Tre saker som varit bra i år

Att summera hela året känns lite övermäktigt. Så det får bli en topp tre, fast där inget kommer först eller sist. Och så några önskemål för kommande år.

Tre saker som varit bra år 2022:

1. Att det ytterst sällan upplevts som totalt dränerande att ta en dusch eller göra en smörgås eller klä på sig. De tillfällen det känts så, totalt dränerande alltså, och krävt lång återhämtning, kan troligen räknas på en hand. Från att tidigare varit vardag. (Återhämtning efter jobb och aktivitet är fortfarande A och O men krävs i mindre omfattning numera.)

2. Att jag i våras blev utbildad till förlagsredaktör. Så nu kan jag starta förlag. Fast det har jag inga planer på att göra.

3. Att jag kommit en tredjedel på råmanuset av min spänningsroman. Och att jag redigerat igenom gamla dystopimanuset än en gång och ser hur det utvecklas till något som börjar likna ett väldigt färdigt manus. Nog för att det varit ”färdigt” förr men skillnaden är markant.

Det var några bra saker med år 2022. För nästa år har jag inte så höga krav.

Önskemål och förhoppningar för 2023

Jag önskar orka mer. Jag önskar att jag får lite fler uppdrag som lektör och skrivcoach, och jag önskar minska ned på arbetstiden för sociala medier.

Att få mer ork kan jag påverka till viss del även om det är svårt att veta hur högt ett energiuttag kan bli då dagsformen påverkas starkt av sömn och intryck. Så att träffa folk och vara social vid ett tillfälle utan större problem, kan vid ett annat tillfälle vara som att bestiga Mount Everest.

Att lägga mindre tid på sociala medier kan eventuellt påverka så att jag får färre uppdrag. Men den kraft som går åt till Insta är inte längre värd utfallet. Jag ger mer än jag får tillbaka pga att algoritmerna liksom arbetar emot en numera. Det som gäller nu är videos och det orkar jag inte riktigt göra.

För att få fler uppdrag kan jag dock bli bättre på att göra annonser på sociala medier. Hade rätt god räckvidd på senaste utan att betala så mycket.

Skulle jag inte få fler uppdrag får jag försöka ta fler pass på extrajobbet. Men arbetstiderna har sina begränsningar och det går inte att jobba hur mycket som helst …

Nåväl. Hälsan kommer först. Vila och lagom med arbete och aktivitet får bli mottot för 2023.

Har du något mål med 2023?

---

GOTT NYTT ÅR!

Annons

Juliga charmiga julfilmer

Jag tänkte önska dig en fin jul med ett par julfilmtips.

Vi känner väl alla till julfilmer som The Holiday eller Love Actually. Liksom den riktigt gamla klassikern Livet är underbart.

Men hur är det med Hallmarks massproducerade julfilmer, har du några guldkorn bland dem? Jag säger massproducerade då de visst gör flera hundra per år. Och häromåret var jag sjuk i slutet av november och början av december vilket innebar att jag upptäckte att det gick ungefär tre, fyra julfilmer om dagen på tablå-tv:n. Och Hallmark tycktes stå för en stor andel av dem.

Så förra julen såg jag två jättefina filmer bland alla dessa julfilmer, som oftast var mer juliga än bra. Flera gick faktiskt inte ens att se. Och det behövdes sällan mer än fem, tio minuter för att avgöra kvalitén. Men två som jag föll pladask för innehöll, förutom bättre skådespelare än flera av de andra, en fin och stark handling.

Det ena var A Heavenly Christmas (2016) med Kristin Davis och Eric McCormack i huvudrollerna. En söt film om att omvärdera sig själv och göra något bra för någon annan.

Den andra var A Christmas Love Story (2019) med Kristin Chenoweth och Scott Wolf. En fin film om att gå sin egen väg – med lite hjälp – och att våga tro på kärleken.

Båda filmerna är charmiga och mysiga. De är inga storfilmer, men har hjärtat på rätt ställe. Och att A Christmas Love Story innehåller körmusik med ett gäng bra jullåtar gör inte saken sämre.

Jag får dock erkänna att mängden julfilmer av riktigt dålig kvalitet som jag påbörjade förra året avskräckte mig. Så jag har bara gjort två försök i år med nya filmer, dvs producerade 2021, och den ena gick bort inom loppet av fem minuter, medan den andra var … okej.

Jag kommer helt klart se om mina två Hallmark-favoriter istället för att jaga nya. Har du någon julfilmsfavorit? Och, har du sett någon riktigt dålig julfilm att varna för?

Så. Med detta önskar jag dig en riktigt fin jul!

Stör mig på stocholmskan

Jag lyssnar sällan på ljudböcker på svenska och har inte tidigare stört mig på detta med dialekter hos uppläsaren.

Men nu så.

Vi valde Ia Genbergs Detaljerna i bokcirkel och eftersom kön till den fysiska boken på biblioteket var lååång, valde jag ljudboken istället.
Jag har heller aldrig tidigare lyssnat på Katarina Ewerlöf som hyllas som uppläsare och när jag såg att hon stod för uppläsningen blev jag både glad och nyfiken.

Och hon gör det bra. Faktiskt väldigt bra. Men. Jag kan inte låta bli att störa mig på stocholmskan. Eller framförallt hur ä uttalas som e i vissa ord, som exempelvis ”legenhet” och ”steda”.

Och ja, jag vet att det är ett starkt kännetecken för dialekten, att ä blir mer likt e, ändå stör jag mig. Och har man börjat störa sig, då är det kört.

I Göteborg har vi ju ett rätt brett, eller ja, mer utdraget ä-ljud. Något som ju innebär en rätt kul krock mellan huvudstadens uttal. Vi har väl alla hört skämtet om stockholmare i Göteborg som beställer ”reker, sånna man eter”.

Nåväl. Inget illa om stocholmskan egentligen, eller Katarina Ewerlöf, eller om boken. Den flyter på fint i huvudpersonens vindlande tankevandringar om det som varit och är. Och överlag tycker jag verkligen om uppläsningen.

Har du läst den? Vad tyckte du i så fall? Och om du lyssnat på den, vad tyckte du om det?

Jag ska lyssna klart och försöka låta bli att hänga upp mig så mycket som jag börjat göra.☺️ Håll tummarna!

Minnesförlust och minnesvärda mord

Två böcker som kan verka olika men som har en gemensam nämnare. Isolering och att inget är som det tycks vara.

Här kommer ett inlägg om en klassisk pusseldeckare och en mer modern variant. Ingen pusseldeckare dock, men frågan ”who did it?” är lika aktuell i den. Anna Fredrikssons Minnesförlusten ställer sig nämligen samma fråga som Agatha Christie i Och så var de bara en. Vem gjorde det?

Minnesförlusten – Anna Fredriksson

I Minnesförlusten (2022) har Klara förlorat minnet av vem hon är och vem hon var. Allt praktiskt minns hon dock, som hur världen fungerar och vilka som styr den. Utan familj visar det sig, bortsett från en bror hon visst inte umgås med, har hon endast sin terapeut att förlita sig på. En man hon inte minns, men som går all in i hennes fall och vill skriva en vetenskaplig artikel om henne.

Hon har förlorat minnet i vad som verkar vara en drunkningsolycka och ett försök till mord på henne. I sina efterforskningar hittar hon fler frågor än svar, märkliga beteenden och svek. En plats längs kusten kanske kan ge ledtrådar och väcka minnet till liv och hon och psykologen åker dit. De blir bekanta med ett trevligt par och stannar längre än planerat. Isolerade i skogen, med klippor ner till vattnet, inget internät, ingen mottagning.

Och ja, nu har jag avslöjar nästan hela handlingen. För det är en berättelse som liksom travar på. I första halvan läggs pusselbitar som är riktigt spännande att se läggas. Andra halvan tyckte jag tappade fart. Tappade… trovärdighet.

Minnesförluster fascinerar mig och den biten tycker jag Anna Fredriksson hanterar mycket väl. Men upplösningen känns konstruerad. Lite krystad. Lite forcerad. Ändå, en helt okej spänningsroman.

Och så var de bara en – Agatha Christie

Det här med minne, ja. Jag läste Christies Och så var de bara en för nog drygt tjugo år sedan första gången. Och blev riktigt förtjust. Så efter några år blev det en omläsning. Och jag hade glömt vem mördaren var!

Som att läsa en ny bok. Även nu var jag riktigt förtjust i handlingen och boken lästes om efter ännu några år. Den här gången mindes jag vem som gjort det och behållningen av att se alla pusselbitar falla på plats var stor.

Så bestämde vi att läsa boken i bokcirkeln för några månader sedan. Nu var det säkert runt tio år sedan jag läste den sist. Tror du jag kom ihåg vem mördaren var?

På ett ungefär. Men boken är så listigt uppbyggd att jag inte litade på mig själv. Dock misstänkte jag rätt person.

I Och så var de bara en samlas ett tiotal olika personer på en ö, inbjudna av ett värdpar som inte finns på plats. Men, som i sin frånvaro utpekar varje person i sällskapet för olika hemska brott. Det finns ingen båt eller något annat sätt att ta sig ifrån ön. Isolerade börjar de dö, en i taget. Precis så som i en barnramsa som finns i varje sovrum.

”Tio små negerpojkar åt supé i Rio, en satte i halsen så blev det bara nio…”

Till skillnad från Minnesförlusten tycker jag att Christies bok håller hela vägen. En väl konstruerad mordgåta där upplösningen i alla fall får mig att förundras över Agatha Christies förmåga till kluriga mord. För att inte tala om persongalleriet med alla så olika karaktärer. Visst en del kan nog uppfattas lite stereotypa, men jag gillar dem skarpt. Inte karaktärerna i sig, men hur de skildras.

Och så var de bara en har jag ännu inte läst min sista gång. Den är en riktig favorit bland Christies alla mordgåtor och mysrysliga pusseldeckare.

Har du läst? Vad tyckte du i så fall?

---

Och så var de bara en – på svenska tidigare Tio små negerpojkar

(originaltitel: Ten Little Niggers, även Ten Little Indians, Ten Little Soldiers och And Then There Were None) är en deckare skriven av Agatha Christie, utgiven 1939 och på svenska 1940. Boken har sålt i omkring 100 miljoner exemplar och är därmed en av världens mest sålda böcker alla kategorier.

Källa: Wikipedia