Harry Potter and the Prisoner of Azkaban – J.K. Rowling

J.K. Rowlings tredje bok i serien, Harry Potter and the Prisoner of Azkaban tycker jag är snäppet bättre än de två första. Men det är inte förrän bok fyra och fem som jag blir riktigt HP-frälst.

Handling
Rowling inleder boken med att Harry måste uppföra sig hemma hos fastern. Men så illa som fasterns och farbroderns gäst beter sig mot honom kan det förstås inte sluta med annat än en magisk katastrof. En fängslande och spännande inledning med någon som tycks smyga på Harry i mörkret. Kan det ha vara den farlige Sirius Black som brutit sig ut ur trollkarlarnas fängelse? En man som misstänks vara ute efter Harry Potter. Hela skolan försätts i sträng övervakning av otäcka Dementorer, fängelsevakter som suger livsmusten och livsglädjen ur alla. Och som får Harry att svimma i deras närvaro. Som om det inte räcker med att han utmärker sig ändå, ska han behöva vara den enda på hela skolan som reagerar så?

Reflektion
Harry Potter and the Prisoner of Azkaban fångar mig dels på grund av de många olika historierna som snygg flätas samman, dels på grund av att det går undan. Inga döda stunder i läsningen och mot slutet gäller det att hålla tungan rätt i mun och för att ha koll på vad som sker, vem som gjort vad och varför.

Min största invändning mot den här boken är nog Hermione. Hon är Harrys bästa vän, förutom Ron. Hermione kan inte hjälpa att Rowling gjorde henne till en besserwisser av högsta rang och att Rowling dessutom tvingar på henne att läsa tre gånger så många skolämnen som klasskamraterna, bara för att hon är pluggtokig. Men hey, kunde inte en kille fått rollen av att vara den som sätter sig själv i sista hand och arbetar ihjäl sig? Eller kanske ingen alls behövde haft den rollen? Nu är det dock så att bokens upplösning hänger just på det att Hermione pluggar mer än vad alla andra gör, men ändå. Jag hade gärna sett att Hermione fått en mer tacksam roll som tjej i böckerna.

Oavsett mina invändningar mot hur tjejer/killar framställs kan jag rekommendera Harry Potter and the Prisoner of Azkaban. Vill mest bara säga att böckerna är inte felfria, för jag misstänker att det kanske kan låta lite så i HP lovsången annars. 😉

En bok att köpa? Du hittar Harry Potter and the Prisoner of Azkaban t.ex. här och här. Numera säljs böckerna med så fina omslag. Mycket mer lockande kan jag tycka än de som utkom från början. Eller är det bara jag som tycker att det här är finare?

Harry Potter and the Chamber of Secrets – J.K. Rowling

J.K. Rowlings andra bok, Harry Potter and the Chamber of Secrets, är lika lättläst och fängslande liksom den första. Och ännu är böckerna inte heller sådär tjocka som de blir i och med nummer fyra. Så att läsa igenom en bok tar inte så lång stund. Vilket kan vara ett plus ibland.

Handling
I tvåan kretsar handlingen kring att Harry misstänks vara arvtagare till Slytherin. (Slytherin var bl.a. en av grundarna av skolan och sägs ha gömt ett monster i den…) Därmed påstås Harry också vara den som plågar skolan med att försöka döda elever från familjer där magin inte tidigare funnits. Själv blev Harry varnad för att återvända till skolan av en hus-alv eftersom någon är ute efter honom.

Reflektion
Harry Potter and the Chamber of Secrets är en bladvändare. Och om man har överseende med att den är skriven för barn och låter sig uppslukas av handlingen och inte tänker för mycket på stereotyper och klichéer funkar den mycket bra. Däremot, om en fastnar vid detta, kan det vara svårare att njuta av läsningen. Det stereotypa är ju något böckerna fått en del kritik för. Men hey, jag tänker att det också är en stor del av tjusningen med dem. Det skapar en sorts trygghet, något som många barn, och tydligen även många vuxna, har ett behov av. Man vet liksom vad en får.

Eftersom jag läser om böckerna blir läsningen lite annorlunda. Slukarläsningen är redan gjord. Nu är det en sorts iakttagande och mer eftertänksam läsning som görs och jag tycker allt denna två håller bra för detta också. Harry Potter and the Chamber of Secrets, rekommenderas!

 

En bok att köpa? Du hittar Harry Potter och the Chamber of Secrets bl.a. här och här.

 

Twenties Girl – Sophie Kinsella

Twenties Girl av Sophie Kinsella (pseudonym för Madeleine Wickham – som hon också skriver under) är en berättelse om hur en tjej råkar hamna i en väldigt märklig situation när en nyligen avliden släkting får kontakt med henne på dennes egen begravning. Det låter konstigt, det är konstigt och alldeles, alldeles perfekt.

Handling
Som sagt, Sadie 105 år ska begravas. Lara vill inte gå på begravningen men vad gör man inte för sin släkt, tänker hon pliktskyldigt och befinner sig plötsligt i en härva med ett försvunnet halsband, en släkting som inte vill kännas vid det, och en död släkting som vägrar gå vidare om inte halsbandet återfinns. Och det blir Laras uppgift, mest för att slippa bli ”hemsökt” av Sadie, att finna halsbandet. Vilket förstås slutar med att hon måste gå på en dejt med en man Sadie finner attraktiv, och det klädd i äkta 20-tals kläder à la Charleston.

Reflektion
Laras liv är inte enkelt. Hon har nyligen dumpats av pojkvännen, lämnat ett stadigt arbete och startat en firma med en vän som övergett henne så att hon måste sköta allt på egen hand och tvingas nu att leta reda på ett halsband åt en död släkting. Någon hon mest av allt hoppas att hon hallucinerat ihop på grund av stress.

Det är svårt att återge handlingen utan att spoila, men det händer så mycket mer. Kinsella bygger snyggt på Twenties Girls med olika händelser som hakar tag i varandra så att det blir en hel del trådar att reda ut mot slutet. Och slutet är, tycker jag som läser boken för andra gången, överraskande bra. Vissa delar är aningens förutsägbara, men det tycker jag hör till chick-lit-genren och är charmen med Kinsellas och den här sortens böcker.

Är du nyfiken? Då tycker jag absolut du ska läsa den. Du kommer få några timmars underhållande läsning och kanske några skratt rentav om du är lättroad, så som jag är. Rekommenderas.

Twenties Girl kom 2010 men vill du köpa den hittar du den bla här och här.

 

Harry Potter and the Philosopher’s Stone – J.K. Rowling

Första boken i Harry Potter-serien, The Philsopher’s Stone är lika bra som jag minns den. Den är lättläst, rolig och beskriver en underbar värld full av magiska detaljer som väcker fantasin och får mig att tycka att min Muggle-vardag är rätt trist.

Handling
Rowling berättar i första boken om en pojke som heter Harry Potter, som fyller elva år, och som bor hos mostern eftersom föräldrarna är döda. Han får reda på att han ska gå på en skola för barn med magiska krafter, precis som hans föräldrar gjorde. Något mostern och hennes man varit noga med att dölja för honom.

Lyckan är gjord för Harry. En helt ny värld öppnas upp och han upptäcker att den, likt människornas, också innehåller översittare och även mycket farliga personer. Som Voldemort. Den trollkarl som dödade hans föräldrar och som därmed gjorde Harry till en kändis i denna hemliga värld.

Reflektion
Harry Potter and the Philosopher’s Stone fångar mig som läsare. Den magiska världen som målas upp är lekfull och fantasifull. Det är förståeligt att barn älskar böckerna, liksom många vuxna. Jag läste dem visserligen aldrig som barn men nog var det lite som julafton varje gång en ny släpptes. Roligt med dem är också att de växer med Harry. Allteftersom han blir äldre, blir också böckerna mognare och tar upp allt svårare ämnen. Det är snyggt.

Böckerna har ju blivit film och filmerna är bra, riktigt bra faktiskt, men kan inte mäta sig med böckerna. Vill man ha en äkta Harry Potter upplevelse är det de som gäller. Så har du inte läst dem, börja med den första, The Philosophers’s Stone och sedan borde du vara fast. Rekommenderas!

En bok att köpa? Då hittar du den bl.a. här och här. Nu finns också de nya upplagorna där du kan välja omslag efter vilket elevhus du föredrar att köpa böckerna i. Väljer du Gryffindor, Hufflepuff, Ravenclaw eller Slytherin?

Rimligt lyckade ögonblick – Åsa Asptjärn

Rimligt lyckade ögonblick är tredje boken om Emanuel. Den är minst lika rolig som de två första. Det är sällan författare får mig att skratta högt och så att jag inte kan sluta, men Åsa Asptjärn lyckas.

Handling
Så här står det på adlibris:

Ny termin, ny skola och nya vänner. Emanuel har alla chanser att omdefiniera sig själv. Men vem är han? Och kanske mer relevant, vem borde han vilja vara? Med Emanuel Kent Sjögren har Åsa Asptjärn skapat en sanslöst skön antihjälte, ett svenskt svar på Sue Townsends klassiker om Adrian Mole.
Det är sommarlovets sista dag och Emanuel Kent Sjögren och kompisen Tore ligger på rygg i gräset och stämmer av läget inför gymnasiestarten. De är ense om att de behöver en strategi, för här finns alla möjligheter att vända blad och bli den man vill vara. Okänd mark ska beträdas, nya vänskaper inledas och så vidare.
Och Emanuel gör sitt absolut bästa, han iakttar, försöker hitta rätt klädmässigt, och snappar fort upp grejen med kaffe i pappmugg på lektionen. Men det går så där.
I Emanuels basgrupp i Humanist 1 finns de som verkligen vet vilka de är, som Iggs som definierar sig som kille, och Frank som axlar ledarrollen bättre än många andra men som ärligt talat mår piss – och så finns Kaisa. Kaisa som skänker Emanuel ögonblick av lycka…
Men säg den lycka som varar.
Snart står Emanuel i orkanens öga av missförstånd där en okänd jazzmusiker, en hbtq-demo, brev han aldrig skrivit och en damastduk på mormors kalas spelar orimligt stora roller.

Reflektion
Åsa Asptjärn skriver med stor humor och ett rappt språk i Emanuels perspektiv. Han har vänner som är olika på flera sätt och de skapar ett härligt gäng. Situationerna Emanuel försätter sig i är dråpliga och utan att det blir tillgjort lockar de till skratt. Allvaret finns där också, med funderingar på omklädningsrum för alla, om någon är deprimerad eller inte och hur det är att trivas – eller inte trivas – i ett nytt sammanhang. Rekommenderas!

Vill du läsa de andra böckerna heter de Konsten att ha sjukt låga förväntningar och Manifest för hopplösa. Denna, Rimligt lyckade ögonblick, kan du köpa t.ex. här och här.

Markus av Trolyrien – Joseph A. Davis

Nu i vår fick jag recensionsexemplaret Markus av Trolyrien. Det tog ett tag innan läsningen kom igång, och sedan gick det trögt. Men det var inte bokens fel. Utan jag hade lite mycket. Sedan hittade jag och Markus av Trolyrien en fin lunk. Det blev min godnatt-läsning. Det var den perfekt för, för berättelsen är som ett sagoäventyr.

Handling
Markus, femton år, kidnappas av en märklig kvinna efter en olycka då han ligger på sjukhus. Hon kallas Diomeda tar honom till en annan värld, där han är en försvunnen prins och får ett uppdrag att beskydda landet och rädda det från otäcka monster som han måste döda. För att lyckas med det måste han bland annat hämta ett svärd som endast Svärdbäraren, den som är utvald kan hantera, och Markus är inte helt säker på att han är rätt person för jobbet.

Reflektion
Markus av Trolyrien är lättläst och spännande. Målgruppen är yngre tonår. Kapitlen är korta och det passade utmärkt för en stunds läsning innan sömnen tog över. Jag upplever till viss del att berättandet snarare utgörs av tell, istället för show, och det är därför jag tänker på Markus av Trolyrien som en saga eftersom den lite grann mer berättar än gestaltar. Och det funkar bra. Jag dras med i historien, hejar på Markus och känner med honom.

Markus av Trolyrien är utgiven av ett kristet förlag, Pärlan, och berättelsen har kristna referenser. Det handlar t.ex. om två olika böcker och vilken man följer, hur man tolkar skrifterna och deras historier samt profetior. Jag tycker att Joseph A. Davis hanterar den här biten väl i sin påhittade värld där kläder växer på träd, gräset går att äta och man kan flyga på fjärilar. Jag undrar om barn ens tänker på referenserna om de inte är medvetna om dem.

Rekommenderas för yngre fantasyläsare.

Och ett stort tack till Joseph A. Davis för recensionsexemplaret.

Köpsugen? Du hittar Markus av Trolyrien bla här och här.

En väktares bekännelser – Elin Säfström

Äntligen var den läst, En väktares bekännelser. Elin Säfströms debut och ungdomsbok som blandar folktro och urban fantasy och som jag varit väldigt nyfiken på sedan den kom ut förra året. Och den höll. Yay!

Handling
Tilda är femton år och väktare. Alltså väktare för sagoväsen, troll, tomtar och annat oknytt. Hon bor i Stockholm och mormor lär upp henne till det hon blivit kallad till. För inte vem som helst går och blir väktare, det föds man till. Men mormor måste dra till Norrland för ett väktaruppdrag när otygen där blivit helt tokiga. Tilda blir kvar att ensam hålla ordning i Stockholm. Ingen lätt uppgift när barn och unga killar börjar försvinna eller en älva visar ovanligt stort intresse för henne och vättar intar skolkällaren. För att inte tala om hur jobbigt det är att spanet Hakim ser henne plocka hundbajs i parken som hon ska ha till en trolldryck. Hur förklarar man sådant liksom?

Reflektion
Med mycket humor och ett rappt språk skildrar Säfström Tildas hektiska väktarvardag som ska gå ihop med skola och familj. Väktarlivet är hemligt förstås, vilket gör att Tilda tenderar att beter sig rätt märkligt inför bästa vännen Imane, och förstås även inför en hel del andra. Det blir rätt dråpligt (utan att vara farsartat – tack och lov) och jag gillar det skarpt.

Jag kan inte låta bli att tänka på Buffy, the Vampire Slayer, som också är kallad till att slåss mot monster. Inte för att Tilda slåss så mycket, men ändå. De har sina likheter med sina hemliga dubbelliv som ingen får känna till och som sätter dem i en del för andra svårbegripliga situationer. Roligt med starka tjejkaraktärer som står ut. För det tycker jag verkligen Elin Säfström lyckas med i denna En väktares bekännelser. Rekommenderas!

 

Vill du köpa En väktares bekännelser? Då kan du göra det t.ex. här eller här. Och du, uppföljaren kommer i höst. Can´t wait!