Otäckt om överlevnad och besatthet

Stephen Kings klassiker Pet Sematary och en för mig helt okänd författare med en dystopisk YA presenteras idag. Två njae-läs-upplevlser …

Any Sign of Life – Rae Carson

Any Sign of Life (2021) är en dystopisk science-fiction för unga om några få tonåringar som överlevt efter en svår pandemi.

Rae Carson tar ihjäl en större del av mänskligheten i sin ungdomsbok och hon skildrar den nya världen trovärdigt. Jag fascineras i alla fall och gillar vinklingen om ett yttre hot.

Upplösningen hänger lite i luften dock efter ett antal mycket spännande kapitel. Trots de eländiga och små utsikterna till överlevnad spirar romans mellan ett par karaktärer och frågan om fortlevnad lyfts fint. Vi människor är väl ändå mer än enbart objekt för fortplantning?

Ras och rasism är ytterligare ett tema, liksom klass och fattigdom. Ja, det blir kanske lite enkelspårigt ibland, som om vissa teman bara måste lyftas, men det är underhållande nog, liksom tillräckligt spännande för att jag ska vilja följa karaktärerna hela vägen.

Pet Sematary – Stephen King

Stephen Kings klassiker som även filmatiserats (ett par gånger minst väl?) hade jag inte läst (eller sett) tidigare trots att den publicerades 1983 första gången. Förväntningarna var stora. Och kanske just därför blev jag besviken.

Som vanligt när det kommer till herr King är det långt. Personporträtten är välgjorda och miljöerna tydliga som på film. Planering, så att läsaren hänger med inne i huvudet på karaktärena får vi precis vad vi behöver av. Och perspektivbytena sitter som en smäck.

Ändå tyckte jag att Pet Sematary var tråkig. Och olustig. Kanske för att det handlade om en katt som en sorts uppbyggnad inför resten av handlingen. Djur som far illa kan jag inte med. Även om katten faktiskt inte for så särskilt illa egentligen. Och sedan, hela grejen med väsen som går igen … Njae, det funkade bara inte för mig. Oavsett om det nog var en sorts studie av att bli besatt och att vara driven av kärlek.

Slutet var dessutom bara too much. Men det var ju som det sig bör. Sluten i Kings böcker tenderar ju att vara extra allt och rätt extrema.

Här du läst Pet Sematary? Vad tyckte du i så fall?

Annons

Så nära att det bränns

Med Så nära att det bränns (2021) kommer Christina Lindström med ännu en briljant ungdomsbok. Den här gången är återigen en ung man i fokus, till skillnad från i Välj mig (2019) och ordningen i hennes böcker för unga känns liksom återställd.

Max är ännu en huvudkaraktär som sätter de unga struliga killarna på kartan. Han går på gymnasiet och studerar flitigt men dras till de snabba kickarna, trots att han lämnat det livet bakom sig. Men ett par tillfälliga möten med det förflutna drar in Max i en händelse som riskerar att vända upp och ner på hela livet.

Mitt i centrala Göteborg följer vi alltså Max. Men även Alice. Alice är osynlig inför föräldrarnas blickar – upptagna som de med egna bekymmer och sin nya vardag efter skilsmässan. Hon kämpar med att inte förlora greppet om sig själv när hon kontrolleras av pojkvännen. Betygen störtdyker och bara vännen ser.

Och just de vuxnas närvaro, liksom frånvaro, bidrar till bokens komplexitet. För även Max föräldrar har sina svårigheter.

Så nära att det bränns blir ännu en Lindströmsk favorit och rekommenderas oavsett om du hör till målgruppen, 15 +, eller har passerat den med råge. Läs!

Ödestornet – spännande fantasy

Ödestornet (2021) är del två, och sista delen i Marduriens ljus, en fantasieggeande fantasy för åldern 12-15. Vi återser Rikamu, Markus och Ilasa. Starka och minnesvärda karaktärer som står på sig för det som är rätt och sant.

Ödestornet är skriven i samma anda som föregående serie, Markus av Trolyrien, med humor, dråpliga inslag och teman som kretsar kring främlingsskap och utsatthet.

Unga Rikamu går i lära hos krigarkvinnorna och på ett träningsuppdrag stöter hon på en märklig varelse och upptäcker en stor hemlighet som folket hon går i lära hos vägrar tala om. Nu finns risken att det leder till avrättning av oskyldiga, om inte Rikamu ingriper. Men hur ska hon, en oinvigd flicka som ingen vill lyssna på, kunna göra skillnad?

Samtidigt måste Markus möta något långt värre än de monster han dräpt med sitt magiska svärd. Sina svärföräldrar. Inte blir det bättre av att en främling söker upp honom för att ta hämnd på Markus för en oförrätt. Det i sig leder vidare till att Markus snart återigen är ute på ett uppdrag, redo att göra vad han kan för att skydda och rädda dem som behöver hans hjälp.

Ödestornet, Marduriens ljus II, Joseph A Davis

Med humor och allvar låter Joseph A Davis läsaren följa med på äventyr i denna annorlunda värld. Seder och traditioner man är ovan vid kan ju te sig ytterst märkliga och de kulturkrockar som uppstår både gör att jag känner med Markus, liksom får skratta gott.

Har du inte läst Marduriens ljus nr 1, Lögnspiran (2021) kan jag rekommendera den för att lättare förstå handlingen. Vill du läsa ännu mer, om Markus och Ilasa ska du ta en titt på den tidigare serien, Markus av Trolyrien som handlar om hur den då tonårige Markus, som är utvald av en särskild anledning, slungas in i den här ovanliga och fantasifulla världen där t.ex. kläder växer på träd.

Förutom dessa serier har Joseph A Davis även en serie för barn 9-12 år som heter Kampen om Tusenvärld, en fin portalfantasy det med, där tre barn hamnar i ett äventyr de aldrig kunnat föreställa sig. Böckerna är fulla av magi, spänning och oväntade händelser.

Spegelbilden, bok två i Kampen om Tusenvärld

Klassiker, ungt, nytt och förvirrat

Det här varit lite glest med lästa böcker här på bloggen. Inläggen ligger till sig. Eller är oskrivna.

Men jag har läst. Trots trötthet och sparande på krafterna. För läsa är ju trots allt lite som att andas.

Här är de, mina o-inläggs-böcker:

1. Pet Sematary, Stephen King
2. Så nära att det bränns, Christina Lindström
3. Ödestornet Marduriens ljus, Joseph A Davis
4. Järnhanden, David Renklint
5. Sarahs lag, Marie H Lundh
6. Any Sign of Life, Rae Carson
7. Nu dör vi, Stina Flodén
8. Och så var de bara en, Agatha Christie

Dessutom har jag typ läst (skummade lite emellanåt) Albert Camus Myten om Sisyfos. Den gick mig liksom lite över huvudet.

Bild Adlibris

Som jag upplevde det består Myten av Sisyfos av oändliga resonemang som i slutändan inte tycktes ha någon riktig poäng. Gissar att de hade det, men att jag förlorade mig i orden och filosofins vindlingar och gick vilse i alla tankar om bl.a. självmord och absurditeter. Missade utgången typ. Kanske någon annan Camus är lättare? Tipsa gärna om du vet.

Här du läst någon av de ovanstående annars? Någon du gillade i så fall?

Så, det kommer trilla in bokinlägg här framöver. Och inte bara på måndagar tänkte jag. Så håll utkik!