Markus av Trolyrien – Joseph A. Davis

Nu i vår fick jag recensionsexemplaret Markus av Trolyrien. Det tog ett tag innan läsningen kom igång, och sedan gick det trögt. Men det var inte bokens fel. Utan jag hade lite mycket. Sedan hittade jag och Markus av Trolyrien en fin lunk. Det blev min godnatt-läsning. Det var den perfekt för, för berättelsen är som ett sagoäventyr.

Handling
Markus, femton år, kidnappas av en märklig kvinna efter en olycka då han ligger på sjukhus. Hon kallas Diomeda tar honom till en annan värld, där han är en försvunnen prins och får ett uppdrag att beskydda landet och rädda det från otäcka monster som han måste döda. För att lyckas med det måste han bland annat hämta ett svärd som endast Svärdbäraren, den som är utvald kan hantera, och Markus är inte helt säker på att han är rätt person för jobbet.

Reflektion
Markus av Trolyrien är lättläst och spännande. Målgruppen är yngre tonår. Kapitlen är korta och det passade utmärkt för en stunds läsning innan sömnen tog över. Jag upplever till viss del att berättandet snarare utgörs av tell, istället för show, och det är därför jag tänker på Markus av Trolyrien som en saga eftersom den lite grann mer berättar än gestaltar. Och det funkar bra. Jag dras med i historien, hejar på Markus och känner med honom.

Markus av Trolyrien är utgiven av ett kristet förlag, Pärlan, och berättelsen har kristna referenser. Det handlar t.ex. om två olika böcker och vilken man följer, hur man tolkar skrifterna och deras historier samt profetior. Jag tycker att Joseph A. Davis hanterar den här biten väl i sin påhittade värld där kläder växer på träd, gräset går att äta och man kan flyga på fjärilar. Jag undrar om barn ens tänker på referenserna om de inte är medvetna om dem.

Rekommenderas för yngre fantasyläsare.

Och ett stort tack till Joseph A. Davis för recensionsexemplaret.

Köpsugen? Du hittar Markus av Trolyrien bla här och här.

En väktares bekännelser – Elin Säfström

Äntligen var den läst, En väktares bekännelser. Elin Säfströms debut och ungdomsbok som blandar folktro och urban fantasy och som jag varit väldigt nyfiken på sedan den kom ut förra året. Och den höll. Yay!

Handling
Tilda är femton år och väktare. Alltså väktare för sagoväsen, troll, tomtar och annat oknytt. Hon bor i Stockholm och mormor lär upp henne till det hon blivit kallad till. För inte vem som helst går och blir väktare, det föds man till. Men mormor måste dra till Norrland för ett väktaruppdrag när otygen där blivit helt tokiga. Tilda blir kvar att ensam hålla ordning i Stockholm. Ingen lätt uppgift när barn och unga killar börjar försvinna eller en älva visar ovanligt stort intresse för henne och vättar intar skolkällaren. För att inte tala om hur jobbigt det är att spanet Hakim ser henne plocka hundbajs i parken som hon ska ha till en trolldryck. Hur förklarar man sådant liksom?

Reflektion
Med mycket humor och ett rappt språk skildrar Säfström Tildas hektiska väktarvardag som ska gå ihop med skola och familj. Väktarlivet är hemligt förstås, vilket gör att Tilda tenderar att beter sig rätt märkligt inför bästa vännen Imane, och förstås även inför en hel del andra. Det blir rätt dråpligt (utan att vara farsartat – tack och lov) och jag gillar det skarpt.

Jag kan inte låta bli att tänka på Buffy, the Vampire Slayer, som också är kallad till att slåss mot monster. Inte för att Tilda slåss så mycket, men ändå. De har sina likheter med sina hemliga dubbelliv som ingen får känna till och som sätter dem i en del för andra svårbegripliga situationer. Roligt med starka tjejkaraktärer som står ut. För det tycker jag verkligen Elin Säfström lyckas med i denna En väktares bekännelser. Rekommenderas!

 

Vill du köpa En väktares bekännelser? Då kan du göra det t.ex. här eller här. Och du, uppföljaren kommer i höst. Can´t wait!

 

Lite mer än en kram – Mårten Melin

Mårten Melin har jag läst förut för en kurs, då var det en bok som handlade om en kille som upptäcker att han har monstergener och börjar på en monsterskola (Förvandlad). Den här gången handlar det om en kille som upptäcker sin sexualitet. Återigen görs läsningen av Melin för en kurs och den här gången är det extra roligt att läsa honom eftersom han gått på Skurups folkhögskolas författarlinje och kommer till sista träffen med oss skrivpedagoger för ett författarsamtal.

Handling
Lite mer än en kram handlar om Manne som på sommarlovet innan sjuan blir vän med storasyrrans nya kompis Amanda. Eller ja, de blir liksom vänner i hemlighet eftersom Amanda tycker det är pinsamt att hon vill vara med en kille som är yngre än henne, men det hindrar henne inte från att lära honom kyssas eller vara nästan naken ihop.

Reflektion
Mårten Melin skriver rakt på sak med ett enkelt språk som fungerar bra för yngre tonår. Jag tänker att boken borde göra succé bland de unga som håller på att upptäcka sina kroppar. Det onaneras, stånden står tätt och pinsamma situationer att fnissa åt är många. Manne är en schysst kille som funderar på vad som är rätt och fel och vad som känns okej och inte. Utan att det blir en moralpredikan av det. Rekommenderas!

 

Lite mer än en kram finns att köpa t.ex. här och här, dock ”bara” som e-bok eller ljudbok. Den finns också som dubbel bok, med uppföljaren Mycket mer än en puss.

 

De oroliga – Linn Ullman

Med en känsla av att ha huvudet under armen började jag läsa De oroliga som jag inte visste något om alls (läste inte baksidan innan), mer än att den var var en biografi. Jaha, tänkte jag efter någon sida, Linn Ullman som i Liv Ullman och Ingmar Bergmans dotter. Uppenbarelseögonblicket fortfor med att en tanke i stil med –  jaha, vad ska jag få veta om de här tre. Är det en bok om fadern, modern eller dottern? Hur kommer det bli?

Var jag intresserad? Inte särskilt. Men jag fortsatte läsa och emellanåt uppslukades jag totalt av Linn Ullmans uppväxt och ödet att ha dessa två föräldrar som tycks ha satt sina egna behov före sitt barns.

Handling
Ja, det är ju en biografi. Dels över Linn Ullmans liv, dels över föräldrarnas, men framför allt faderns. Den store mästaren Bergman. Han beskrivs bl.a. med barnets ögon i ett vuxet perspektiv. Minnen varvas med vad vad Linn Ullman fått berättat för sig och vad hon berättar själv. Livet på Fårö om somrarna som barn, livet med mormodern i Oslo, livet med modern i USA och hur det var när fadern blev gammal och började förlora sig själv så som gamla gör. Rutiner som alltid utgjort hans vardag luckras upp, precis som han själv.

Reflektion
Jag tänker på biografin som sådan. Om att skriva om sig själv och om andra. Vad man förmedlar och skapar i berättandet. Jag har svårt för det. Tycker det blir för intimt. Vem är jag att dela deras personliga och privata historia? Jag känner inte dem.

Linn Ullman gör sex stycken ljudinspelningar med sin far. Sex inspelningar som inte blir bra, men som hon återger i dialogform på några ställen i boken. Jag tänker på bekanta som säger att de borde intervjua sina gamla släktingar för att de har så mycket att berätta. Vem hade väl något att berätta om inte Bergman? Men inspelningarna görs hans sista sommar och det blir inte som det var tänkt. Han är inte den Bergman han var. Och jag kan inte låta bli att tycka det är sorgligt att läsa dem. Den gamla gubben som knappt känner igen dottern framför sig. Dottern som inte får de svar hon önskade.

De oroliga är inte helt kronologiskt. Vissa avsnitt (boken är indelad i sex ”sjok”) hänger jag inte med i. De hoppar i tid, upprepar sådant som nämnts flera gånger. Det finns ett repetitivt genomgående inslag i De oroliga och jag tänker på hur en tanke kan dyka upp om och om igen. Perspektivet varierar mellan första och tredje person, vilket bidrar till att växla mellan distans och närhet.

Jag kan inte säga att jag tycker om, för jag har svårt att bedöma vad jag ska tycka om något så här personligt. Det är inte den sortens berättelser jag brukar läsa. Jag är ovan. Men jag finner det intressant att man skriver biografier, oavsett om de är självbiografiska eller inte. Det är en sorts fiktion ändå, för i texten, skapas något som inte är en ”äkta” sanning. Och är det ens den som ska skrivas fram? Jag tänker att Linn Ullman sätter ord på det när hon beskriver vad fadern själv skrivit om sina föräldrar:

I en av romanerna av föräldrarna skrev han: ’Jag vill inte påstå att jag alltid har varit så noga med sanningshalten i min berättelse. Jag har skarvat, lagt till, dragit ifrån och kastat om, men som ofta är fallet med den här sortens lekar har leken förmodligen blivit tydligare än verkligheten.’ (De oroliga s.371)

Inte för att jag menar att Ullman ljuger, men jag tycker citatet är talande för denna sortens autofiktiva berättelse. Även om mycket kan återberättas är det en bild, en uppfattning, en upplevelse som förmedlas genom ett stort antal val som berättaren gör. Hur det tas emot, det är en annan sak, men den som berättar har ändå möjlighet att styra över vad som kommer ut. Och det fascinerar mig. Rekommenderas.

 

Vill du läsa ett till utdrag ur De oroliga kan du läsa mitt bidrag till En smakebit på söndag.

En bok att köpa? Du kan hitta De oroliga t.ex. här och här.

 

The Last Star – Rick Yancey

The Last Star är sista boken i den dystopiska sci-fi trilogin som började med The Fifth Wave, (Den femte vågen) som jag läste för snart fyra år sedan. Väntan på denna sista bok i trilogin har varit lång men inte förgäves. Den är spännande med snabb action och ett slut som överraskade en aning.

Handling
Det är dags att rädda världen. Kvar för uppgiften har vi  tonåringarna Cassie Sullivan, Evan Walker, Ben Parish och Marika, plus lille Sam på sex år. De har slitit värre än John McClane (Die Hard) och tillsammans har de utsatts för mer än Wolverine. De är överlevare.

De möter Silencers, människor intagna av rymdvarelserna, vars uppdrag är att döda alla som rör sig fritt. De måste inta en militärbas för att rädda sig själva och hela mänskligheten. Och allt går snabbt. De har inte mer än fyra dagar på sig nu. Fyra intensiva dagar innan allt är för sent.

Reflektion
Förra boken, The Infinite Sea, tycker jag inte höll lika bra som första. Denna sista tycker jag bättre om. Att läsa böckerna med så långa uppehåll är dock inte rättvist mot vare sig mig eller dem. Jag lägger jättemycket tid på att försöka minnas vad som skedde i föregående bok för att få ihop inledningen i The Last Star (inga hjälpsamma tillbakablickar/förklaringar) och det dröjer innan jag kommer in i handlingen. Jag skulle gärna läst dem i ett streck, för att verkligen uppfyllas av det dystopiska scenariot och komma nära karaktärerna.

The Last Star är minst sagt actionspäckad. Lite tonårskärlek innehåller den men framför allt är det en kamp för överlevnad och att sätta dit the bad guys. Perspektivväxlingarna mellan karaktärerna bidrar till att ett pussel läggs som skapar en helhet av chockerande avslöjanden. Språket speglar de olika karaktärernas personlighet till viss del, och överlag upplever jag språket som kantigt, rakt och enkelt. Det passar handlingen och de karga miljöerna.

Att The Fifth Wave blev film förra året förvånar inte, men det verkar inte som att en uppföljare är på väg upp i det närmaste eftersom den inte fick ett särskilt bra mottagande. Lika bra det kanske, eftersom många böcker förlorar på att bli film. (Tänk bara på Divergent.)

Vill du ha en spännande dystopisk YA med sci-fi- inslag? Något hyfsat lättsmält trots domedagskänslan? Då är The Fifth Wave-trilogin något för dig. Rekommenderas.

 

Köpsugen? Du kan t.ex. hitta The Last Star här och här.

Teen Noir – om mörkret i modern ungdomslitteratur

Maria Nilson, lektor i litteraturvetenskap, har skrivit en fackbok som belyser det hon kallar Teen Noir, ungdomsböcker där inslag av t.ex. fantasy, monster och ondska är i fokus.

Jag blev tipsad om boken av en av deltagarna på utbildningen, just för att jag är intresserad av den här sortens litteratur och själv skriver en dystopi just nu. Teen Noir ger mig inga direkta aha-upplevelser, vilket jag kanske hoppats på. Jag hade velat ha några djupare analyser av dessa fenomen med mörka inslag i ungdomslitteratur, men jag tycker inte jag riktigt får det.

Däremot får jag mängder av boktips, mängder av reflektioner kring varför den här sortens litteratur är populär och varför den behövs. Historiska återblickar och intertextualitet om hur sagor och annan litteratur återkommer gång på gång i litteraturen och hur särskilt de här genrerna återupptar sagors karaktärer och handlingar för att skapa något (relativt) nytt.

Så läsningen är intressant. Och är du nyfiken på att läsa mer om ungdomslitteraturens mörka inslag tycker jag du kan ta en titt i den här. För mig blev det en bok jag läste i lite då och då, och den har legat här bredvid soffan i nästan två månader (himla bra när en kan låna om böcker som det inte är kö på). Teen Noir – om mörkret i modern ungdomslitteratur, rekommenderas.

 

Allt som blir kvar – Sandra Beijer

2016 kom Allt som blir kvar av Sandra Beijer, en författare jag hört en del om fast snarare för att hon är känd än för att hon skrivit så mycket, eftersom det här är hennes andra bok. Hennes blogg ska tydligen vara en av Sveriges största… Jag tycks ha missat något. Hm? Nu är jag åtminstone lite uppdaterad eftersom jag valde Allt som blir kvar till en uppgift för utbildningen. Och intrycket blev – om hennes debut är som denna andra bok – att hon nog inte riktigt min sorts författare.

Handling
Matilda har blivit dumpad. Det är varmaste juli i Stockholm och vännen Miron gör allt han kan för att juli ska bli månaden hon kommer över sin kille. Det ska bli hennes sörje-period, sedan måste hon ta sig samman. Festerna avlöser varandra, fyllorna är många, och kaoset är ständigt närvarande. Simon, en vän/bekant (jag fattar inte riktigt relationen där) ingår i trion med Matilda och Miron. Han bjussar på droger och känslokaoset blir än värre för Matilda. Hon smyger på sitt ex,  drar iväg på helt jättegalna upptåg med Miron och låter bli att svara i telefon.

Reflektion
Allt som blir kvar är en ungdomsbok för yngre vuxna. Händelserna staplas på varandra, allt beskrivs med en distans och jag tänker att det så det känns för Matilda. Hon är närvarande med ändå inte där. Språket upplever jag som rakt och emellanåt som alldeles för poetiskt för att jag ska hänga med. Bäst med ett exempel. Från sidan 47:

Han tar fram papper och penna, säger att vi ska skriva en lista på saker vi ska hitta på under de trettio dagar som börjar nu. En att-göra-lista för katastroftillfällen. Han skriver enkla saker som att beställa in en flaska vin mitt på förmiddagen och åka taxi till en okänd destination, men också svårare uppdrag som att besöka ett nytt land och göra något olagligt.

Innehållet i muggen tar slut för fort, bläcket i pennan rinner ut över pappret och jag själv ut under stolen. I ett kort ögonblick dröjer jag först kvar i luften, omfamnar tyngdlösheten när bakgrunden blir vag i konturerna. Jag flämtar till när höften träffar golvet, drar in i magen och rullar ihop invid bordet. Blodet strömmar till genom ryggen, klättrar ut i form av blanka svettpärlor. Nackhåret krusar sig av fukt. Jag ligger och andas mot träplankorna med näthinnan full av ljusprickar. Även om sommaren blöder utanför så imploderar jag av min egen temperatur, artärer som klistrar sig fast i varandra, en punkterad lunga.

Allt som blir kvar antar jag speglar Matildas förvirrade känslotillstånd. Historien fångar mig tyvärr inte. Jag läser på, skummar ibland och tänker att Matilda måste komma ur sitt kaos, men hon tycks snarare falla djupare ner i det. Vännerna är inte mycket till hjälp. Miron bidrar till att förvärra. Relationen till han är för komplex för att jag ska begripa varför Matilda gör det hon gör med honom.

Utan att avslöja slutet, men det tycker jag knyts ihop riktigt snyggt. Anledningen till att pojkvännen gjorde slut är en del av ett svek som Matilda inte kunde förvänta sig. Ändå, hennes reaktion förvånar.

Vill du läsa något annorlunda? Något om att vara ung, dum, full och uppfylld av sin egen sorg och sitt inre kaos? Då har du hittat rätt bok.

En bok att köpa kanske? Allt som blir kvar hittar du t.ex. här och här.