Slutet – Mats Strandberg

Slutet (2018) hörde jag talas om första gången förra våren. Då var jag på ett författarsamtal på Härlanda bibliotek där Mats Strandberg intervjuades av en bibliotekarie. Eftersom boken handlar om att världen ska gå under inom tre månader tyckte jag den lät jättehemskt och sorglig. Var inte säker på om jag skulle våga/orka läsa den. Vilken himla tur att jag gjorde det. För den var intressant, spännande och tänkvärd.

Genom tonåringarna Simon och Lucindas berättarperspektiv följer vi livet de sista veckorna innan en gigantisk komet ska träffa jorden och utplåna allt levande. Berättelsen utspelas när nyheten lagt sig och folk försöker stå ut och överleva i en vardag där inget är särskilt vardagligt alls. Och att ett brott behöver redas ut för att ge huvudpersonerna sinnesro innan livet ändas skapar en bladvändareffekt. Precis som de vill jag veta vad som egentligen hänt.

Slutet är en stark historia med många olika skildringar av hur människor tacklar att de tvingas leva i vissheten att de kommer dö ett specifikt datum och klocklslag. Jag hoppas aldrig mänskligheten ska behöva ställas inför ett sådant scenario. Bara tanken får det att krypa i skinnet.

Jag var rädd för att Slutet skulle vara en tårdrypande historia men tycker att Mats Strandberg hittat en fin balans mellan det tragiska ödet och folks acceptans av det. Är du nyfiken får du allt ge Slutet en chans. Rekommenderas.

 

En bok att köpa eller läsa mer om? Då hittar du den bl.a. här och här.
Slutet är utgiven av Rabén & Sjögren.

Annonser

Slangbellan till en guldglittrande barnbok

Barn- och ungdomslitterära sektionen i Sveriges Författarförbund, dvs BULT, delade för någon vecka sedan ut sitt debutantpris Slangbellan till Helena Hedlund. Hon utkom med Det fina med Kerstin föregående år.

Juryns motivering:
Med ett lekfullt språk och ur ett precist barnperspektiv gestaltar Helena Hedlund Kerstins vardagliga och samtidigt livsviktiga problem. Det är ju så lätt att nästla in sig i lögner. Det fina med Kerstin är en debut som glimmar som guld, såväl i detaljerna som i helheten.

Jag läste Det fina med Kerstin häromåret och ser fram emot fortsättningen då den är planerad att bli en serie om tre. Att jag upptäckte Det fina med Kerstin beror förresten på att Helena Hedlund var en av Debutantbloggarna föregående år. Debutantbloggen är en blogg jag läser sedan många år.

 

Augustpriset 2018: Aednan – Linnea Axelsson

Om det inte varit för bokcirkeln skulle jag inte ha valt att läsa Augustprisvinnaren 2018, Linnea Axelsson och hennes Aednan (2018). Den beskrivs av Albert Bonniers förlag på följande vis: ”Ædnan är ett mäktigt epos som på en ordknapp vers berättar om två samiska familjer”

Jag har inte så mycket att säga om handlingen, mer än att jag tyckte den gav rätt behaglig läsning trots ämnet. För det blir sorgligt när det inte går att leva sida vid sida och att samer förlorar sitt kulturarv till kommande generationer. Livet moderniseras, men traditioner behöver inte förloras för det, speciellt inte när det beror på att någon som inte är same bestämmer hur samer ska leva och verka.

Aednan handlar alltså om två samiska familjer. Jag får erkänna att de smälte samman till viss del. Handlingen är inte helt kronologisk även om den börjar från början, tidigt 1900-tal för att sluta år 2016 (om jag minns rätt). De olika familjemedlemmarna har sina ”kapitel” beskrivna med en plats och ett årtal. Tyvärr blandade jag samman vem som var vem, vad den hade gjort fyra eller tjugo år tidigare, när den fötts och av vem. På en litteraturkurs gjorde vi familjeträd för att reda ut familjerelationerna vid läsningen av en bok (minns inte vilken). Det hade underlättat rejält om jag gjort detta.

Vers läser jag ytterst sällan och undrade hur det skulle kännas. Men jag kom in en skön lunk och tyckte det var rofyllt att läsa de få orden på varje sida. Så här kunde det se ut (s. 133):

Är du nyfiken på Aednan tycker jag du ska ge den en chans. Jag inte kan påstå att jag ”tyckte om” boken, men jag anser att läsning kan handla om så mycket mer än att tycka om. I det här fallet uppskattade jag läsningen och är glad för att jag tagit del av denna Augustvinnare i skönlitteratära kategorin.

Dessutom kan jag inte låta bli att fascineras och imponeras över hur boken ser ut. Den inger respekt med sina 759 sidor, tjocka fina blad och rejäla kartonnagepärmar. Plus att jag tycker att den är snygg. Aldrig fel liksom.

En bok att köpa eller läsa mer om? Du hittar Linnea Axelssons Aednan te.x. här och här. Och på ditt bibliotek, förstås.

Silvervägen – Stina Jackson

Förra året läste jag flera bokbloggar som gillade Stina Jacksons Silvervägen (2018). Att den också är utsedd till förra årets bästa kriminalroman gjorde mig än mer nyfiken. Och jo, visst var den bra. Men helt såld. Jag vet inte. Kanske var den för otäck för att jag verkligen skulle ”gilla” den. Bra, ja, absolut. Men det är här med spänning och deckare, det är bara inte riktigt min grej.

Lelles dotter försvann för tre år sedan på busshållplatsen på väg till sommarjobbet. Han ägnar de ljusa sommarnätterna åt att leta längs Silvervägen, dvs väg 95 som korsar landet från Skelleftåe till norska gränsen, och går förbi Arvidsjaur och Arjeplog. En ung tjej, Meja, och hennes psyksjuka och självmedicinerande mamma flyttar till en karl som bor mitt ute i ingenstans. Meja träffar en kille, någon som verkligen bryr sig om henne för en gångs skull. Och medan Lelle febrilt letar och Meja gläds över sin pojkvän försvinner ännu en tjej. En tjej lika gammal som den försvunna dottern och Meja.

Norrländska vidsträckta skogar, mygg och oändliga vägar. Så minns jag trakterna kring Silvervägen och det är den bild jag tycker Stina Jackson förmedlar. Det iner från myggorna runt öronen i sommarnatten som inte blir särskilt mörk, även om mörkret trycker i stugorna, dold bakom vackert målade väggar och bakom de som flagnar. Och mitt i skogen, finns en hemlighet. Väl bevarad och väl dold. Det kryper i mig när det går upp för mig hur det ligger till. Något jag inser rätt tidigt för att vara jag när det kommer till den här genren. Miss av författaren, eller gjort med mening? Eller så har jag blivit skarp och smart.

Karaktärerna fängslar, jag vill dem väl. Så väl att jag blir förbannad när det skiter sig. Jag tänker att det aldrig kommer gå vägen. Men så gör det det. Förstås. Tur det. Annars hade jag kastat ut biblioteksboken från balkongen, ut i snömodden som låg här för någon helg sedan.

Väl skrivet, med hög bladvändarfaktor. Men helt såld? Nej. Jag tror jag tar en paus från spänningsromanerna nu. Är du nyfiken på Silvervägen tycker jag absolut att du ska ta dig en titt. Det är ju oftast roligt att läsa böcker som anses lite extra bra av någon jury av något slag. Om inte annat kan en fundera på varför just den boken blev vald. Rekommenderas.

Vill du läsa mer om Silvervägen eller köpa? Du hittar den bl.a. här och här. Utgiven av Albert Bonniers Förlag.

Expeditionen Min kärlekshistoria – Bea Uusma

Överväldigad och fylld av förundran lägger jag ned Bea Uusmas Expeditionen Min kärlekshistoria (2013) i knät, tittar ut på de förbipasserande åkrarna, och försöker ta in vad jag just läst.

Polarexpeditionens deltagares barnsliga naivitet i att genomföra sitt uppdrag utifrån de förutsättningar de hade, både bra och dåliga (kanske mest dåliga), fascinerar.

Uusmas forskning och sammanställning ger en läsning som tar andan ur mig. Jag läser med hjärtat i halsgropen. Fängslas starkt av de fakta hon lägger fram. Jag vill veta. Jag kan inte sluta läsa. På caféer och tåg uppslukas jag så att tiden flyger. Med författaren Uusma, och upptäckarna Andrée, Fraenkel och Strindberg, till sällskap är jag snart hemma. Till skillnad från upptäckarna som ju aldrig återvände hem.

Boken har fått Augustpriset. Förståeligt. Nu, när jag läst pocketboken vill jag läsa den inbundna, den med bilder. Jag har varit på muséet i Gränna tidigare. Men nu, nu är det som om jag inte får nog. Att Uusma skrev sin kärlekshistoria om denna expeditions mystiska öde, det kan jag förstå. Rekommenderas!

En helt vanlig familj – Mattias Edvardsson

Årets läsning inleddes med Mattias Edvardssons spänningsroman En helt vanlig familj (2018) som många bokbloggare hyllat. Alltså var jag nyfiken och tyckte handlingen lät spännande så jag gav den en chans. Och blev inte besviken.

En helt vanlig familj handlar om en familj som upplever något mycket ovanligt. Den nittonåriga dottern blir häktad för mord på en man. Och genom pappans, dotterns och mammans perspektiv följer vi hur historien nystas upp för att avslöja vad som egentligen skett. Det handlar om en familj med god inkomst, pappan i familjen är präst och mamman jurist. Dotten som slutat gymnasiet vill dra iväg ut i världen och jobbar i klädbutik för att få ihop pengar. En helt vanlig familj. Som är beredd att gå nästan hur långt som helst för att finna sanningen, och kanske till och med för att dölja den. Om det är vad som krävs.

Jag fångas direkt. En helt vanlig familj är lätt att läsa, bladvändarfaktorn är hög och på ett par dagar är jag klar. Mattias Edvardsson kan konsten att få det att krypa in under skinnet. Jag är ingen familjefar, ändå känner jag med Adam, pappan. Jag får lust att ruska om rättsväsendet, jag vill också klampa runt och ställa folk mot väggen för att de ska berätta vad de egentligen vet. Frustrationen väller ut över sidorna när jag följer honom. Sedan kommer dottern. Tonen blir annorlunda när vi följer hennes berättelse, hennes tankar. Precis som för mamman.

Mattias Edvardsson beskriver inte enbart nuet. Det är genom tillbakablickarna engagemanget skapas för familjen. Samma händelser återberättas av de olika familjemedlemmarna och visar hur de upplevt samma sak olika, så som det ofta är. Vi bär på våra upplevelser och de är våra sanningar. Och de leder till olika vägar och olika beslut.

Är du nyfiken på En helt vanlig familj tycker jag du ska ta en titt. Rekommenderas!

 

Köpsugen? Eller vill du läsa lite mer? Du hittar En helt vanlig familj bl.a. här och här. Boken är på 454 sidor och utgiven av Bokförlaget Forum.

 

A Room with a View – E.M. Forster

E.M. Forsters klassiker A Room with a View gavs ut första gången 1908, och speglar medelklassen från då. Boken har ju blivit film också och jag kan inte minnas att jag har sett den, även om jag tror det. Jag tänker i alla fall att filmen måste skilja sig en del dramaturgiskt för boken kändes väldigt långsam och inte särskilt fängslande.

Allt börjar med att Lucy och hennes kursin Charlotte vill byta hotellrum. En gentleman upplåter dem sitt rum, som har utsikt. Därefter uppstår någon sorts romans som hemlighålls (ja den är så pass hemlig att jag knappt hänger med på den) och så handlar det om att finna sig till ro, att vilja resa och vilka som är lämpliga att umgås med. Uppföradenkoderna är hårt hållna och umgänget diskuteras och ältas om och om igen för våra karaktärer.

Som sagt upplevde jag A Room with a View som långsam. Miljöbeskrivningar och detaljer sparas det inte på. På samma gång tyckte jag att jag hade svårt att förstå vad som faktiskt skedde ibland, det kändes så drömskt och fragmentariskt. Eller borde jag hellre kalla det poetiskt? Hur som helst tilltalades jag till sist till viss del ändå av långsamheten och eftertänksamheten i språket, och jag fick upp lästempot när jag vant mig. Nu skulle jag förstås vilja se filmen, förhoppningsvis skulle den vara något lättare att ta till sig. Men det här var helt klart en av mina segaste läsningar under föregående år. Inte så konstigt att jag glömde bort att skriva om den. Om du läst den (och minns läsningen bättre än mig), hur upplevde du den? Och om du har sett filmen, hur är den i så fall?

En bok att köpa eller läsa mer om? Du hittar A Room with a View t.ex. här och här.