Företaget, Om att leva

Jag seglar lugnt i år

Under januari kom de, inläggen om årets nya ledord. Jag såg dem på LinkedIn, på FB och IG. Ord om personlig utveckling, balans, hälsa, mod, frihet, om att växa och våga. Ord som ska hjälpa till att hålla riktning och påminna om ditt fokus. Det handlade om livet, arbetet och skrivandet.

Även jag funderade över vad jag ville med mitt företag, där i början av året. Sedan kom ett par veckor med covid och jag ville mest bara bli frisk.

Som företagare upplever jag att det finns en ständig strävan efter att nå ut. Synas. Marknadsföra sig. Få folk att välja mig.

Ibland blir jag stressad. För jag ser hur andra företagare utvecklar sina verksamheter. Utökar tjänsterna. Verkar sälja som smör. Och jag tänker att de kommit så mycket längre än mig. Att de lyckas bättre. Och då känner jag att jag måste … ja, vadå? Synas mer. Skrika högre. Göra mer. Göra nya saker.

Men. Jag är jag. Och de är de.

Så efter att ha tänkt i några veckor kring vad jag vill och vem jag är som person och som företagare valde jag min väg. Mitt mål. Mitt ledord.

Jag valde: segla. Och kryssa!

Okej, det blev tre ord, eller två. För när man seglar behöver man kryssa ibland, det vill säga utnyttja vinden som så att säga ligger på från fel håll för att ta sig framåt.

Jag vill utföra mitt arbete i lugn och ro. Jag vill utveckla i min takt. Inte stressa fram något. Jag vill göra ett gott jobb och känna mig förnöjsam med det jag har och det jag åstadkommer. Jag vill att de som anlitar mig ska känna sig sedda och bli nöjda med det jag gör.

Jag vill inte jämföra mig med andra och känna stress. Jag vill inte tänka på att andra gör mer, kan mer, når längre och snabbare. Jag vill tänka på allt jag kan och gör. Utan att stressa. Utan att tävla.

Och det gör jag i år genom att tänka att jag seglar framåt. Och när det behövs, då kryssar jag. Jag kommer i mål. På mitt sätt.

Hur tänker du? Har du något ledord? Eller flera? För olika områden i livet? För ett?

Om att läsa, Om att skriva

Hyllade böcker och brister i kvalitet

Är många sålda exemplar av en bok en stämpel på ett gott skrivhantverk? En stark handling? Väl gestaltade karaktärer? Goda skildringar av miljö och detaljer? Trovärdiga dialoger?

Nej. Verkligen inte. Jag läser ibland böcker som jag upplever har brister i kvalitet. De är utgivna av traditionella förlag. Hybrid. Och egenutgivna.

Flera av dem ser jag hyllas stort. Inte av utbildade litteraturkritiker. Inte av BTJ-recensenter. Men av ”vanliga” läsare. Och jag blir nyfiken. Ser ju att de lovordas – om och om igen. De ska ges ut i fler format. Ibland översättas. Så jag läser.

Och kommer sällan igenom. För jag tycker de saknar flera skrivhantverksmässiga kvaliteter. Handlingen kan t.ex. vara vag och inte ha något tydlig anslag som fångar mitt intresse, liksom att handlingen kan vara splittrad. Det händer för mycket utan att det engagerar på alldeles för kort tid och när jag läser förstår jag inte vad som är viktigt. Allt, eller inget? Var ska jag lägga mitt fokus?

Många scener kan flyta på utan tydlig riktning. De bara finns och är och jag förstår inte vad de tillför till handlingen. De fördjupar inte. Ger ingen ny info utan upprepar det jag redan vet. Bidrar inte till att skapa framåtrörelse eller väcker nyfikenhet. En del är liksom småputtrigt trevliga men saknar syfte och fokus.
Det här är saker som jag upplever svårast att ha överseende med.
Jag vet att andra inte ens tänker på det. Är jag petig? En litteratursnobb? Nej.

Alla böcker har sina läsare och det är okej. Däremot tycker jag det är synd när de betraktas som ”välskrivna” och som en ”bra” bok. Att de blir en mall. En måttstock. Något oerfarna aspirerande författare har som förebild. Utan att förstå bristerna.

Men, förstår man, och vet, då kan man medvetet lägga sig på en viss nivå. Och tänka att det är good enough. Att man inte behöver tänka: dags för ett litteraturpris! Om vi ska tänka ytterligheter.

Men när man inte vet (inte ser) att det man skrivit kan upplevas som slarvigt, utan tror att det är ett gott hantverk, fastän bristerna är flera, då blir det ju tråkigt tycker jag, när läsare tror det är bra.

Och nej. Böcker behöver inte vara skrivna för att få priser. De behöver verkligen inte vara perfekta. Det är helt okej att de underhåller och är roliga att läsa för stunden. Men tänk vilket plus det skulle vara om de samtidigt varit aningens starkare och lite mer välskrivna. Då hade böckerna och hyllningarna landat lättare i mig.

Och vad föranledde nu det här långa inlägget. Jo, bland annat Fifty Shades of Grey, (2011) E.L. James, hyllade och dissade och omtalade bestseller, såld i 52 miljoner exemplar (enligt Wikipedia). Plus att jag lagt en del tid på att just läsa (eller snarare försökt läsa) flera hyllade svenska författare. På Instagram går det att hitta många fina böcker och få bra boktips. Men flera av dem som hyllats stort har förvånat mig. På grund av hur illa de varit skrivna.

Vill du läsa mer om ämnet, och hur förlagsbranschen bidrar till den bristande kvalitet jag upplever ska du ta en titt på Eva-Lisas inlägg om den hantverksmässiga skillnaden på ljudbok och fysisk bok.

Om att skriva

Insikter vid manusläsning

Jag gjorde en genomläsning av gamla YA- dystopin, den som gick till förlag för två år sedan och kammade hem fem positiva refuseringar. Det var över 1,5 sedan som jag läste igenom den sist. Och vad intressant det var med en ny läsning nu.

Överlag tycker jag att det är en bra och stark berättelse. Visst kan saker redigeras, det hör ju till, även om jag när jag skickade till förlag inte riktigt såg detta. För så är det ju. Vi är blinda för våra egna texter.

Det jag uppmärksammade nu, som jag inte sett tidigare så här tydligt – men dock haft en känsla för som jag inte kunnat sätta fingret på – var att texten flyter på en aning bättre i andra halvan. Där lyckas texten vara mer rakt på. Kärnfullare.

Att skriva sig varm och känna in handlingen och hamna mer ”rätt” allt eftersom är inte ovanligt när man arbetar med att få ihop ett bokmanus. Det är åtminstone något jag ser ibland som lektör. Jag har dessutom fått feedback på detta förr. Dels på ett helt manus, dels på de första sextio sidorna av ett annat. Feedbacken har uttryckt det ungefär som om något släpper, att allt lägger sig tillrätta …

Tyvärr känns det typ oöverstigligt att rätta till den första dryga halvan där fenomenet är att texten flyter mindre bra. Visst kan jag putsa till det jag ser som behöver justeras av enklare redigering men det andra, att få ordning på en mer ”trevande” text känns just nu bara jättejobbigt.

Klart det går. Jag är bara inte där nu att jag ens vill försöka. Och kanske det är dumt att harva på i snigelfart med ett annat och alldeles nytt manus, men jag tror ett manus i genren spänning för vuxna har en större chans att bli antaget. Gäller bara att få ihop det.

Men tillbaka till dystopin.

Om jag fick önska skulle jag vilja få hjälp att se både delar och helhet, få tips på utveckling utöver det jag själv klarar att se. För även om jag är van att betrakta text är jag förstås rätt blind för det jag själv skriver.

Att vara lektör och redaktör på sitt eget manus, är – vill jag påstå – omöjligt. I alla fall om slutresultatet ska bli helt awesome. Det behövs input från någon professionell, en redaktör med skarp blick för att utveckla manus.

Kanske jag har turen att få den hjälpen en dag med något manus, (spänningsromanen?) eller flera – om jag får hoppas och sikta högt. Jag ska bara få dem klara för förlag. Så jag återkommer om hur det gått om ett par, tre år år. Då borde väl åtminstone ett manus ha gått iväg till förlag. För snabb, det är inte mitt mellannamn.