TGIF! Och helg!

”No pictures!”

Efter en vecka från helvetet går jag på helg nu. Hoppas på lugn och planerar för lugn. Och att få kika på en massa goa katter, för jag ska gå på kattutställning.

Veckan har bland annat innehållit att jag – när jag gick lite tidigare från glöggminglet efter APT:t på måndagskvällen – klev på fel spårvagn som körde mig in till stan istället för hem! (Nej, det berodde inte på den alkoholfria glöggen. 😉 )

Dessutom har jag haft en tokstressig jobbsituation på två av mina tre arbetsplatser som lett till arbete utanför arbetstid. Mitt i allt har jag även gått på anställningsintervju. Den kändes förresten toppen och arbetet verkar riktigt nice. Ska bli oerhört spännande att se vad som händer med detta.

Så, om ett litet tag här ikväll är det På spåret. Det innebär att fredagkvällarna är räddade ett gäng veckor framöver. För jag och andra halvan bara älskar att fundera på frågan: Vart är vi på väg?

 

 

 

Annonser

Ser fram emot

Anneli på En bokstav i taget skrev en lista om vad hon ser fram emot. Bra tänkt, vi behöver alla saker att se fram emot.

När jag arbetade med barn i stödgrupper (dvs grupper för barn som har föräldrar med missbruk, är frihetsberövade, har psykisk sjukdom eller utövar våld mot sina nära) gjorde vi alltid rundor när vi sågs. Ena rundan bestod av saker man ville nämna i gruppen som inte varit bra, och andra rundan var saker man ville lyfta som var bra. Bra-rundan fick dock inte innehålla sådant som handlade om saker man såg framemot, utan det måste redan ha skett.

I de här barnens liv vändes nämligen ofta det de så förväntansfullt väntade på och det blev ofta inte av, eller blev en katastrof.

Även om jag själv nu inte är ett barn som behöver vara försiktig med att hoppas på att få uppleva just det där roliga som jag blivit lovad har jag lite svårt att se framemot det som väntar ibland. Om det beror på alla år som stödgruppsledare, eller om jag råkar vara pessimistiskt lagd har jag svårt att svara på. Maybe both!

Ändå, jag kunde inte låta bli att tänka på att vi behöver saker att se fram emot och började fundera på vad jag ser fram emot.

Livsmässigt
Gå på anställningsintervju. Känner inte att jag måste ha jobbet, men är nyfiken på det.
Fira nyår med vänner. En tradition med samma gäng sedan några år tillbaka.
I juni åka till Spanien. Med uppehåll förra sommaren blir det en resa igen.

Skrivmässigt
Redigera ungdomsmanuset efter feedback från testläsare.
Vänta ut de resterande svar jag har att få från förlag.
Skriva del två av dystopin – oavsett om det bara blir refuseringar från förlagen.

Höstens TBR-hög. Några redan avklarade!

Läsmässigt
Läsa klart Det. Har kommit halvvägs och är så nyfiken på hur det ska gå.
Läsa klart Harry Potter serien som jag gjorde en omläsning på i somras. Bara sista boken kvar.
Läsa mina TBR böcker som inte längre ligger på hög utan pytsades ut i bokhyllorna vid bokstädningen för ett tag sedan.

Tja, inga stora omvälvande händelser som väntar direkt. Jag har inte ledigt över jul så det känns trist (hoppas få till en dag), men att ta ledigt från de två arbetsplatser där jag behövs som mest just på loven skulle bli helknasigt – och nej, ingen annan kan ta min arbetsuppgift där. Om jag inte är där, då är ingen där för barnen. Och de ser framemot att vi ses på lovet. Alltid kul att glädja andra.

Jo, jag ser framemot ljusare tider också. Den 21 december vänder det!

 

Helt obegriplig fellyssning

Jag fortsätter temat felläsningar med en fellyssning som så här i efterhand ter sig helt obegriplig. Som det ju så ofta kan vara när det kommer till hur illa man hör och uppfattar något.

1989 kom Walt Disneys Den lilla sjöjungfrun till biograferna och jag blev Ariel-frälst. Självklart skulle filmen inköpas när den kom på VHS. Jag älskade den. Såg den om och om igen. Och pausade och spelade om flera av låtarna om och om igen.

Trots detta fick jag aldrig ihop texten i slutet på den låt Ariel sjunger, ni vet, när hon är i sin skattsamlargrotta och drömmer om ett annat liv. I slutet av låten sjunger hon om att hon inte ser det möjligt att få leva som människa. Det är en utopi.

Jag som inte kände till ordet utopi då, eftersom jag var typ nio, trodde att hon sjung om sig själv och att hon som sjöjungfru kallades ”topin”. Alltså blev texten i mina öron:”…är nu topin… som kunde bli… hela min värld…”

It makes no sense! Ändå, jag var övertygad om att det var detta hon sjung.

Nog för att Sissel som gör rösten till Ariel, är norsk och uttalet påverkade lite men, njae jag vet inte… Får förlåtande tänka att jag var rätt liten, till skillnad från vännen som typ tio år senare tyckte att The Cranberries sjung Salve, när de i själva verket sjung Zombie!

Som sagt, helt obegripligt. 😉

 

Fnitterframkallande felläsning

Jag zappade förbi något tv-program där det stod: #bokapersorkester

Omedelbart undrade jag varför tv-programmet uppmanade tittarna att ”boka Pers orkester”.

Som ni märker är jag inget fan av Bo Kaspers Orkester, som det förstås var det programmet handlade om. I alla fall just när jag zappade förbi. Jag läste ju precis som jag själv ville och såg inte vad det faktiskt stod. Efter det här har jag sett reklam för nämnda band några gånger och fnittrar lite sådär för mig själv när jag ser det. En får ta vara på det lilla som roar. 😉

Jag pitchar och får refuseringar

Eller ja, pitchar och pitchar. En kollega undrade vad manuset handlade om och jag lyckades snabbt sammanfatta ploten på någon minut med tanke på att en föreläsning precis skulle dra igång. Sedan kollade jag mobilen och mejlen där. Två refuseringar hade trillat in. Standardvarianterna. Från två mellanstora förlag.

Jaha, jaha.

Sedan gjorde jag misstaget att kika på min inledning på manuset och tyckte inte den var så lysande. Inte för att den kanske är jättedålig, men tja… det kändes inte bra. Så nu försöker jag ignorera den känslan och tänka att det bara är att vänta på resten av refuseringarna innan jag sätter tänderna i manuset igen. Eller gör något annat. Som att börja spela… boule.

I tonåren såg jag A Long Kiss Good Night, en rätt tung action där Geena Davis spelar en mamma som förlorat minnet och upptäcker att hon varit någon helt annan tidigare. I en scen säger hon till sin dotter som ramlat ”Life is pain. Get used to it.” Ett motto som passade mig och min tonårsstämning rätt bra. Kom att tänka på det för några dagar sedan och nu idag igen. Borde kanske hitta något piggare och mer positivt, men hey, funkar det så… 😉 Eller har ni något visdomsord att dela med er av? Som jag kan ersätta mitt med kanske? Eller åtminstone komplettera det med?

 

NaNoWriMo och skrivfunderingar

National Novel Writing Month är igång sedan igår. Under november månad deltar människor i hela världen i Nanon, en skrivutmaning om att få ihop ett bokmanus på 50000 ord. Nästan 1700 ord om dagen. Jag hörde talas om Nanon första gången år 2013 och hade turen att kunna delta då. I januari 2013 hade jag nämligen gått på studietjänstledighet. Den var tänkt att vara ett halvår, men slutade på två år (och en fil.kand. examen i svenska!). Det var så härligt att veta att jag var del i en skrivgemenskap och att jag var en av alla som kämpade med att få ihop ett manus. Och det gick vägen. Drygt 51000 ord och ett råmanus blev klart. Idag, när jag arbetar, vet jag inte om jag skulle klara 1700 ord per dag, trots att jag är en snabbskrivare och oftast med rätt stor lätthet kan få ihop uppemot 2000 ord på ett skrivpass.

Det här med att arbeta och skriva och få ihop livets andra delar (trots att det inte finns barn här hemma är det ibland tajt nog ändå) fick mig att fundera just på skrivandet. Med en dryg månad helt utan att jag arbetat på något manus känner jag att jag vill skriva igen. Skriva/redigera har blivit en del av vardagen eftersom jag lagt mycket tid på det de sista… fem åren. En period som markeras av skillnaden att jag från och med då, våren 2012, började skriva med ambitionen att bli utgiven. Innan hade jag mest skrivit när andan föll på, och för att det var roligt att lägga tid på att få ner alla berättelser som krävde att bli berättade.

Men det är inte så enkelt. Det är inte att bara sätta sig att skriva.

Jag är trött. (Trött tänker du nu, ja det är väl alla.) Men jag är liksom trött i tankarna. Huvudet hänger inte med, ibland inte alls faktiskt. Ett stort varningstecken för den där välkända utmattningen och ett symtom en inte ska ta lätt på. Så jag tar det lugnt. Jag börjar inte med något nytt redigerar-/skrivararbete nu. Trots att jag vill. Men enbart att skriva det här inlägget tar mycket kraft. Trots att jag skrivit det vid två tillfällen.

Att läsa är gott. Med sex lästa böcker i oktober inser jag hur mycket jag saknat det. Sträckläsningen, lusten att ge sig på nästa bok direkt – underbart. Och jag inser hur mycket vila det finns i att läsa. Så länge hjärnan kopplar ihop det jag läser. Att se på tv kan också fungera. Speciellt om det är roliga program, eller lugna. Just nu är favoritserierna Seinfeld och Grantchester.

Dessutom åtar jag mig testläsning. Under förutsättning att jag kan ägna mig åt den i lugn takt. För jag vill inte förlora kontakten med skrivandet och den processen helt. Det i sig skulle skapa en känsla av stress. Knasigt.

Årets Nano väckte dessa tankar och det här är mina skrivfunderingar. Hur det krockar. Viljan och orken. Lusten och längtan, och känslan av att det blir övermäktigt. En väntan på att det inte ska kännas så en dag. Helst får den komma rätt snart.