om skrivprocessen, ungdomsböcker och en del annan litteratur
Författare: Skriva läsa leva - Helena
Med en dröm om ett författarskap har jag även utbildat mig till skrivpedagog för att hjälpa andra att utveckla sina texter. Att arbeta med text och bokmanus är helt klart bäst!
Charlotte Cederlunds Så jävla operfekt (2021) handlar om Emma som en dag hittar en lapp i klassrummet. På lappen står det att hon är bra så som hon är, och allt förändras.
Att gå på högstadiet och passa in, ja, att duga, i egna och andras ögon, är ingen lätt sak. Allt man gör mäts och bedöms. Emma inser att det inte bara är hon som känner kraven och pressen från t.ex. klasskamrater att vara på ett visst sätt.
Cederlund lyfter bl.a. teman som övervikt, ätstörningar, kränkningar och övergrepp i en bok där huvudkaraktären tar ställning och står upp för sig själv och andra. Hon vågar gå emot den starka hierarkin som präglar både klassen och skolan. Utan att veta om hon kan lyckas ändra något.
Som tonåring hade jag förmodligen uppskattat Så jävla operfekt mer. Jag dras visserligen in i den men blir inte uppfylld av den. Å andra sidan är det få böcker som ger den känslan nuförtiden. Jag skyller på åldern och mitt jobb som lektör. Kraven är högre helt enkelt.
Charlotte Cederlund har gett ut flera barnböcker sedan sin debut Middagsmörker (2016), första boken i Idijärvi-trilogin, en serie för unga med fantastiska inslag som utspelas i norra Norrland med samisk myt och tradition i fokus. En trilogi jag gillade skarpt.
Har du läst något av Cederlund? Vad tyckte du i så fall? Och har du någon annan bra författare att tipsa om? Jag läser gärna lite fler ungdomsböcker om jag får bra tips.
Dark Places (2009) handlar om Libby, en ung kvinna och enda överlevande efter att mamman och två systrar dödades en natt i början av januari 1985. Den äldre brodern Ben dömdes till livstids fängelse för det hemska dådet.
Libby är van vid att folk skänker henne pengar, trots att det är 25 år sedan morden skedde. Men andra överlevande är mer behjärtansvärda och pengarna sinar. Hennes bankman råder henne att ta ett jobb. Vilket inte alls passar henne.
Så kontaktas hon av Lyle som vill att hon håller en föreläsning om sin familj för folk som fascineras av hennes öde, liksom andra bisarra familjeöden. Hon ser en chans att casha in. Men inget blir som hon tänkt. Istället sås ett frö till en tanke om att Ben kan vara oskyldig. Och på Lyles uppdrag, mot betalning förstås, börjar hon utreda vad som egentligen hände den där natten när hon var sju år.
Dark Places är otäck. Den berättas ur Libbys perspektiv i ett nu, och mammans och Bens perspektiv 1985. Spänningen byggs upp snyggt utifrån sista dygnet innan morden och det Libby får reda på som vuxen.
En intressant intrig. Rå och stark. Jämfört med Gillian Flynns Sharp Objects, tycker jag den här var starkare berättartekniskt och med karaktärer som var lättare att engagera sig i. De kändes mer äkta.
Handlingen kretsar kring klass, fattigdom och satanism. Det sista temat kan låta märkligt och om jag inte lyssnat på podden Sekter (där just satanismen lyfts) hade jag inte förstått hur oerhört djupt rotad rädslan var för att satanismen skulle påverka de unga i USA på 1980-talet.
Boken finns som film också, med samma namn. Har du sett den? Den är från 2015 med Charlize Theron i huvudrollen. Jag har inte sett filmen och känner mig nöjd med boken. Om du läst boken – eller sett filmen – vad tyckte du i så fall?
Att skicka till förlag engagerar på Instagram. Till viss del här med, men bloggen är ju eftersatt med alldeles för få inlägg och inget deltagande i blogg-rundor (fem en fredag, en smakebit på söndag, mfl) och statistiken speglar det. Inte för att Insta-kontot är det mest aktiva …
Där har de två senaste inläggen om detta med förlag (som också lagts ut med två veckors mellanrum) fått långt fler kommentarer och större räckvidd än något tidigare. Visst det handlar om att nå rätt målgrupp följare och så, men det känns ändå lite konstigt. Plötsligt räknas man liksom.
Jag uppskattar verkligen att vi är några som ses över våra bloggar. För mig har bloggen betytt oerhört mycket i och med att den gett mig ett sammanhang kring skrivandet som jag aldrig annars skulle ha fått.
Men det är på Insta som jag följer många som skriver och flera ska skicka till förlag, eller väntar på svar. Och det påverkar förstås Instas algoritm.
Många aspirerande författare är rätt okunniga om hur det går till i branschen. Och blir oerhört ledsna över ett nej. Inte ens första gången jag skickade – för snart tio år sedan – och fick nej blev jag det. Redan då mer insatt än många andra, just tack vare bloggen.
Visst är det lite trist att få nej, men jag tar der inte personligt. Och idag är jag mer cynisk. Den bistra verkligheten kring att bli utgiven traditionellt går inte att blunda för. Det är möjligt att bli utgiven, men ett mainstream-manus hade varit enklare att få ut.
Och det där förlaget med stort F (det jag inte visste hade satt upp ett manusstopp precis, så jag mejlade, förklarade ödmjukt läget och frågade om jag fick skicka in ändå …) de har inte hört av sig.
Jag förstår att de har fullt. Och fullt upp och inte vill läsa fler manus nu. Ändå… Som företagare ser jag detta med att ge svar, även till de mejl som jag inte ser någon större nytta med att svara på egentligen, som en del av företagandet. Det handlar om respekt mot den som mejlat och hur jag vill framstå.
Nåväl. Det dimper kanske ner ett svar om ännu ett tag …
Något annat som dock damp ner häromveckan var en refusering. En helt vanlig standardrefus från ett litet förlag. Eftersom jag bara skickat till fyra förlag nu återstår tre. Eventuellt skickar jag till ett par, tre till om det enbart blir nej från alla.
Eller så provar jag ett annat manus, och överger fortsättningen som jag börjat arbeta om. Jag har ju några manus att välja på som jag kommit en bit med redan. Bl.a. en spänningsroman, en ungdomsroman och en fantasy.
Jag vet en debutant som var åttio år drygt när hennes bok gavs ut (minns dock inte om hon försökt bli utgiven länge). Det betyder att jag har halva livet kvar (om jag har tur) att ägna mig åt att försöka bli utgiven traditionellt. Gott om tid med andra ord. Har inte ens bråttom nu. Om ett förlag sagt att de ger ut om fyra år hade det känts ok. Då hade jag kunnat arbeta med fortsättningen i lugn och ro.
För flera år sedan ville jag bli utgiven (eller antagen) innan jag fyllde fyrtio. Well, det tåget har passerat.
Hur är det för dig? Har, eller hade, du någon önskedeadline för utgivning? Och vad har du för erfarenheter av att vänta på svar från förlag?
I påsk började jag leta förlag med traditionell utgivning. Det var ett par år sedan nu som jag verkligen kollade upp förlag som skulle kunna ge ut en dystopisk YA.
Då fanns några mindre förlag med traditionell utgivning som nog skulle passat. Men jag valde att endast skicka till de etablerade förlagen (av flera anledningar som jag inte går in på nu). Och de förlagen står stadigt kvar, till skillnad från de flera av de mindre förlagen (som jag inte skickade till). De har drabbats av konkurser, gått över till renodlad hybridutgivning, eller bara lagt ner.
Trouver, fr. = att finna/hitta
Jag vet att jag skrivit i en smal genre i och med att det är en dystopi för unga och unga vuxna, men det tycks finnas läsare därute. De är bl.a. trogna ett förlag som ger ut sådant som paranormal romance, dystopier, urban fantasy liksom helt vanlig feelgood.
Och det förlaget har manusstopp! Jag som laddat sedan flera månader tillbaka för att skicka till dem och missar intaget.
Vad gör man då?
Jo, mejlar och försöker förklara läget. Ber ödmjukt om att de kanske kan överväga att ta en titt ändå … Och hoppas, hoppas, hoppas.
Så nu sitter jag här. Utan förlaget med stort F – än (?!).Och har skickat till några få andra. Fastän hjärtat inte rikrigt är med.
Och det känns rätt hopplöst. Samtidigt som jag försöker se en mening i det. Life goes on och alla andra klyschor. Om inte annat tillför det viss spänning detta, precis som jag förutspådde i ett tidigare inlägg.
To be continued …
Ps. Vet du förlag som du tror kan passa mitt manus, tipsa mig gärna. Tack!🙂
The Eye of the World är första boken i Robert Jordans serie The Wheel of Time, som utkom redan 1990 på engelska. Jag påbörjade serien på gymnasiet men kom inte längre än ett par böcker. Trots att jag fascinerades starkt av storyn och av världen.
Att lyssna på boken, ypperligt uppläst av Rosamund Pike, var en njutning. Varje karaktär har sin röst, lätt att känna igen både till uttryck och tonläge.
Det är en komplex historia om en ung man och hans vänner som levt som bönder, smeder och fårskötare, tills en natt när mytomspunna varelser intar byn, i en jakt på dem. Den mäktiga kvinnan Moraine och hennes riddare driver bort trollen men faran är inte över.
Ödet binder dem samman och ett äventyr tar sin början där mörka krafter gör allt för att vinna över de unga männen till sin sida.
Robert Jordans epos hann inte slutföras innan han dog och Brandon Sanderson fick ta över och avsluta seriens tre sista böcker. Om jag tar mig igenom alla 14 böcker är frågan. Att lyssna på dessa tegelstenar är trevligt, de är verkligen spännande och oerhört välskrivna, men det tar sin tid. Den första var på nästan 33 timmar. Dessutom är det väntetid på dem. Kanske jag övergår till att läsa längre fram …
På svenska heter serien Sagan om Drakens återkomst (draken är inte en faktiskt drake utan en man). Serien har även blivit tv-serie men jag har inte sett den. Har du läst böckerna eller sett tv-serien? Vad tyckte du i så fall?
Det är väl egentligen inte frågan. För att skriva har i alla fall liksom tidigare gått av bara farten. Men att skriva och redigera. Att försöka bli utgiven, det är frågan …
Inte utgivningen i sig kanske, men att vara författare. Att synas. Försöka synas. Bli läst. Bli sedd. Stå ut i mängden. Stå ut överhuvudtaget. Med bruset och alla andra som också försöker synas.
Det är frågan. Att hoppa upp och ner och, så att säga, vifta med min bok. Vill jag det?
Inte riktigt. Ändå. För att bli läst kanske det är värt det. Ett lågmält strävande kan jag tänka mig. Att liksom ta små steg som leder någonvart. Ja, en sorts snöbollseffekt kanske en kan få att hoppas på. Om jag lyckas ge ut mer än en bok vill säga.
För visst skulle det vara trevligt om ens bok blir läst, om den nu skulle bli utgiven av ett förlag.
Funderingarna hopar sig nu när jag överväger att prova att skicka manuset till några andra förlag än tidigare. Mindre förlag.
Nåväl. Redigeringen är nästan klar. Igen. Så varför inte göra ett nytt försök? Om inte annat kan det ju tillföra lite spänning i vardagen.
Som många andra har jag sett filmen Gone Girl, baserad på Gillian Flynns bästsäljande bok med samma namn. En thriller med otäcka tvister och oväntade vändningar. Sharp Objects är snäppet värre.
I Sharp Objects (2006) har två yngre flickor försvunnit i en liten amerikansk stad. Båda återfinns döda. Med tänderna utdragna. Och hur gärna polisen än vill tro att någon på genomresa begått morden, måste det förstås vara någon från orten.
Camille återvänder motvilligt till föräldrahemmet och staden hon växt upp i. Hon ska skriva en artikel om de försvunna flickorna och vad som hände dem. Relationen till mamman är minst sagt ansträngd och oerhört märklig, liksom till styvpappan och den yngre systern, trettonåriga Emma.
Titeln Sharp Objects (Vassa föremål) syftar till Camilles tvång att rispa huden och fylla kroppen med ord. Hon bär heltäckande kläder för att dölja ärren. Som läsare undrar man förstås varför hon gjort detta och allt får sin förklaring i takt med att hon kommer mördaren på spåren.
Det är en makaber story i en lätt mardrömslik sfär. Jag kan inte påstå att jag tilltalas av vare sig karaktärerna eller handlingen men jag hejar ändå på Camille och vill veta hur allt förhåller sig, samtidigt som jag håller lite för öronen (ljudbok). Ungefär som när man ser en skräckfilm och tittar med ett öga när det blir för läskigt.
Boken finns även som tv-serie men det är inget jag vill se. Har du sett serien eller läst boken? Vad tyckte du i så fall?
Året inleddes med en självbiografisk roman, en skildring om att växa upp i en kommunistisk regi och diktatur i förfall. Lea Ypi skildrar en tonår som pågick samtidigt som min. Och det är som om vi levde på olika planeter.
Free – Coming of Age at the End of History (2021) handlar om Albaniens väg ur diktaturen, betydelsen av frihet, partival och valfusk, ett uppror och en väg mot ett nytt styre. Allt berättat ur en till synes helt vanlig familj och flickas perspektiv. Kapitlen berör och fördjupar olika teman. På omslaget finns en cola-burk som har en viktig roll i ett av kapitlen.
Coca Cola-burken placeras på familjens TV till allmän beskådan. En ovanlig och unik produkt de på något vis fått tag på (jag minns inte hur) men den försvinner ut ur hemmet. Och helt plötsligt har grannen och deras goda vänner en likadan burk i sin ägo. Det måste vara deras burk! Stulen!
Att köa för mat i butiken, att inte känna till leksaker av plast, att noga vakta sin tunga i allt man säger, att inte uttrycka missnöje över det liv man lever, att inte veta vad ”rea” är, att inte få arbeta med det man vill … Att uppleva en revolt med gevärssalvor som smattrar utanför fönstren. Allt detta och mycket mer beskriver Ypi med stor inlevelse och innerlighet.
Jag tänkte på det, att när jag gick på gymnasiet då gömde de sig för skottsalvor i vad som höll på att bli ett inbördeskrig. Deras värld vändes upp och ner. Folk dog och försvann. Och mitt största bekymmer var att komma upp ur sängen för att hinna med skolbussen. Omedveten tror jag dessutom att jag var om vad som skedde inte så långt bort i Europa.
Kanske just för att vi levde parallella liv blir det extra drabbande. Det kunde likaväl ha varit jag.
Har du läst den? Vad tyckte du i så fall?
Titel på svenska: Fri : en uppväxt vid historiens slut (2022)
Att vara egenföretagare och lektör och skrivcoach är något av det bästa jag vet. Men det är också svårt ibland, som när uppdrag bokas av. Hjärnan blir även trött av den fokuserade läsningen. Och inkomsten försvinner liksom bort i moms, sociala avgifter, utgifter … Inte ens hälften blir kvar.
Ändå. Jag trivs. Jag bestämmer över min tid. Min arbetsdag börjar vid åtta, nio, och avslutas vid tre, fyra. Jag tar ofta en lång lunch och ibland tar jag ledigt efter lunch för att fortsätta arbetsdagen senare. Om det behövs.
Så, för den som är nyfiken kommer lite statistik över arbetet här. Enjoy!
År 2021, hade jag flest skrivcoachningar. 2022 såg fördelningen ut så här:
Dessutom hade jag ett antal uppdrag som frilansare.
▪️Fullt upp och inte Ibland ekade inkorgen tom och ibland uppstod väntetid. Minst hade jag att göra från februari till april. Och mest på sensommaren och början på hösten.
▪️Nöjda kunder En dryg tredjedel av kunderna 2022 hade jag samarbetat med tidigare. Och tre hörde av sig för omläsningar av deras manus. Jättekul att få se deras fina utveckling!
▪️Avbokningar Under 2022 avbokades tre lektörsutlåtanden jämfört med noll avbokningar föregående år. Samtliga kunder uppgav goda skäl för avbokning. Ett uppdrag ersattes av ett annat men övriga två utgjorde luckor.
▪️Betald vs obetald arbetstid Sociala medier, bokföring, administrativt jobb och hemsidan ingår bl.a. i arbetet som inkomsten för uppdragen ska täcka. Fördelningen betald och obetald arbetstid motsvarade cirka 40/60 procent. Och för att vara lite mer exakt fördelades tiden så här:
62 procent lades på: Sociala medier, mejl, hemsidan, Skrivtipsbrevet, bokföring, administration och övrigt (bl.a fortbildning). Av dessa sextiotvå procent lades fyrtiofem procent på sociala medier (IG, FB, bloggen och Skrivtipsbrevet) dock ej LinkedIn som jag så gott som gett upp att göra inlägg på.
38 procent lades på: Lektörsutlåtanden, första kapitel-analyser, skrivcoachning, frilansuppdrag, synopsisläsning och kursuppdrag.
Eftersom arbetstiden kan variera från någon timme per dag upp till dryga fem timmar är jag långt ifrån en heltid som företagare. Men målet är inte åtta timmar om dagen. Jag har också börjat dra ner på tiden för sociala medier som ju upptagit alldeles för mycket tid.
Mål 2023
Så för 2023 är målet en jämnare fördelning av hur arbetstiden fördelas och att då minska ner tiden jag lagt på IG förut. Det är inte längre värt besväret då algoritmerna kräver annat av en än förut. Jag får bli bättre på att köpa annonsplats istället.
Årets ord och motto
Förra året strävade jag efter mottot att segla lugnt. Typ att inte jäkta på och jaga kunder, utan försöka kryssa fram med seglen uppe. Det gick väl sådär. Åtminstone de perioder när det var stiltje var det svårt att inte dra på motorn.
I år blir mottot något liknande. Jag tänker mig termer som lugn, stabilitet, trygghet, en sak i taget … Ja, att jag ska försöka lita på att jag får det jag behöver. Så jag fortsätter att sitta lugnt i båten och förlitar mig på att vinden för mig framåt.
Nuläget
Så nu, halvvägs in i februari, hoppas jag på någon till bokning i mars då jag förutom kursen som börjar då, inte har så mycket inbokat. Det tycks dock vara så att folk är försiktiga med vad de lägger pengar på och några jag varit i kontakt med har till och med sagt att det är för dyrt i nuläget.
Ett par har till och med försökt få gratis handledning över telefon och mejl. Men det är inget jag går med på.
Så. Nu håller jag tummarna för att det blir ett produktivt år med lagom många uppdrag jämnt fördelade över året.🙂
Häromveckan såg jag ett par filmer som speglade hur jag kände mig. Efter att i nästan tre veckor ha jobbat mest med företagandet och bara haft ett pass per vecka på extrajobbet var den så kallade lappsjukan ett faktum.
Jag hade ett enormt sug på att träffa folk. Och inte bara kassabiträdet i matbutiken. Eller de anonyma människorna på yogapasset. Eller andra halvan min. Nog för att hans hemkomst om kvällarna var dagens ljuspunkt var det inte tillräckligt. Jag ville umgås. Prata.
En kort stund bara. Lyckades på så vis få till en AW med en god vän. Och en lunch med några släktingar. Men filmvalet de där hemmadagarna, när ett besök i matbutiken inte räckte för att fylla behovet av folk, föll på att se några andra som var långt mer ensamma än mig.
Det började med Cast Away (2000). Stackars Chuck, spelad av Tom Hanks, störtar med sitt flyg och blir alldeles ensam på en öde ö i Stilla havet.
Sedan fortsatte det med Passengers (2016). Där Jim vaknar upp på ett rymdskepp som ska föra drygt 5000 människor till en ny planet, en sorts nybyggarkoloni, som ligger 120 år bort från jorden. Och Jim, som spelas av Chris Pratt, vaknar upp från sin hiberneringskapsel när det är 90 år kvar tills de är framme
Så. Det kan alltid vara värre.
Det positiva med känslan att vilja träffa folk är ju förstås att den hänger ihop med lite mer ork. Inte så att jag skulle vilja påstå att jag inte längre är hjärntrött – nej, verkligen inte – men det är något bättre. Så att vara rastlös och vilja göra saker, det är absolut ett steg i rätt riktning.
Filmerna då? Om du sett dem har du förstås en egen uppfattning om dem. Själv tycker jag om dem skarpt. Har sett dem flera gånger.
Tom Hanks är en favoritskådespelare även om jag inte sett allt han gjort och inte heller är intresserad av att se allt han gjort. Cast Away lyckas väl med att hålla intresset uppe trots en rätt simpel handling, att hålla sig vid liv på en öde ö och hoppas på räddning. Ibland är det enkla det bästa.
Även Passengers har jag sett flera gånger. Bland annat för att Jennifer Lawrence gör en lysande insats. Så till skillnad från Chuck i Cast Away får Jim faktiskt sällskap, även om det ser rätt omöjligt och nattsvart ut för dem i Passengers.
Perioden från vecka tre till vecka sju är hopplöst tråkig på extrajobbet. Ytterst få pass och de flesta med start vid klockan sju. Jag, som fortfarande har ett stort sömnbehov och lätt drabbas av sömnstörningar som påverkar måendet starkt, kan inte ta de passen. Som tur är har jag iaf just nu haft uppdrag i företaget som sysselsatt mig. Men det är ju det sociala jag saknar när det blir så här.
Nåväl. Bättre tider på gång tycks det. Fler arbetspass senare i vår, en grundkurs i manusutveckling som jag håller i ska börja i mars, och jag har ork att gå på yoga igen. Håll tummarna för att det håller i sig!
Bilderna: Cast Away, Past Posters och Passengers, HBO streaming
Skriva läsa leva 