Om att leva

Musik piggade upp november

I god oktoberanda sammanfattar jag även november månad. Om sammanfattningar blir återkommande vet jag inte, men nu kände jag för att dela med mig. Enjoy!

Veckor med väntansvånda
I drygt två veckor väntade jag på besked om jag skulle få studieledigt till våren eller inte. Inte bra med oviss väntan för någon med utmattning. Jag är otroligt tacksam för att min arbetsgivare till sist beslutade att hörsamma min önskan.

Manus med utvecklingspotential
Det är så roligt att se hur något jag ändå varit nöjd med rent textmässigt för ett tag sedan nu utvecklas än mer. Tack vare bra feedback arbetar jag mig igenom manuset igen och ser hur det bara blir bättre. Jag redigerar inte så ofta som jag hade velat, eftersom jag fortfarande får vara försiktigt med hur mycket tid jag lägger på att sitta framför datorn. Av någon anledning är detta roliga arbete energitömmande och det tar tid att ladda om.

Bästa kvällen med musik 1
Mörka november inleddes med musikalen Ringaren i Notre Dame. Jag vart hänförd. Bästa musikalen jag sett på flera år. Den har sin utgångspunkt i Disneys animerade film från 1996 (musik Alan Menken, som bl.a. gjort musiken till Lilla sjöjungfrun och Aladdin) men storyn nu var något mörkare och vuxnare än Disneys original. En film jag för övrigt älskade när den kom.

Bästa kvällen med musik 2
Mörka november avslutades med Alan Walker. Ni vet den där norske dj:n med superhiten Faded. Jösses, vilken konsert! Jag hade längtat efter den här kvällen sedan biljetterna köptes i slutet av våren och oroat mig för att det skulle vara en för stor påfrestning, men inte. Det vara bara en sådan superhärlig energikick och jag kände mig mer på topp än jag gjort på månader.

En månad med svarta dagar
Jag gillar att shoppa kläder. Men är ingen storshoppare. Dessutom har jag lärt mig att plagg jag köper till fullpris oftast säljs på rea kort därefter så numera är jag reashoppare. Black Friday-hypen missade jag däremot totalt. Gillar egentligen inte att shoppa bara för att! men hade behövt ett par nya lågskaftade stövlar. Dock råkade de svarta readagarna infalla med att jag var helt slut. Så jag prioriterade att orka med utekvällen med Alan Walker och vilade mig genom helgen. Prova-stövlar-tillfällena gick mig förbi. Nåväl. Det blir julrea snart. Kanske okej stövlar i min storlek finns kvar tills dess.

Min förhoppning nu är en lugn december. Jag önskar lediga dagar med tid för manuset, lite lätt julfirande och en avslutning på året med goda vänner i traditionell nyårsanda.

Jo, och så passar jag på att hälsa nya följare för november välkomna. Stort tack för följandet! 🙂

Annonser
Om att leva, Om att skriva

Dubbelt yay!

Två dryga veckors vånda av funderingar om studieledigheten skulle beviljas eller inte är slut. Jag fick ledigt! Yay!

Stor lättnad. Det är inte som att utmattningssymtomen försvinner av sig själva nu, men det blir så mycket lättare att hantera dem när jag vet att jag får möjlighet att styra över min tid och innehållet i den på egen hand. Inte alla förunnat att ha det så och jag är oändligt tacksam över att jag får den chansen en period framöver.

Det andra yay:et står senaste kommentarerna från kursledaren för. Jag skickade in två kapitel på cirka fem sidor vardera och fick bland annat tillbaka det här:

Med dessa kapitel har du tagit romanen till en helt annan nivå än tidigare. Båda kapitlen känns skissade på ett stringent sätt, inga onödiga beskrivningar, inga övertydligheter, men inte heller några luckor som hindrar oss från att förstå och följa med.

Sedan följer några förklaringar till varför texten nu upplevs på detta viset och i själva texten finns löpande kommentarer som övervägande hyllar olika stycken, gestaltningar och dialoger. Än en gång får jag bekräftat att jag faktiskt håller på med något jag kan. Att manuset i våras övervägdes för en publicering av ett förlag var ju stort det med, men då fick jag inte svart på vitt vad som faktiskt funkat och inte. Utdraget av förlagets lektörsutlåtande jag tog del av då var mycket mer generellt.

Så. Bara att göra som jag gjort här nu då. Eller ja, på ett ungefär då. Tidigare kapitel har både ett annat innehåll och ett annat syfte, men jag är rätt säker på att jag ska kunna applicera något av det som finns i dessa två kapitel även på de tidigare för att de ska bli mer jämlika varandra. Och gissa om jag tycker att det ska bli kul. Dessutom, sådant här kan jag pyssla med jättemycket i vår. Wow!

 

Om att leva

Det kanske inte går …

… det här med att få tjänstledigt för studier i vår.

Men jag har inte gett upp än.

Bara nästan.

En ska jämt vara så pepp. Tänka positivt och att det löser sig och ordnar sig och att det blir bra i slutändan. Och ja. Jag kan också tänka så. Men blir samtidigt evinnerligt less på att kämpa och hålla på i motvind. För det har varit motvind sedan förra vintern. Och ett himla regnande på samma gång.

Paraplyet har fläkts ut och in. Regnkappan har blåst iväg. Allt som är kvar är en tidning att hålla över huvudet. Och den håller på att lösas upp. Nu står jag snart här dränkt i ett skyfall, om inte solen dyker upp.

Det är den bittra sanningen. Måhända att jag klagar. Ibland har en anledning. Trots två armar och två ben som fungerar. Så det så.

Det är lätt att jämföra sig med andra. Den har det si och den har det så. Någon har gjort tre sociala saker i helgen och städat OCH promenerat i solskenet.

Vad gjorde jag i helgen? Det enda sociala som var inplanerat borde jag låtit bli på grund av yrsel men jag tog mig ut och umgicks en mycket kortare stund än planerat. Jag sov därefter. På söndagen sov jag också på dagen. Tyckte tv:n gav för många intryck så det blev podd-lyssning i soffan istället. Och så läste jag lite.

Det tar på redan ansträngda krafter när ovissheten tränger på. Och därför skriver jag inlägg om det här tråkiga i livet. Det finns det med. Vi är bara lite sämre på att flasha med det i sociala medier. Kanske vi inte vill verka gnälliga. Kanske vi inte vill vara ärliga. Kanske vi bara är rädda för att inte få några likes.

Om att leva

Hur ska det gå

Vad gäller litteratur är jag van vid att det oftast är rätt lyckliga slut i böckerna jag läser. Kanske beror det på att jag läser många ungdomsböcker. De bör tydligen skrivas på ett sådant sätt att någon form av hopp förmedlas, just för att de riktar sig till unga. Även här finns förstås undantag och vissa slut kan vara lite mer öppna, än kanske snarare eländiga. Å andra sidan, hur många eländiga slut har vi faktiskt i vuxenböckerna? Tenderar inte även de vara mer av de öppna slaget, om de nu inte är lyckliga?

Jag skulle i alla fall gärna vilja se ett lyckligt slut på frågan om att få studieledigt till våren (som jag skrev om nyligen). Dock verkar det slutet få vänta på sig. Ska jag kanske betrakta det hela som en uppföljare – för det är ju inte slut än –  och att det jag befinner mig i nu är en sorts cliffhanger?

To be continued …

Hur ska det gå? (Bild från Shaun Tans Sommarregler)
Om att leva

Sömnigt och sömnlöst

Ett symtom för utmattning är störd nattsömn. Jamen, det har även jag bekymmer med tänker du kanske. Och har du det ska du ta det på allvar.

Om en besvarar skanningsfrågor för utmattning och stress brukar en få fundera på om symtomen funnits i minst två veckor. Ärligt talat, hur många av oss reagerar redan efter två veckor? Snarare två månader. Och då har det oftast gått alldeles för långt. Men det går att åtgärda. Även om vägen tillbaka för det mesta kan vara rätt lång. Några veckor räcker sällan. Flera månader kan behövas, och det i proportion till hur illa däran du var av din utmattning.

Själv är jag superkänslig numera. Eller rättare sagt: Jag börjar bli superkänslig igen. Lite för mycket på jobbet och sådant jag annars inte skulle reagera nämnvärt på, eller ens fundera över, fastnar och poppar upp, om och om igen. Samma scener, dialoger och situationer går på repeat. På natten förstås. När jag borde sova, förstås. Och ja, det är jobbet som är boven i dramat. För hemma är det lugnt. Tack och lov!

Men jag tänker inte vänta i evigheter på att det ordnar sig. Jag vill inte att allt blir galet igen.

Jag vill inte riskera att jag inte klarar av att arbeta med datorn igen eller inte förmår att titta på tv eller lyssna på andra halvan när han berättar om sin dag. Jag vill inte ha yrsel och flimmer för ögonen. Jag vill inte ha släckta lampor i rummet på grund av ljuskänslighet. Jag vill inte låta bli att yoga för att jag inte klarar ansträngningen. Jag vill kunna åka spårvagn utan att få huvudvärk av att den gnisslar. Jag vill kunna träffa vänner utan att behöva sova efteråt. Jag vill kunna gå och handla och se var kortapparaten är – ja, jag vill inte vara blind för allt jag har framför mig. Och jag vill kunna skriva på mitt manus, när jag vill och så länge jag vill.

Alltså tänkte jag att jag tar ledigt i vår. För studier. På heltid.

Att studera innebär bland annat att jag genom olika kurser kan lägga fokus på mitt eget skrivande. På så vis förfogar jag över min tid och dess innehåll. Till skillnad från nu.

Håll tummarna för att det blir som jag vill. För det är andra gången sedan maj jag ber om studieledigt. Men jag vågar inte hoppas på att det blir lättvindigt eftersom svaret har dröjt. Så gissa om jag i flera nätter och dagar haft det både sömnlöst och sömnigt. Imorgon (måndag) ska jag få besked. Kanske börjar en ny process då. En med facket.

Om att leva

Händelserikt

Oktober har minst sagt varit händelserik. Jag har varit på kurs och spa, bott på hotell, läst bra böcker, sett bra filmer (varav en på bio) och redigerat en hel del på dystopimanuset. Så bear with me, för nu kommer en sammanfattning av denna månad.

Höstlig utsikt från tåg

Kurs
Jag var på skrivarkurs, i Gävle. Otroligt bra. Jag hade stor behållning av inslaget om att få läsaren att vilja följa ens karaktär. Nu räcker det inte med att bara ”gilla” karaktären, den ska locka till läsning på andra vis också. Även stor behållning av diskussion i grupp där jag delades in i sci-fi/dystopi-gruppen. Jag och tre killar/män. Jag som annars mest läst kvinnliga författare när det kommer till dessa genrer, men där satt jag, med kursens enda deltagande män i en och samma grupp. Givande diskussioner och problematiseringar av våra manus.

Kom nästan inte hem!
När resan hem tar åtta timmar längre än förväntat, då kan en bli rätt trött. Men så blev det när jag skulle ta mig hem på söndagen efter lördagens kursträff. Ni kanske hörde om stora svårigheter för tågen till och från Stockholm för några helger sedan? Jag var en av de drabbade. Fastnade i Örebro där mitt tåg blev inställt. 20 gradig värme och sol visserligen, men med en väska att konka på i en stad där alla butiker hade stängt. Vad gör en då? Jo, går på bio.

Och ännu en höstlig vy från tåg

Bio!
Jag gick och såg A Star is Born i väntan på att kunna åka hem. Och jösses vad bra. Lady Gaga var suverän. Kanske att Bradley Cooper kan ha varit snäppet bättre – eller så var de lika bra. Starka prestationer från båda i alla fall. En sorglig film ja absolut, men mest av allt, alldeles alldeles fantastiskt. Musiken var förstås en stor del av behållningen.

Redigerat
Med bra feedback från kursledaren att utgå från för manuset har det blivit en del redigerande under oktober. Inga långa pass, men några stunder här och där, och faktiskt en heldag. Närmre sex timmars arbete när jag varken hade jobb, träning eller annat inbokat. Jag arbetade om ett helt kapitel. Ändrade t.ex. ett par scener med fokus på att utkristallisera karaktärsdrag, men även med syfte att få läsaren att vilja just följa min protagonist än mer och skapa ett starkare driv i hela kapitlet.

Årsdag
Lillstrumpan, det vill säga katten, fyllde också år här under oktober, ett år. Hon får vara med på ett hörn. Om inte annat för att hon alltid fastnar på bild.

Spa
Med en övernattning på spahotell med en ljuvlig middagsbuffé på kvällen hade jag och andra halvan det riktigt mysigt och avkopplande. Inga behandlingar utan ”bara” bad på tak i varm tunna, bubbelbad, några längder i poolen och sköna bastustunder. Det gav en fin start på månaden.

Balans och obalans
Flera av utmattningens symtom från i våras har emellanåt varit ytterst påtagliga. Men jag har även känt mig typ pigg. Vissa dagar glömmer jag vad jag har för kod i porten, andra dagar har jag känt mig … nästan som mig själv – som jag var förr, typ alert.

Men. Den där tågresan. Att komma hem efter midnatt på grund av åtta timmars tågförseningar var inte bra. Det tog mig över en vecka att känna mig något sånär på banan igen. Det var ju inte som att jag kunde vara hemma och vila efter en sådan påfrestning – för det var just det var, trots mysigt biobesök.

Lever så smått igen
Ändå. Med mycket vila efter och emellan arbetsdagar/aktiviteter, och med kort hållna pass framför datorn för att inte överanstränga mig, har jag lyckats vara med på en jobb-AW och även dragit med andra halvan ut på middag. Helt ljuvligt att klara av att göra sådant igen.

Tonfisk med friterad risrulle – mycket gott!

Hoppas du haft en fin oktober. Och så håller vi väl tummarna för en fin november nu. Inte för kall, inte för regnig och inte för lång. 😉

Om att leva, Om att skriva

Framtidstankar om skrivande

På tal om det jag skrev i förra inlägget, om att gilla det en gör, så spinner jag vidare på det nu. Igår, den 15 oktober, var nämligen sista anmälningsdag för kurser på högskolor och universitet. Som vanligt gjorde jag några ansökningar. Distanskurser. Litteratur inriktad på ungdomsböcker. Och en kurs i skrivande.

Att faktiskt klara av studier igen är … underbart. Att ha en hjärna som förmår hantera stunder vid datorn och som kan koppla vad jag läser, vad jag gör och skriver, det är också underbart. Och inget jag någonsin igen kommer ta för givet. Jag hoppas åtminstone att jag aldrig glömmer hur otäckt det var att oförmå sådant som bara brukar fungera.

Med arbete på deltid finns utrymme för studier. Att det även finns ork tar jag inte för givet. Men som utvecklingen ser ut nu kommer det förmodligen finnas det. Och med både ork och tid vill jag fördjupa mig i skrivandet och litteraturen. En kurs på halvfart eller trekvartsfart är hanterbar.

Kanske undrar du om manusskrivandet blir lidande? Jag tror inte det. Jag har inte bråttom. Genom att läsa antingen en skrivarkurs, där fokus är ett eget projekt, eller genom att studera litteratur kan jag även utveckla mitt eget skrivande. Det jag också lär mig är att se andras skrivande, såsom att se hantverket liksom dess möjligheter till utveckling, och att ge välgrundad feedback på andras texter. För som jag skrivit i texten Om mig här på bloggen vill jag en dag arbeta med andras texter. Och jag känner mig allt säkrare på att kunna förverkliga det hyfsat snart.

Om inte utmattningen satt mitt liv på paus skulle jag varit denna verklighet lite närmre. På samma gång tycker jag utmattningen gett mig möjlighet att fördjupa mig i mitt eget och andras skrivande på ett sätt som gjort mig än mer rustad att tackla den uppgift jag vill ta mig an framöver – att stötta andra i att utveckla sina texter och sitt skrivande.

Vad är det man säger? Inget ont som inte för något gott med sig.