Om att leva, Om att skriva

En snigel på ögat kanske

Vi verkar vara ett slitet gäng, vi som skriver. Tuffa förhållanden på alla möjliga håll som påverkar ork och hälsa. Jag rensar bort bloggar som inte någon skrivit i på flera månader och undrar hur alla mår. Jag mår visserligen bättre men bloggar mindre ofta för att energin saknas. Och när energi saknas blir en lättretlig. Och jag blev hyfsat irriterad över ett par kommentarer jag fick IRL förra veckan och tänkte att inte gör det saken bättre, vad andra säger, när många kämpar med att få ihop sitt skrivande och sitt liv.

Alla som skriver vet att det tar tid att få ihop ett bokmanus. Speciellt det där första. Som ofta blir refuserat. Och då skriver många om. Många skriver nytt. Då tar det tid igen. En självklarhet som vi som skrivit ett tag känner till.

En del vill dessutom ha skrivlust och skriver nästan bara då. Och jo, det kan underlätta men själv styrs jag inte så mycket av det.

När det kommer till skrivandet finns en vits med att det tar tid och att låta det ta tid. Alla med erfarenhet säger att texten blir bättre om man jobbar igenom den efter att den fått ligga till sig ett tag. Jag kan bara hålla med. För att inte tala om nyttan med duktiga testläsare och lektörer. Har manuset även gått till förlag kanske det dröjer uppemot sex månader innan besked ges om manuset är intressant och bör jobbas om, går vidare eller refuseras.

Tålamodsprövande minst sagt. Jag hade gärna sett att jag debuterat för ett par år sedan. Envishet är en bra egenskap för att stå ut. Liksom förmågan att bita ihop när en är trött och inte säga något skarpt till de som är okunniga om skrivprocessen. Som i förra veckan när jag fick höra ett par ”dumheter” i stil med Du som hållit på och skrivit så länge, ska det inte bli något av det snart? Självklart kan folk få undra, men ibland är det bara jobbigt med sådana kommenterer, dessutom i ett tonfall som kändes lite … trist.

Vänta bara. En dag så. Då kan vi alla som kämpat med den där debuten ha vår release och nåde den som sagt något dumt … om den inte köper en bok då … En snigel* på ögat borde den få. Eller något sådant. 😉

Redigering ett manus anno 2017.

*Ni minns väl snigel-på-ögat-filmen som handlade om en annan dumhet. Tycker det passar bra här. Snigel för att det tar tid. På ögat för att de inte ser/sett vidden av ansträngningen det tagit att få till den där första boken. Och nej, alla måste inte fatta det, men lite ödmjuket inför hantverket, liksom respekt för författaren, kan vara på sin plats.

Annonser
Om att leva

En kurs i höst

Funderar du på att gå en kurs i höst? Något på högskola eller universitet kanske? Eller folkhögskola? Oavsett finns det jättemycket att välja på. Fast inte alltid i närheten. Distanskurser med och utan träffar kan vara något då.

Men vad vill du ha ut av kursen? Lära dig något nytt? Fördjupa dig i något du redan kan eller har som hobby? Vill du gå på heltid eller deltid? Dagtid eller kvällstid? Hur examineras du? Prov, tentor, muntliga redovisningar, skype, inlämningar ofta eller sällan? Vad orkar och hinner du med?

Olika kurser kräver olika mycket engagemang. För många skrivarkurser, oavsett nivå, ingår att ge respons på varandras texter. Det är ett fint ansvar som ofta kräver lite större insats – tycker jag i alla fall. Med andra ord: tar tid i anspråk. Känner du dig säker nog på att göra detta? Vad har du för förväntningar på respons från kurskamrater? Ni är ju lekmän så att säga, och kanske föredrar du att hellre få feedback från någon mer kunnig kursledare. Om inte det gäller bör kursen innehålla ett moment med genomgång av hur respons bör ges.

Kurser på högskola och universitet har sista anmälningsdag 15 april. Vad gäller folkhögskolor kan sista dag för anmälan variera, ibland är den detsamma som för högskola/universitet. Ibland senare. För en del skapandekurser behövs ett arbetsprov liksom en presentation av en själv.

Förutom folkhögskolor, högskolor och universitet finns förstås alla olika studieförbund och frilansande kursledare. För de senare går det ju att kika då och då för att se vad som erbjuds. Speciellt studieförbunden kommer ju med kursanmälningar efter sommaren.

Annars finns ju sommarkurser. Dagkurser, resa-bort-kurser och helgkurser. Utbudet är stort och varierar i kostnad, allt från gratis till många tusenlappar. Vad kan du lägga, och vad är du beredd att betala?

Så fundera på vad du vill ha ut av din eventuella kurs. Och hur mycket tid du kan lägga på den. Det tänker i alla fall jag göra. 🙂

(Antagning.se liksom folkhogskola.nu fungerar fint för att spana in utbuden genom att söka på specifika ord. Obs länkar inte, de är så stora att du hittar rätt ändå.)

Om att leva

Fördriver tiden och skräms av Carl Larsson

Kursdags igen. Sist låg uppskottade snöhögar på över två meter på gatorna här i Gävle. Den här gången är det sol och värme som utmärker besöket. 14 plusgrader.

Eftersom jag tar ledigt från datorn på de här resorna har jag gott om tid att utforska. Till fots. Centrala stan är avverkad liksom Boulongerparken och de gamla stadskvarteren som har 400 år på nacken. Även hamn- och gamla Gevalias fabriksområde har utforskats. Så även Länsmuseet.

Men där var det en ny konstutställning som lockade. ”Du är inte ensam.” Ella Tillema. Stora oljemålningar bl.a. Är svag för fotolika sådana så det var bara att masa sig dit. Och jag blev inte besviken.

Bilden på barnet var en av hennes stora målningar. Suggestiva, färgstarka fascinerande och tänkvärda. Handlade t.ex. om makt och rädslor.

Dessutom tog jag en tur upp i muséet och spanade in den permamenta konstutställningen som jag kikade på i höstas. Tyckte den var värd en titt till. Det är ju som med omläsning av böcker. Något nytt finns alltid att upptäcka.

Solen låg över en enorm tavla av Carl Larsson. ”Fru Dora Lamm och hennes två äldsta söner.” Solen och skuggorna över den fick mig att stanna upp. Dels med en fundering över hur konst mår av att utsättas av ljus på så sätt (fast de på muséet har väl koll) dels för att skuggorna från fönstret och en staty gjorde tavlan annorlunda.

Som bekant är ju Carl Larssons tavlor rätt lätta att ta till sig. Tycker jag i alla fall. Med skuggorna här blev det … obehagligt. Eller är det bara jag som tycker det ligger något skräckfyllt över bilden? Jag satt kvar en stund och såg hur skuggorna flyttade sig över tavlan. När jag kom in i salen låg kvinnans huvud i skugga. En stund senare hade det lilla barnet i hennes famn fått huvudet kapat.

En rysare eller vad?! Jag kommer nog inte riktigt kunna se på Carl Larssons tavlor med samma blick som förut. Nya upptäckter, nya insikter. Inte alltid av godo. 😉

Om att leva

So much to do …

”So much to do, so little time.”

Så står det på en kalender för året 2019 jag har. Jag gillar inte det. Har strykit över ”little” och skrivit much. Det gjorde jag redan när jag fick den. Jag visste ju att jag skulle vara ledig i vår och tänkte att det där med att stressa upp sig över att en har mycket att göra och lite tid för det, det var inget bra budskap. Så jag ändrade det.

Och nu stämmer det verkligen.

För jag ska vara ledig nästan hela höstterminen också.

Yay!

Med tid för att lukta på blommorna. Ähum … menade skriva! 😉
Om att läsa, Om att leva, Om att skriva

Magiska gränsen närmar sig

Jag har nämnt förr att jag har en hang-up på att få ut en bok innan jag fyller 40. I nuläget verkar detta inte vara en möjlighet. Redigerandet tar tid eftersom det behöver ta tid. Jag orkar fortfarande inte långa pass framför datorn. Och inte heller klarar jag att redigera utan uppehåll någon dag då och då. Att jag sedan råkar jobba extra ibland eller umgås med folk spelar självklart också in vad gäller den långsamma takten.

Men jag ser ju att manuset blir bättre. Så jag andas in och andas ut, och försöker att ignorera min idé om att få ut något innan det magiska strecket 40. Och tänker att jag har hela året när jag är 40 på mig!

Varför kom det här upp nu då? Jo, jag fyllde år i veckan. Och var i bokhandeln med ett presentkort att shoppa böcker för. En lätt hopplös känsla kom över mig där jag stod och tittade på titlarna och omslagen. Som om jag skulle kunna vara en av dem en dag. Helst inom loppet av två år. Ja, jösses.

Det är inte som att jag stressar ihjäl mig över det här. Hade mest bara varit kul att få uppfylla någon sådan där milstolpe en har målat upp i huvudet.

Nåväl. Jag köpte tre böcker på halva reapriset. Innebär pengar kvar på presentkortet. Jag som lovat att inte fylla på hyllorna (ähum, jag menar ytorna på och runt omkring hyllorna) med fler böcker.

Johanna Thydell har jag läst förr. Det är hon med den fantastiska debuten I taket lyser stjärnorna (2003). Sofia Nordin har jag också läst tidigare medan Charlotta Lannebo är en ny bekantskap.

Om att leva, Om att skriva

Typ tre dagar i veckan

När jag började blogga tänkte jag att fem till sex inlägg per vecka var rätt lagom. Och så blev det med. Inlägg om skrivprocessen, lästa böcker, vardagsliv och annat bok- och skrivrelaterat.

Jag tycker det är roligt att blogga och läsa andras bloggar, och har tyckt det hela tiden. Därför känns det trist när energin inte är tillräcklig för det nu.

Utan att jag egentligen tänkt på det har inläggen kommit att landa på cirka tre per vecka. En rätt lagom nivå i nuläget. Så jag satsar på det ett tag. Lite mer medvetet än innan. På så vis behöver jag inte bli stressad över att jag lägger ut mer sällan nu för tiden (har verkligen inte stressat ihjäl mig över detta men ändå – tror du fattar).

Att göra saker mer genomtänkt är bra. Åtminstone för mig.

Trevlig helg!

Ibland ligger det en katt på magen. Då går det verkligen inte att blogga 😉
Om att leva, Om att skriva

Vardagsbestyr med hinder

Nu har jag varit tjänstledig i en månad. Vissa dagar blir inte som jag hoppats. Idag är en sådan dag. Jag skulle gjort en sak i förmiddags men det gick inte. Då tappade jag motivationen för annat också. Som att redigera.

Jag lyckades ändå få till en stund med att läsa igenom respons på en annan kursdeltagares inlämning. Att göra sådant, ta del av kursledarens kommentarer på de andras texter, ger jättemycket tillbaka till mitt eget skrivande. Desto fler gånger jag ser hur andras texters styrkor och brister lyfts, desto lättare blir det ju att applicera detsamma i mitt skrivande. Fast ibland faller jag i fällan. Hemmablind, eller vad? Det ger mig åtminstone några goa skratt när jag läser min texts feedback. Jag kan om och om igen ha gjort samma misstag i en inlämning.

Att huvudet vissa dagar är mer under armen än på sin plats påverkar förstås förmågan att se vad jag skriver, och har skrivit. Än är inte hjärnan återhämtad efter utmattningens återkomst i vintras. Men jag känner att jag håller på att bli … mer som jag ska vara. Och var förr.

Utmattningen är tyvärr ständigt närvarande. Tar jag ut mig (t.ex. jobbar, skriver/redigerar, umgås en längre stund med vänner, åker på kurs) krävs minst en dags vila efteråt. Hjärntröttheten är värst. Jag kan inte använda vila till ”svåra” saker. Som att tänka.

Så när jag väl gör något är det halva dagar som gäller för att jag inte ska ta ut mig för mycket. Cirka två timmars intensiv aktivitet när jag styr över sysslorna på egen hand. (Extrajobbet jag har innebär ungefär detta som tur är.) Och sedan paus. Pauser som kan innebära att vila ögonen (läs: sova) avslappningsövningar, gos med katterna, fika/mat och ev lite tv eller läsning. Sedan en kort stunds aktivitet igen. För att efter den inte göra mer för den dagen.

Ja, nog är tjänstledigheten mer än välbehövlig.

En månads ledighet avklarad och jag ser fram emot mars. Förväntar mig lite klarare huvud. Lite mer ork. Jag har inte så stora krav.

Det roliga med mars är att jag kommer ta tag i ett … projekt (i brist på bättre ord) som jag länge velat sätta igång med. Men det återkommer jag om.

Dagen är som tur är inte slut och motivationen att redigera verkar ligga på lur. Inget som säger att det inte går att kika lite på texten jag fått respons på ikväll. Om hjärnan tillåter. Förhoppningsvis slutar dagen bättre än den började. Men nu, vila ögonen. 😉