Böcker

Sommarregler – Shaun Tan

I somras läste jag Shaun Tans Sommarregler (2013) en bilderbok som passar vuxna lika bra som barn. Att ett inlägg kommer nu, så här lite före jul beror på att jag i somras glömde bort att skriva om vad jag tyckt. Det var väl helt enkelt för fint väder.

Sommarregler är en titel som speglar innehållet. Det gäller att tänka på vad en gör om somrarna. Och kanske reglerna går att tillämpas även andra dagar om året? Även om sniglar kanske inte är något vi behöver bekymra oss över om vintrarna direkt. Bilderna fyller uppslagen och bildtexterna är få. En mening för att illustrera regeln en bör tänka på. Saker en alltid ska göra, eller saker en aldrig ska göra.

Som vanligt finns en underfundighet i bilder och text. De kombineras fint och jag gillar att det även finns många fina lärdomar att ta del av, så som det sig brukar i Shaun Tans böcker. Han har en vänlig syn på människan och en nyfikenhet på omvärlden och oss människor, som genomsyrar många av böckerna, så även denna gång.

”Trampa aldrig på en snigel.”

Med mycket klokskap och humor fångar Shaun Tan i Sommarregler ett par pojkars sommar. Jag gissar att de är bröder, eftersom det finns en konkurrens i leken och den somriga vardagens bestyr. Men mest av allt finns där en kamratskap mitt i ett spännande äventyr. Som vanligt är jag helt såld (får väl erkänna att jag är ett fan) och jag rekommenderar varmt denna bok om sommarens regler med sina många klokskaper. Läs den!

”Vänta aldrig på en ursäkt.”

Sommarregler, en bok att köpa eller läsa mer om? Tyvärr är den lite svår att få tag på men finns på norska t.ex. här. Annars finns den säkert på ditt bibliotek.

Visste du att Shaun Tan fick ALMA-priset 2011 (Astrid Lindgren Memorial Award)?

Tidigare inlägg om Shaun Tans böcker: Berättelser från yttre förorten, Det röda trädet, Borttappad, Ankomsten och så inlägget om utställningen av hans bilder som jag var på i somras.

Sommarregler – Shaun Tan
Annonser
Böcker

Resist – Sarah Crossan

Resist (2013) är uppföljaren till Sarah Crossans Breathe som jag läste rätt nyss. Jag blev inte besviken på den här andra delen, som också är den avslutande, då den liksom bok nummer ett var både spännande och intressant med sin annorlunda värld där syret nästan är helt slut.

Bea, Quinn och Alina kämpar vidare med att försöka störta makthavarna som låter vissa få mycket syre medan andra lever som tredje klassens medborgare utan rätt att röra sig snabbt och leva fullvärdiga liv. Med sig har de ytterligare en ung man nu, en kille vars liv förändrats radikalt efter föregående boks avslut. Han vill se ett nytt samhälle där alla behandlas lika. Alina och några från motståndsrörelsen tar sig till en annan motståndsorganisation för hjälp. Men där är inget som de trott eller hoppats.

Som när jag läste Breathe fängslas jag av handlingen, på samma gång som den lämnar mig relativt oberörd trots den svåra situationen och villkoren karaktärerna ställs inför. För trots tunga ämnen som orättvisa livsvillkor och utnyttjande, förblir det mesta rätt ytligt.

Jag uppskattar hur lätt läsningen går, ögonen flyger fram över orden, och att det är en stunds underhållande läsning. Tanken fascinerar, att skogar skövlats och att syrebrist uppstått som lett till människans utdöende, och att kvarvarande människor bor i kupoler där de syresätter sig efter någon sorts rangordning där vissa har obegränsad tillgång till syre. Syrebristen är kanske ett scenario som inte är helt otänkbart? Oavsett, tanken kittlar. Är du nyfiken på dessa två, tycker jag absolut att du ska ta dig en titt. Rekommenderas.

Resist, en bok att köpa eller läsa mer om? Du hittar den t.ex. här och här.

Om att läsa

Det där Augustpriset

Så har Augustpriset delats ut igen, till några lyckliga författare. Eller ja, lyckliga, det vet jag ju inget om, men de borde åtminstone bli glada för att de får priset och en prissumma på 100 000 kr. Eller tycker de att det är jobbigt? Som att ”vad ska jag nu leva upp till?” Blir det en press och stress efter att en fått ett sådant här pris? Förmodligen. Folk får väl upp ögonen och följer författarskapet på ett nytt sätt. Kanske. Så, vad händer med självbilden och författarbilden?

Men. Pristagarna. Det var dem jag tänkt nämna.

Vinnarna för 2018 blev:
Skönlitterärt – Linnea Axelsson, Aednan (eller ska en inte ha ett sådant där ihopsatt ae … hm, hur gör man det?)

Fackligt – Magnus Västerbro, Svälten. Hungeråren som formade Sverige

Barn- och ungdom – Emma Adbåge, Gropen

Jag har inte läst någon av dessa. Och jag som åtminstone ibland försöker ha lite koll på barn- och ungdomsböckerna tyckte att det kändes trist i år när det mest var barnböcker som nominerats, mest bilderböcker. En bok för unga. Inte för att jag läst allt som getts ut för åldern typ nio år och uppåt så tänker jag att det väl måste funnits någon mer bok som platsat för en nominering i år än enbart Jenny Jägerfeld, som nominerades för sin Comedy Queen.

Priset för barn- och unga borde delas upp i två kategorier. Och har man inte råd med det, slå ihop de skönlitterära och de fackliga till en kategori, så finns prispengar för två författare i barn- och unga kategorin. Och tycker du att det låter dumt? Ja, då är du med på hur dumt jag tycker det låter att priset för barn och unga inte är uppdelat.

 

Böcker

Xirianas gåta – Joseph A. Davis

Xirianas gåta (2018) är tredje boken i serien om Markus av Trolyrien, en fantasy som utspelar sig i en annan värld till vilken Markus, en en helt vanlig kille, kommit genom en portal. Markus är nu ditkallad för att än en gång rädda världen från monster.

I Xirianas gåta gör Markus några kära återseenden och stiftar även ett par nya bekantskaper. Förutom monster som förpestar den vackra världen och dödar allt växtligt brottas Markus även med sina känslor. Att vara kär i någon och våga säga det, är långt mycket svårare än att dra ett svärd mot ett monster.

Jag tycker de här böckerna har blivit starkare. Visserligen var Markus av Trolyrien en spännande saga, men i jämförelse med de följande var den varken lika fängslande eller lika väl uppbyggd. Xirianas gåta däremot fängslade mig från början till slut. Det som fått böckerna att växa är att jag upplever språket starkare och tajtare, mer rakt på. Handlingen har en tydlig riktning, till förmån för dramaturgin. Att Joseph A. Davis snarare berättar än gestaltar bidrar till den där känslan av att jag läser en äventyrlig saga med härliga ingredienser som märkliga monster, vackra möer, stolta kungar och drottningar och magiska svärd. På samma gång lyckas Davis även beröra teman som invandring och andra sedvänjor så att det blir både vardagliga och exotiska inslag i handlingen.

Pärlan förlag ger ut litteratur med kristna budskap och referenser och i den här serien består de kristna inslagen, t.ex. av att karaktärerna försöker efterleva det som är skrivet i Glädjens bok eller att de tror på Kung Josua, aspekter som bidrar till att fördjupa varför de handlar som de gör. Kung Josua spelar dessutom en viktig roll i hur det hela utvecklar sig.

Om Joseph A. Davis kommer med fler böcker i serien vet jag inte. Å andra sidan finns här tre spännande böcker att läsa så länge. Xirianas gåta, liksom de föregående, passar läsare i åldern från cirka 12 år. Och så vuxna som aldrig växer upp. 😉

Stort tack till Pärlan förlag och författaren för recensionsexemplaret!

En bok att köpa eller läsa mer om? Du hittar Xirianas gåta bl.a. här och här.

Markus av Trolyrien (bok I) Verarnas drottning (bok II)
Böcker

Ut på det djupa – Ulrika Lidbo

Ut på det djupa (2018) hörde jag om på Bokmässan nu senast. Ulrika Lidbo satt med i en panel med bl.a. Lisa Bjärbo (Inuti huvudet är jag kul) och samtalet handlade om ungas psykiska hälsa och hur detta tas upp i litteraturen. Boken intresserade mig då den bland annat tar upp drogmissbruk, däremot så blev jag inte så berörd som jag förväntat mig.

Ut på det djupa handlar om Lina och Sanna som är systrar med ett drygt år mellan sig. De har alltid varit vänner och nästan som tvillingar, men Sanna hänger mest med sin kille som kör motorcykel, och så bråkar hon alltid med mamma och sambon. Hon är inte alls sig lik och Lina känner sig väldigt ensam och osedd när allt handlar om Sanna och hur orolig mamma och hennes nye man är. Inte blir det bättre av att Linas bästa vän sagt upp vänskapen, med hänvisning till att Lina är tråkig – just för att hon inte vill dricka när de är på fest.

Det jag uppskattade mest i Ulrika Lidbos Ut på det djupa var hur en vänskap till en nyinflyttad tjej skildrades. Linas tankar och känslor inför att få en ny vän och förhoppningen hon har att de kommer hänga hela sommaren och bli bästisar tog verkligen tag i mig. Linas personlighet, hennes rätt svaga sidor och osäkerhet tycker jag också var starkt beskrivet och jag riktigt led med henne när hon i sin osäkerhet velar över vem hon egentligen är och hur hon ska vara.

Spåret med systern, som uppenbarligen har stora problem, påverkar förstås hur Lina mår och har det, ändå brydde jag mig inte så mycket om den biten. För mig var behållningen Linas bekymmer med att bli och vara någons vän. Som tonårig läsare kan det kanske vara så att biten med systern, liksom den med drogerna, väcker ett större intresse och skapar större spänning att ta del av än för mig som är vuxen.

Är du nyfiken tycker jag absolut att du ska ta en titt. Det är trots allt en fin och välskriven bok om ett mycket viktigt ämne: Att vara anhörig, och syskon, till någon med drogproblematik.

En bok att köpa eller läsa mer om? Du hittar Ut på det djupa t.ex. här och här.

Psykisk ohälsa bland unga – Jenny Jägerfeld, Sofia Nordin, Lisa Bjärbo, Ulrika Lidbo
Böcker

Sömnernas sömn – Elin Säfström

Elins Säfströms Sömnernas sömn (2018) är tredje boken om Tilda som är väktare i Stockholm. Själv tänker jag till viss del på henne som Buffy, the vampire slayer, även om Tilda varken möter vampyrer eller dödar de väsen hon är i kontakt med. Ändå är hon i samma hjälte-kaliber. En cool tjej med ett till synes omöjligt uppdrag. What´s not to like liksom?!

I Sömnernas sömn har tomtarna ting i staden, troll löper amok och det bråkas rejält mellan de två olika rådarna (för det är ju så de kallas, tomtar, vättar, troll och älvor). Tilda vet varken ut eller in. Inte kan hon fråga mormor heller. Men så kommer en annan väktare till undsättning, en rätt odräglig ung kille med ett supersjälvsäkert flin. Tilda vill inte ha hans hjälp alls, men inser att det kanske finns något att få ut av stödet ändå. Speciellt när människor, och en av Tildas vänner, far illa av de konstigheter som enbart drabbade trollen.

Tilda, the rådar-fixare, använder sig mycket av humor för att tackla det hon måste ta itu med, men här i tredje boken har hon det riktigt kämpigt. För inte nog med att rådarna ställer till det och hon är ensam med bekymren, så har hon det knakigt med vännerna. De som vill varandra väl, men där det ändå blir fel. Det är rätt tungt och mörkt i denna tredje bok om Tilda. Läsningen flyter visserligen på men jag dras med i hennes svårmod och känner mig faktiskt lite betungad jag med. Bra jobbat av Elin Säfström som lyckas med detta, att skapa ett sådant engagemang i hennes karaktärs ovanliga vardag.

Eftersom jag följer Elin Säfströms blogg (och hon är så snäll och rar och läser minsann om mina skrivbryderier) känns det lite märkligt ett tycka en massa om en bok, när dess författare känns rätt nära. Men det gör jag i alla fall. Och du som brukar läsa mina bokomdömen vet att jag är rätt ärlig. Så även i detta fall. Hade jag inte gillat något, hade det lyfts. Men nu tokgillar jag den här serien. Tanken på vad som sker i Stockholms innerstad med knasiga och farliga rådare som lever mitt bland Stockholmarna som inte ser dem alls – Tildas förtjänst förstås – är roligt att läsa och fantisera om. Och även om Sömnernas sömn är sista boken om Tilda så har jag inte fått nog. Rekommenderas!

Vill du läsa mer om Sömnernas sömn eller köpa? Då hittar du den bl.a. här och här.

 

 

 

 

 

 

 

En väktares bekännelser och Visheten vaknar, bok ett och två i serien.

Böcker

Norra Latin – Sara Bergmark Elfgren

Häromveckan skrev jag om att jag glömt bort vilken bok jag läst i början av oktober. Då tänkte jag att boken kanske varit en petitess, någon som inte gjort avtryck. Tänk vad fel. För Norra Latin (2017) väckte både engagemang och intresse. Sara Bergmark Elfgren har skrivit en mystisk rysare, ja en spökhistoria med magiska inslag. En bok som jag hade svårt att låta bli att sluka i ett svep.

Tamar och Clea börjar på Norra Latins teaterprogram. Tamar inflyttad från Östersund till Stockholm utan vänner och populära Clea, känd sedan barndomen inom teater och tv, tack vare hennes kändis till mamma. Även Tim börjar i samma klass, barndomsvän med Clea och vars pappa är stor filmskådis. Tamar iakttar dem avundsjukt utan att göra så mycket väsen av sig. Men något på skolan har uppmärksammat henne. Vad är det för väsen som hemsöker henne, skapar kaos och oreda medan det verkar gömma sig i väggarna på den anrika skolan. Kan Tamar lösa gåtan utan att bli en elev som likt så många andra drabbats av spökets illvilja?

Sara Bergmark Elfgren har som sagt skrivit en suggestiv spökhistoria som ger mig kalla kårar. Hennes porträtt av de tre gymnasieeleverna och speciellt tjejerna, deras inre känsloliv och relationer beskrivs väl och jag tycker mig förstå deras motiv, ändå önskar jag att de gjorde andra val. Ni vet, ungefär som när man ser en skräckfilm och om man gillar karaktärerna vill man skrika åt dem att inte gå ner i källaren (om man inte gillar dem vill man att de går ner). Jag slukade boken så fort som det var möjligt. Så har du inte läst Norra Latin men är nyfiken, ta dig en titt. Rekommenderas!

Och ja, det går väl inte att låta bli att nämna att Norra Latin är Sara Bergmark Elfgrens första bok efter Engelforstrilogin som hon skrev ihop med Mats Strandberg. Att hon klarar galant att stå på egna ben bevisas helt klart i denna mystiska spänningsroman.

 

En bok att köpa eller läsa mer om? Du hittar Norra Latin bl.a. här och här.