Leka vuxen – Marica Källner

Att få läsa noveller som berör så som Marica Källners är en läslyx. De är påträngande, nakna och inkännande.

I Leka vuxen (2019) skildras glimtar av olika unga kvinnors vardag i de fjorton novellerna. Vi får ta del av viktiga pusselbitar i deras liv. Jag vill ropa åt några att de ska ta sig samman, att de ska säga ifrån. Åt andra ler jag igenkännande eller håller tummarna för dem. Ingen lämnar mig oberörd.

Kanske är favoriten ”I Cornelias fönster lyser en lampa”. Den handlar om en tjej som fyller arton vars mamma bjuder på middag där spriten är viktigare än födelsedagsbarnet. Men det är svårt att peka ut bara en. Samtliga har något som stannar kvar. Just därför behövde jag pausa i läsningen mellan dem. För att låta dem landa. Sjunka in.

Leka vuxen är drabbande. Vem är egentligen den vuxne? När blir vi vuxna? Hur många poäng måste samlas innan vi når till vuxendomen? Är den ens värd att sträva efter?

En tänkvärd titel till en tänkvärd samling välskrivna noveller. Rekommenderas!

Nyfiken på Leka vuxen? Du hittar den för inköp t.ex. här och här.

Marica Källner debuterade 2017 med Det som får plats, texter om skrivande och novellistik, som jag också kan rekommendera. Och som nog allt kan tilltala oss som skriver lite extra.

Stort tack till Marica Källner och Winai Books för recensionsexemplaret!

Annonser

Första omlästa boken

Emma Granholms Ett nytt liv på köpet blev första omlästa boken i sommar. En blåsig småregnig dag i soffan var allt som behövdes.

(M)ornitologen – Johanna Thydell

Jag har velat läsa Johanna Thydells (M)ornitologen (2016) ett tag nu och så fanns den på bokrean. Klart jag slog till, fastän jag inte tänkt köpa någon bok alls. (Dumt att gå och kika på böcker då.) Och som med Johanna Thydells tidigare böcker (t.ex. I taket lyser stjärnorna 2003 eller Ursäkta att man vill bli lite älskad 2010) blir jag stormförtjust.

(M)ornitologen handlar om Moa vars mamma drog när Moa var två år. Nu, när Moa går på gymnasiet tar mamman kontakt. Frågan som bränt i alla år är förstås varför mamman stack. Och för att få reda på det blir Moa en mornitolog. Hon låtsas ha ett ornitologiskt skolprojekt när hon i själva verket åker för att träffa sin mamma, därav titeln. En klurig och kul titel som boken i övrigt. Trots det lite sorgliga ämnet.

Johanna Thydell är pricksäker på att fånga tankar och känslor hos Moa. Det blir spännande, och lite skämskudde när det dråpliga tar över. Fast på ett bra sätt. Läsningen går smidigt och jag slukade (M)ornitologen alldeles för snabbt.

Önskar du dig en bok som är seriös och tung är förmodligen (M)ornitologen inte rätt sort. Men gillar du när saker som kan vara jobbiga får belysas med humor och eftertanke, med spetsfundighet och känsla, då borde den här boken funka för dig. Rekommenderas.

En bok att köpa eller läsa mer om? Du hittar (M)ornitologen t.ex. här och här. Och på biblioteket. Boken är utgiven av Alfabeta och är på 222 sidor.

Stjärnfall – Lars Wilderäng

Lars Wilderängs uppföljare till dystopin Stjärnklart var minst lika spännande som första. Stjärnfall utspelar sig 10 år efter bok ett och efter att all elektronik slagits ut. Vi följer återigen flera av karaktärerna från första boken och jag hoppas återse dem i den sista delen Stjärndamm.

Stjärnfall är spännande, men också otroligt mörkt. Platserna är bekanta. Vi rör oss på Västkusten, Göteborg, och söderut mot Kungsbacka och Ringhals. Som göteborgare ser jag det mesta med lätthet framför mig när jag läser. Och jag gillar detta bekanta, precis som med första boken. Utan att avslöja för mycket så får vi äntligen få veta vad som ligger bakom all elektroniks utslagning.

När en av kvinnorna vi följt från första boken blir kidnappad och inspärrad med ett gäng människor i en mycket ovanlig anläggning börjar frågetecknen rätas ut. Någon tycks vilja ta över vår planet. Inte nog med att våra få överlevare tvingas slås mot utomjordiska varelser, de egna vänds också emot dem. I form av vampyr- och zombielika varelser. Otäckt värre. Boken förvandlas till splatterunderhållning. Kampen om tiden, kampen om livet och kampen om planeten verkar rätt hopplös.

Stjärnfall ger rätt tuff läsning för en äckelmagad läsare som jag. Hade det varit en film hade jag inte sett klart, men nu kan jag åtminstone lägga bort boken när det blir för ruskigt. När jag läst första boken beklagade jag mig över diverse kroppsvätskor och lik, här är det blodbad som tar emot.

Men som sagt, jag gillar det ändå. Det är olikt något annat jag läst (av förklarliga skäl undviker jag splatterböcker) och jag fascineras starkt av Lars Wilderängs story. Efter första boken blev jag nästan en prepper. 😀

Nyfiken? Då tycker jag absolut att du ska ta dig en titt på serien. Du hittar Stjärnfall (2015) t.ex. här och här om du vill köpa eller läsa mer. Stjärnfall är utgiven av Massolit förlag.

Slutet – Mats Strandberg

Slutet (2018) hörde jag talas om första gången förra våren. Då var jag på ett författarsamtal på Härlanda bibliotek där Mats Strandberg intervjuades av en bibliotekarie. Eftersom boken handlar om att världen ska gå under om tre månader tyckte jag den lät jättehemskt och sorglig. Var inte säker på om jag skulle våga/orka läsa den. Vilken himla tur att jag gjorde det. För den var intressant, spännande och tänkvärd.

Genom tonåringarna Simon och Lucindas berättarperspektiv följer vi livet de sista veckorna innan en gigantisk komet ska träffa jorden och utplåna allt levande. Berättelsen utspelas när nyheten lagt sig och folk försöker stå ut och överleva i en vardag där inget är särskilt vardagligt alls. Och att ett brott behöver redas ut för att ge huvudpersonerna sinnesro innan livet ändas skapar en bladvändareffekt. Precis som de vill jag veta vad som egentligen hänt.

Slutet är en stark historia med många olika skildringar av hur människor tacklar att de tvingas leva i vissheten att de kommer dö ett specifikt datum och klocklslag. Jag hoppas aldrig mänskligheten ska behöva ställas inför ett sådant scenario. Bara tanken får det att krypa i skinnet.

Jag var rädd för att Slutet skulle vara en tårdrypande historia men tycker att Mats Strandberg hittat en fin balans mellan det tragiska ödet och folks acceptans av det. Är du nyfiken får du allt ge Slutet en chans. Rekommenderas.

En bok att köpa eller läsa mer om? Då hittar du den bl.a. här och här.
Slutet är utgiven av Rabén & Sjögren.

Slangbellan till en guldglittrande barnbok

Barn- och ungdomslitterära sektionen i Sveriges Författarförbund, dvs BULT, delade för någon vecka sedan ut sitt debutantpris Slangbellan till Helena Hedlund. Hon utkom med Det fina med Kerstin föregående år.

Juryns motivering:
Med ett lekfullt språk och ur ett precist barnperspektiv gestaltar Helena Hedlund Kerstins vardagliga och samtidigt livsviktiga problem. Det är ju så lätt att nästla in sig i lögner. Det fina med Kerstin är en debut som glimmar som guld, såväl i detaljerna som i helheten.

Jag läste Det fina med Kerstin häromåret och ser fram emot fortsättningen då den är planerad att bli en serie om tre. Att jag upptäckte Det fina med Kerstin beror förresten på att Helena Hedlund var en av Debutantbloggarna föregående år. Debutantbloggen är en blogg jag läser sedan många år.

 

Augustpriset 2018: Aednan – Linnea Axelsson

Om det inte varit för bokcirkeln skulle jag inte ha valt att läsa Augustprisvinnaren 2018, Linnea Axelsson och hennes Aednan (2018). Den beskrivs av Albert Bonniers förlag på följande vis: ”Ædnan är ett mäktigt epos som på en ordknapp vers berättar om två samiska familjer”

Jag har inte så mycket att säga om handlingen, mer än att jag tyckte den gav rätt behaglig läsning trots ämnet. För det blir sorgligt när det inte går att leva sida vid sida och att samer förlorar sitt kulturarv till kommande generationer. Livet moderniseras, men traditioner behöver inte förloras för det, speciellt inte när det beror på att någon som inte är same bestämmer hur samer ska leva och verka.

Aednan handlar alltså om två samiska familjer. Jag får erkänna att de smälte samman till viss del. Handlingen är inte helt kronologisk även om den börjar från början, tidigt 1900-tal för att sluta år 2016 (om jag minns rätt). De olika familjemedlemmarna har sina ”kapitel” beskrivna med en plats och ett årtal. Tyvärr blandade jag samman vem som var vem, vad den hade gjort fyra eller tjugo år tidigare, när den fötts och av vem. På en litteraturkurs gjorde vi familjeträd för att reda ut familjerelationerna vid läsningen av en bok (minns inte vilken). Det hade underlättat rejält om jag gjort detta.

Vers läser jag ytterst sällan och undrade hur det skulle kännas. Men jag kom in en skön lunk och tyckte det var rofyllt att läsa de få orden på varje sida. Så här kunde det se ut (s. 133):

Är du nyfiken på Aednan tycker jag du ska ge den en chans. Jag inte kan påstå att jag ”tyckte om” boken, men jag anser att läsning kan handla om så mycket mer än att tycka om. I det här fallet uppskattade jag läsningen och är glad för att jag tagit del av denna Augustvinnare i skönlitteratära kategorin.

Dessutom kan jag inte låta bli att fascineras och imponeras över hur boken ser ut. Den inger respekt med sina 759 sidor, tjocka fina blad och rejäla kartonnagepärmar. Plus att jag tycker att den är snygg. Aldrig fel liksom.

En bok att köpa eller läsa mer om? Du hittar Linnea Axelssons Aednan te.x. här och här. Och på ditt bibliotek, förstås.