När filmvalet speglar sinnesstämningen

Häromveckan såg jag ett par filmer som speglade hur jag kände mig. Efter att i nästan tre veckor ha jobbat mest med företagandet och bara haft ett pass per vecka på extrajobbet var den så kallade lappsjukan ett faktum.

Jag hade ett enormt sug på att träffa folk. Och inte bara kassabiträdet i matbutiken. Eller de anonyma människorna på yogapasset. Eller andra halvan min. Nog för att hans hemkomst om kvällarna var dagens ljuspunkt var det inte tillräckligt. Jag ville umgås. Prata.

En kort stund bara. Lyckades på så vis få till en AW med en god vän. Och en lunch med några släktingar. Men filmvalet de där hemmadagarna, när ett besök i matbutiken inte räckte för att fylla behovet av folk, föll på att se några andra som var långt mer ensamma än mig.

Det började med Cast Away (2000). Stackars Chuck, spelad av Tom Hanks, störtar med sitt flyg och blir alldeles ensam på en öde ö i Stilla havet.

Sedan fortsatte det med Passengers (2016). Där Jim vaknar upp på ett rymdskepp som ska föra drygt 5000 människor till en ny planet, en sorts nybyggarkoloni, som ligger 120 år bort från jorden. Och Jim, som spelas av Chris Pratt, vaknar upp från sin hiberneringskapsel när det är 90 år kvar tills de är framme

Så. Det kan alltid vara värre.

Det positiva med känslan att vilja träffa folk är ju förstås att den hänger ihop med lite mer ork. Inte så att jag skulle vilja påstå att jag inte längre är hjärntrött – nej, verkligen inte – men det är något bättre. Så att vara rastlös och vilja göra saker, det är absolut ett steg i rätt riktning.

Filmerna då? Om du sett dem har du förstås en egen uppfattning om dem. Själv tycker jag om dem skarpt. Har sett dem flera gånger.

Tom Hanks är en favoritskådespelare även om jag inte sett allt han gjort och inte heller är intresserad av att se allt han gjort. Cast Away lyckas väl med att hålla intresset uppe trots en rätt simpel handling, att hålla sig vid liv på en öde ö och hoppas på räddning. Ibland är det enkla det bästa.

Även Passengers har jag sett flera gånger. Bland annat för att Jennifer Lawrence gör en lysande insats. Så till skillnad från Chuck i Cast Away får Jim faktiskt sällskap, även om det ser rätt omöjligt och nattsvart ut för dem i Passengers.

Perioden från vecka tre till vecka sju är hopplöst tråkig på extrajobbet. Ytterst få pass och de flesta med start vid klockan sju. Jag, som fortfarande har ett stort sömnbehov och lätt drabbas av sömnstörningar som påverkar måendet starkt, kan inte ta de passen. Som tur är har jag iaf just nu haft uppdrag i företaget som sysselsatt mig. Men det är ju det sociala jag saknar när det blir så här.

Nåväl. Bättre tider på gång tycks det. Fler arbetspass senare i vår, en grundkurs i manusutveckling som jag håller i ska börja i mars, och jag har ork att gå på yoga igen. Håll tummarna för att det håller i sig!

Bilderna: Cast Away, Past Posters och Passengers, HBO streaming

Annons

Juliga charmiga julfilmer

Jag tänkte önska dig en fin jul med ett par julfilmtips.

Vi känner väl alla till julfilmer som The Holiday eller Love Actually. Liksom den riktigt gamla klassikern Livet är underbart.

Men hur är det med Hallmarks massproducerade julfilmer, har du några guldkorn bland dem? Jag säger massproducerade då de visst gör flera hundra per år. Och häromåret var jag sjuk i slutet av november och början av december vilket innebar att jag upptäckte att det gick ungefär tre, fyra julfilmer om dagen på tablå-tv:n. Och Hallmark tycktes stå för en stor andel av dem.

Så förra julen såg jag två jättefina filmer bland alla dessa julfilmer, som oftast var mer juliga än bra. Flera gick faktiskt inte ens att se. Och det behövdes sällan mer än fem, tio minuter för att avgöra kvalitén. Men två som jag föll pladask för innehöll, förutom bättre skådespelare än flera av de andra, en fin och stark handling.

Det ena var A Heavenly Christmas (2016) med Kristin Davis och Eric McCormack i huvudrollerna. En söt film om att omvärdera sig själv och göra något bra för någon annan.

Den andra var A Christmas Love Story (2019) med Kristin Chenoweth och Scott Wolf. En fin film om att gå sin egen väg – med lite hjälp – och att våga tro på kärleken.

Båda filmerna är charmiga och mysiga. De är inga storfilmer, men har hjärtat på rätt ställe. Och att A Christmas Love Story innehåller körmusik med ett gäng bra jullåtar gör inte saken sämre.

Jag får dock erkänna att mängden julfilmer av riktigt dålig kvalitet som jag påbörjade förra året avskräckte mig. Så jag har bara gjort två försök i år med nya filmer, dvs producerade 2021, och den ena gick bort inom loppet av fem minuter, medan den andra var … okej.

Jag kommer helt klart se om mina två Hallmark-favoriter istället för att jaga nya. Har du någon julfilmsfavorit? Och, har du sett någon riktigt dålig julfilm att varna för?

Så. Med detta önskar jag dig en riktigt fin jul!

Green Book

Ibland ser en filmer som är oerhört välgjorda, har grymma skådespelare, en handling som presenteras precis så där tajmat så varje scen och replik blir en njutning att ta del av. Och en massa annat bra som bara funkar helt fantastiskt.

Green Book (2018) är sådan. Se den!

Och skulle du se Green Book och inte tycka den var något att hänga i granen har du i alla fall få se en film som rent filmhantverksmässigt är grym och som samtidigt skildrar en viktig bit historia. Historia att lära oss av än idag.

Har du redan sett den? Vad tyckte du i så fall? (No spoilers.😉)

September – bäst och sämst

Summerar september utifrån bäst och sämst. Jag börjar med ett filmtips och avslutar med en uppfylld dröm.

Bästa filmen
Once Upon a Time in Hollywood, Tarantinos nya med Leonardo di Caprio och Brad Pitt i huvudrollerna. Och jösses vad bra. Jag är inget Tarantinofan annars. Gillade dock Pulp Fiction så mycket när det begav sig att jag inte sett om den. För tänk, om jag inte tycker om den vid en andra titt. Men denna nya, så bra. Och så lång. Våldet var aningens … ähum, nedtonat, minus slutet (no spoiler), men liksom hanterbart, i Tarantinomått mätt då.

Bästa tv-upplevelsen tablå tv
Jag är stort fan av serien Endeavour, det vill säga Unge kommissarie Morse. Jag har aldrig sett originalserien, men är tokfrälst på den här om honom som ung. Och nya säsongen visades nu, fyra avsnitt med start sista helgen i augusti. Lyckan var gjord. Och nej, jag streamer inte. En dag så, men inte än. (Rätt skönt faktiskt att inte ha tillgång till typ allt. Utan faktiskt få vänta på det en vill se.)

Bästa helgen
Även om romanskrivarkursen jag går finns i Gävle har jag bott i Stockholm några gånger nu. Funkar rätt bra. Om inte annat så mycket roligare stad. Inget ont om Gävle, men det är litet. På två helger där har jag typ sett allt, två gånger. Den här gången tog jag med andra halvan. Så när jag var hela lördagen i Gävle fick han utforska Stockholm på egen hand och hade tydligen en riktigt lyckad dag. Tillsammansi hann vi äta på favoritcaféet (Karlas på Karlavägen), promenera i Tantolunden och besöka Fotografiska. Blev förtjust i Saga Wendottes interaktiva fotokonst. Kursdagen var också helt grym. Så även om helgen tog en aning på krafterna var den otroligt uppskattad.

Bästa bokmässeupplevelsen
Okej, ingen som läser böcker,eller skriver, och har ett insta-konto, kan ha missat att det var bokmässa i helgen. Och jag var där. Alla fyra dagarna. Tack och lov för studentrabatt. Med guldkortet hade jag fri tillgång till alla seminarier och nog för att flera krockade så är jag nöjd med de jag valde. Bäst var lördagen, som jag skrev om i lördags. Men även söndagen var fin. Lyssnade till David Sedaris som hade ett fint samtal med moderatorn Josefin Johansson. Söndagens bästa. Annars var bästa upplevelsen troligen Markus Zusak (se föregående inlägg).

Sämst 1
Jag har fått veta att när jag börjar jobba i december igen får jag inte arbeta mina vanliga 20 timmar. Utan tolv. Om jag inte vill lägga till ytterligare en arbetsplats en dag i veckan. Och det vill jag inte. I grunden har jag 80 procent men jag vill inte jobba som socionom så mycket just nu. Det hade varit perfekt med halvtid på jobbet jag har. Så. Förhoppningsvis ger extrajobet minst ett pass per vecka. Jag hopps förstås att jag får uppdrag som skrivcoach med. Men, urusel pension, here I come.

Sämst 2
Att utmattningen slog till. Under flera dagar blev det hjärnkaos när jag satt framför datorn. Hade ägnat för mycket och för fokuserad tid framför den innan det var dags för kursen. Kryddat med strul med supporten som inte funkade som den skulle när jag behövde hjälp som mest med nya hemsidan. Intryckskänslighet, liksom yrsel, ökade i ett par dagar, och jag fick undvika datorn och mobilen till viss del. Klarade tack och lov av att se på tv.

Och sist men inte minst, allra bäst
Att ha fått upp hemsidan för mitt företag som skrivcoach. En dröm om att stötta andra i sitt skrivande är, efter många år, äntligen uppnådd. Hurra för mig!

http://www.helenaaskrivcoach.com

Hoppas att du haft en fin september med övervägande fina dagar att ta med in i oktober. Det känns förresten att hösten är här nu. En tid för lövprasslande promenader, tjocka tröjor och varmare jackor. Inte min favoritårstid direkt men så mycket bättre än den göteborgska vintern som tyvärr bara är grå och råkall. Eller, vad tycker du? Gillar du hösten?

Film – Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

I våras dök den här filmen upp på biograferna och jag ville så gärna gå, men fick bara inte ihop det. Trots att den förlängdes på repertoaren. Och att den gjorde det kan jag väl förstå. För den är så himla fin.

Mildred köper reklamplats på tre stora tavlor längs en liten väg i Ebbing där hon ställer frågan till stadens polischef om varför hennes våldtagna och mördade dotters förövare ännu inte anhållits. Tavlornas budskap väcker starka känslor och delar det lilla samhället i två, de ena på polischefens sida och de andra på hennes. Eller ja, några få tycks i alla fall stötta Mildred för sitt tilltag.

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri beskrivs som en svart komedi-drama film. Och ja, den är mörk och det är sorgligt och tragiskt, men det finns en sådan värme och fin humor så det inte blir sådär tungt som jag trodde. Frances McDormand är suverän i rollen som Mildred, liksom Woody Harrelson i rollen som polischef. Utöver dem måste nämnas Sam Rockwell som gör en roll som polisassistent som fick mig att häpna. Karaktären i sig är så oväntad, liksom hur den agerar/reagerar. Det blev den roll som gjorde mest intryck.

Överlag upplever jag castingen som genomtänkt och att varje roll, hur liten den än är, som väl utförd. Det finns en scen som gick rakt in i hjärtat. Och utan att spoila för dig som inte sett, så säger jag bara när glaset med juice ställs fram. Du som sett förstår och är nog med på vad jag menar.

Filmer med öppna slut har vissa svårt för. För mig spelar det ingen roll – den här gången i alla fall. En film du är nyfiken på? Se den då. Jag har svårt att tro att du ångrar dig. Det finns så mycket att få en behållning av, även om en inte skulle falla för allt. Men det gjorde jag. Värsta, och bästa, filmen hittills i år. Rekommenderas!

Utmärkelser: Oscar, Golden Globe och British Academy Film Award för bästa kvinnliga huvudroll och bästa manliga biroll och Golden Globe för bästa manus (liksom en Oscarsnominering för Bästa film) för att nämna några av alla utmärkelser som filmen fått.

Jag går på bio, alldeles själv

Eftersom det i längden blir tråkigt att åka hem och halvsova framför tv:n när jag gjort min halva arbetsdag (om någon nu missat att jag inte riktigt förmår fulla dagar) tänkte jag att jag lika gärna kunde göra detta på en bio. Med förhoppningen att jag faktiskt inte skulle sova bort filmen. Vilket inte skulle göra så mycket eftersom jag hade ett gratis biobesök att utnyttja, tack vare för länge sedan insamlade poäng. Och de behövde utnyttjas nu för att inte gå förlorade.

Att gå på bio dagtid och mitt i veckan hör till ovanligheterna. Men vad spännande. Tomt i entrén, tomt i kassorna och tomt på toaletterna. För att inte tala om i biosalongen. Där satt jag. Mitt i mitten och helt alena. I en salong för 97 personer. Ja, värre kan en ha det om en säger så.

Filmen? Mordet på Orientexpressen. Jag är svag för Agatha Christie och hennes Hercule Poirot. Många har svårt för denna karaktär, och verkar det som även oavsett vem som spelar. Nu var det Kenneth Branagh som gett sig på detta och ja, det var helt okej. Som filmen som helhet. Jag har ju både läst bok och sett tidigare versioner så jag mindes liksom hela mordgåtan, men det gjorde inget. Filmen i sig var sceniskt en njutning och som gjord för en stor bioduk. Snygg som sjutton och med ett gäng mycket duktiga skådespelare. Och bäst av allt kanske? Att jag inte somnade!

Blade Runner 2049

Jag såg Blade Runner 2049 i helgen. Ni vet, stor salong (400 platser) fullsatt, bra ljud, fin bild, sköna stolar – popcorn! När det kommer till vissa filmer vill jag inte se dem på annat sätt än så här. Det förhöjer upplevelsen flera snäpp. Så även denna gång.

Blade Runner 2049 är en uppföljare på Blade Runner från 1982 som utspelas år 2019. Tvåan tar alltså vid trettio år senare. Ryan Gosling har huvudrollen i uppföljaren, medan Harrison Ford hade det i första. Han finns även med i tvåan.

Båda filmerna handlar om att Replikanter som avvikit från sina uppgifter ska dödas, eller som det kallas: pensioneras. Replikanterna är en sorts androider som människan uppfunnit för att de ska utföra slavgöra på de kolonier människan befolkar i rymden. Harrison Ford har uppdraget att pensionera dem i film nummer ett och Ryan Gosling har det i film nummer två.

Blade Runner andas 1980-tal trots sin dystopiska framtidsmiljö som är regnig, mörk, hård och med möjlighet för folk att lämna planeten. Miljöerna som vissa scener utspelas i känns som om de hör hemma i en obskyr hårdrocksvideo eller musikvideo med typ The Cure eller David Bowie.

Blade Runner 2049 är snygg. Dataanimerad förstås för att uppnå ett futuristiskt ödelagt landskap som sträcker sig över hela bildduken. Även här öser regnet ner trots att vi är i Los Angeles, en stad som känns klaustrofobisk med sina höga höga hus och små sunkiga krypin till lägenheter. Handlingen är tätare än föregående films. Här söker Ryan Gosling svaret på en otrolig upptäckt och något en Replikant kallar för mirakel.

Jag är helt såld på Blade Runner 2049. Gillar skådespelarnas avmätta gestaltningar av sina icke-mänskliga karaktärer. Musiken är enorm. Något sorts basljud med ett industriellt utdraget sound som för mina tankar till stora rymdskepp och något större än mänskligheten. Som om ljudet i sig skulle ha eget liv. (Här hemma hade jag inte alls fått samma känsla så en rejäl bio eller ett välbalanserat surround sound-system krävs.) Flera scener upplevdes som konst, väl avvägda för bästa perspektiv och det kändes som om jag såg en film som emellanåt fotograferats fram. En bild i taget. Stilleben, panoramavy… Tja, inte mycket att klaga på. Skulle kanske vara det att visst våld blir för nära, för påträngande och nästan smärtsamt.

Jag var nyfiken på uppföljaren och eftersom jag inte mindes Blade Runner från 1982, såg jag den föregående helg. Om jag inte sett den nyligen skulle antagligen inte uppföljaren gjort samma intryck. Men måste man ha sett ettan för att se tvåan? Nej, det tror jag inte. Fast det skadar liksom inte. Så… Blade Runner och, framför allt, Blade Runner 2049: Rekommenderas!

Biobesök av olika sort

Under semestern blev det två biobesök. Dessa två besök skiljde sig rejält åt. Ena filmen såg vi i en tom salong vid tio-tiden och den andra i en relativt fullsatt salong vid åtta-tiden. Första filmen, i den tomma salongen, var En flodhäst i tesalongen. En brittisk komedi med farsartade inslag. Stephen Fry stod förresten bakom den. Riktigt rolig, om än aningens fånig. Men brukar inte brittiska komedier vara det? Och mycket märklig känsla att sitta själva i en salong för 100 personer. Misstänker att en rätt fin kväll bidrog till manfallet för det hade varit många reserverade biljetter när vi kikade på salongsbilden tidigare på dagen.

Den andra filmen var Baby Driver. En action som lockade till viss del pga handlingen (ung kille vill sluta upp med att vara chaufför vid diverse stölder, träffar söt flicka, blir kär och ska bara göra en sista stöt…) och till stor del lockade den för att den skulle utmärka sig musikmässigt. Killen som är huvudperson har nämligen tinnitus och dränker tjutet genom att lyssna på låtar hela tiden. Gillade denna skarpt. Är svag för biljakter och bra musik i filmer. Slutet verkade dock vara en vattendelare när man lyssnade på biobesökarnas snack efteråt. Jag gillade det i alla fall. Om inte annat tycker jag det överraskade.

Båda filmerna kan alltså rekommenderas.

Vad gäller film på bio önskar jag verkligen att jag kunde gå oftare, men hallå, biopriset liksom! Och lite popcorn på det. Knasigt. Är ju lika dyrt med bio som ett besök på en teaterföreställning. Någon film ni sett i sommar ni gillade eller ser framemot i höst?

 

 

The Maze Runner – filmen

Förra hösten läste jag The Maze Runner-serien. Jag hade varit nyfiken på den ett tag och första boken var långt bättre än jag kunnat tro (så här skrev jag om den). Filmen som kom 2014 hade också lockat men det kändes bra att jag inte sett den när jag läste böckerna. Är rätt skönt att skapa sig en egen bild av miljöer och karaktärer ibland.

The Maze Runner handlar om ett antal instängda tonåriga pojkar som skapat sig ett minisamhälle utan att veta varför de satts där de satt, utan minnen och utan vuxna. En jättelabyrint omgärdar dem och de är övertygade om att den leder ut. Men till vad? Thomas dyker upp, likt alla andra, från en sorts underjordisk hiss som kommer med nya killar en gång i månaden. Han är pådrivande i att vilja veta vad som finns på andra sidan muren och gör sig ovän med en av killarna som är övertygad att de förändringar som nu sker, inte till det positiva, beror på Thomas.

Filmen är mörk och spännande, liksom boken, men långt mycket plattare. Det går fort och jag undrar om karaktärerna engagerar tillräckligt när man inte känner till dem. Den enda tjejen som dyker upp ur hisshålet känner Thomas men han minns inte henne. Hon har en större roll i boken och med tanke på att det enbart finns killar i filmen tycker jag man kunde gett henne lite mer plats.

Dylan O’Brien som Thomas i The Maze Runner

Tvåan har också filmatiserats, The Scorch Trials, och jag är nyfiken på den. Trean däremot, The Death Cure, har skjutits upp och har premiär våren 2018 eftersom huvudkaraktärens skådespelare Dylan O’Brien skadades svårt under inspelningen. Om inte The Scorch Trials är en katastrof kommer jag säkerligen se trean också. Slutsats: The Maze Runner funkar som film men kan inte mäta sig med boken.

Film, film, film

Förutom att läsa älskar jag att se film och tv-serier. Det har jag alltid gjort. Knäppt att jag inte tänkte på att man faktiskt kan försörja sig på sådant, men det fanns inte på kartan när jag funderade på vad jag skulle bli och började kika på högskoleutbildningar. Socionom… Hm. Nåväl. Livet är inte över än och det finns inget som hindrar karriärbyte. Eller att jag lägger nästan all tid som jag är hemma sjuk på att se film. Sedan i torsdagskväll har jag hunnit med några filmer/tv-serieavsnitt. Okej, kanske inte världens roligaste inlägg men tänker att det säger lite om mig vad jag tittar på, förutom vad jag läser. Får se om jag överraskar med något ni tycker sticker ut 😉

Benedict Cumberbatch och Julia McKenzie i Miss Marple ”Murder is Easy”

• Jagad (ni vet, Harrison Ford och Tommy Lee Jones)
• Ocean’s Eleven (vet inte för vilken gång i ordningen)
• Music and Lyrics (Hugh Grant och Drew Barrymore)
• Sleepers (Brad Pitt i en biroll, aldrig fel liksom)
• Elysium (Matt Damon kämpar för sitt liv i ett orättvis framtid där de rikaste lever på en oas till rymdstation)
• Star Trek Nemesis (en av de svagare av de ”gamla” filmerna)
• Mornig Glory (komedi med Harrison Ford som sur reporter)
• Miss Marple (bl.a. ett avsnitt med Benedict Cumberbatch)
• Just like Heaven (söt komedi med Reese Witherspoon)
• Down with Love (färgglad fånig komedi i 60-talsmiljö)
• De misstänkta (den man måste se sista scenen av för att få poängen – vem är Keyser Soze?)
• Marvel’s Agents of S.H.I.E.L.D. (att Joss Whedon, allas vår Buffy-skapare står bakom gör det liksom inte sämre)

Tja, det var det. Och jag hinner säkert med någon till här i em/kväll. Jag reserverade The Maze Runner från biblioteket och andra halvan skulle ta med den hem idag. Vad gäller att se den känner jag mig förresten lite kluven. Jag tyckte väldigt mycket om bokserien så jag hoppas att filmen inte pajar den känslan. Men det är en risk jag är villig att ta.

Imorgon blir det nog arbete igen för febern har äntligen hållit såg borta några timmar. Skönt när en är inte är sjukare än att en orkar kolla på tv (även om jag hade några kritiska timmar i lördags) och att en även har orkat ta sig an lite redigering. Tänk vad man ändå kan åstadkomma från sjuksoffan.