Böcker, Om att läsa

Böcker, böcker, böcker

I september har jag läst klart böcker som påbörjades i augusti och hunnit med ett gäng även här under denna första höstmånad. Kör inga omdömen direkt utan bara ett kort tyckande. Blir alldeles för långt annars. Så, här är de, septemberböckerna!

A Time for Mercy, John Grisham: En mycket lång bok om en rättegång som efter att den äntligen drar igång inte alls utmynnar i något scenario jag tänkt. En sorglig historia om en sextonåriga pojke som tror att mamman misshandlats till döds av hennes pojkvänn, en omtyckt polisman på orten, och därför skjuter sonen pojkvännen. Efter A Time for Mercy kan jag mer om det amerikanska rättsystemet än det svenska. Typ.

Flyga högt, Katarina von Bredow: En ungdomsbok för 12-15 år som jag läst mååånga gånger. Om olika roller, vänskap, att gå sin egen väg och vara den man är.

Expert på att rodna , Katarina von Bredow: Ännu en ungdomsbok och en bok som jag läst många gånger. Om att passa in på en ny skola, i en ny familj, att stå upp för den som är både stark och svag och att stå upp för sig själv. Ett tema är även psykisk ohälsa.

Noveller, Tessa Hadley: en samling av noveller från Hadleys tidigare novellsamlingar. Några tilltalade mig skarpt, andra mindre. Nedslag och ögonblick från olika sorters människors liv. Väl gestaltade och ofta intressanta händelser.

Man dör inte av stress, man slutar bara att leva – om utmattningssyndrom, Selena Cortes och Marie Åsberg: Dels en självbiografiskt berättelse, dels fakta. Intressant. Och titeln säger väl allt. Jag kan i alla fall bara instämma, en utmattning sätter verkligen livet på paus.

Pawn of Prophecy – The Belgariad, David Eddings: En favorit från tonåren och ytterligare en bok som jag läst många, många gånger. Men nu, första läsningen på engelska. Fantasy i fem delar. Så roligt att läsa igen!

Så, det var det. Ibland flyter det på. Eller, vad säger du? Hur går det med läsningen?

Annons
Om att leva, Om att skriva

Spetsar till anslaget och tar sista badet

Kattistenten håller koll på författarmatte

Hur går det med egna skrivandet egentligen? Njae… Jag har mitt spänningsmanus och sedan jag började skriva på det i somras har jag kommit en fjärdedel.

I stort har jag klart för mig vad som ska hända men behöver förstås spetsa till dramaturgi, fylla på med mellanscener och bygga på karaktärerna. Inga konstigheter.

Eftersom jag blivit med testläsare lämnade jag första tio sidorna för respons och fick nyttig feedback åter. Så nu tar jag några veckor till att sätta de där första kapitlen. Tror att det kommer underlätta för fortsatt skrivande. För de är ju trots allt ofta lite vacklande, de första kapitlen.

Även om jag vet vad jag vill få fram där i anslaget är det inte säkert att texten återger det bra nog. Det som ska synas, det som ska anas och tolkas för läsaren. Frågetecknen som ska skapa nyfikenhet, planteringar som ska bidra till framåtrörelse och premissen för vilken hela handlingen bygger på.

Annars jobbar jag på med lektörsläsningar, skrivcoachning och vad som efterfrågas hjälp med. Tar det i en lugn takt eftersom jag är hjärntrött. Försöker att inte lägga för mycket tid på sociala medier som är en riktig killer för hjärnan. Försöker även undvika annat som tar energi, men allt går ju inte att avstå.

Uppdrag trillar in. Så smått. Och tur är väl det, att de trillar in så smått och inte i en strid ström. I oktober drar också extrajobbet igång på allvar och jag vill gärna ta ett eller ett par pass per vecka eftersom det betyder mycket med den sociala biten där. Alla goa och trevliga kollegor ger energi.

Med höstens intåg blir det flytt hem. Den långa omfattande renoveringen av fasad, med byte av tak och fönster mm, som var klar i slutet av juli, råkade utmynna i fuktskador på takkuporna och några lägenheter, däribland vår. Så nu har läckorna blivit åtgärdade och vi har nya ytterväggar ett par rum. Alltså lämnar jag sommarhuset jag lyckligtvis fått möjlighet att bo i under den här perioden av byggstök och oväsen.

En flytt tillbaka till stan innebär nog att jag tagit mitt sista bad, nu i måndags, en så fin dag med runt 20 grader. Eller, vem vet, kanske blir jag en höstbadare. För fina dagar och ett dopp, kan väl knappast vara fel. Men vinterbad, det lockar inte. Eller vad säger du? Badar du på vintern?

Böcker

Kvinnliga karaktärer och författare – augustiläsningen

Jag har läst ut tre böcker i augusti och insåg att det blev en trio kvinnor med både författare och karaktärer Dessutom, boken längst ner i listan, innehåller tre kvinnliga huvudpersoner, en trippel. Helt plötsligt började jag fundera på hur fördelningen brukar se ut. Är det något du brukar tänka på, fördelningen manligt och kvinnligt för din läsning?

Så länge hjärtat kan slå (2021), Birgitta Gunnarsson. En populär bok, och en fin debut.

Gunnarssons bok syns ofta på Instagram och nämns, så vitt jag vet, alltid i trevliga ordalag. Och vad kan en annan göra än att instämma.

Så länge hjärtat kan slå handlar om en 59-årig bitter kvinna som lämnas av sin man. Mycket verkar det som just på grund av hennes bittra och negativa sidor.

Detta en bok om relationer och personlig utveckling så det kan bara bli bättre. För ingen vill väl läsa om sura, negativa, bittra människor som tror att alla ser snett på dem. (Jag vill i alla fall inte det.) Och det blir en intressant resa. Huvudpersonen får se sig själv i ett nytt ljus efter mannens val att lämna henne. Samtidigt blir hon tvungen att betrakta andra med nya ögon.

Jag får väl erkänna att jag inte svalde allt med hull och hår, utan var ytterst tveksam till bl.a. dottern. Som jag tyckte var rätt fyrkantig. Hon går på och beter sig otrevligt samtidigt som hon anklagar mamman för att vara den knepiga och svåra. Nåväl, som du säkert gissar, utan att jag egentligen spoilar, tar sig relationen mellan dem. Fast inte så som jag trodde.

Nyfiken? Då tycker jag absolut att du ska läsa Så länge hjärtat kan slå, en debut som gör mig nyfiken på vad som kommer härnäst.

***

Kitty i det öde huset (1966), Carolyn Keene. Boken publicerades första gången 1941 med titeln The Mystery at the Moss-Covered Mansion.

Att läsa Kitty är nostalgi även om jag var ett större fan av Lotta-böckerna. Nu när jag läste denna kunde jag inte låta bli att studsa till inför att ordet neger förekommer, och det känns oerhört konstigt att skriva det själv. Men lika bra att vara tydlig. Tänk vad ett ord kan förändras i betydelse över tid. Jag ogillar det skarpt, och tycker det är fel att använda, men tycker inte det ska tas bort från boken, utan det viktigaste är att det finns en förståelse för ordets starka innebörd, bakgrund och otroligt negativa betydelse.

Bortsett från detta är kanske inte Kitty någon stor läsupplevelse, även om Kitty kan underhålla för stunden. Jag minns att jag tröttnade på det simpla språket och enkla lösningarna redan som barn så jag var nog aldrig rätt målgrupp.

Nu läste jag ändå med intresse och fascinerandes över hur velig handlingen var. Lite av en”prästens lilla kråka” som slank än hit och dit-känsla. Nu varierar kvaliteten visserligen mellan de olika böckerna, dels beroende på när de skrivits gissar jag och dels beroende på vem som skrivit. För Carolyn Keene är ju trots allt inte den enda författaren av dem. Men det har du säkert redan koll på.

Jag tycker alltid det är roligt att läsa olika sorters böcker men Kitty plockar jag nog inte upp igen i det närmaste. Eller vad säger du, om du läst om dem som vuxen?

***

Det första chiffret, (2019) Denise Rudberg, en bokcirkelbok jag nog inte valt själv i första hand. Tur att det finns andra som väljer åt en då.

Det första chiffret utspelas i Stockholm under andra världskriget och handlar om tre kvinnor som sysslar just med att avkoda chiffer. De tre kvinnorna är mycket olika och av olika samhällsklasser, men tar sitt hemliga uppdrag på största allvar. Sverige riskerar ju trots allt att bli indraget i ett krig.

Behållningen för egen del tycker jag är skildringen av tidsandan, synen på den arbetande in kvinnan och kvinnan överlag. Liksom kvinnornas syn på sig själva och sitt uppdrag.

Rudbergs bok ingår i en serie och jag kan tänka mig att läsa vidare. Rekommenderas!

*

Så, det var den kvinnliga trion med en trippel på slutet. Har du läst någon av dessa, eller någon Kitty i det senaste? Vad tyckte du i så fall?