

Sommar och jag tar paus

Det har regnat flera dagar. Kanske lika bra det. Uppdrag (skrivcoachning, liten lektörsläsning) har trillat in och jag har fått en del att göra. Och det är ju väldigt roligt när det blir så.

Jag har i alla fall badat, när det var som finast häromveckan. Jag lånade svärföräldrarnas sommarhus på Tjörn. Och var jag själv med katterna tills andra halvan kom på helgen. Eller själv. Det är ett sommarhusområde så en del sommargäster har flyttat ut. Plus att det finns åretruntbor.

Redigeringen går sådär. Vet inte varför det tar emot. Tror att jag vill ha någon som kollar på det jag skriver, som liksom säger att det nyskrivna är bra. Och som vet hur det var innan. Saknar helt enkelt den möjligheten från kursen. Nu känner jag mig vilsen.

Jag är även lite trött. Prioriterar alltid uppdragen innan eget skrivande och redigerar med energin som blir över. Och ibland, när energin finns, går jag hellre och tränar eller bakar. Jaja, antar att jag på något vis laddar för manuset. Känner igen beteendet med långa, flera månaders paus, med skrivveckor därefter.

Nästkommande tre veckor blir det bloggpaus. Sedan dyker ett inlägg om juli-läsningen upp. Kan redan säga att jag läst två olika, men fina ungdomsböcker. En som jag blev kär i och en som jag inte gillade, egentligen, men den var så bra skriven att jag läste klart ändå. Då har man lyckats som författare.

Nu önskar jag dig en fin juli. Vi håller tummarna för bad och skrivlust, två saker som gör livet bäst. Ses i augusti igen!

Böcker

Juniböckerna – flera fina och en otäck

Juni blev en bra läsmånad. Ibland är läsning mer lockande helt enkelt. Att kunna sitta ute har förstås gjort sitt. Kanske du hittar någon du tycker lockar? Enjoy!

Susanna Martelins Så långt vi kan följas (2018) är en otroligt fin ung vuxen-roman om vänskap, kärlek, sorg och kris. Jag sträckläste den. Njöt av hur väl den var skriven, hur väl den gestaltade ett ungt par i en kris, hur mysteriet om vad som egentligen hänt och hur det varit nystades upp. Läs den!

Balladen om sångfåglar och ormar (2020) är Suzanne Collins prequel till Hungerspelen. Vi följer det tionde hungerspelet, får ta del av hur den moderna formen får sin grund och så avslöjas ursprunget till spelen.

Hungerspelstrilogin med Katniss utspelar sig 65 år senare ungefär, eftersom det hungerspelen då firar 75 år.

Balladen om sångfåglar och ormar är mörk, engagerande och oerhört spännande. Tycker jag som älskar Hungerspelen för den värld som presenteras och de karaktärer som fyller världen. Även Collins prequel blir en favorit. Och jag önskar att jag skrivit dessa böcker. Läs dem!

Close your eyes (2015) är en spänningsroman av Micheal Robotham. En författare jag fått upp ögonen för tack vare Bokdamen. Robothams Life or Death tyckte jag mycket bra om. Även denna fängslade och överraskade. Den ingår i hans serie om Joseph O’Loughlin som är psykolog och hjälper polisen lösa fall. När det var som mest spännande blev det sträckläsning. Life or Death tycker jag har en sinnrikare handling, men Close Your Eyes låg inte långt efter. Rekommenderas.

Livet enligt Dagny (2016) är en självbiografi om Dagny Carlsson som började blogga som hundraåring. Mycket imponerande. Boken om hennes liv och reflektioner kring då och nu liksom sig själv och att vara äldre var mycket intressant. Den var lättsam trots livets, ibland, lite tyngre ämnen. Läs den!

Färjan (2015), Mats Strandberg. Otäckt och otäckare. Jag höll läsningen till dagtid, feg som jag är när det kommer till skräck. Tur det. För handlingen gick in under huden.

Vi är med på en färja mellan Sverige och Finland. Följer karaktärer, som är där för att festa, ligga, göra en romantisk resa eller familjeutflykt. Personalen jobbar på, vana vid att se det mesta. Men de har aldrig upplevt vad denna resa för med sig. Skräck. Som förvandlar folk. Och sprider sig. Och det finns ingenstans att ta vägen.

Så rysligt. Jag har aldrig lockats av den sortens färjerturer. Efter Strandbergs bok känns de helt uteslutna. Inte bara för de monster som gått ombord. Utan för de monster som folk frivilligt släpper fram med alkoholens hjälp. Rekommenderas!

Så det var juni det. Tänk att det redan är juli. Vart tar dagarna vägen? För mig far de fram i flygande fläng trots att jag inte har direkta tider att passa på grund av inställt extrajobb. Jag har mina rutiner med skrivcoachandet och så har jag börjat träna. Men ändå, att inte träffa folk om dagarna som förut, hur kan det gå så snabbt? Är det för att jag inte träffar folk som jag är van som det går snabbt? Eller, vad tror du?