Om att läsa, Om att leva, Om att skriva

Första gången på sex år

Min blogg fyller sex år snart. Jag startade den för att få en daglig kontakt med skrivandet med en tanke om att alla sorters skrivande var bättre än inga sorter alls. Så även om det inte gällde manus utan tankar om sådant jag läst och upplevt skulle det medföra att jag kom närmre orden. Och därmed skulle orden komma närmre mig.

Ungefär så tänkte jag och ungefär så blev det. Skrivandet blev mer naturligt än det varit innan och det har under de här sex åren blivit lättare att finna ord till meningar som ju bildat stycken och som i sin tur bildat hela inlägg. Om och om igen. Nästan helt utan paus.

Inte heller i sommar stänger jag igen min bloggaktivitet. Men jag gör ett val att skriva mindre än jag brukar.

Orsak?

Dels för återhämtnings skull, dels för att jag har mindre att skriva om (redigerandet/skrivandet är ytterst sparsmakat i nuläget).

För första gången på sex år ska därför bloggandet få mindre uppmärksamhet under sommaren. Jag pausar inte helt, utan kommer skriva om böcker. Och ibland kikar jag in hos er. Aldrig trodde jag att bloggandet skulle leda till så många fina bloggbekantskaper. Jättekul!

Det ni har att vänta är alltså ett par recensioner av recensionsexemplaren jag fått nyligen och böckerna jag läste på korta semestern, bland annat Kvinnan på tåget och A Room with a View.

Ha det fint nu så ses vi lite då och då här i sommarens bloggvärld!

Trevlig sommar!
Annonser
Om att läsa

Ett recensionsexemplar…

… och en bok för unga läsare från Hoi förlag trillade in i brevlådan häromveckan. Första boken i en serie dessutom. Jag har inte börjat läsa än, men tycker det låter lovande då bokens huvudpersoner tydligen är med om tidsresor till 1500-talets Florens.

Böcker

M.R.C. Kasasians personlige detektiv

Jag har läst M.R.C. Kasasians två senaste böcker om detektiven på Gower Street, Mr Sidney Grice och hans skyddsling Miss March Middleton. Av dessa två, The Secrets of Gaslight Lane och Dark Dawn Over Steep House föredrog jag den första, dvs bok nr 4 i serien.

The Secrets of Gaslight Lane uppfattade jag hade en tajtare handling med fokus på en sak, ett antal mord som skett vid två olika tillfällen i ett och samma hus. Att M.R.C. låter en plats, såsom olika hus, få vara en viktig pusselbit i sina deckarhistorier är spännande tycker jag som alltid gillat hus och deras bakgrunder. Vilka som bott där och hur det var då.

Dark Dawn over Steep House tycker jag hade en mer splittrad intrig och det var svårt att hänga med i alla turerna ibland. Detta är inte en bok en kan lägga undan ett par dagar eller en vecka (om en inte har hästminne) för då bleknar vem som är vem bort och vem som gjort och sagt vad. Trots att jag läste mer eller mindre i ett streck under ett antal dagar hade jag ändå svårt att få ordning på vad radarparet Grice och Middleton sysslade med vissa stunder.

Samtliga böcker i serien, fem hittills, har varit underhållande och ofta rätt otäcka. Dark Dawn over Steep House handlar om våldtäkter, inget lätt ämne alls som dessutom leder till brutala mord. Förutom att morden i sig kan vara rätt hemska, är det viktorianska London som spelas upp i så många scener mycket otäckt i sig själv. Fattigdom och svår misär, sjukdomar och orättvisor beskrivs utan några lager. Den döende moderns med sina febersjuka barn som tigger för att ett par sidor senare sitta döda intill en husvägg, fortfarande med handen utsträckt mot de som går förbi, för att ge ett exempel.

Ändå, trots allt det otäcka och brutala är jag förtjust. Inte i detta visserligen, men i de två huvudkaraktärerna. Miss Middleton, en ung kvinna ensam i världen som får bo hos sin gudfar, har huvudet på skaft även om utseendet tydligen inte är till hennes fördel. Hon är snabb i replikerna och därför blir dialogerna mellan henne och Mr Grice ofta roliga och dråpliga. Mr Grice i sig är en speciell man utan intresse att göra andra till lags. Han sätter sig själv främst och hans intressen går före allt annat.

I sociala situationer gör han ungefär samtliga obekväma, och det är få som har överseende med hans sätt. Författaren Kasasian ägnar gärna tid åt att beskriva vad som sker under tiden samtalen tar plats. Detaljerat kan jag som läsare få veta, genom Miss Middeltons ögon då eftersom hon är berättaren, hur Mr Grice rör sitt te (länge och i solens riktning för att han efter en stund till exempel uppger att tevattnet har rörts för länge), hur Mr Grice håller på med sitt glasöga (han har förlorat ett öga och tappar ofta ut ersättningsögat) eller att han kryper runt på golvet och samlar damm och grus i små tuber för att analysera dem av anledningar som inte alltid måste ha med det fallet de fått i uppdrag att göra.

Runt dessa två finns ett mindre persongalleri bestående bl.a. av Inspector Pound och Miss Middletons käresta, jungfrun Molly som missuppfattar ungefär allt som hennes arbetsgivare säger åt henne och en viss Harriet som Miss Middleton ibland träffar på en kvinnoklubb där de i lugn och ro kan få dricka sin sprit och röka sina cigaretter.

Att beskriva M.R.C. Kasasians serie är svårt. Vill du ha ett smakprov kan du läsa mitt tidigare inlägg, Smakebit på söndag – The Curse of the House of Foskett, från bok nummer 2. Men vad kan jag annars säga. Här kan du få allt, närgångna detaljer från obduktioner, ett snabbt replikskifte, mycket humor och en detektiv vars genialitet i att lösa brott kan mäta sig med Sherlock Holmes och Hercule Poirot.

Vad gäller Monsieur Poirot finns det en scen från tv-seriens första säsong (den med David Suchet som Poirot) som hade ett replikskifte som återkom nu i Dark Dawn over Steep House. Båda två detektiverna beklagar sig över landsbygden som de finner ödslig och vars friska luft inte alls är att föredra framför Londons. Kul. Har måhända M.R.C. Kasasian sett denna scen och medvetet eller omedvetet snott den, eller råkar det helt enkel vara en slump? Och på tal om egenheter i karaktären Mr Grice. Jag tycker allt att han har mycket gemensamt med BBC:s Sherlock. Överlägset intellekt som han inte tvekar att slå andra i huvudet med eller t.ex. ointresset för andra och oförmågan till omtanke och vänlighet, så som det i alla fall verkar vid en första anblick.

Och detta med att Mr Grice envisas med att kalla sig för personlig detektiv istället för privat, ja det har inte jag förstått mig på. Kanske tycker han, som vidhåller att sociala relationer inte passar för honom, att privat kommer för nära? Oavsett vilket, denne personlige detektiv är rätt charmig och rolig att läsa om. Jag hoppas förstås på fler böcker i serien. Gärna snart.

 

 

Böcker

Midnattsljus – Charlotte Cederlund

Midnattsljus är sista delen i Charlotte Cederlunds Idijärvi-trilogi om en helt vanlig tjej från Skåne som måste flytta till sin morfar eftersom båda föräldrarna är döda. Hon lär känna sin samiska bakgrund och upptäcker att hon har krafter som få andra har. Ett arv från sin mor genom det samiska blodet.

Att berätta om en sista del i en trilogi utan att spoila de föregående känns som en omöjlighet. Så jag går inte in så mycket på detaljerna. Som det sig bör i en serie måste allt ställas på sin spets i den sista boken. Och det gör det i Midnattsljus.

Jag gillar att en helt vanlig vardag på en helt vanlig gymnasieskola i Kiruna skapar en grund och en kuliss som är lätt att känna igen. Att allt det vanliga och vardagliga inte är det någon längre stund hör också till. Byn där morfadern finns, och som varit platsen för det magiska tidigare och även nu, spelar också en stor roll för handlingen, men inte så som i de föregående böckerna.

Charlotte Cederlund låter det vara spännande från första sidan, trots att allt är så vardagligt. En liten studentlägenhet med kala väggar, en skola med elever som pluggar, engagerar sig i olika frågor så som bara tonåringar kan utan att ibland ta hänsyn till vem som sagt vad, och ett Kiruna som vilken stad som helst där man går och tar en fika med en kompis. Och mitt i allt magin. Att något stort kommer hända blir uppenbart rätt snabbt och jag blir förstås nyfiken på vad.

Rekommenderas!

Vill du läsa mer om vad jag tyckt om de föregående böckerna kan du klicka på titlarna nedan. Och vill du läsa mer eller köpa Midnattsljus kan du t.ex. göra det här eller här.

Middagsmörker

Gryningsstjärna

Böcker

Allt jag inte sa – Yrsa Walldén

Allt som jag inte sa är ännu en debutbok från läshögen. Yrsa Walldéns ungdomsbok nominerades till Slangbellan nu, våren 2018, där bland annat det sparsmakade språket lyftes fram som en motivering till nomineringen. Ett språk som bidrog till att göra läsningen fjäderlätt och snabb.

Det är en bok om att flytta hemifrån, börja plugga och finna sig tillrätta på en obekant plats där man ingen känner. Allt jag inte sa handlar om den där kärleken, den som sker vid första – eller kanske det tusende? – ögonkastet. Om hur svårt det är att våga säga något, våga lämna ut sina känslor, och hur fel det kan bli när en tar steget till det som kan bli mer än en vänskap.

Allt jag inte sa är en fin historia om att finna sig själv och att finna kärleken. Huvudpersonen är blyg men vännerna ser bakom de få orden. Språket flyter fint, läsningen går smidigt med de korta kapitlen som är mer som avsnitt, nedslag i en kort scen, en tanke och ibland varar de längre. Rekommenderas!

En bok du är nyfiken på, vill läsa mer om eller köpa? Du kan du hitta Yrsa Walldéns Allt jag inte sa t.ex. här eller här.

Böcker

Finna sig – Agnes Lidbeck

Finna sig är Agnes Lidbecks debut från 2017 och handlar om Anna vars liv och självbild förändras när hon blir mamma. Boken valdes av mina bokcirkelvänner och jag hade inte hört talas om den. Tror inte heller jag skulle valt att på egen hand läsa den då det är en sorts bok som inte riktigt lockar mig.

Anna blir alltså mamma och det är så Finna sig börjar. Med mödraskapet. Att ta hand om och vara omsorgsfull. Bita av naglarna på bebisen istället för att klippa av dem. Det blir fler barn, fler att ta hand om och en man som glider bort. Snäll, trevlig, och omtänksam mot sin fru. Hon tänker att om han inte varit det, då hade hon haft skäl att lämna. På en fest möter hon en äldre man, någon som ser henne och som hon träffar igen. Och igen. Det blir en ny person att ta hand om och cirkeln av omhändertagande och omsorg om en annan människa när de egna barnen är stora sluts.

Som läsare befinner jag mig i Annas tankevärld. Finna sig är en tolkningsbar titel och i mina ögon syftar den till så mycket. Det handlar bland annat om att ofinna sig, att inte vilja vara i mallen, på samma gång som det är uppenbart att Anna är fånge i vad hon förväntar sig själv vara, och vad hon förväntar sig vara i andras ögon. Hon spelar spelet. Den goda modern, den älskvärda gästen, och till slut älskarinnan som inte lämnar. Vad hon inte lämnar får du läsa om själv.

Jag tycker inte om Finna sig, men fascineras av hur den kryper in under huden på huvudpersonen Anna, och mig som läsare, och valen som hon gör. Jag tycker inte heller om Anna, men tänker att Agnes Lidbeck fångat något här. Igenkänningen kan nog vara stor hos många som läser, och på flera olika plan. Det är en intressant debut och jag tycker det ska bli roligt att höra vad mina bokcirkelvänner tycker.

En bok du är nyfiken på? Då tycker jag absolut att du ska läsa den.

Finna sig, en bok att köpa eller läsa mer om? Det kan du göra t.ex. här eller här.

Böcker

Tjuren från Solna – Gunnar Ardelius

När frågan kom från förlaget om jag var intresserad av att läsa Gunnar Ardelius senaste bok för unga, Tjuren från Solna var svaret lätt. Efter att ha läst hans Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket har hans författarskap väckt ett intresse då denna Jag behöver dig mer än… var helt olik något jag tidigare läst.

Tjuren från Solna handlar om Sebastian som gått ut gymnasiet och bor hos mamma. Hon sätter ofta egna behov först och tycker det är dags för Sebastian att flytta hemifrån, mest för att hon ska kunna vara ifred med sin pojkvän. Sebastian själv vet inte vad han vill, men får en idé om att söka till scenskolan. Kanske beror det på Kajsa, en tjej han upptäcker i en improvisationsteatergrupp, och som han ministalkar en gång för att få en glimt av henne. Att mamma drar hem en ny medarbetare på middag en kväll gör inte heller Sebastians liv enklare direkt då han och tjejen från mammas jobb börjar träffas, mest för att ligga, även om hennes agenda innebär lite mer än så.

Inledningsvis är jag inte särskilt förtjust. Sebastian är en egoistiskt kille med egna idéer om allt möjligt, han dansar naken framför spegeln, norpar trosor från tvättkorgar och har aningens svårt för att hålla sig till sanningen. Men om han varit den där goa sympatiska killen som redan gjort alla livsomvälvande upptäckter – som han förstås gör under bokens gång – skulle han varit rätt trist som karaktär. Ingen utvecklingspotential så att säga. För han växer i mina ögon och jag kommer att gilla hans egenheter och knasiga infall.

Gunnar Ardelius skriver i korta scener. Middag med mamma, en audition, en fest med vännen, ett samtal hemma hos mammans jobbkamrat och så vidare. Scenerna byggs på, får en röd tråd som trasslar till sig, precis så som det sig bör, och som sedan löses upp fint. Jag blir glad och nöjd, ja Tjuren från Solna blir en bok jag helt enkelt gillar. Rekommenderas!

Kort om författaren: Gunnar Ardelius har fått debutantpriset Slangbellan och nominerats till Augustpriset. Han är ordförande i Författarförbundet.

Stort tack till förlaget Natur och Kultur för recensionsexemplaret!

Tjuren från Solna, en bok att köpa eller läsa mer om? Då kan du kika in här eller här.