Charlotte Cederlunds Så jävla operfekt (2021) handlar om Emma som en dag hittar en lapp i klassrummet. På lappen står det att hon är bra så som hon är, och allt förändras.
Att gå på högstadiet och passa in, ja, att duga, i egna och andras ögon, är ingen lätt sak. Allt man gör mäts och bedöms. Emma inser att det inte bara är hon som känner kraven och pressen från t.ex. klasskamrater att vara på ett visst sätt.
Cederlund lyfter bl.a. teman som övervikt, ätstörningar, kränkningar och övergrepp i en bok där huvudkaraktären tar ställning och står upp för sig själv och andra. Hon vågar gå emot den starka hierarkin som präglar både klassen och skolan. Utan att veta om hon kan lyckas ändra något.
Som tonåring hade jag förmodligen uppskattat Så jävla operfekt mer. Jag dras visserligen in i den men blir inte uppfylld av den. Å andra sidan är det få böcker som ger den känslan nuförtiden. Jag skyller på åldern och mitt jobb som lektör. Kraven är högre helt enkelt.
Charlotte Cederlund har gett ut flera barnböcker sedan sin debut Middagsmörker (2016), första boken i Idijärvi-trilogin, en serie för unga med fantastiska inslag som utspelas i norra Norrland med samisk myt och tradition i fokus. En trilogi jag gillade skarpt.
Har du läst något av Cederlund? Vad tyckte du i så fall? Och har du någon annan bra författare att tipsa om? Jag läser gärna lite fler ungdomsböcker om jag får bra tips.
Dark Places (2009) handlar om Libby, en ung kvinna och enda överlevande efter att mamman och två systrar dödades en natt i början av januari 1985. Den äldre brodern Ben dömdes till livstids fängelse för det hemska dådet.
Libby är van vid att folk skänker henne pengar, trots att det är 25 år sedan morden skedde. Men andra överlevande är mer behjärtansvärda och pengarna sinar. Hennes bankman råder henne att ta ett jobb. Vilket inte alls passar henne.
Så kontaktas hon av Lyle som vill att hon håller en föreläsning om sin familj för folk som fascineras av hennes öde, liksom andra bisarra familjeöden. Hon ser en chans att casha in. Men inget blir som hon tänkt. Istället sås ett frö till en tanke om att Ben kan vara oskyldig. Och på Lyles uppdrag, mot betalning förstås, börjar hon utreda vad som egentligen hände den där natten när hon var sju år.
Dark Places är otäck. Den berättas ur Libbys perspektiv i ett nu, och mammans och Bens perspektiv 1985. Spänningen byggs upp snyggt utifrån sista dygnet innan morden och det Libby får reda på som vuxen.
En intressant intrig. Rå och stark. Jämfört med Gillian Flynns Sharp Objects, tycker jag den här var starkare berättartekniskt och med karaktärer som var lättare att engagera sig i. De kändes mer äkta.
Handlingen kretsar kring klass, fattigdom och satanism. Det sista temat kan låta märkligt och om jag inte lyssnat på podden Sekter (där just satanismen lyfts) hade jag inte förstått hur oerhört djupt rotad rädslan var för att satanismen skulle påverka de unga i USA på 1980-talet.
Boken finns som film också, med samma namn. Har du sett den? Den är från 2015 med Charlize Theron i huvudrollen. Jag har inte sett filmen och känner mig nöjd med boken. Om du läst boken – eller sett filmen – vad tyckte du i så fall?
The Eye of the World är första boken i Robert Jordans serie The Wheel of Time, som utkom redan 1990 på engelska. Jag påbörjade serien på gymnasiet men kom inte längre än ett par böcker. Trots att jag fascinerades starkt av storyn och av världen.
Att lyssna på boken, ypperligt uppläst av Rosamund Pike, var en njutning. Varje karaktär har sin röst, lätt att känna igen både till uttryck och tonläge.
Det är en komplex historia om en ung man och hans vänner som levt som bönder, smeder och fårskötare, tills en natt när mytomspunna varelser intar byn, i en jakt på dem. Den mäktiga kvinnan Moraine och hennes riddare driver bort trollen men faran är inte över.
Ödet binder dem samman och ett äventyr tar sin början där mörka krafter gör allt för att vinna över de unga männen till sin sida.
Robert Jordans epos hann inte slutföras innan han dog och Brandon Sanderson fick ta över och avsluta seriens tre sista böcker. Om jag tar mig igenom alla 14 böcker är frågan. Att lyssna på dessa tegelstenar är trevligt, de är verkligen spännande och oerhört välskrivna, men det tar sin tid. Den första var på nästan 33 timmar. Dessutom är det väntetid på dem. Kanske jag övergår till att läsa längre fram …
På svenska heter serien Sagan om Drakens återkomst (draken är inte en faktiskt drake utan en man). Serien har även blivit tv-serie men jag har inte sett den. Har du läst böckerna eller sett tv-serien? Vad tyckte du i så fall?
Som många andra har jag sett filmen Gone Girl, baserad på Gillian Flynns bästsäljande bok med samma namn. En thriller med otäcka tvister och oväntade vändningar. Sharp Objects är snäppet värre.
I Sharp Objects (2006) har två yngre flickor försvunnit i en liten amerikansk stad. Båda återfinns döda. Med tänderna utdragna. Och hur gärna polisen än vill tro att någon på genomresa begått morden, måste det förstås vara någon från orten.
Camille återvänder motvilligt till föräldrahemmet och staden hon växt upp i. Hon ska skriva en artikel om de försvunna flickorna och vad som hände dem. Relationen till mamman är minst sagt ansträngd och oerhört märklig, liksom till styvpappan och den yngre systern, trettonåriga Emma.
Titeln Sharp Objects (Vassa föremål) syftar till Camilles tvång att rispa huden och fylla kroppen med ord. Hon bär heltäckande kläder för att dölja ärren. Som läsare undrar man förstås varför hon gjort detta och allt får sin förklaring i takt med att hon kommer mördaren på spåren.
Det är en makaber story i en lätt mardrömslik sfär. Jag kan inte påstå att jag tilltalas av vare sig karaktärerna eller handlingen men jag hejar ändå på Camille och vill veta hur allt förhåller sig, samtidigt som jag håller lite för öronen (ljudbok). Ungefär som när man ser en skräckfilm och tittar med ett öga när det blir för läskigt.
Boken finns även som tv-serie men det är inget jag vill se. Har du sett serien eller läst boken? Vad tyckte du i så fall?
Året inleddes med en självbiografisk roman, en skildring om att växa upp i en kommunistisk regi och diktatur i förfall. Lea Ypi skildrar en tonår som pågick samtidigt som min. Och det är som om vi levde på olika planeter.
Free – Coming of Age at the End of History (2021) handlar om Albaniens väg ur diktaturen, betydelsen av frihet, partival och valfusk, ett uppror och en väg mot ett nytt styre. Allt berättat ur en till synes helt vanlig familj och flickas perspektiv. Kapitlen berör och fördjupar olika teman. På omslaget finns en cola-burk som har en viktig roll i ett av kapitlen.
Coca Cola-burken placeras på familjens TV till allmän beskådan. En ovanlig och unik produkt de på något vis fått tag på (jag minns inte hur) men den försvinner ut ur hemmet. Och helt plötsligt har grannen och deras goda vänner en likadan burk i sin ägo. Det måste vara deras burk! Stulen!
Att köa för mat i butiken, att inte känna till leksaker av plast, att noga vakta sin tunga i allt man säger, att inte uttrycka missnöje över det liv man lever, att inte veta vad ”rea” är, att inte få arbeta med det man vill … Att uppleva en revolt med gevärssalvor som smattrar utanför fönstren. Allt detta och mycket mer beskriver Ypi med stor inlevelse och innerlighet.
Jag tänkte på det, att när jag gick på gymnasiet då gömde de sig för skottsalvor i vad som höll på att bli ett inbördeskrig. Deras värld vändes upp och ner. Folk dog och försvann. Och mitt största bekymmer var att komma upp ur sängen för att hinna med skolbussen. Omedveten tror jag dessutom att jag var om vad som skedde inte så långt bort i Europa.
Kanske just för att vi levde parallella liv blir det extra drabbande. Det kunde likaväl ha varit jag.
Har du läst den? Vad tyckte du i så fall?
Titel på svenska: Fri : en uppväxt vid historiens slut (2022)
Med femtiotvå böcker på listan för vad jag läst under år 2022 är jag riktigt nöjd med hur många böcker det blev. Inte för att kvantitet går före kvalitet men för att jag hade ett mål om uppemot ungefär så många böcker. (Hela listan hittar du här.)
Jag vet med mig att jag missat några, men vad gör det när siffran landar på snygga jämna femtiotvå. Så varför inte försöka sikta på något liknande nu? Uppemot en bok per vecka. Eller tre per månad?
Med tanke på att jag ”tvingas” till läsning av böcker jag inte väljer själv, eftersom jag gör recensioner för BTJ och är med i två bokcirklar, får jag ju ibland läsa böcker som tar lite mer tid. Böcker jag väljer själv tenderar att vara mer av den bladvändande sorten som slukas i ett nafs.
Men, det tycks ju inte ha varit något större bekymmer under 2022.
Jag har några hyllvärmare och några klassiker som väntat länge. De skulle jag gärna läsa. Plus att jag skulle vilja bli bättre på att läsa böcker av författare som inte är svensk- och engelskspråkiga. Asien, Öst-Europa, Afrika och Latinamerika är starkt underrepresenterade i läsningen.
Mitt läsmål för 2023
Så. Jag siktar på att aktivt välja böcker från fler världsdelar liksom att läsa fler klassiker i år. Och att läsa cirka tre böcker per månad. Jag väljer att inte vara med i någon läsutmaning utan nöjer mig med min egna, lätt lösa utmaning. Att läsa ska, liksom skrivandet, i första hand vara lustfyllt.
Eller vad tänker du? Har du något mål med din läsning i år?
Jag lyssnar sällan på ljudböcker på svenska och har inte tidigare stört mig på detta med dialekter hos uppläsaren.
Men nu så.
Vi valde Ia Genbergs Detaljerna i bokcirkel och eftersom kön till den fysiska boken på biblioteket var lååång, valde jag ljudboken istället. Jag har heller aldrig tidigare lyssnat på Katarina Ewerlöf som hyllas som uppläsare och när jag såg att hon stod för uppläsningen blev jag både glad och nyfiken.
Och hon gör det bra. Faktiskt väldigt bra. Men. Jag kan inte låta bli att störa mig på stocholmskan. Eller framförallt hur ä uttalas som e i vissa ord, som exempelvis ”legenhet” och ”steda”.
Och ja, jag vet att det är ett starkt kännetecken för dialekten, att ä blir mer likt e, ändå stör jag mig. Och har man börjat störa sig, då är det kört.
I Göteborg har vi ju ett rätt brett, eller ja, mer utdraget ä-ljud. Något som ju innebär en rätt kul krock mellan huvudstadens uttal. Vi har väl alla hört skämtet om stockholmare i Göteborg som beställer ”reker, sånna man eter”.
Nåväl. Inget illa om stocholmskan egentligen, eller Katarina Ewerlöf, eller om boken. Den flyter på fint i huvudpersonens vindlande tankevandringar om det som varit och är. Och överlag tycker jag verkligen om uppläsningen.
Har du läst den? Vad tyckte du i så fall? Och om du lyssnat på den, vad tyckte du om det?
Jag ska lyssna klart och försöka låta bli att hänga upp mig så mycket som jag börjat göra.☺️ Håll tummarna!
Två böcker som kan verka olika men som har en gemensam nämnare. Isolering och att inget är som det tycks vara.
Här kommer ett inlägg om en klassisk pusseldeckare och en mer modern variant. Ingen pusseldeckare dock, men frågan ”who did it?” är lika aktuell i den. Anna Fredrikssons Minnesförlusten ställer sig nämligen samma fråga som Agatha Christie i Och så var de bara en. Vem gjorde det?
Minnesförlusten – Anna Fredriksson
I Minnesförlusten (2022) har Klara förlorat minnet av vem hon är och vem hon var. Allt praktiskt minns hon dock, som hur världen fungerar och vilka som styr den. Utan familj visar det sig, bortsett från en bror hon visst inte umgås med, har hon endast sin terapeut att förlita sig på. En man hon inte minns, men som går all in i hennes fall och vill skriva en vetenskaplig artikel om henne.
Hon har förlorat minnet i vad som verkar vara en drunkningsolycka och ett försök till mord på henne. I sina efterforskningar hittar hon fler frågor än svar, märkliga beteenden och svek. En plats längs kusten kanske kan ge ledtrådar och väcka minnet till liv och hon och psykologen åker dit. De blir bekanta med ett trevligt par och stannar längre än planerat. Isolerade i skogen, med klippor ner till vattnet, inget internät, ingen mottagning.
Och ja, nu har jag avslöjar nästan hela handlingen. För det är en berättelse som liksom travar på. I första halvan läggs pusselbitar som är riktigt spännande att se läggas. Andra halvan tyckte jag tappade fart. Tappade… trovärdighet.
Minnesförluster fascinerar mig och den biten tycker jag Anna Fredriksson hanterar mycket väl. Men upplösningen känns konstruerad. Lite krystad. Lite forcerad. Ändå, en helt okej spänningsroman.
Och så var de bara en – Agatha Christie
Det här med minne, ja. Jag läste Christies Och så var de bara en för nog drygt tjugo år sedan första gången. Och blev riktigt förtjust. Så efter några år blev det en omläsning. Och jag hade glömt vem mördaren var!
Som att läsa en ny bok. Även nu var jag riktigt förtjust i handlingen och boken lästes om efter ännu några år. Den här gången mindes jag vem som gjort det och behållningen av att se alla pusselbitar falla på plats var stor.
Så bestämde vi att läsa boken i bokcirkeln för några månader sedan. Nu var det säkert runt tio år sedan jag läste den sist. Tror du jag kom ihåg vem mördaren var?
På ett ungefär. Men boken är så listigt uppbyggd att jag inte litade på mig själv. Dock misstänkte jag rätt person.
I Och så var de bara en samlas ett tiotal olika personer på en ö, inbjudna av ett värdpar som inte finns på plats. Men, som i sin frånvaro utpekar varje person i sällskapet för olika hemska brott. Det finns ingen båt eller något annat sätt att ta sig ifrån ön. Isolerade börjar de dö, en i taget. Precis så som i en barnramsa som finns i varje sovrum.
”Tio små negerpojkar åt supé i Rio, en satte i halsen så blev det bara nio…”
Till skillnad från Minnesförlusten tycker jag att Christies bok håller hela vägen. En väl konstruerad mordgåta där upplösningen i alla fall får mig att förundras över Agatha Christies förmåga till kluriga mord. För att inte tala om persongalleriet med alla så olika karaktärer. Visst en del kan nog uppfattas lite stereotypa, men jag gillar dem skarpt. Inte karaktärerna i sig, men hur de skildras.
Och så var de bara en har jag ännu inte läst min sista gång. Den är en riktig favorit bland Christies alla mordgåtor och mysrysliga pusseldeckare.
Har du läst? Vad tyckte du i så fall?
Och så var de bara en – på svenska tidigare Tio små negerpojkar
(originaltitel: Ten Little Niggers, även Ten Little Indians, Ten Little Soldiers och And Then There Were None) är en deckare skriven av Agatha Christie, utgiven 1939 och på svenska 1940. Boken har sålt i omkring 100 miljoner exemplar och är därmed en av världens mest sålda böcker alla kategorier.
Ibland blir väldigt många böcker lästa på kort tid. Just nu beror det på att böcker jag reserverat råkade bli redo för utlån ungefär samtidigt. Och jag har inte riktigt ork att ge dem alla ett eget inlägg. Men vill inte ignorera dem heller.
Så här kommer en summering av handling och ett kort omdöme.
Utan personligt ansvar – Lena Andersson
Lena Anderssons fristående fortsättning på Egenmäktigt förfarande (2013) kändes lång. I Utan personligt ansvar (2014), blir huvudkaraktären Ester Nilsson åter igen kär i en man som nog inte är så intresserad, eller? Han är gift och skådespelare och håller Ester på halster. Kommer han någonsin lämna sin fru?
Det går upp och ner i förhållandet och det gjorde även mitt intresse. Nog för att boken skildrar deras relation väl och säkert speglar många kvinnors sätt att analysera mäns beteende blev det lite långdraget för mig. Jag somnade ifrån lyssningen vid några tillfällen men tror inte jag missade något särskilt.
Dock, alltid intressant att läsa kritikerhyllade författare och jag uppskattade ändå skildringen av denna relation i Utan personligt ansvar.
Det andra arvet – Malin Sanglert
Det andra arvet (2022), är Malin Sanglerts debut och hon nominerades till årets deckardebut Crime Time Award. Det är en spännande bok om en ung kvinna som ärvt ett hus på västkusten efter mostern. Som tog över det av de döda morföräldrarna. Här har många ljuvliga somrar tillbringats men nu var det väldigt länge sedan Sofie var där.
Hon ska renovera huset inför en tidningsartikeln och sedan sälja. Huset döljer dock mörka hemligheter och en sanning värre än hon kunnat föreställa sig.
Det andra arvet är otäck och skickligt skriven, en riktig bladvändare. Jag kan mycket väl förstå att den nominerades. Är du nyfiken, läs!
Herrgårdens hemlighet – Elin Säfström
Herrgårdens hemlighet (2022) är Elin Säfströms första bok i serien om Sunnanvinda – en herrgård full av spännande hemligheter.
Miranda letar efter sin katt när hon upptäcker att Sunnanvinda bebos av ovanliga människor. Inte anar hon då att det hon möter där kommer förändra hennes liv.
Så, ett oväntat äventyr vänder upp och ned på tillvaron för Miranda. Och även om jag inte tillhör målgruppen, barn 9-12 år, tycker jag handlingen är både spännande och fascinerande. Hade jag varit tio hade jag älskat den. Nu nöjer jag med att ”bara” tycka om.
Malström – Charlotte Al-Khalili
I den spännande kriminalromanen Malström (2022) förs handlingen fram av 16 olika karaktärers perspektiv. Charlotte Al-Khalili har nominerats till årets bästa deckardebutant av Svenska Deckarakademin.
Charlotte Al-Khalili utkom på egen hand med Skörda storm (2018) men slår nu igenom i bokbruset med sin ovanliga deckare, en skickligt skriven bladvändare, om en ung mans dödsfall en januarinatt i Stockholm. Karaktärerna är långt ifrån sympatiska men trovärdigt skildrade utifrån en låg socioekonomisk ställning. Är du nyfiken? Läs!
I hökens näste – Hans Carstensen
I hökens näste (2022) är andra boken om den hemliga agenten Anna Nilsson, som egentligen heter Daphne som hållt sig gömd för att inte riskera sitt liv. Inte heller hennes familj och de vuxna barnen vet något om vem hon egentligen är. Ja, fram tills förra boken då Under hökens vingar (2021).
I uppföljaren måste hennes familj gå under jorden, flytta och byta namn. Daphne och ett team ska oskadliggöra hennes ärkefiende och äventyret drar igång med snygga tillbakablickar som ger en god bakgrund till hur hamnade inom den hemliga säkerhetspolisen och varför någon är besatt av att förgöra henne.
Böckerna om Daphne påminner mig om Ian Flemings böcker om James Bond. Lätt osannolika men spännande. Och cliffhangern på slutet frestar ju inte alls på på tålamodet till näst bok.
Christina Lindström och Jan Andersson har skrivit den här underhållande mysiga romanen. Att Under samma tak (2022) utspelar sig i Göteborg gör verkligen inte saken sämre.
Lisa kommer från Luleå och ska plugga i Göteborg. En nystart. Ingen vet om de tokigheter hon gjort tidigare och med nya märkesväskan på armen ska hon inta Göteborg med grace. Och bli lika beundrad och höjd till skyarna som storasyrran är. Här ska inte satsas på gifta män eller andra losers.
Frans är basist i bandet som kör covers, han datasupportar och gör långa listor om musik när han inte hänger med polarna, går på match eller pubquiz. Vardagen består av ett stort tomrum som han försöker hantera.
För en nystart flyttar han. Till en lägenhelt på central adress i Göteborg. Grejen är bara den att en tjej från Luleå också ska bo där. Lisa får sovrummet och han tar soffan. Ingen vill bo med den andre, ingen vill flytta.
Under samma tak handlar om att börja på nytt och att vara någon annan än den man är. Lisa och Frans kämpar på, i viss motvind. Och det är roligt. Och tänkvärt. En berättelse om att bryta gamla mönster. Allt vi bär med oss, det som format och formar oss. Det vi vill och vill vara. Bli sedda. Få duga. Allt detta ger en roman med ett fint djup. Jag blundar dock lite för en eventuell otrohet som skaver, både för Lisa och mig som läser. För vad hände där egentligen?
Under samma tak är överlag en skön bladvändare som underhåller mer än väl. Rekommenderas!
Skriva läsa leva 