Böcker

Slutet – Mats Strandberg

Slutet (2018) hörde jag talas om första gången förra våren. Då var jag på ett författarsamtal på Härlanda bibliotek där Mats Strandberg intervjuades av en bibliotekarie. Eftersom boken handlar om att världen ska gå under inom tre månader tyckte jag den lät jättehemskt och sorglig. Var inte säker på om jag skulle våga/orka läsa den. Vilken himla tur att jag gjorde det. För den var intressant, spännande och tänkvärd.

Genom tonåringarna Simon och Lucindas berättarperspektiv följer vi livet de sista veckorna innan en gigantisk komet ska träffa jorden och utplåna allt levande. Berättelsen utspelas när nyheten lagt sig och folk försöker stå ut och överleva i en vardag där inget är särskilt vardagligt alls. Och att ett brott behöver redas ut för att ge huvudpersonerna sinnesro innan livet ändas skapar en bladvändareffekt. Precis som de vill jag veta vad som egentligen hänt.

Slutet är en stark historia med många olika skildringar av hur människor tacklar att de tvingas leva i vissheten att de kommer dö ett specifikt datum och klocklslag. Jag hoppas aldrig mänskligheten ska behöva ställas inför ett sådant scenario. Bara tanken får det att krypa i skinnet.

Jag var rädd för att Slutet skulle vara en tårdrypande historia men tycker att Mats Strandberg hittat en fin balans mellan det tragiska ödet och folks acceptans av det. Är du nyfiken får du allt ge Slutet en chans. Rekommenderas.

 

En bok att köpa eller läsa mer om? Då hittar du den bl.a. här och här.
Slutet är utgiven av Rabén & Sjögren.

Annonser
Böcker, Om att läsa

Slangbellan till en guldglittrande barnbok

Barn- och ungdomslitterära sektionen i Sveriges Författarförbund, dvs BULT, delade för någon vecka sedan ut sitt debutantpris Slangbellan till Helena Hedlund. Hon utkom med Det fina med Kerstin föregående år.

Juryns motivering:
Med ett lekfullt språk och ur ett precist barnperspektiv gestaltar Helena Hedlund Kerstins vardagliga och samtidigt livsviktiga problem. Det är ju så lätt att nästla in sig i lögner. Det fina med Kerstin är en debut som glimmar som guld, såväl i detaljerna som i helheten.

Jag läste Det fina med Kerstin häromåret och ser fram emot fortsättningen då den är planerad att bli en serie om tre. Att jag upptäckte Det fina med Kerstin beror förresten på att Helena Hedlund var en av Debutantbloggarna föregående år. Debutantbloggen är en blogg jag läser sedan många år.

 

Böcker

Augustpriset 2018: Aednan – Linnea Axelsson

Om det inte varit för bokcirkeln skulle jag inte ha valt att läsa Augustprisvinnaren 2018, Linnea Axelsson och hennes Aednan (2018). Den beskrivs av Albert Bonniers förlag på följande vis: ”Ædnan är ett mäktigt epos som på en ordknapp vers berättar om två samiska familjer”

Jag har inte så mycket att säga om handlingen, mer än att jag tyckte den gav rätt behaglig läsning trots ämnet. För det blir sorgligt när det inte går att leva sida vid sida och att samer förlorar sitt kulturarv till kommande generationer. Livet moderniseras, men traditioner behöver inte förloras för det, speciellt inte när det beror på att någon som inte är same bestämmer hur samer ska leva och verka.

Aednan handlar alltså om två samiska familjer. Jag får erkänna att de smälte samman till viss del. Handlingen är inte helt kronologisk även om den börjar från början, tidigt 1900-tal för att sluta år 2016 (om jag minns rätt). De olika familjemedlemmarna har sina ”kapitel” beskrivna med en plats och ett årtal. Tyvärr blandade jag samman vem som var vem, vad den hade gjort fyra eller tjugo år tidigare, när den fötts och av vem. På en litteraturkurs gjorde vi familjeträd för att reda ut familjerelationerna vid läsningen av en bok (minns inte vilken). Det hade underlättat rejält om jag gjort detta.

Vers läser jag ytterst sällan och undrade hur det skulle kännas. Men jag kom in en skön lunk och tyckte det var rofyllt att läsa de få orden på varje sida. Så här kunde det se ut (s. 133):

Är du nyfiken på Aednan tycker jag du ska ge den en chans. Jag inte kan påstå att jag ”tyckte om” boken, men jag anser att läsning kan handla om så mycket mer än att tycka om. I det här fallet uppskattade jag läsningen och är glad för att jag tagit del av denna Augustvinnare i skönlitteratära kategorin.

Dessutom kan jag inte låta bli att fascineras och imponeras över hur boken ser ut. Den inger respekt med sina 759 sidor, tjocka fina blad och rejäla kartonnagepärmar. Plus att jag tycker att den är snygg. Aldrig fel liksom.

En bok att köpa eller läsa mer om? Du hittar Linnea Axelssons Aednan te.x. här och här. Och på ditt bibliotek, förstås.

Om att läsa

Rec.ex Leka vuxen och böcker, böcker, böcker

Jag fick ett snyggt rec.ex. Leka vuxen av Marica Källner. Kanske du känner igen namnet? Hon var en av Debutantbloggarna 2017 och kom då ut med Det som får plats, en samling texter om skrivande och novellistik.

Tack till författaren och Winai Books för rec.exet.

Annars har har sedan flera veckor tillbaka läst ett gäng böcker (bland annat Aednan av Linnea Axelson, Stjärnfall, Lars Wilderäng och Johanna Thydells (M)ornitologen) men inte fått till några omdömen. Gissar att det snart lossnar, lusten (och tiden) att skriva om dem. Då kommer ni drunkna i bokreflektioner. 😉

Om att läsa

Få vad som förväntas

Om en genre kallas feel good, då förväntar jag mig feel good. Ingredienserna ska vara kärlek, vänskap och relationer med komplikationer. Gärna lite charmig humor, en sådan där som får mig att småle snarare än att brista ut i gapskratt. Lite sorgligt kan det också vara, men inte tragiskt.

Feel good är inte min favoritgenre. Ofta har jag fått böcker i händerna som varit puttenuttiga, ja, alltså rätt fåniga i mina ögon. Jag har ibland tyckt att det saknats trovärdighet, tänkt att så mesig kan väl ingen människa vara, eller så naiv. Bland annat.

En feel good jag hört mycket gott om och som jag satte upp mig på väntelista för på biblioteket föll mig inte alls i smaken när jag väl fick läsa den. Jag tyckte den var enkelspårig och jag tappade intresset för handlingen rätt snabbt men gav den 100 sidor innan jag lade bort den. Jag har inget att invända i övrigt kring den, då jag tyckte karaktärerna var sympatiska (dock inte så intressanta), och jag tyckte den var välskriven.

En annan feel good jag fick att läsa för ett tag sedan uppfattade jag inte alls som feel good och undrade hur sjutton de som marknadsfört den tänkt. Om jag fått en annan genreklassning kanske jag skulle gått in i läsningen med en annan ingång och kunnat svälja att boken var som den var. För det här var inte en bok jag tyckte om. Jag tyckte den saknade många av de kvaliteter jag efterfrågar. Som en röd tråd. Den uppstod alldeles för långt in i handlingen. Jag saknade en tydlig riktning (del av den där röda tråden) och ett syfte. Förstod inte karaktärernas intentioner förrän efter mycket om och men och upplevde att handlingen var fragmentarisk. Måhända att jag haft lite mer överseende med det jag betraktar som brister om jag från början förstått att detta var en annan sorts bok. En mer experiementell sådan. För då hade jag kunnat acceptera att den inte följde vissa mönster. Under förutsättning att jag tycker frångåendet av genre- och romanmallen gjorts snyggt. Det tyckte jag inte.

Tyvärr vet jag inte riktigt vad jag borde klassificerat denna så kallade feel good som. För jag tycker inte den passade in som relationsroman eller spänning heller. Någon sorts svart humoristisk dick-lit kanske? Om jag fått den presenterad som det hade jag å andra sidan inte intresserat mig för den.

Förväntningar och hur de möts påverkar min läsning jättemycket för huruvida jag läser vidare eller inte. Gissar att det är så för fler. Eller vad tänker du?

Om att läsa, Om att skriva

Läser hellre än skriver

Ny vecka och ny månad (redan!) med nya möjligheter. Mars stod för trötthet och segdragen redigering. Det kan liksom bara bli bättre.

Förra veckan hade jag planerat in för två dagars redigerande. Det bidde inget. Motståndet till att få ordning på mina trilskande sidor – och med en känsla av att något behöver vässas/skärpas eller förändras för att göra manuset till något en verkligen inte kan slita sig ifrån – var för stort. Jag gav efter för Mats Strandberg.

För några veckor sedan kunde jag efter lite väntan hämta ut den reserverade ungdomsboken Slutet. Men på grund av annat (redigering, extrajobbet, rec.exet) lade jag bort den. Tills i onsdags. I valet och kvalet mellan att läsa den eller redigera (ett väldigt lätt val!) valde jag läsa.

Och kunde inte sluta.

Så ska det ju vara. Så vill jag att det ska kännas när någon läser min dystopi, att den inte går att lägga bort.

Jag tog med mig detta om att jag tycker kapitlen nu är bra men inte bra nog och att en känsla av ”mäh” präglar hur jag ser på texten just nu till kursen – som var i helgen – och vi (jag och kursledaren) ska fundera vidare på vad som krävs.

Så även om jag kanske hellre läser än skriver just nu får jag hindra mig själv. Och ta en titt på det som trilskas och fundera på vad som krävs. Förhoppningsvis med lite nice input också då.

Om att läsa

Början

Minns ni den här? Rec.exet med det snygga omslaget. Eftersom jag hade ett gäng biblioteksböcker att ta itu med fick den vänta. Sedan började jag läsa.

Det gick sådär. Om det inte varit ett rec.ex skulle jag gett upp. Men efter dryga hundratjugo sidor tycker jag att det börjar ta sig.

Lite väl lång startsträcka dock. Och det är inte som att jag sträcker mig efter den i första hand. Så det där med början … Kanske jag är den här bokens enda läsare som haft det här stora motståndet? Svårt att veta. Än finns nästan inga recensioner ute. De två jag sett hittills (bl a från en bloggare jag brukar läsa – Hannele) har varit rätt positiva. Så förhoppningsvis är det som det verkar. Att handlingen tar sig nu.

Håll tummarna!