Om att leva, Om att skriva

Framtidstankar om skrivande

På tal om det jag skrev i förra inlägget, om att gilla det en gör, så spinner jag vidare på det nu. Igår, den 15 oktober, var nämligen sista anmälningsdag för kurser på högskolor och universitet. Som vanligt gjorde jag några ansökningar. Distanskurser. Litteratur inriktad på ungdomsböcker. Och en kurs i skrivande.

Att faktiskt klara av studier igen är … underbart. Att ha en hjärna som förmår hantera stunder vid datorn och som kan koppla vad jag läser, vad jag gör och skriver, det är också underbart. Och inget jag någonsin igen kommer ta för givet. Jag hoppas åtminstone att jag aldrig glömmer hur otäckt det var att oförmå sådant som bara brukar fungera.

Med arbete på deltid finns utrymme för studier. Att det även finns ork tar jag inte för givet. Men som utvecklingen ser ut nu kommer det förmodligen finnas det. Och med både ork och tid vill jag fördjupa mig i skrivandet och litteraturen. En kurs på halvfart eller trekvartsfart är hanterbar.

Kanske undrar du om manusskrivandet blir lidande? Jag tror inte det. Jag har inte bråttom. Genom att läsa antingen en skrivarkurs, där fokus är ett eget projekt, eller genom att studera litteratur kan jag även utveckla mitt eget skrivande. Det jag också lär mig är att se andras skrivande, såsom att se hantverket liksom dess möjligheter till utveckling, och att ge välgrundad feedback på andras texter. För som jag skrivit i texten Om mig här på bloggen vill jag en dag arbeta med andras texter. Och jag känner mig allt säkrare på att kunna förverkliga det hyfsat snart.

Om inte utmattningen satt mitt liv på paus skulle jag varit denna verklighet lite närmre. På samma gång tycker jag utmattningen gett mig möjlighet att fördjupa mig i mitt eget och andras skrivande på ett sätt som gjort mig än mer rustad att tackla den uppgift jag vill ta mig an framöver – att stötta andra i att utveckla sina texter och sitt skrivande.

Vad är det man säger? Inget ont som inte för något gott med sig.

Annonser
Om att leva, Om att skriva

Gilla det en gör

Som utlovat kommer ännu ett inlägg om bokmässan. (Vet inte riktigt om bokmässan som källa att hämta inlägg ur är uttömd än.)

Jenny Jägerfeld, författare och psykolog, sa en så himla klok sak på ett seminarium att jag inte kan låta bli att skriva ett helt inlägg om det.

Eftersom Jägerfeld är aktuell med två nya böcker Comedy Queen och Blixtra, spraka, blända plus att hon anlitats som moderator, fanns hon med på flera programpunkter jag gick på. Hon sa många kloka saker, men det om att gilla det en gör fastnade lite extra.

När Jägerfeld och John Ajvide Lindqvist hade ett samtal om författarvåndor och wow-stunder lyfte hon detta med att tycka om det en gör, även om det emellanåt uppstår stunder av motstånd och våndor. Hon nämnde att hon gillar när saker i livet är mätbara, såsom känslan för det en sysslar med. Att jobba på posten var t.ex. 23 % okej, att jobba i kassan på biografen 37 % procent bra osv. Men att vara författare tyckte Jägerfeld kunde räknas upp till hundra procent.

Då började jag fundera på vad jag tyckt om olika jobb jag haft. Bottennappet måste ha varit marknadsundersökare via telefon. Det låg nog på max 15 %. Därefter har min känsla för jobben tack och lov blivit bättre. Lite knasigt dock att jobb som hotell- och kontorsstäderska legat på ungefär samma nivå som några av de jobb jag haft som utbildad socionom, med uppemot en 70-80 % känsla. Och mycket högre än så ligger jag faktiskt inte ens idag. Som tur är finns faktorer som fina kollegor som bidrar till att höja till en generell känsla av trivsel. Men annars är det ju själva arbetet som räknas.

Många av oss ligger väl knappast på topp varje stund, varje dag (eller?) men tänk KÄNSLAN av att tycka OM sitt arbete. Att kunna säga som Jenny Jägerfeld att den mätbara känslan är hundraprocentig … Wow, liksom! Då har en verkligen hamnat rätt.

Jenny Jägerfeld, John Ajvide Lindqvist och Jenny Aschenbrenner

När jag skriver befinner jag mig på en hundraprocentig känsla. När jag redigerar är jag nästan där. Och när jag funderar på mina manus är känslan uppe på topp. Jag gillar att läsa mina texter. Även om jag ser att allt inte är jättebra finns det en njutning i att JAG har skrivit det jag läser. Jag gillar att fundera på hur jag kan göra texten bättre även om det ibland är tungt. Men jag gillar det med, att allt inte flyter på. Och jag tillåter mig att ha ett motstånd, jag tillåter mig att låta bli att skriva i perioder, och känner att det är okej att det är så. Det skrivande liv jag befinner mig i nu, ger en mätbar känsla av att jag gillar det till nästan hela 100 %.

Så hur känner du för det du gör, eller det du gjort i arbetslivet? Hur står det sig mot känslan för ditt skrivande liv och din skrivarvardag? Är din känsla mätbar? Är du uppe i hundra?

Om att läsa, Om att leva

I bokmässans fantastikfulla del

Det var inga långa stunder som spenderades bland bokmässans montrar. På morgonen vid nio, tio var det mycket lugnt och jag hade hoppats stöta på någon jag kände då, men troligen befann sig de flesta mässpersoner fortfarande på sina hotell – kanske vid någon härlig frukostbuffé – medan en annan passade på att njuta av de rätt folktomma ytorna innan seminarierna drog igång. Sedan gömde jag mig ju som sagt inne i seminariesalarna och hade inte riktigt ögonen på skaft för att spana bekantingar. Rätt skönt det med faktiskt, att luta sig tillbaka och tänka att om jag träffar någon jag känner så gör jag det. Och det gjorde jag.

Inte så tomt mässgolv på eftermiddagen

Men en person som jag aktivit letade reda på, som sålde sina böcker i Fantastikgränden, var Anna Jakobsson Lund aktuell med sin sprillans nya Czentes Omega, en sci-fi historia för unga och första delen av fem. Jag borde förstås ha tagit en bild, men jag tänkte inte på det då. Ni får nöja er med en bild på hennes bok. Boken hade jag läst ut bara någon dag innan och det var riktigt roligt att få prata om den.

Czentes Omega är Anna Jakobsson Lunds femte bok, samtliga utgivna av henne själv på egetstartat förlag. Vi pratade om hur snabbt hon skriver (första boken Tredje principen kom 2015) och att få ihop skrivande och arbetsliv. Denna überförfattare brödjobbar ju nämligen också, visserligen deltid, men ändå. Eftersom jag läst samtliga böcker tycker jag det är extra roligt att se utvecklingen, för jag tycker Annas skrivande utvecklats och denna sista överträffade förväntningarna. Annas förhoppning är att komma med nästa bok i serien redan till nästa bokmässa, och det skulle inte förvåna mig om hon lyckas genomföra det. Det jag kanske borde sagt när vi pratade är att jag hellre ser en välskriven bok, än något som kommit till lite för snabbt, men det säger väl sig självt.

Hur som helst. Jätteroligt att få en pratstund om skrivande och egetföretagande som författare, vad stipendier kan betyda för en utgivning och om hennes bok Czentes Omega – som förresten redan på fredagskvällen nästan var helt slutsåld. Om du är nyfiken på vad jag tyckte om den så kommer snart ett inlägg. Och om du läst den, vad tyckte du?

 

Om att läsa, Om att leva

Seminariespäckad bokmässa

En seminariesammanfattning
Två dagar med bara seminarier. Inte de som är på mässgolvet, i montrar eller på öppna scener, utan de som hålls i salar och kräver seminariekort för att en ska få komma in. Eftersom min hjärna fortfarande är påverkad av vårens utmattning var detta enda sättet att klara av bokmässan i år. Så genom att jag höll mig till de ljud- och ljusdämpade och (väldigt) kalla seminariesalarna blev det en jättefin mässupplevelse.

Handbok för superhjältar – Agnes och Elias Våhlund

Planerat och oplanerat
De flesta seminarierna hade jag bestämt mig för innan, men det fanns också utrymme för att kolla på plats vad som lockade och passade i schemat. Två oplanerade seminarier var ett med Handbok för superhjältars skapare och ett som hette Ensam är inte stark på temat vad vi gör om samhället kraschar. Av de planerade råkade Jenny Jägerfeld bli en röd tråd. Dels för att hon talade utifrån sina böcker, dels för att hon var moderator. Flera seminarier som jag hoppades skulle vara intressanta föll sedan rätt platt, men även tvärt om, några som jag inte trott så mycket om visade sig vara riktiga pärlor.

Psykisk ohälsa bland unga – Sofia Nordin, Lisa Bjärbo, Ulrika Lidbo och Jenny Jägerfeld

Litteratur med ungdomsfokus
Psykisk ohälsa bland unga, könsroller, könsidentitet och att förlora en anhörig pga självmord var några teman som intresserade mig. Frågan om hur svåra livssituationer för unga i litteraturen får vara – när blir det för eländigt? – ställdes. Det kan aldrig bli för eländigt egentligen, var svaret, så länge hopp förmedlas, en sorts ljusning. Till skillnad från vuxenlitteraturen som inte behöver sluta ”lyckligt”, eller som åtminstone kan ha öppna slut. Men det var ju inget nytt, ändå intressant att följa diskussionerna.

När en anhörig inte orkar leva

Litteratur som skrämmer
Med ett gäng författare som skriver skräck för yngre (och för äldre) blev det en stunds diskussion kring vad barn klarar av i skräckväg och vad som kan bli för otäckt. Att bli skrämd är inte farligt i sig, men det är förstås bra om det finns någon för barnet att prata med om det är för skrämmande.

Skräck för yngre – Mats Strandberg, Mårten Melin, Magnus Nordin och Johanna Koljonen

Författarens skrivliv
Att skrivandet inte alltid är på topp för de flesta författare kan vi nog alla förstå. Jenny Jägerfeld och John Ajvide Lindqvist pratade om sitt skrivandes våndor och wow-tillfällen, liksom Agnes Lidbeck och Aris Fioretos som belyste sina skrivande liv och hur en skrivarvardag kunde se ut för dem.

Jenny Jägerfeld, John Ajvide Lindqvist och Jenny Aschenbrenner

Som aspirerande författare var det rätt skönt att lyssna en stund till erfarna författare som belyste hur de kan uppleva sitt skrivande. De talade om känslor av djupa dalar och höga toppar med tankar om att en är värdelös eller helt fantastiskt. John Alvide Lindqvist uttryckte att han inte känner igen sig i den författarbilden utan att han ligger lite mer däremellan. Jag känner igen mig i det han sa och hoppas jag kan få fortsätta känna så, för det verkar så otroligt jobbigt att jättestarkt tvivla på sig själv, eller att för den delen få hybris. Men vem vet, en dag sitter jag kanske där med ett gäng publicerade böcker och känslornas ytterligheter slår till.

Aris Fioretos, Agnes Lidbeck och Åsa Beckman

Inte så bra
Det går ju inte att gå på bokmässeseminarier och inte uppleva bottennapp. Så blev det även i år. Ett spännande tema var Döm boken efter omslaget, men tyvärr blev det mer av ett ”se hur bra just jag är som formgivare”- snack än att man generellt talade om böckers omslag, trender, genrer, vad som kan betraktas som bra och så vidare. Men det var intressant nog ändå, just för ett det blev såpass elitistiskt och konstnärligt, så jag satt i alla fall kvar.

Däremot lämnade jag, efter 20 min, (liksom typ 15 andra personer) ett 45-minuters seminarium som skulle handla om bildens väg till boken, i det här fallet barnboken. Men jösses! Moderatorn höll inte alls i samtalet och hen som gjort någon bilderbok klarade inte heller av att hålla i tråden. Och varför i all världen fanns författarens hund med i bildpresentationen?!

Ett annat inte så bra ”ute-seminarium” var på Skrivas scen. Fast, det var kanske bra, men efter halva tiden, dvs tio minuter, hade de ännu inte kommit till sak och med tanke på hur surrigt det är på de öppna scenerna där föreläsare hörs från närliggande scener, så gick jag. Det var inte värt besväret att sitta där och försöka lyssna. Och vad missade jag? Jo, redaktörens tips. Om de nu någonsin blev sagda.

Lite kort alltså om vad jag upplevt. Överlag många bra seminarier och kunniga författare väl insatta i eget skrivande och de ämnen de lyfter. Vissa saker vill jag återkomma till så det kommer bli några blänkare till från mässan här framöver. Bara att hålla till godo – eller låta bli att läsa om du blir trött på det. 😉

 

Förresten, september är över och jag har fått en ny följare att hälsa välkommen. Tack för att du läser och vill följa min blogg!

 

Om att leva

Seminariefokus på Bokmässan

Tredje gången på fyra veckor kör jag förkylning. Hela paketet med ont i halsen, feber, lite snuva och ont i bihålorna. Mittvarianten däckade mig rejält. Gång ett däremot gick över rätt fort och nu är jag mitt i tillfälle tre och det går an, om en säger så.

Jag tröstar mig med att katterna tycker om att jag varit hemma lite mer.

Mitt i allt har jag storslagna planer på att ge mig i kast med Bokmässan och Bokmässans seminarier. Med studentrabatt blir det bra mycket billigare. Dessutom, att fokusera på just seminarierna gör hela upplevelsen mer hanterlig. Visst kommer det bli en eller ett par turer på mässgolvet bland montrarna men i år får det bli mindre av den varan än annars. (Det är helt enkelt alldeles galet för mycket folk där för min smak.)

Så känner jag mig pigg och kry, blir det två dagar på mässan i år. Jag som annars brukar gå på söndagarna. Då ingår seminarierna nämligen i biljetten. Men i år var det inte så mycket intressant i programmet på söndagen. Det jag tänkt gå på handlar mest om barn- och ungdomslitteratur och sådant kopplat till det. Och i år fanns det mer om detta de övriga dagarna.

Jag hoppas träffa på bekanta, bloggare och författare. Säga hej och småprata lite. För det är ju mest så det brukar bli. En springer alltid på folk en känner eller som en vill hälsa på. Kanske vi ses?! Om inte annat önskar jag dig som ska dit en trevlig Bokmässa!


Och du som ännu inte varit på Bokmässan och funderar på allt ståhej, om det är värt ett besök. Tja, vad kan jag säga? Kanske ungefär så som Askungen uttrycker det: Nåja, vad är väl en bal på slottet? Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig, trist och alldeles, alldeles underbar … 😉

Om att leva

Hur illa det faktiskt var

Jag börjar få distans till våren. Denna tid när jag oförmådde alldeles för mycket. Att oförmå sådant som att titta på tv och arbeta med datorn, sådant som en i vanliga fall inte ens reflekterar över att en gör, var otäckt.

Det här blir ett inlägg för min skull. Men kanske också för din. För att förstå hur lätt det kan bli knasigt med ork och vad en mäktar med. Och hur svårt det kan vara att förstå själv när en är mitt i och när ingen annan (dvs läkare/arbetsgivare) gör någon större insats för en utan en måste rådda allt själv. Det här är också en påminnelse och varning. För att jag inte ska hamna där igen. Och för att du inte ska det.

När jag gick till vårdcentralen första gången för att be om att få vara hemma ett par veckor och sedan börja jobba lite grann hade jag en lista över symtom. På den hade jag listat över 20 symtom som tydde på utmattning. Vissa symtom hade jag haft i flera månader, andra i flera veckor.

Första läkaren jag träffade vägrade ta emot mig. Hon sa att jag var företagshälsovårdens ärende men gav mig ett intyg till arbetsgivaren och skickade ut mig inom loppet av fem minuters besökstid. Min chef, som jag ringde direkt, sa att läkaren gjort fel och jag lyckades tjata till mig en ny tid på VC ett antal dagar senare. (Telefon- och läkarkontakten är en eländig story i sig som bidragit till att dra ut på tillfrisknandet.)

Nästa läkare stirrade på mig. Ställde inga frågor utan gav mig två blanketter att fylla i för att screena om jag hade ångest eller depression. Det hade jag kunnat svara på utan kryssrutor. Och svaret hade blivit nej. Hon screenade mig aldrig för utmattning. Läkarintyget gav mig ångest eftersom hon inte ens antecknat hälften av det jag lyckats beskriva i mitt lätt förvirrade tillstånd. Jag fick två veckor. De blev tre pga att jag åkte på influensa. Sedan masade jag mig till arbetet på halvtid.

image
Svårt att finna riktning ibland (foto C. Andréasson: utställningen Shaun Tan på Dunkers kulturhus)

Nu i efterhand inser jag att jag borde haft ett nytt möte med läkare efter två veckor, för att stämma av om jag verkligen skulle klara att börja arbeta. För det gjorde jag egentligen inte. Men jag lyckades på något vis ta mig igenom första arbetsveckan genom att avsluta fyratimmars-dagarna efter tre timmar. Sedan gick jag hem. Yr, med huvudvärk, surrande huvud, flimmer för ögonen och lade mig och sov i flera timmar.

Veckan därpå var något bättre. Men vi snackar promillebättring.

Att i flera veckor dagligen ha yrsel, huvudvärk, flimmer för ögonen och uppleva en känsla av att lämna sin kropp vid påfrestning, det blir normalt. Så när en bara har dessa symtom delar av en dag, då inbillar en sig att en är bra. Eller för den delen, när dessa symtom kommer endast lite utspritt under kanske fyra av veckans dagar, ja då är en ju frisk.

Vad mer då? Jo, tokglömska och ingen koll överhuvudtaget. Svårt att minnas namn och ord på självklara personer och saker. Jag skrev tokigt och utelämnade ord eller bytte dem mot ett annat.

En lång period klarade jag inte av dator eller tv. Dator och mobil får jag fortfarande vara försiktig med men tv-tittande fungerar bättre.

Då innebar tv:n för många intryck. Ljud- och synintryck jag inte mäktade med. Under två veckor tittade jag inte på tv. Jag lyssnade på spa-musik, ritade avslappningsteckningar och läste böcker. Tack och lov för att jag klarade av det. Under ett par dagar, när det var som värst, fixade jag inte ens det. Då sov jag, tittade på väggen, åt och sov igen.

Sedan har vi detta med krav och tålamod. Två saker som inte fungerade alls och som fortfarande är svårt. Irritationen lurar ofta och istället för att det blir som en stubintråd som antänds går jag direkt till dynamitgubben och exploderar. Inte så kul för andra halvan när jag tokfreakar ut för minsta lilla som det inte finns anledning att freaka ut för.

Vad är vi uppe i nu? 10 symtom? Spelar det egentligen någon roll. Jag kommer inte räkna upp alla, men vill poängtera att även kroppen drabbats hårt på flera olika sätt. Till exempel, att eftersom jag under ett års tid tappat så otroligt mycket hår på har jag låtit bli att gå till frisören så som jag brukar. När de får nävarna fulla av hårtestar vid schamponering och kommenterar att ja, nog tappar du mer hår än vad som är vanligt, förlorar en lusten för allt vad klippning heter. Att promenera har varit en ansträngning och kan fortfarande leda till yrsel. Allt beroende på dagsform.

Jag vet att jag tog upp detta med att jag var trött här i bloggen redan i höstas. Sömnproblem går hand i hand med utmattning och leder som jag nämnt tidigare till att en måste välja bort saker. En orkar inte. Vänner, släkt, biobesök, träning, städ, skriva och blogga. Allt sådant går bort. Jag är fortfarande sparsam med det sociala men när jag träffar en vän för fika nu, jämfört med i t.ex. mars/april, behöver jag inte gå hem och sova en timma. Visst blir jag trött, och jag kan behöva vila, men jag däckar inte. Och det är stor skillnad. En skillnad jag är oändligt tacksam för.

Så ja, jag är bättre, fast inte bra. Men jag är glad över att jag sällan känner av alla dessa symtom (samtidigt) idag. Känsligheten för stress är stor och jag försöker undvika situationer jag vet triggar, alternativt ser till att ha tid för återhämtning om jag vet att jag kommer utsättas för dem (en kan ju inte undvika allt ”svårt” här i livet).

Jag har ändrat förutsättningarna för min arbetssituation. Något jag på egen hand kämpade med under våren och som en chef i en verksamhet jag varit lite grann i såg till att fixa innan jag gick på semester. Jag har inte kontakt med FK eftersom jag inte arbetar i samma omfattning, alltså finns ingen anledning att ha en sjukskrivning på deltid. Det i sig är en lättnad, att slippa FK eftersom kraven höjs rejält när en varit sjuk i ett halvår. Jag äger mitt problem själv nu, så att säga.

Och jag hoppas innerligt att jag kan vända detta problem till en tillgång. Jag arbetar femtio procent, har en ny timanställning där jag jobbar när det passar mig, och inte som förut då jag hade en fast arbetsdag varje vecka. Plus att nya timjobbet är MYCKET lugnare än förra. Mina ändringar ger mer fritid (om än en mindre inkomst) och jag hoppas på återhämtning och ork att skriva igen. Med tillförsikt betraktar jag framtiden. Och jag tycker den verkar lovande.

 

Vill du hålla koll på dina stressnivåer? Jag har använt KEDS-testet. (Jag låg på 48/54 när det var som värst. Det är att föredra att en ligger under 19. Och nej, jag har inte skrivit inlägget i ett svep, det är det för långt att jag skulle klara.)

Om att leva, Om att skriva

Dags att skriva igen

Eller snarare redigera, även om det säkerligen kommer bli en del skrivande. Under sommaren har skrivandet fått stå tillbaka för sol, bad och utflykter till nästan enbart stranden. Vid två tillfällen fick jag sådär toklust att skriva och avverkade någon dryg timma ett par mornar till att skriva lite. Dystopimanuset fick sig en nyskriven scen – som jag förstås kommer behöver arbeta med framöver – och jag är så glad och tacksam för att när jag väl sätter mig och skriver så går det av bara farten. 5 sidor, dvs 1690 ord på 1 timma och 2 minuter.

För mig som inte orkat skriva (en underdrift typ, men jag tror ni är med på vad jag menar här i utmattningens kölvatten) är det så himla skönt att känna att det faktiskt går att få ur sig orden när jag väl sätter mig ner. När huvudet är med och fingrarna inte snubblar fram och hoppar över ord eller skriver ord som hjärnan inte registrerat alls osv.

Men nu är det dags. Jag ska gå en distanskurs i att skriva där fokus är på det egna projektet under hela terminen. Kursen är på halvfart och jag går den för att ge mig själv en morot att faktiskt ägna manuset tid igen. För jag är fortfarande trött och känslig för ansträngningar men vill inte låta månaderna gå utan vidare kontakt med mitt manus.

För ett år sedan i slutet av september skickade jag in första delen av dystopimanuset (planerat för två delar) till ett antal förlag och ja, om ni läste här i våras vet ni att jag länge väntade på besked från ett förlag där man till sist beslutade att inte ge ut alls. Så det är ett år sedan som jag arbetade på mitt manus. Det är faktiskt ett år sedan jag skrev och redigerade över huvudtaget. För redan i höstas var den annalkande utmattningen där och påverkade vad jag förmådde prestera.

Men nu så.

Fast vet ni vad. Även om det är dags att börja skriva igen har jag tagit en sista helg och gjort ingenting. Eller ja, nästan ingenting. Ingenting av skrivande mer än det här inlägget då. Jag har läst också. Och färglagt en teckning från min mindfulness-rit-bok. Och så har jag varit på en konsert med en symfoniorkester som framförde film-, tv-serie- och dataspelsmusik. Och bakat. Usch, nu lät det som jag gjort en massa saker, men det har jag verkligen inte. Trots att jag köpt en tröja också. 😉

Men bortsett från konsert och tröjinköp har jag hållit mig nästan helt i soffan, ja faktiskt mycket mer än vad katterna gjort. Och gissa, det har varit precis vad jag behövt.

Två saker som sysselsatt mig i helgen. Perfekta att ägna sig åt i just soffan.

(En vänlig bloggare informerade mig om att kommentarsfunktionen saknades för det här inlägget och jag upptäckte att jag blivit rejält spammad så jag gissar att WP helt enkelt spärrat kommentarerna. Eftersom jag aldrig varit med om detta tidigare och inte kan lista ut hur jag ska få tillbaka den testar jag att kopiera inlägget och lägga upp det på nytt för att se om kommentarsfältet dyker upp. Förlorar dock alla finisar som tryckt på gilla-knappen nu när jag tar bort förra inlägget. Ser ju lite knasigt ut med två likadana efter varann. … Och så kollade jag! Det ut som det ska. Bara att gilla och kommentera! 🙂 )