Om att leva, Om att skriva

Skriva sig till personlig utveckling

I FB-gruppen Skrivvänner frågade admin, Anneli Olsson och Stina Flodén om vår personliga utveckling i förhållande till vårt skrivande. Då skrev jag det här svaret i en kommentar:

”Jag har alltid skrivit, det vill säga från när jag var åtta, nio. Berättade spökhistorier för vänner, deltog i novelltävling på högstadiet och kom tvåa, fick en novell publicerad i en tidning när jag var nitton. Och sedan tog det stopp. Tyckte inte det ledde till något, att jag inte kunde… Alla berättelserna trängdes undan.

Sedan läste jag en, sett till skrivhantverket, så dålig bok när jag var 27, att jag tänkte att jag nog skulle kunna bättre.

Att kunna bättre är inget man liksom lär sig i ett nafs. Men idag har jag iaf fem positiva refuseringar på ett manus och en positiv refusering på ett annat. Och eftersom jag skriver i en hopplöst svårutgiven genre, dystopi för unga, är jag rätt nöjd ändå.

Jag är en – än så länge – outgiven författare. Utan skrivandet skulle jag inte arbeta med det jag gör idag (lektör) och jag skulle inte vågat satsa på att starta eget. Jag skulle inte haft ett arbetsliv som jag älskar.”

Det är rätt fantastiskt att ett intresse kan bli ens yrke. Ja, att det blir så mycket mer än något en ägnar sig åt ”bara” för att det är roligt. Inte trodde jag det i alla fall när jag fick ner alla berättelser på papper, där i tonåren. Eller vad säger du? Jobb och intresse, har det gått hand i hand för dig?

Anneli och Stina som skapat gruppen har också en podd, Skrivvänner. Passar alla som skriver och som vill höra deras tankar om allt möjligt skrivrelaterat, sådant de lärt sig och lär sig som författare. (En del av det jag lyfte i min kommentar tog de också upp i senaste avsnittet. Kul att få vara med.)


Har du lyssnat på deras podd? Vad tyckte du isf?

Böcker, Om att läsa

En hyllad debut och en efterlängtad spänningsroman

Två. Det var allt det blev i april. Men så hade jag tre påbörjade också. En från biblioteket, en spänning och en ungdomsbok. Men nu är det den hyllade debuten och den efterlängtade spänningsromanen inlägget handlar om.

Fristad (2019) är tredje boken i genren spänning av Anna E Wahlgren och jag blev lika förtjust som tidigare. Fristad blev en bladvändarläsning. Så härligt med den sortens driv i en bok.

Utan att avslöja för mycket så lever huvudpersonen isolerad på landet efter ett svårt överfall. Nu är någon ute efter henne, möjligen den som misslyckades med att ta hennes liv sist. För vem skulle annars vara så besatt? Och inga stängsel eller kameror tycks ge det skydd hon hoppats. Rekommenderas!

Den stora snackisen, den Augustprisvinnande debuten Samlade verk (2020) av Lydia Sandgren, var både seg och en bladvändare. Jag trodde faktiskt inte jag skulle fortsätta, men efter en 150 sidor drygt fastnade jag. Rejält.

Vi följer förläggaren och författarwannaben Martin, hans liv nu, och från gymnasieåren när han blev vän med ett geni till konstnär. I nutid följer vi även hans unga men vuxna dotter. Handlingen kretsar kring relationer, drömmar, vänskap och Martins försvunna hustru som lämnade honom när barnen var små.

Trots att jag drogs in i handlingen, lämnades jag ändå med en känsla av ett liksom… jaha, blev det så här. Och trots att jag beundrar boken, dess uppbyggnad och kronologi, karaktärernas fyllighet, lämnas jag ändå med en undran över hypen.

Är det nostalgin, åren på åttio- och nittiotalet som lurar mig till njutning? En tid när jag hade hela livet framför mig, outstakat, fyllt av möjligheter. Är det Göteborgsmiljöerna som får mig att trivas? Känslorna är dubbla. Jag tycker om, ja mycket till och med. Och samtidigt tycker jag inte om… Om du läst Samlade verk, vad tyckte du?

Hoppas du har en fin torsdag och lite extra ledigt imorgon. Själv ska jag jobba litegrann.