Harry Potter and the Half-Blood Prince – J.K. Rowling

När jag läste Harry Potter and the Half-Blood Prince när den kom ut blev jag inte särskilt förtjust. Jag kom att betrakta boken som den jag tyckte minst om i serien. När filmen sedan kom överraskade den rejält med att bli filmen jag istället tyckte bäst om i serien. Inför omläsningen var jag kluven och inte jättelusten på en ny omgång men förvånade mig själv med att tycka rätt bra om denna sjätte boken om Harry.

Harry går sitt näst sista år på Hogwarts. Inget är sig likt. Professor Snape har fått sitt efterlängtade ämne Magic Against the Dark Arts, och en ny lärare, Slughorn, har tagit över Snapes Potions-klasser. Slughorn visar stort intresse för Harry, liksom han gör med samtliga studenter som utmärker sig. Dessutom, när Lord Voldemort – Harrys ärkefiende – gick på skolan ingick även han i Slughorns speciellt utvalda krets. Något som visar sig vara betydelsefullt i kampen mot Voldemort.

Som vanligt är vännerna Ron och Hermione med. Inte alltid är de tre överens och här tampas de med Harry som envist använder en Potionsbok fylld av anteckningar som The Half-Blood Prince gjort. Noteringarna bidrar till att Harry blir bäst i klassen och Slughorns favorit. Dessutom har vännerna svårt att tro på Harry som är övertygad om att Malfoy har något på gång, något som hänger ihop med Voldemort. Deras motsättningar skapar spänningar och jag känner frustration över hur envisa de är, var och en på sitt håll men framför allt Harry.

Utöver det här berättar Dumbledore Voldemorts historia för Harry. Genom olika minnen besöker de situationer som är av betydelse för att Harry ska förstå den Voldemort är idag och inse vem han har att slåss emot.

Jag tyckte bättre om Harry Potter and the Half-Blood Prince vid den här läsningen. Visserligen tycker jag Harry är jobbig med sitt egensinniga och arroganta sätt. Som att han leker med handskrivna trollformler i Potionsboken, utan att veta vad de kan åstadkomma. Ändå har jag större tålamod med honom denna gång. Kanske för att jag blivit äldre själv, fått mer distans till böckerna, ser Harry mer som den tonåring han faktiskt är och har överseende med hans sätt.

Ska blir roligt att plocka upp den sista boken här framöver och knyta ihop Harry Potter säcken för den här gången.

 

En bok att köpa? Du hittar J.K. Rowlings Harry Potter and the Half-Blood Prince t.ex. här och här.

Annonser

Rec.ex. och låneböcker

Joseph A. Davis fortsättning på Markus av Trolyrien trillade ner här i brevlådan. Ett rec.ex. från Pärlan förlag. Stort tack till författare och förlag! Det ska bli spännande att läsa fortsättningen på fantasyberättelsen jag läste i våras.Dessutom har jag väntat på två böcker från biblioteket. De fanns att hämta nu i helgen. Emma Granholms nya, På andra sidan reglerna och Visheten vaknar som är Elins Säfströms fortsättning på En väktares bekännelser. Två böcker jag sett framemot länge. Roligt är också att båda skriver på ett sådant sätt att jag önskar att jag skrivit deras böcker. Och ja, de skriver i ungdomsgenren. En favoritgenre. Om någon nu missat detta. 😉

Det här med att läsa alltså… Nog för att jag tagit en skriv- och redigerarpaus (en välbehövlig sådan märkte jag – även om det börjar dra i mig) men varför kommer allt på samma gång? Jag läser tre böcker för tillfället – en för att den får plats i väskan, en innan jag somnar eftersom jag läst den förr och inte ”måste” läsa vidare och en läser jag för att jag vill ha något att läsa i soffan. Soffboken – ett annat recensionsexemplar och Anna Jakobsson Lunds Equilibrium – matchar dessutom mina naglar. 🙂​Så tja, nu vet ni vad jag sysslar med när jag för tillfället inte skriver. Men gissa om det börjat klia i fingrarna på att fortsätta skriva. Ska bara bestämma mig för om jag ska gå på fortsättningen på dystopin eller om jag ska ta en titt på ett annat vilande manus. Lutar just nu åt dystopi-fortsättningen. 😉

 

Som en skraplott

Nu är det två och en halv vecka sedan jag skickade iväg manuset och andra gången jag försöker få ut ett manus via ett traditionellt förlag. När jag tänker hur jag känner kring hela försöket att bli utgiven, är det jämförelsen av känslan att skrapa en lott som dyker upp.

När jag köper skraplotter, de där med sloganen Plötsligt händer det, kan tanken att jag ska köpa en lott väcka ett pirr. Själva skrapandet kan jag avvakta med, för att behålla pirret en stund. Ihop med pirret finns tanken: Tänk om jag vinner flera tusen! Tänk om jag vinner så mycket att jag kan… Där tar tanken slut. Jag kan inte föreställa mig en storvinst. Vad i hela friden skulle jag göra då? Låta bli att jobba? Skänka pengar? Köpa en resa eller två…? Skriva?! Att vinna några tusen – eller rentav hundratusen – är en hanterbar tanke. Och ärligt talat är jag rätt nöjd om jag vinner trettio kronor, för då kan jag köpa en ny lott och göra om hela pirr-grejen.

Så här funkar jag visst även när det kommer till att skicka till förlag. Tanken är behagligt pirrande. Jag förväntar mig inga storvinster – kan inte ens tänka tanken! Gärna ett ja till utgivning, men jag har svårt att tro att det är det jag skrapar hem. Istället tänker jag att det är något litet jag får tillbaka, något som ger mig en ny chans.

Är jag krass? Pessimist? Hellre ser jag mig som realist. Händer det så händer det, men i mitt huvud är det rätt otroligt. Ändå gör jag det för att det är kul med pirret och tanken om.

Eller vad är det Willow säger i Buffy the Vampire Slayer? Sannolikheten att hon skickar trollet till rätt dimension är som att kasta ett levande bi på en hundvalp och förvänta sig att det ska träffa:

Trying to send him to a specific place is sort of like… like trying to hit a puppy by throwing a live bee at it…

Vem vet. En gång kanske biet träffar, eller så dyker det upp något mer än 30 kronor. Än så länge får jag hålla mig till pirr-känslan. Än så länge inga svar. Än så länge… ingenting. Så kommer det nog vara några månader till, innan jag kan andas ut. Och göra om hela proceduren igen… 😉

 

Down Under – Johan Ehn

På fredagar skriver Johan Ehn på Debutantbloggen om att ge ut sin första bok Down Under, som har en självbiografisk grund. Det var där jag först läste om den och genast blev jag intresserad. Med tid för läsning nu efter att själv skickat manus till förlag blev Down Under slukad under att par dagar. Den var väl värd sin väntan.

Jimmy, 19 år, drar från Sverige till släkten down under, dvs Nya Zeeland. Att han lämnat en relation bakom sig som slutade i ett svek från hans sida låter Johan Ehn läsaren få veta direkt. Sedan nystas den historien snyggt upp, parallellt med det som sker på andra sidan jordklotet. Händelserna tar vid under slutet av 1980-talet och Jimmy bär på sin hemlighet att han är homosexuell med stor ångest. Runt honom finns oförståelse och rädsla för vad det icke-heteroella innebär och släkten inser att han inte är den de trodde. Han blir utslängd.

Ingen lätt situation för Jimmy. Vilsen, ratad och ensam försöker han reda upp situationen, hamnar i sällskap med personer som inte är bra för honom, men som också räddar hans liv.

Det är en berättelse om att finna sig själv och försöka acceptera den man är och vad man gjort. Inga lätta saker som Johan Ehn skriver om, men läsningen är lätt. Språket är enkelt att ta till sig och texten löper så fint över sidorna att jag inte kan lägga ifrån mig Down Under. Bara ett kapitel till, tänker jag i ren bladvändaranda. Jag vill ju så gärna veta hur det ska gå för Jimmy.

Down Under, rekommenderas!

 

En bok att köpa? Down Under hittar du bl.a. här och här. 

 

Blade Runner 2049

Jag såg Blade Runner 2049 i helgen. Ni vet, stor salong (400 platser) fullsatt, bra ljud, fin bild, sköna stolar – popcorn! När det kommer till vissa filmer vill jag inte se dem på annat sätt än så här. Det förhöjer upplevelsen flera snäpp. Så även denna gång.

Blade Runner 2049 är en uppföljare på Blade Runner från 1982 som utspelas år 2019. Tvåan tar alltså vid trettio år senare. Ryan Gosling har huvudrollen i uppföljaren, medan Harrison Ford hade det i första. Han finns även med i tvåan.

Båda filmerna handlar om att Replikanter som avvikit från sina uppgifter ska dödas, eller som det kallas: pensioneras. Replikanterna är en sorts androider som människan uppfunnit för att de ska utföra slavgöra på de kolonier människan befolkar i rymden. Harrison Ford har uppdraget att pensionera dem i film nummer ett och Ryan Gosling har det i film nummer två.

Blade Runner andas 1980-tal trots sin dystopiska framtidsmiljö som är regnig, mörk, hård och med möjlighet för folk att lämna planeten. Miljöerna som vissa scener utspelas i känns som om de hör hemma i en obskyr hårdrocksvideo eller musikvideo med typ The Cure eller David Bowie.

Blade Runner 2049 är snygg. Dataanimerad förstås för att uppnå ett futuristiskt ödelagt landskap som sträcker sig över hela bildduken. Även här öser regnet ner trots att vi är i Los Angeles, en stad som känns klaustrofobisk med sina höga höga hus och små sunkiga krypin till lägenheter. Handlingen är tätare än föregående films. Här söker Ryan Gosling svaret på en otrolig upptäckt och något en Replikant kallar för mirakel.

Jag är helt såld på Blade Runner 2049. Gillar skådespelarnas avmätta gestaltningar av sina icke-mänskliga karaktärer. Musiken är enorm. Något sorts basljud med ett industriellt utdraget sound som för mina tankar till stora rymdskepp och något större än mänskligheten. Som om ljudet i sig skulle ha eget liv. (Här hemma hade jag inte alls fått samma känsla så en rejäl bio eller ett välbalanserat surround sound-system krävs.) Flera scener upplevdes som konst, väl avvägda för bästa perspektiv och det kändes som om jag såg en film som emellanåt fotograferats fram. En bild i taget. Stilleben, panoramavy… Tja, inte mycket att klaga på. Skulle kanske vara det att visst våld blir för nära, för påträngande och nästan smärtsamt.

Jag var nyfiken på uppföljaren och eftersom jag inte mindes Blade Runner från 1982, såg jag den föregående helg. Om jag inte sett den nyligen skulle antagligen inte uppföljaren gjort samma intryck. Men måste man ha sett ettan för att se tvåan? Nej, det tror jag inte. Fast det skadar liksom inte. Så… Blade Runner och, framför allt, Blade Runner 2049: Rekommenderas!

Läser färdiga och ofärdiga böcker

Jag har haft en helg i läsandets tecken. Down Under av debutanten Johan Ehn är färdigläst, jag har börjat med Karl Ove Knausgårds Om hösten (en samling korta texter) och så läser jag även Lotta slår till, av Merri Vik. Detta är de ”färdiga” böckerna.

Ofärdigt som jag läst har varit ett manus som jag testläser för att ge respons på här i början av veckan. Något som är väldigt roligt att göra, alltså att läsa någons manus och ge feedback. För att inte tala hur mycket jag uppskattar att få förtroendet att göra detta.

Förutom redan nämnda ”färdiga” böcker som jag läst/läser och ska blogga om väntar också en liten reflektion kring Harry Potter and the Half-Blood Prince. Den är det snart så länge sedan jag läste klart att jag nästan glömt vad jag tyckte om just den här genomläsningen. För jag tyckte lite annorlunda denna andra gång jämfört med första gången jag läste. Sist tyckte jag inte direkt om den, och nu… Ja, det får bli en liten cliffhanger om jag tycker sämre, bättre eller lika illa/bra om den… 😉

Värsta fina boken

Det är så roligt att komma hem efter jobb och AW och hitta ett paket på dörrmattan. Denna gången med det fantastiskt fina rec.exet Equilibrium av egenutgivaren Anna Jakobsson Lund. Inte nog med att jag fått boken, dessutom har jag fått en karta, ett brödrecpt och klöver kung. Allt fint ihopbundet med ett brev från författaren själv. Som sagt, så roligt. (Misstänker att kort och recept får sin förklaring när jag börjar läsa.) 😊