Jag var på bokrelease

Therese Widenfjord, kvällens debutant

Det var så roligt att få gå på en release som var live. Coronaanpassad med lite färre gäster men så trevligt vi hade. Bokprat, skrivprat och prat om förlag bl.a. Så blir det när man träffar likasinnade med författardrömmar och skrivfunderingar.

Jag och Hedvig van Berlekom, författare
(foto lånat av Annika Klemmig)

Thereses vackra omslag till sin diktsamling Övervintra

Hoppas du har det bra annars och att du får läsa böcker du gillar och göra saker som ger energi. Har du kanske något att se fram emot i helgen? Själv är planen softa, (dvs läsa i soffan = vila) och ta en promenad eller två. En miniförkylning sedan förra helgen har liksom sätt stopp för allt promenerande, så jag längtar.

Annons

Alltså när författaren släpps helt fri

Du vet hur det är tror jag. Speciellt om du läser serier, och speciellt om du läser serier för unga (YA) för det är speciellt där fenomenet uppstår tycker jag. Kanske även i vuxenlitteratur, men jag kan inte minnas att jag gjort samma erfarenheter där, så hojta gärna till om du känner igen detta.

När författaren får en übersuccé, en bok blir bestseller och det pratas kanske om film- och tv-seriekontrakt, då tycks redaktören ta några steg tillbaka när det kommer till de uppföljande böckerna. Ibland kanske det funkar, men jag tycker nog att det oftast inte gör det.

Två serier som vi sett svälla ut enormt från de första böckerna till de senare är ju Harry Potter och The Twilight-saga. Harry Potter tycker jag håller rätt bra ändå rent storymässigt och handlingen blir aldrig särskilt tråkig eller innehållslös, utan den har sitt syfte, medan Twilight bara blir så mycket sämre. Ettan funkar, liksom tvåan, sedan far det iväg. Sida upp och sida ner efter oändliga reflektioner och ett oändligt ältande av samma sak som jag som läsare redan vet. Så tråkigt och ointressant. Men ja, de största fansen verkar ju älska det. Men vi andra, vi som inte älskar blint, vi undrar varför författaren inte fick hjälp att inse att dessa ”rants” inte ger så mycket.

Sedan tänker jag på en tredje serie, A Discovery of Witches/All Souls trilogy. Där jag bara läst de två första delarna, samt sett första boken som serie. Det var så jag blev hookad, jag tyckte serien var riktigt bra, det fanns ingen del två än att se då, så jag läste ettan och tvåan. Eller ja, läste och läste. När det kom till tvåan blev det en hel del skummande. För boken fick mig att tappa intresset. Det var omständligt, utdraget, mycket av samma, och faktiskt väldigt mycket som kändes ointressant för storyn. Jag undrade ofta varför ingen gått in och hjälpt författaren att förstå att mycket av det som fanns i boken inte gav någon särskild framåtrörelse, att det bara blev dravel utan substans.

Så, vad tänker du? Känner du igen detta bland vuxenlitteraturen? (Är nog faktiskt vara så förresten att A Discovery of Witches riktar sig till en mer vuxen målgrupp, för det finns inga tonåringar i sikte alls.) Har du några exempel på bokserier där det spårar ur och man undrar vad som hände, varför författaren tappar greppet så att du som läsare tappar intresse… Berätta gärna.

Har du kanske till och med exempel på det motsatta, där en serie bara blir bättre och bättre, lyft gärna det i så fall. Alltid roligt med tips på bra serier.

 

Ett år av det bästa jag gjort

För ett år sedan startade jag företaget. Jag blev Helena A – skrivcoach & lektör. Och visst, som ny företagare dröjer det innan uppdragen trillar in, men när de gör det… Jag har lätt insett att det här är det bästa jag någonsin gjort i jobbväg.

http://www.helenaaskrivcoach.com

Jag har fått göra några lektörsläsningar, många första kapitel-analyser och flera olika sorters skrivcoachningar. Jag har haft deltagare som gått min mejl-skrivarkurs Vägen till en välskriven roman! och jag har fått många nya fina bekantskaper via Instagram, som också är den kanal varifrån flest kunder kommit.

Jag har haft turen att bli hänvisad till av en lektör – när hon fått förfrågningar som inte passat henne – som uppgett mig som ett alternativ. På så vis har jag fått några kunder som jag annars kanske inte skulle fått samarbeta med. Så det uppskattar jag otroligt mycket.

Framöver ser jag fram emot ett samarbete kring en interaktiv skrivarkurs som jag blev kontaktad kring av en annan lektör. Hon står för vissa delar och jag står för andra. Än håller vi på att utforma kurs och upplägg men jag tror det kan bli riktigt bra.

Så trots att första året som företagare bl.a. bestått av en uppsägning från ett fint deltidsjobb (gick inte att jobba kvar av tråkiga anledningar), en pandemi som ställde in mitt extrajobb och sjukdomssymtom som höll mig hemma i fem veckor i våras, en utmattning att fortfarande ta hänsyn till, har det varit ett fantastiskt år.

Jag gör det jag vill, jag sätter upp villkoren för hur och när jag ska jobba och jag lär mig nya saker hela tiden.

Foto Katarina Persson

Har du en dröm? Satsa. Det har tagit mig tio år att komma hit sedan tanken om att stötta andra som skriver såddes. Men någonstans måste man ju börja.  Lycka till!

Ungt, gammalt, rappt och svårsmält

I augusti blev det en blandad kompott böcker, två omläsningar och två som jag bara kom halvvägs in i, och en som inte föll mig i smaken alls. Och två nya utlästa.

Star Runner – omläsning av S.E. Hintons gamla bok från 1988. Ni vet hon som kom med supersuccéerna The Outsiders och Rumble Fish som blev kultfilmer för ungdomskultur med kommande stjärnskådisar som Matt Dillon, Patrick Swayze, Rob Lowe, Emilio Estevez, Nicolas Cage, Tom Cruise. Francis Ford Coppola regisserade båda filmerna och flera av nämna skådisar medverkade i båda, men Outsiders stod för tyngsta listan. Star Runner har jag i alla fall läst väldigt många gånger sedan jag var tolv år, och nu blev det en omläsning.

Star Runner handlar om Travis riskerar ungdomsfängelse efter att han misshandlat sin styvfar. Travis väljer att flytta till sin farbror istället. Att han misshandlade styvfarsan berodde på att mannen, som i allmänhet verkar vara en skitstövel, höll på att elda upp Travis hundratals berättelser han skrivit under åren. Japp, vi har en författare i huvudrollen. För han har skickat manus till förlag. Och blir antagen. 16 år, halvkriminell och allmänt vilsen. Bokens titel är urkass. Det är namnet på en häst i stallet som farbrodern har. Och stallet har betydelse, men det är ingen hästbok. I övrigt är boken en favorit och den funkar rätt bra fortfarande, 80-talet till trots, känns den rätt tidlös.

På natten är allt sant (2018), Lina Stoltz. Ungdomsbok som påminde mycket om serien Skam, fast som en bok. Rapp och liksom cool. (Eller vad man nu säger, för vad vet jag, utan tonåringar att fråga.) Den har en del oväntade vändningar och jag gillar hur krass den är. Verkligheten, att som vit tonåring bli ihop med någon mörkhyad när ens vänner ser ner på alla som inte är som dem, är tuff. Minst sagt. Rekommenderas!

Where the Crawdads sing (2018, Där kräftorna sjunger), Delia Owens. Denna omtalade och hypade bok. Visst blir man nyfiken. En miljon sålda ex osv. Och alla lovprisar den. Nästan. Jag har sett några balanserade recensioner och sällar mig nog lite till dem. Boken är fantastiskt på många sätt och jag dras in i den, men samtidigt händer något efter mitten. Det magiska skimret, det upplöses och försvinner. Åtminstone för mig. Ja, jag tycker den är fin och ja, jag tycker verkligen att du ska läsa den om du är nyfiken. Och har du läst den, vad tyckte du i så fall? (No spoilers)

The Hunger Games (2008), Suzanne Collins, en omläsning. Kanske fjärde läsningen totalt. Och jag blir lika nockad varje gång. Filmen är bra, boken så mycket bättre. Om jag fick välja en bok jag önskar att jag skrivit är det den här. Om du missat vad den handlar om, drar jag det kort. I en dystopisk värld tvingas barn från tolv distrikt att slåss för sina liv varje år, för att fred ska upprätthållas. Så. Läs den, eller se filmen.

Okej, jag hade två böcker också som jag kom halvvägs i och en som jag påbörjade.

Lärarinnans sång (2020), Vigdis Hjort, handlar om hur en lärare ombeds vara med i en students filmprojekt där han ska filma hennes arbetsdag och vardag. Hon uppslukas så av detta i tanken att allt börjar kretsa kring hur hon tänker att han ser henne, hur hon och hennes liv tar sig ut i hans ögon. Och efter en typ halv bok uppfylld av hennes inre var jag nöjd. Ändock en fascinerande studie av hur hon analyserar sig själv i sina och andras ögon. Om jag inte behövt lämnat den pga kö på biblioteket hade det varit kul att se hur det slutat.

Skynda att älska (2009) Alex Schulman. En biografi om honom och fadern. Och efter att ha läst Bränn alla mina brev (2018) som jag älskade fastnade jag inte alls. En fin skildring av vandringar i minnet och att tackla bilden av vem någon var, liksom sig själv. Jag läste halva ungefär sedan var jag nöjd.

Dessutom påbörjade jag Frankissstein (2019), Jeanette Winterson, som jag inte alls lyckades komma in i. Någon sorts historia om Mary Shelley blandad med nutid. Sorry jag kan inte göra den rättvisa alls då jag bara kom ett trettiotal sidor. Är du nyfiken ta dig en titt, den har fått rätt bra betyg annars och ska tydligen vara väldigt annorlunda.Jag tror att omläsning får bli min grej. Jag har några böcker att läsa från biblioteket och ett par andra som väntar också, men annars så… Ibland är det skönt att läsa något som vet hur det går, och liksom inte ”måste” läsa vidare. Hur går det för dig med läsningen annars? Toppen eller botten?