Filmer, Om att leva

Jag går på bio, alldeles själv

Eftersom det i längden blir tråkigt att åka hem och halvsova framför tv:n när jag gjort min halva arbetsdag (om någon nu missat att jag inte riktigt förmår fulla dagar) tänkte jag att jag lika gärna kunde göra detta på en bio. Med förhoppningen att jag faktiskt inte skulle sova bort filmen. Vilket inte skulle göra så mycket eftersom jag hade ett gratis biobesök att utnyttja, tack vare för länge sedan insamlade poäng. Och de behövde utnyttjas nu för att inte gå förlorade.

Att gå på bio dagtid och mitt i veckan hör till ovanligheterna. Men vad spännande. Tomt i entrén, tomt i kassorna och tomt på toaletterna. För att inte tala om i biosalongen. Där satt jag. Mitt i mitten och helt alena. I en salong för 97 personer. Ja, värre kan en ha det om en säger så.

Filmen? Mordet på Orientexpressen. Jag är svag för Agatha Christie och hennes Hercule Poirot. Många har svårt för denna karaktär, och verkar det som även oavsett vem som spelar. Nu var det Kenneth Branagh som gett sig på detta och ja, det var helt okej. Som filmen som helhet. Jag har ju både läst bok och sett tidigare versioner så jag mindes liksom hela mordgåtan, men det gjorde inget. Filmen i sig var sceniskt en njutning och som gjord för en stor bioduk. Snygg som sjutton och med ett gäng mycket duktiga skådespelare. Och bäst av allt kanske? Att jag inte somnade!

Annonser
Filmer

Blade Runner 2049

Jag såg Blade Runner 2049 i helgen. Ni vet, stor salong (400 platser) fullsatt, bra ljud, fin bild, sköna stolar – popcorn! När det kommer till vissa filmer vill jag inte se dem på annat sätt än så här. Det förhöjer upplevelsen flera snäpp. Så även denna gång.

Blade Runner 2049 är en uppföljare på Blade Runner från 1982 som utspelas år 2019. Tvåan tar alltså vid trettio år senare. Ryan Gosling har huvudrollen i uppföljaren, medan Harrison Ford hade det i första. Han finns även med i tvåan.

Båda filmerna handlar om att Replikanter som avvikit från sina uppgifter ska dödas, eller som det kallas: pensioneras. Replikanterna är en sorts androider som människan uppfunnit för att de ska utföra slavgöra på de kolonier människan befolkar i rymden. Harrison Ford har uppdraget att pensionera dem i film nummer ett och Ryan Gosling har det i film nummer två.

Blade Runner andas 1980-tal trots sin dystopiska framtidsmiljö som är regnig, mörk, hård och med möjlighet för folk att lämna planeten. Miljöerna som vissa scener utspelas i känns som om de hör hemma i en obskyr hårdrocksvideo eller musikvideo med typ The Cure eller David Bowie.

Blade Runner 2049 är snygg. Dataanimerad förstås för att uppnå ett futuristiskt ödelagt landskap som sträcker sig över hela bildduken. Även här öser regnet ner trots att vi är i Los Angeles, en stad som känns klaustrofobisk med sina höga höga hus och små sunkiga krypin till lägenheter. Handlingen är tätare än föregående films. Här söker Ryan Gosling svaret på en otrolig upptäckt och något en Replikant kallar för mirakel.

Jag är helt såld på Blade Runner 2049. Gillar skådespelarnas avmätta gestaltningar av sina icke-mänskliga karaktärer. Musiken är enorm. Något sorts basljud med ett industriellt utdraget sound som för mina tankar till stora rymdskepp och något större än mänskligheten. Som om ljudet i sig skulle ha eget liv. (Här hemma hade jag inte alls fått samma känsla så en rejäl bio eller ett välbalanserat surround sound-system krävs.) Flera scener upplevdes som konst, väl avvägda för bästa perspektiv och det kändes som om jag såg en film som emellanåt fotograferats fram. En bild i taget. Stilleben, panoramavy… Tja, inte mycket att klaga på. Skulle kanske vara det att visst våld blir för nära, för påträngande och nästan smärtsamt.

Jag var nyfiken på uppföljaren och eftersom jag inte mindes Blade Runner från 1982, såg jag den föregående helg. Om jag inte sett den nyligen skulle antagligen inte uppföljaren gjort samma intryck. Men måste man ha sett ettan för att se tvåan? Nej, det tror jag inte. Fast det skadar liksom inte. Så… Blade Runner och, framför allt, Blade Runner 2049: Rekommenderas!

Filmer

Biobesök av olika sort

Under semestern blev det två biobesök. Dessa två besök skiljde sig rejält åt. Ena filmen såg vi i en tom salong vid tio-tiden och den andra i en relativt fullsatt salong vid åtta-tiden. Första filmen, i den tomma salongen, var En flodhäst i tesalongen. En brittisk komedi med farsartade inslag. Stephen Fry stod förresten bakom den. Riktigt rolig, om än aningens fånig. Men brukar inte brittiska komedier vara det? Och mycket märklig känsla att sitta själva i en salong för 100 personer. Misstänker att en rätt fin kväll bidrog till manfallet för det hade varit många reserverade biljetter när vi kikade på salongsbilden tidigare på dagen.

Den andra filmen var Baby Driver. En action som lockade till viss del pga handlingen (ung kille vill sluta upp med att vara chaufför vid diverse stölder, träffar söt flicka, blir kär och ska bara göra en sista stöt…) och till stor del lockade den för att den skulle utmärka sig musikmässigt. Killen som är huvudperson har nämligen tinnitus och dränker tjutet genom att lyssna på låtar hela tiden. Gillade denna skarpt. Är svag för biljakter och bra musik i filmer. Slutet verkade dock vara en vattendelare när man lyssnade på biobesökarnas snack efteråt. Jag gillade det i alla fall. Om inte annat tycker jag det överraskade.

Båda filmerna kan alltså rekommenderas.

Vad gäller film på bio önskar jag verkligen att jag kunde gå oftare, men hallå, biopriset liksom! Och lite popcorn på det. Knasigt. Är ju lika dyrt med bio som ett besök på en teaterföreställning. Någon film ni sett i sommar ni gillade eller ser framemot i höst?

 

 

Filmer

The Maze Runner – filmen

the_maze_runner_posterFörra hösten läste jag The Maze Runner-serien. Jag hade varit nyfiken på den ett tag och första boken var långt bättre än jag kunnat tro (så här skrev jag om den). Filmen som kom 2014 hade också lockat men det kändes bra att jag inte sett den när jag läste böckerna. Är rätt skönt att skapa sig en egen bild av miljöer och karaktärer ibland.

The Maze Runner handlar om ett antal instängda tonåriga pojkar som skapat sig ett minisamhälle utan att veta varför de satts där de satt, utan minnen och utan vuxna. En jättelabyrint omgärdar dem och de är övertygade om att den leder ut. Men till vad? Thomas dyker upp, likt alla andra, från en sorts underjordisk hiss som kommer med nya killar en gång i månaden. Han är pådrivande i att vilja veta vad som finns på andra sidan muren och gör sig ovän med en av killarna som är övertygad att de förändringar som nu sker, inte till det positiva, beror på Thomas.

Filmen är mörk och spännande, liksom boken, men långt mycket plattare. Det går fort och jag undrar om karaktärerna engagerar tillräckligt när man inte känner till dem. Den enda tjejen som dyker upp ur hisshålet känner Thomas men han minns inte henne. Hon har en större roll i boken och med tanke på att det enbart finns killar i filmen tycker jag man kunde gett henne lite mer plats.

dylan-obrien-the-maze-runner
Dylan O’Brien som Thomas i The Maze Runner

Tvåan har också filmatiserats, The Scorch Trials, och jag är nyfiken på den. Trean däremot, The Death Cure, har skjutits upp och har premiär våren 2018 eftersom huvudkaraktärens skådespelare Dylan O’Brien skadades svårt under inspelningen. Om inte The Scorch Trials är en katastrof kommer jag säkerligen se trean också. Slutsats: The Maze Runner funkar som film men kan inte mäta sig med boken.

Filmer, Om att leva

Film, film, film

Förutom att läsa älskar jag att se film och tv-serier. Det har jag alltid gjort. Knäppt att jag inte tänkte på att man faktiskt kan försörja sig på sådant, men det fanns inte på kartan när jag funderade på vad jag skulle bli och började kika på högskoleutbildningar. Socionom… Hm. Nåväl. Livet är inte över än och det finns inget som hindrar karriärbyte. Eller att jag lägger nästan all tid som jag är hemma sjuk på att se film. Sedan i torsdagskväll har jag hunnit med några filmer/tv-serieavsnitt. Okej, kanske inte världens roligaste inlägg men tänker att det säger lite om mig vad jag tittar på, förutom vad jag läser. Får se om jag överraskar med något ni tycker sticker ut 😉

Benedict Cumberbatch, Julia McKenzie i Miss Marple Murder is Easy
Benedict Cumberbatch och Julia McKenzie i Miss Marple ”Murder is Easy”
  • Jagad (ni vet, Harrison Ford och Tommy Lee Jones)
  • Ocean’s Eleven (vet inte för vilken gång i ordningen)
  • Music and Lyrics (Hugh Grant och Drew Barrymore)
  • Sleepers (Brad Pitt i en biroll, aldrig fel liksom)
  • Elysium (Matt Damon kämpar för sitt liv i ett orättvis framtid där de rikaste lever på en oas till rymdstation)
  • Star Trek Nemesis (en av de svagare av de ”gamla” filmerna)
  • Mornig Glory (komedi med Harrison Ford som sur reporter)
  • Miss Marple (bl.a. ett avsnitt med Benedict Cumberbatch)
  • Just like Heaven (söt komedi med Reese Witherspoon)
  • Down with Love (färgglad fånig komedi i 60-talsmiljö)
  • De misstänkta (den man måste se sista scenen av för att få poängen – vem är Keyser Soze?)
  • Marvel’s Agents of S.H.I.E.L.D. (att Joss Whedon, allas vår Buffy-skapare står bakom gör det liksom inte sämre)

Tja, det var det. Och jag hinner säkert med någon till här i em/kväll. Jag reserverade The Maze Runner från biblioteket och andra halvan skulle ta med den hem idag. Vad gäller att se den känner jag mig förresten lite kluven. Jag tyckte väldigt mycket om bokserien så jag hoppas att filmen inte pajar den känslan. Men det är en risk jag är villig att ta.

Imorgon blir det nog arbete igen för febern har äntligen hållit såg borta några timmar. Skönt när en är inte är sjukare än att en orkar kolla på tv (även om jag hade några kritiska timmar i lördags) och att en även har orkat ta sig an lite redigering. Tänk vad man ändå kan åstadkomma från sjuksoffan.

Filmer, Om att leva

Nyckeln till frihet

”The key to salvation lies within” Det säger fängelsedirektören i filmen Nyckeln till frihet (The Shawshank Redemption) och viftar med bibeln som den intagne Andy Dufresne (Tim Robbins) satt och läste innan genomsökningen av cellen påbörjas.

nyckeln_till_frihet_omslagNär jag såg Nyckeln till frihet första gången, för ungefär tjugo år sedan, (den kom ut 1994 men jag såg den tyvärr aldrig på bio då) var det här en scen som inte kittlade lika mycket som när jag såg den andra, tredje eller fjärde gången. Eller som igår, för typ hundrade gången – och äntligen på bio! – och detta är ett grepp jag tycker är så intressant. Stephen King är väl något av en mästare på detta och ja, han har skrivit boken som filmen baseras på. Greppet att en scen inte betyder så mycket när man ser den/läser den första gången för då förstår man kanske inte betydelsen av vad bibeln faktiskt innebär och vilken roll den egentligen har. Spoilervarning. För visst ligger Nyckeln till frälsning i bibeln, rent bokstavligt talat. För där har Andy Dufrense gömt det redskap han använder under nästan tjugo år för att skapa en väg ut ur fängelset.

När jag såg Nyckeln till frihet första gången visste jag inte det. Det avslöjas istället i slutet av filmen. Och då minns man tillfällena när fängelsedirektören använder bibeln för att beskriva frälsningsvägen. Och den där känslan av aha! (eller haha!) infinner sig. Nu när jag sett filmen några gånger är detta en av favoritscenerna. Ihop med flera andra vackra och tänkvärda scener. För att inte tala om Morgan Freemans ljuvliga mörka och milda berättarröst. (Han är medfånge och god vän till vår Andy och genom hans röst förs vi fram genom filmen alldeles ypperligt.)

Har ni inte sett Nyckeln till frihet rekommenderar jag den verkligen. På min filmlista ligger den som oslagbar etta. Redan när jag såg trailern som fjortonåring visste jag att jag skulle få se något speciellt. Och den gjorde mig inte besviken, varken då eller igår.

Tim Robbins i Nyckeln till frihet

(Draken på Järntorget hade filmfestival för att fira 60-år och visade under veckan ett antal ”gamla” filmer varav Nyckeln till frihet var en.)

Filmer

The Martian – filmen

Jag såg The Martian, med Matt Damon i huvudrollen, och var lite osäker på om jag skulle tycka att den var så där fantastisk som alla sa. Det var alltså med höga förväntningar och en förhoppning om att få en stark filmupplevelse som jag satte mig i biostolen.

Och japp. Filmen var precis så bra som jag hört. Ännu bättre faktiskt. Och Matt Damon var riktigt bra. Som alltid.

Jag har inte läst boken, och nu tycker jag att det räcker med filmen. Tror nämligen knappast att boken kan toppa den upplevelsen 🙂

The-Martian_poster