Böcker, Om att läsa

Böcker, böcker, böcker

I september har jag läst klart böcker som påbörjades i augusti och hunnit med ett gäng även här under denna första höstmånad. Kör inga omdömen direkt utan bara ett kort tyckande. Blir alldeles för långt annars. Så, här är de, septemberböckerna!

A Time for Mercy, John Grisham: En mycket lång bok om en rättegång som efter att den äntligen drar igång inte alls utmynnar i något scenario jag tänkt. En sorglig historia om en sextonåriga pojke som tror att mamman misshandlats till döds av hennes pojkvänn, en omtyckt polisman på orten, och därför skjuter sonen pojkvännen. Efter A Time for Mercy kan jag mer om det amerikanska rättsystemet än det svenska. Typ.

Flyga högt, Katarina von Bredow: En ungdomsbok för 12-15 år som jag läst mååånga gånger. Om olika roller, vänskap, att gå sin egen väg och vara den man är.

Expert på att rodna , Katarina von Bredow: Ännu en ungdomsbok och en bok som jag läst många gånger. Om att passa in på en ny skola, i en ny familj, att stå upp för den som är både stark och svag och att stå upp för sig själv. Ett tema är även psykisk ohälsa.

Noveller, Tessa Hadley: en samling av noveller från Hadleys tidigare novellsamlingar. Några tilltalade mig skarpt, andra mindre. Nedslag och ögonblick från olika sorters människors liv. Väl gestaltade och ofta intressanta händelser.

Man dör inte av stress, man slutar bara att leva – om utmattningssyndrom, Selena Cortes och Marie Åsberg: Dels en självbiografiskt berättelse, dels fakta. Intressant. Och titeln säger väl allt. Jag kan i alla fall bara instämma, en utmattning sätter verkligen livet på paus.

Pawn of Prophecy – The Belgariad, David Eddings: En favorit från tonåren och ytterligare en bok som jag läst många, många gånger. Men nu, första läsningen på engelska. Fantasy i fem delar. Så roligt att läsa igen!

Så, det var det. Ibland flyter det på. Eller, vad säger du? Hur går det med läsningen?

Om att leva, Om att skriva

Spetsar till anslaget och tar sista badet

Kattistenten håller koll på författarmatte

Hur går det med egna skrivandet egentligen? Njae… Jag har mitt spänningsmanus och sedan jag började skriva på det i somras har jag kommit en fjärdedel.

I stort har jag klart för mig vad som ska hända men behöver förstås spetsa till dramaturgi, fylla på med mellanscener och bygga på karaktärerna. Inga konstigheter.

Eftersom jag blivit med testläsare lämnade jag första tio sidorna för respons och fick nyttig feedback åter. Så nu tar jag några veckor till att sätta de där första kapitlen. Tror att det kommer underlätta för fortsatt skrivande. För de är ju trots allt ofta lite vacklande, de första kapitlen.

Även om jag vet vad jag vill få fram där i anslaget är det inte säkert att texten återger det bra nog. Det som ska synas, det som ska anas och tolkas för läsaren. Frågetecknen som ska skapa nyfikenhet, planteringar som ska bidra till framåtrörelse och premissen för vilken hela handlingen bygger på.

Annars jobbar jag på med lektörsläsningar, skrivcoachning och vad som efterfrågas hjälp med. Tar det i en lugn takt eftersom jag är hjärntrött. Försöker att inte lägga för mycket tid på sociala medier som är en riktig killer för hjärnan. Försöker även undvika annat som tar energi, men allt går ju inte att avstå.

Uppdrag trillar in. Så smått. Och tur är väl det, att de trillar in så smått och inte i en strid ström. I oktober drar också extrajobbet igång på allvar och jag vill gärna ta ett eller ett par pass per vecka eftersom det betyder mycket med den sociala biten där. Alla goa och trevliga kollegor ger energi.

Med höstens intåg blir det flytt hem. Den långa omfattande renoveringen av fasad, med byte av tak och fönster mm, som var klar i slutet av juli, råkade utmynna i fuktskador på takkuporna och några lägenheter, däribland vår. Så nu har läckorna blivit åtgärdade och vi har nya ytterväggar ett par rum. Alltså lämnar jag sommarhuset jag lyckligtvis fått möjlighet att bo i under den här perioden av byggstök och oväsen.

En flytt tillbaka till stan innebär nog att jag tagit mitt sista bad, nu i måndags, en så fin dag med runt 20 grader. Eller, vem vet, kanske blir jag en höstbadare. För fina dagar och ett dopp, kan väl knappast vara fel. Men vinterbad, det lockar inte. Eller vad säger du? Badar du på vintern?

Böcker

Kvinnliga karaktärer och författare – augustiläsningen

Jag har läst ut tre böcker i augusti och insåg att det blev en trio kvinnor med både författare och karaktärer Dessutom, boken längst ner i listan, innehåller tre kvinnliga huvudpersoner, en trippel. Helt plötsligt började jag fundera på hur fördelningen brukar se ut. Är det något du brukar tänka på, fördelningen manligt och kvinnligt för din läsning?

Så länge hjärtat kan slå (2021), Birgitta Gunnarsson. En populär bok, och en fin debut.

Gunnarssons bok syns ofta på Instagram och nämns, så vitt jag vet, alltid i trevliga ordalag. Och vad kan en annan göra än att instämma.

Så länge hjärtat kan slå handlar om en 59-årig bitter kvinna som lämnas av sin man. Mycket verkar det som just på grund av hennes bittra och negativa sidor.

Detta en bok om relationer och personlig utveckling så det kan bara bli bättre. För ingen vill väl läsa om sura, negativa, bittra människor som tror att alla ser snett på dem. (Jag vill i alla fall inte det.) Och det blir en intressant resa. Huvudpersonen får se sig själv i ett nytt ljus efter mannens val att lämna henne. Samtidigt blir hon tvungen att betrakta andra med nya ögon.

Jag får väl erkänna att jag inte svalde allt med hull och hår, utan var ytterst tveksam till bl.a. dottern. Som jag tyckte var rätt fyrkantig. Hon går på och beter sig otrevligt samtidigt som hon anklagar mamman för att vara den knepiga och svåra. Nåväl, som du säkert gissar, utan att jag egentligen spoilar, tar sig relationen mellan dem. Fast inte så som jag trodde.

Nyfiken? Då tycker jag absolut att du ska läsa Så länge hjärtat kan slå, en debut som gör mig nyfiken på vad som kommer härnäst.

***

Kitty i det öde huset (1966), Carolyn Keene. Boken publicerades första gången 1941 med titeln The Mystery at the Moss-Covered Mansion.

Att läsa Kitty är nostalgi även om jag var ett större fan av Lotta-böckerna. Nu när jag läste denna kunde jag inte låta bli att studsa till inför att ordet neger förekommer, och det känns oerhört konstigt att skriva det själv. Men lika bra att vara tydlig. Tänk vad ett ord kan förändras i betydelse över tid. Jag ogillar det skarpt, och tycker det är fel att använda, men tycker inte det ska tas bort från boken, utan det viktigaste är att det finns en förståelse för ordets starka innebörd, bakgrund och otroligt negativa betydelse.

Bortsett från detta är kanske inte Kitty någon stor läsupplevelse, även om Kitty kan underhålla för stunden. Jag minns att jag tröttnade på det simpla språket och enkla lösningarna redan som barn så jag var nog aldrig rätt målgrupp.

Nu läste jag ändå med intresse och fascinerandes över hur velig handlingen var. Lite av en”prästens lilla kråka” som slank än hit och dit-känsla. Nu varierar kvaliteten visserligen mellan de olika böckerna, dels beroende på när de skrivits gissar jag och dels beroende på vem som skrivit. För Carolyn Keene är ju trots allt inte den enda författaren av dem. Men det har du säkert redan koll på.

Jag tycker alltid det är roligt att läsa olika sorters böcker men Kitty plockar jag nog inte upp igen i det närmaste. Eller vad säger du, om du läst om dem som vuxen?

***

Det första chiffret, (2019) Denise Rudberg, en bokcirkelbok jag nog inte valt själv i första hand. Tur att det finns andra som väljer åt en då.

Det första chiffret utspelas i Stockholm under andra världskriget och handlar om tre kvinnor som sysslar just med att avkoda chiffer. De tre kvinnorna är mycket olika och av olika samhällsklasser, men tar sitt hemliga uppdrag på största allvar. Sverige riskerar ju trots allt att bli indraget i ett krig.

Behållningen för egen del tycker jag är skildringen av tidsandan, synen på den arbetande in kvinnan och kvinnan överlag. Liksom kvinnornas syn på sig själva och sitt uppdrag.

Rudbergs bok ingår i en serie och jag kan tänka mig att läsa vidare. Rekommenderas!

*

Så, det var den kvinnliga trion med en trippel på slutet. Har du läst någon av dessa, eller någon Kitty i det senaste? Vad tyckte du i så fall?

Böcker, Om att läsa

Förskräckligt otäckt och rysligt

I juli läste jag några skräckhistorier, även så kallade rysare. Otäckt värre. Jag skulle nog inte gärna se dem som film, men att läsa går bra. Det skapar en annan sorts kontroll och distans. Gör det lättare när det blir läskigt.

Det blev två stycken Stephen King, The Outsider och Later, varav Later, som också är hans senaste utgivning, blev läst nu i augusti och den har jag vissa invändningar mot – som du kan läsa om längst ner. Dessutom har jag läst Mats Strandbergs senaste, Konferensen. Även han, likt King, en mästare på skräck och att utforska det omänskliga som kan finnas i oss. Vi börjar med Strandberg.

Konferensen

Handling
Mats Strandbergs Konferensen (2021) handlar om en grupp kollegor från kommunen som ska på konferens och prata om en galleria som ska byggas på mark de tagit över från en bonde. Kollegorna har starka viljor och åsikter, en del har arbetat i kommunen i evigheter och några ett kortare tag. Stämningen är hätsk mellan flera och chefen bidrar inte till att lugna stämningen, ser mest till sig själv och sin ögontjänare till projektledare av galleriabygget.

Konferensgården ligger enskilt och öde, med endast arbetskamraterna, samt de som äger stället, där. Eller nästan. För de få personerna som befinner sig på området råkar snart riktigt illa ut. Någon är ute efter hämnd. Och ingen går säker.

Vad jag tyckte
Den stora behållningen är det pricksäkra persongalleriet. Varje karaktär har sina starka och svaga sidor, en del med fler trevliga egenskaper än andra, men alla med en egen agenda. Jag känner verkligen för flera av dem och hejar på dem när de ska komma undan alla otäckheter. Händelseutvecklingen går i rasande hastighet och det dröjer inte länge innan jag biter på naglarna och nästan blundar inför det som sker – lite jobbigt att läsa då, jag vet, men det är läskigt, riktigt läskigt.

Strandberg har skrivit en härligt otäck rysare, fylld av splatter och smärtsamma scener. Får fortfarande ont när jag tänker på vissa saker som karaktärerna utsätts för. Så, ja, gillar du att bli lite skrämd, och inte har allt för ont av otäckheter, tycker jag absolut att du ska ta dig an Konferensen!

The Outsider

The Outsider (2018) av Stephen King har jag varit nyfiken på ett tag. Nu blev det att jag tog tag i den som ljudbok, uppläsare Will Patton, och jag blev riktigt förtjust.

Handling

Det är en berättelse om en man som begår ett fruktansvärt brott mot en pojke. Trots att flera vittnen såg mannen i närheten av brottsplatsen, befann han sig på samma gång även i en annan stad. Synd bara att polisen, upprörd av det bestialiska sätt pojken dödades på, inte kollade upp detta innan de häktade mannen. För arresteringen görs inför full arena när laget mannen är tränare för har match. Något som präglar de händelser som följer.

Så, hur kom det sig att mannen var på två platser samtidigt? Ja, eftersom det är Stephen King vi har att göra med nystas en historia upp om något som inte är som det ska.

Vad jag tyckte
Det är spännande, intressant och invecklat. Det är även snyggt berättat utifrån de olika karaktärernas perspektiv. Liksom med Strandbergs bok är en stor del av behållningen just karaktärerna och hur de framställs. Lyssningen låg på nära 19 timmar, men tiden flög iväg. Dessutom tyckte jag att uppläsaren gjorde ett riktigt bra jobb, annars skulle jag aldrig ha gett ljudboken en chans.

Nyfiken på The Outsider av King? Då ska du absolut läsa. Rekommenderas!

Later

Den andra Stephen King jag läste nu i slutet av sommaren var Later (2018), och även den valde jag att lyssna på. (Uppläsare Seth Numrich.) Men jag var inte lika imponerad och trots att boken var en tredjedel så lång som The Outsider upplevde jag den som längre.

Handling
Later handlar om Jamie, åtta år, som blir tonåring under berättelsens gång. Han lever med sin mamma som är litterär agent och han har aldrig träffat sin pappa, vet inte ens vem det är. Men Jamie tycker de har det bra, han och mamman. Men så är det det där med att han ser döda människor. Något som kommer att försätta honom i flera märkliga situationer.

Vad jag tyckte
Som sagt, jag var inte lika imponerad av Later. Handlingen faller ut snyggt så att säga, och alla trådar leder liksom till Rom. Men jag tyckte den var fragmentarisk. Och jag undrade ibland varför jag fick ta del av det jag fick ta del av, men det mesta passade in allt eftersom.

Dock.

Jag vågar knappt säga detta, men det gör ju inget att jag uttrycker mig negativt om bestsellerförfattaren Stephen King (som jag beundrar som författare), för det jag säger påverkar liksom inte honom. Men. Jag kunde inte låta bli att tänka när jag lyssnade, att om det här manuset trillat in på ett förlag utan hans namn och istället med någon okänd debutant bakom det, då undrar jag om det blivit antaget.

Hjälp, då var det sagt. Som läsare och lektör har jag höga krav på de böcker som ges ut traditionellt, och ja, jag vet varje bok har sin målgrupp och sina läsare och det jag säger nu är ju lite överdrivet om att Later inte skulle blivit antagen, för jag tycker att Later är bra. Men att det kunde varit bättre, liksom skarpare. Och det är något jag rätt ofta kan tycka om böcker som ges ut traditionellt.

Jag tycker inte att du ska låta bli att läsa Later, för det finns många kvaliteter och det är en annorlunda och intressant historia med en del ironisk humor utifrån berättarperspektivet, den unge Jamie, som på dryga tjugo år berättar om sin uppväxt, vad han upplevt, och vad det inneburit att han kan se döda människor. Jag kan helt klart, trots vissa invändningar, rekommendera Later.

Så, det var en trio otäcka berättelser att som utforskar de monster som finns i, och utanför, oss. Nu när det blir höstmörkt byter jag läsningen mot lite trevligare historier. För det är liksom tryggast att läsa den här sortens otäckheter när det är ljust ute. Eller, vad säger du?

Böcker, Om att läsa

Ledig läsning – när det flyter på

Augusti får bli en bokmånad här på bloggen. För jag har läst. Tack vare lite ledigt – en hel vecka! – och färre uppdrag i juli har jag haft gott om tid för läsningen. Plus läsflyt.

Jag har även råkat glömma berätta om tre böcker som avslutar en serie på sju böcker. Och de tre var jag klara med i juni. (Se längst ner.)

En del böcker har jag mycket att säga om. Andra nästan inget alls. Men här är de i alla fall, i korthet, juliböckerna:

Min storslagna död, Jenny Jägerfeld (ungdomsbok och bok nr 2 om en kille som flyttat och fått en chans till ett nytt liv. Som nog blir hans död…)

Fifty Shades of Grey, E.L James (bok till bokcirkeln, enligt uppgift 52 miljoner sålda böcker. Och då måste den ju vara bra… Eller inte.)

The Outsider, Stephen King (thriller, deckare, skräck. Ljudbok på 19 timmar. Uppläsare Will Patton.)

10 misstag författare gör, K Svensson, K.M. Kimselius, L Guldbrandsson (Olika råd och tips för den som vill skriva och skicka till förlag, ge ut själv utifrån författarnas egna erfarenheter)

Can You Keep a Secret?, Sophie Kinsella (avbruten – ljudbok. Jag gillade inte uppläsaren och kom bara ett par kapitel in. Tror jag läste den för många år sedan dock…)

The Knife of Never Letting Go, Patrick Ness (första boken i serien Chaos Walking, som nyligen hade premiär på bio, science fiction )

Konferensen, Mats Strandberg (thriller och en del splatter. Läskigt värre.)

Överraska mig, Sophie Kinsella (feelgood om äktenskapliga bryderier – som hur man får en relation att hålla i 68 år…)

Som du ser, det har blivit rätt många förutom de tre ungdomsböckerna som jag var klar med i juni (se nedan). Och några av dem jag nämnt här i min lista tänker jag återkomma till. T.ex. en otroligt tråkig bestseller och otroligt otäcka skräckisar.

Böckerna från juni

Så grydde hämnden timme, I skymningens land och På andra sidan gryningen, John Marsden. De är nummer 5-7 i ungdomsserien Imorgon när kriget kom, en serie jag läste om här under våren. En serie jag läste första gången på gymnasiet och som jag återvänder till ibland. Inte heller denna gång blev jag besviken.

Hur har det gått för dig med läsningen annars i sommar? Någon ny favorit eller någon trotjänare som du återvände till?

Om att leva

Längtan

Att längta är bra. Jag längtar efter allt möjligt. Men överst ligger förstås längtan efter att må bra. Vara pigg. Alert. Att ha mängder av ork.

För två veckor sedan fick jag dos nr 1. Precis när jag börjar piggna till en aning bl.a. tack vare mindre att göra i företaget och som lektör och skrivcoach.

Och jag blev dålig av vaccinet. Inte jättesjuk eller så, men otroligt trött och hängig. Och så i helgen fick jag jobbig huvudvärk, kände mig febrig och lite tjock i halsen.

Så det jag längtade efter då, eftersom det var så otroligt fint väder var ju att kunna bada. (Dessutom missade jag firandet av en vän, vilket jag sett fram emot mycket.)

Det är väl så det är, att den högsta önskan vi alla egentligen har är att få vara frisk. Men det är något många inser värdet av först när de blir sjuka.

Jag kan vara irriterad på mycket som liksom stör och inte funkar i vardagen och livet. Men är samtidigt väldigt tacksam över att jag har en kropp som fungerar rätt bra. Att jag ser ut som jag gör. Att jag har det liv jag har.

Att längta efter mer. Efter annat. Det tänker jag hör till. Att vi som människor behöver längta och få sträva efter att nå olika mål och drömmar. Bara vi också ser vad vi har.

Och med det sagt, så fortsätter jag längta efter mina bad. För det är något jag liksom inte får nog av. Frisk eller inte. Det går alltid att längta till nästa stund på stranden.

Eller, vad säger du? Vad längtar du efter?

Om att läsa

Jag lyssnar på bok

När blev det sommar? Går tiden extra fort i pandemitider? För jag hänger inte med.

Men, jag läser en massa i alla fall. Roligt med läsflyt. Och har börjat lyssna på en ljudbok. Stephen King, The Outsider.

Eftersom jag fortfarande är rätt trött, om än något piggare än förut, så blir det ibland uttröttande att läsa. Så när Bokdamen skrev om att lyssna på engelska kom jag på att jag gärna ville prova. Trots att jag helst läser själv eftersom det går snabbare. Och nu, sex timmar senare (av nitton timmars bok) känns det riktigt bra.

Hur tycker du att det är att lyssna vs läsa? Något av det som du föredrar?

Böcker, Om att läsa

Lätt läsning i juni

Med tre lästa böcker i juni, två här idag och en i förra veckan (Spegelbilden, Joseph A Davis) har det varit en smidig läsmånad. Eller ja, jag håller på med en riktigt seg bestseller. Men den skriver jag mer om när jag är klar.

Nationen – Michaela von Kügelgen

Nationen (2020) handlar om studentlivet, att söka en plats i livet och karriären. Vad är det man egentligen eftersträvar? Akademiska poäng eller lycka, relationer och kärlek? Att gå sin egen väg eller följa den som är utstakad åt en? Är det bra eller dåligt när det inte blir som en tänkt?

Nationen beskrivs som en underhållningsroman. Hade det inte varit så hade jag nog haft andra förväntningar. Nu ville jag ha mer humor, fart och fläkt. Men romanen var mer som en relationsroman, med fokus personlig utveckling. Så medan jag läste, undrade jag lite var det underhållande var någonstans. Jobbigt när tolkningen blir så bokstavlig. Om jag bortser helt från detta, är det dock en riktigt bladvändarbok. Karaktärerna är lätta att tycka om, och jag ville ropa åt både huvud- och bikaraktärer att de skulle skärpa sig, alternativt försöka se bakom vissa reaktioner.

Jag längtar tillbaka lite, till den där tiden som student. Nu var jag visserligen en stadgad student med man och lägenhet där i tidiga tjugoårsåldern, och på väg att bli socionom. Men livet tar ju inte slut för att man är klar med EN utbildning. Jag har trots allt hunnit med en examen till och fått uppleva liiite studentliv två gånger. Visserligen utan sittningar the second time men studentlivet är inte enbart sittningar. Nationen kretsar mycket kring det här ”äkta” studentlivet, plugga och supa tills man storknar. Hitta någon som kan vara mer än ett ligg. Och allt är skrivet med stor kärlek. Så fint. Jag kan verkligen rekommendera Michaela von Kügelgens Nationen. Läs!

Om jag får stanna – Kajsa Gordan

Om jag får stanna (2017) är en barn- ungdomsbok om Ilona och hennes familj som bor i ett nunnekloster, gömda i väntan på besked om de får stanna i Sverige. Ilona går i skolan, och är bästis med Stella sedan första klass. På klostret bor många familjer som gömmer sig, som hoppas få besked om uppehållstillstånd, som hoppas slippa återvända till något som ofta innebär fara för deras liv, både de vuxnas och barnens.

Om jag får stanna är en berättelse som berör. Vi följer både Ilona och Stellas perspektiv, hur det är i skolan och hemma hos dem. Stellas storebror till exempel går inte till skolan och hon tycker att föräldrarna bara pratar om honom jämt. Tur att katten får kattungar så hon får något att gosa med. Och kanske, kanske, kan hon ge en till Ilona i födelsedagspresent…

Gordan har skrivit en bok som jag tänker passar bra för läsning i klassrummet. Boken riktar sig till åldern 9-12 och är skriven med ett lätt språk. Rekommenderas!

Och vad gäller Gordans bok, så har den ett nyare omslag, som jag tycker är lite roligare och kanske tilltalar målgruppen mer. Eller, vad tänker du?

Om att leva

Midsommar och skrivtid

Gör ett extra inlägg här på självaste midsommarafton och önskar dig en fin midsommarhelg!

Oavsett planer eller tid och ork för att skriva hoppas jag att du får en härlig midsommarafton. Själv blir det grillning med vänner enligt tradition.

Sedan hoppas jag på skrivork i helgen. För bortsett från att göra mina uppdrag som lektör och skrivcoach har energin ännu inte riktigt räckt till för eget skrivande. Så håll tummarna för god vila och skrivkraft.

Ha det fint!

Böcker, Om att läsa

Spegelbilden – spännande fantasy för barn och unga

Joseph A Davis andra bok i serien Kampen om Tusenvärld, Spegelbilden (2021) är minst lika spännande som bok nummer ett Dunkelstjärnan och jag läste med iver för att få veta hur det skulle gå.

I Spegelbilden är de två barnen, Julia och Edvin, återigen tillbaka i den andra värld de besökte i första boken. Och deras gode vän, prins Kasir har hamnat i en knipa. Julia vet inte vem hon ska lita på, eller hur hon ska göra för att hjälpa Kasir. Att berätta sanningen är liksom inte alltid så enkelt. För, den som är vän, kanske är en fiende.

Julia och Edvin råkar illa ut och måste förlita sig på främlingar för att ta hjälp för både egen del och för prins Kasirs skull. Men allt verkar omöjligt, speciellt när Julia blir blind. Hur ska hon kunna vara till hjälp nu?

Det blev några spännande stunder med Spegelbilden. Och om jag varit tolv hade jag älskat varje sekund i Tusenvärld. Nu är jag ”bara” riktigt förtjust i att få byta värld ett tag och fundera på det fascinerande i att de har olika skaparkrafter och kan påverka situationer och andra genom olika förmågor. En kan t.ex. spela och sjunga så att de blir osynliga. Och Julia kan med sina ord påverka andra, positivt eller negativt, så att de bokstavligt talat känner sig starkare eller blir svaga.

Joseph A Davis serie, och Spegelbilden, rekommenderas verkligen. För dig som är vuxen och trivs i andra världar, och för alla barn och unga som vill drömma sig bort en stund och fundera på vad de skulle ha för speciella skaparkrafter. Läs den!