Sparlåga och feedback

Många bloggare tar paus, juluppehåll. För egen del har det blivit färre med inlägg av flera orsaker. Trötthet är ett skäl. Ett annat att jag läst samma bok i en evighet. Det. Den är på 1188 sidor och jag närmar mig sidan 900 nu. Dessutom har jag testläst några manus, nu senast fantasy. Att jag ägnar mig åt att läsa böcker och att testläsa beror på att jag inte skriver. Och jag skriver inte för att jag märkte att jag behövde ta en paus ett tag. Så, för att inte förlora kontakten med skrivandet valde jag att erbjuda mig att testläsa ett par manus i denna mellanperiod.

Att testläsa åt människor en inte känner är ett vågspel. Inte själva läsandet i sig egentligen (även om de manus en får till sig verkligen kan variera i t.ex. kvalitet, genre och hur långt de kommit i skrivprocessen) utan att jag efterfrågar feedback på min respons. Just för att jag vill utvecklas. Då tycker jag det är bra att exempelvis få höra om jag varit otydligt, kunde sagt något på ett annat sätt (snällare?) eller om jag missat något de undrade över.

Jag lärt mig att jag inte kan ta för givet att få detta. De flesta har svarat och varit nöjda så jag tycks ha gjort vad jag ska, men det har hänt att jag inte fått gehör alls på min förfrågan. Vilket förstås lätt leder till att jag inbillar mig att de blev besvikna. (Eller kanske tid bara saknades?)

Att släppa ifrån sig ett manus för testläsning innebär att man ska kunna ta emot det man får tillbaka. Jag vet att viss respons inte ges på ett respektfullt sätt och då kan en bli förbannad, ledsen och upprörd, vilket en har all rätt till. När responsen däremot ges med största respekt – vilket jag inbillar mig att jag månar om att göra – borde den som lämnat ifrån sig texten kunna skilja på vad som är vad. Det handlar om en text. Och feedback om hur den kan bli bättre. Det handlar absolut inte om att personen ifråga som skrivit texten är dålig eller usel. Bara att den inte är där än att manuset kan betraktas hållbart för utgivning. Det brukar finnas en (lång) bit kvar. Även om jag läst manus som varit så gott som helt färdiga för utgivning.

Oavsett om det är ett manus mitt i en process eller i slutet är det i alla fall väldigt roligt att testläsa. Att se potential och att någon lagt ner så mycket tid och kärlek som det ofta är nedlagt på en berättelse, att få ta del av detta och möjlighet att försöka bidra till att vara med och utveckla det, ja, det är ju fantastiskt. Tänk, vilket förtroende.

Men, åter till sparlåge-rubriken. Jag kommer med mina inlägg när andan faller på. Lite mer sporadiskt för tillfället kanske… Vad vet jag. Vi ses! 

Annonser

TGIF! Och helg!

”No pictures!”

Efter en vecka från helvetet går jag på helg nu. Hoppas på lugn och planerar för lugn. Och att få kika på en massa goa katter, för jag ska gå på kattutställning.

Veckan har bland annat innehållit att jag – när jag gick lite tidigare från glöggminglet efter APT:t på måndagskvällen – klev på fel spårvagn som körde mig in till stan istället för hem! (Nej, det berodde inte på den alkoholfria glöggen. 😉 )

Dessutom har jag haft en tokstressig jobbsituation på två av mina tre arbetsplatser som lett till arbete utanför arbetstid. Mitt i allt har jag även gått på anställningsintervju. Den kändes förresten toppen och arbetet verkar riktigt nice. Ska bli oerhört spännande att se vad som händer med detta.

Så, om ett litet tag här ikväll är det På spåret. Det innebär att fredagkvällarna är räddade ett gäng veckor framöver. För jag och andra halvan bara älskar att fundera på frågan: Vart är vi på väg?

 

 

 

Ser fram emot

Anneli på En bokstav i taget skrev en lista om vad hon ser fram emot. Bra tänkt, vi behöver alla saker att se fram emot.

När jag arbetade med barn i stödgrupper (dvs grupper för barn som har föräldrar med missbruk, är frihetsberövade, har psykisk sjukdom eller utövar våld mot sina nära) gjorde vi alltid rundor när vi sågs. Ena rundan bestod av saker man ville nämna i gruppen som inte varit bra, och andra rundan var saker man ville lyfta som var bra. Bra-rundan fick dock inte innehålla sådant som handlade om saker man såg framemot, utan det måste redan ha skett.

I de här barnens liv vändes nämligen ofta det de så förväntansfullt väntade på och det blev ofta inte av, eller blev en katastrof.

Även om jag själv nu inte är ett barn som behöver vara försiktig med att hoppas på att få uppleva just det där roliga som jag blivit lovad har jag lite svårt att se framemot det som väntar ibland. Om det beror på alla år som stödgruppsledare, eller om jag råkar vara pessimistiskt lagd har jag svårt att svara på. Maybe both!

Ändå, jag kunde inte låta bli att tänka på att vi behöver saker att se fram emot och började fundera på vad jag ser fram emot.

Livsmässigt
Gå på anställningsintervju. Känner inte att jag måste ha jobbet, men är nyfiken på det.
Fira nyår med vänner. En tradition med samma gäng sedan några år tillbaka.
I juni åka till Spanien. Med uppehåll förra sommaren blir det en resa igen.

Skrivmässigt
Redigera ungdomsmanuset efter feedback från testläsare.
Vänta ut de resterande svar jag har att få från förlag.
Skriva del två av dystopin – oavsett om det bara blir refuseringar från förlagen.

Höstens TBR-hög. Några redan avklarade!

Läsmässigt
Läsa klart Det. Har kommit halvvägs och är så nyfiken på hur det ska gå.
Läsa klart Harry Potter serien som jag gjorde en omläsning på i somras. Bara sista boken kvar.
Läsa mina TBR böcker som inte längre ligger på hög utan pytsades ut i bokhyllorna vid bokstädningen för ett tag sedan.

Tja, inga stora omvälvande händelser som väntar direkt. Jag har inte ledigt över jul så det känns trist (hoppas få till en dag), men att ta ledigt från de två arbetsplatser där jag behövs som mest just på loven skulle bli helknasigt – och nej, ingen annan kan ta min arbetsuppgift där. Om jag inte är där, då är ingen där för barnen. Och de ser framemot att vi ses på lovet. Alltid kul att glädja andra.

Jo, jag ser framemot ljusare tider också. Den 21 december vänder det!

 

Målet och vägen

Idag trillade refusering nummer tre in i mejlen. Och konstigt nog (eller är det inte konstigt?) brydde jag mig inte så mycket. Utan mer en känsla av jaha, det var det.

Ibland undrar jag om det är skrivandet i sig som är den stora grejen. Inte att få en bok i handen. Speciellt efter att ha återfått en massa helt jättesuverän feedback på ungdomsmanuset från värsta bästa testläsaren. Det var liksom något av det bästa som hänt på länge! 

Måhända är det vägen som är det roligaste och goaste. Att nå målet skulle förstås vara kul men att det ligger en bit bort, och att jag inte har så bråttom till det, känns… helt okej. Och till och med rätt bra faktiskt.

Augustpriset 2017 – And the winners are…

ÅRETS SVENSKA SKÖNLITTERÄRA BOK
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, Johannes Anyuru.

ÅRETS SVENSKA BARN- OCH UNGDOMSBOK
Fågeln i mig flyger vart den vill, Sara Lundberg.

ÅRETS SVENSKA FACKBOK
Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström, Fatima Bremmer.

Vill du läsa mer om Augustpriset och vad det innebär, eller läsa mer om böckerna, ta en titt här.

Själv har jag bara tagit del av två nominerade böcker i år, de i barn- och ungdomskategorin, Johanna Nilssons För att väcka hon som drömmer och Elin Nilssons Anrop från inre rymden. Av de två trodde jag allt att Anrop från inre rymden kunde tagit hem priset. Åtminstone höll jag på den. Har du läst någon nominerad eller pristagare för i år? Vad tyckte du i så fall?

Verarnas drottning – Joseph A. Davis

Fantasysagan Verarnas drottning är Joseph A. Davis fortsättning på Markus av Trolyrien. Denna tvåa jag tycker allt var snäppet vassare än ettan.

Diomeda, Albrak och Ilasa är bokens huvudpersoner och det är ur deras perspektiv boken berättas. Diomeda en drottning, Albrak kung och Ilasa, en flicka och kungens självutnämnda tjänarinna efter en livsskuld gentemot honom. Vem som borde sitta på tronen är inte helt enkelt. Och för tillfället gör ingen av de två det. Diomeda befinner sig i exil och Albrak är på flykt från den som innehar tronen för tillfället, en man som inte är att lita på. Rikets säkerhet står på spel och trion färdas långt, till främmande land för att eventuellt träffa en bundsförvant.

Verarnas drottning har en klarare röd tråd, samt att berättelsen är mer stabil och balanserad, än vad jag upplevde med Markus av Trolyrien. Det är en berättelse om att göra rätt och se det goda i andra, om att våga stå upp för sig själv och de som behöver ens hjälp. Speciellt kapitlen med flickan Ilasa, som är en spontan, ivrig, modig och omtänksam tjej, bidrar till att fängsla mig och överlag har texten ett starkare driv jämfört med sin föregångare.

Det är en saga, en fantasy, om en främmande värld. Man kan flyga på stora fjärilar, äta av gräset och plocka kläder från träd. Monster gömmer sig på alla möjliga platser och i alla tänkbara, och otänkbara, skepnader. Det är fantasifullt och roligt med annorlunda seder och traditioner. Kärnan är dock religionen med Kung Josua som frälsare. Hos honom går det att finna hopp, mod och styrka. Det kristna budskapet löper genom Verarnas drottning, och Pärlans förlag är kristet. Det ger berättelsen ytterligare en dimension. Dessutom har Joseph A Davis t.ex. vävt in frågeställningar som rör flyktingar och flyktingpolitik, dagsaktuella frågor som är nog så viktiga att belysa på olika vis och låta barn fundera kring.

Verarnas drottning är en lågmäld finstämd saga som ger några timmars behaglig läsning. Och ettans huvudperson Markus av Trolyrien, han är inte bortglömd, varken av Diomeda, Albrak eller Ilasa. Om han dyker upp? Ja, det får du allt ta reda på själv. 😉

Stort tack till författaren och förlaget för recensionsexemplaret!

Är du nyfiken på Verarnas drottning, eller vill köpa den? Ta då en titt här eller här.