Om att skriva

Klickar på plats med viss förvirring

Sedan augusti när kursen började, har jag fått respons på detaljnivå. Man kan även välja mer övergripande kommentarer men eftersom min text är ”färdig” tjänar jag mer på detaljrika kommentarer. Och feedbacken klickar liksom fint på plats. Jag är oftast snabbt med på vad som menas och kan justera rätt lätt.

Det roliga blir dock när jag skriver nytt och redigerar mer kraftigt i texten. Då kan jag bli förvirrad, och det blir överarbetat. Med relativt korta deadlines till inlämningarna kan det innebära att jag inte hinner se över texten så väl innan jag skickar. Så när den kommer tillbaka kan responsen röra sådant jag förmodligen sett om jag t.ex. skrivit ut och lagt pappren intill varann. Överskådlighet kan nämligen göra susen.

Men visst har jag lärt mig jättemycket redan. Jag märker att jag tittar på min text på ett nytt sätt. Jag har den tidigare responsen i bakhuvudet, det vi gått igenom på lektionerna liksom det vi pratat om i våra skrivgrupper. Ibland förstår jag direkt att något bör ändras och hur. Ibland gör jag det inte. Begriper hur. Men då kan en diskussion på en träff eller i nätklassrummet få det att lossna.

Himla bra att det finns hjälp att få. Kunniga testläsare, kursdeltagare, lektörer osv. Våra böcker kan bli sina allra bästa versioner med deras stöd. Och inte bara vara hemsnickrade. Något en visserligen kan vara stolt över det med, men jag, jag vill gå steget längre. Jag vill att det jag till sist ger ut ska vara det bästa jag ger ut då.

Ja, jag säger då. För jag hoppas att skrivandet blir lättare med mer erfarenhet. Och att det jag ger ut blir bättre. Men på något sätt måste en ju börja. Och jag börjar så här.

Annonser
Om att skriva

Pusslande med manuset

För kursen jag gick i höstas har jag vid nio tillfällen plockat ut ett eller flera kapitel och enstaka scener som jag redigerat om efter skrivråd, eller efter specifika uppgifter, till inlämning. Sedan har jag återfått kapitlen och scenerna med respons. Då har jag sparat om det jag nu ska redigera vidare på (och ibland hunnit börja redigera lite) innan jag gett mig i kast med nästa inlämning och nästa dokument.

Alla dessa utplockade kapitel och scener skulle jag (på grund av en anledning jag inte går in på nu) när ledigheten var över lägga in i manuset igen, som jag sparade om på nytt.

Jag som nästan inte har något kortidsminne (åtminstone känns det så) fick verkligen hålla tungan rätt i mun för att få ihop detta pusslande. För det var inte så enkelt att jag bara kunde lägga in det rätt av. Jag hade ju under omredigerandet skapat nya kapitel och hoppat mellan scener och flyttat runt lite på dem.

Men, efter lite jäktat pusslande (varför gör en alltid sådant här mot deadlines?) tror jag att jag fick ihop det.

Manuset har i alla fall med de närmre åttio omredigerade sidorna växt ett drygt tiotal sidor och utgör i nuläget över 200 sidor. Antal ord minns jag inte. Jag har annars mycket lättare att förstå ett manus omfattning om det benämns i antal ord. Men minnet, som sagt, är som ett såll och jag orkar inte kolla.

Så. Hängde du med? Och nu med en ny termin på kursen med nya inlämningar från samma manus kommer jag plocka ut kapitel och scener igen. För att till sommaren pussla ihop allt igen.

Går det att göra på enklare sätt? Råd tages tacksamt emot. 🙂

PS. Jag är överlag en übersparare av stora mått. För varje gång jag redigerar ett manus sparar jag den dagens redigering i ett nytt dokument (eller kallas det fil?) vilket brukar innebära att jag sparar typ 30 gånger – om det är så lång tid det tar att gå igenom manuset en första gång – 20 gånger för en andra redigeringsrunda osv. Det bästa med detta är alla versionerna som innebär att jag aldrig slänger något, och det som ändrats mellan redigeringsomgångarna finns kvar – om jag skulle vilja ta tillbaka något eller kolla upp något. DS 😉

Om att skriva

Alla suger och det är ingens fel – Ebba Hyltmark

Alla suger och det är ingens fel (2018) är Ebba Hyltmarks debut. Att människan är född 2001 (och i mina ögon knappt född, tills jag inser att jag själv är en medelåders tant i jämförelse) gör boken till ett mästerverk. För vem sjutton kan skriva en bok och få den publicerad av ett förlag när en inte ens fyllt 20? Men är boken ”bra” då? Jodå, det är den allt.

Li vill dra från stan, gå på gymnasiet i Stockholm för att få bästa möjliga betyg för att gå på MIT i USA sedan (ett prestigefullt universitet). Det där med vänner är inte det viktigaste i hennes liv. Hon hänger med granntjejen på nio år. Det räcker inte tycker föräldrarna och för att få slut på deras tjat drar hon hem en kille från klassen. Han är tillsammans med en tjej, men tycker de kan vara vänner. Och så lär Li känna Sigvard, en pensionär. Nu har hon fler vänner än hon haft någonsin (verkar det som – berättelsen förtäljer inte detta). Allt är bra. Men det kan visst bli ännu bättre. För Max börjar i klassen. Och han ser bara Li. Men är han bra för henne?

Alla suger och det är ingens fel berättas i flygande fläng emellanåt. Inget fel med det, men i bakhuvudet hör jag mantrat gestalta mer (den eviga visa som bl.a. lektörer sjunger). Och nej, allt måste inte gestaltas i oändlighet för att fungera, men vissa saker Li återberättar/berättar hade jag velat vara med om. Jag hade velat känna med Li eller uppleva Max reaktion istället för att få det berättat på ett fåtal meningar. För vissa av dessa sammanfattade scener tänker jag har betydelse för att jag som läsare ska förstå vilka karaktärerna är, vad de gör mot och för varandra och varför.

I övrigt är Alla suger och det är ingens fel rolig och annorlunda och eftersom Li utmärker sig med sina kompisrelationer på så många år yngre och många år äldre, blir berättelsen inte lik något jag läst tidigare. Jag gillar att den är unik på så vis. Li är en karaktär som är framåt och egensinnig. Hon verkar inte bry sig om vad andra tycker och tänker om henne och det är befriande att hon liksom dundrar på. Språket är likadant. Li är berättaren och hennes jagperspektiv gör att stilen överlag blir något talspråklig, men utan större utsvävningar.

Jag hoppas på fler böcker från Ebba Hyltmark. Alltid spännande att följa starka debutanter. Och när någon som går i gymnasiet debuterar då undrar i alla fall jag vart författandet kommer ta vägen. Nyfiken du med? Läs den här då.

En bok att köpa eller läsa mer om? Du hittar Alla suger och det är ingens fel bl.a. här och här.

Om att skriva

Vassa armbågar vadderade i vänlighet

I mellandagarna kom en tanke att bli aningens mer utkristalliserad än vad den varit tidigare. En idé för ett manus. Den här gången för vuxna.

Jag har sedan några år tillbaka velat skriva om ett antal människor och deras (hemliga) agendor, relationer och intriger i en verksamhet där den goda ytan är allt. Men idyllen är förstås skenbar och falsk. Guldkalvar, manipulativa chefer och kollegor liksom syndabockar och mobboffer möts i fikarummet. Vassa armbågar vadderade i leenden och vänlighet är det enda som gäller. Den som inte brinner för verksamhetens syfte och mål, brinner ändå. Utbränd och utfryst.

Jag har inte så mycket klart för mig än. Några karaktärer och deras drivkrafter är skissade. En tidslinje. Ett par intriger och konflikter. Men mycket saknas. Mycket är diffust och jag ser inga händelsekedjor framför mig.

Nu gör inte det något alls. Jag gillar när idéerna får ligga till sig. Och förutom nuvarande manus (dystopin i två delar) som jag vill redigera klart del ett i om en hyfsat snar framtid, har jag tre andra manus jag längtar efter att jobba med. (Utöver dem finns ytterligare ett par historier som jag kan ta itu med, någon gång …)

Så många manus, så lite tid. Men bara hjärnan börjar funka igen kommer jag i alla fall kunna ta mig framåt. Just nu står jag nästan still. Fast i stillheten poppar ibland sådana här ”nya” idéer upp. För mig kan just pauser betyda att hjärnan, som är i viloläge, får en chans att processa outvecklade idéer och ge dem form och innehåll. Det har hänt förr. Inte helt fel.

Nu är det ”bara” att invänta nästa paus tankeutveckling. Då får hjärnan gärna komma med ett färdigt koncept.

Om att skriva

Hybris! Vem? Jag? Inte alls!

Som titeln antyder håller jag på att få storhetsvansinne eller ja, hybris.

Felet är min kursledares. Människan överöser mig, eller snarare även min senaste textinlämning, med lovord.

Nu kan jag ärligt säga att det behövs. För med ett par veckor präglade av tokhuvudvärk har jag haft svårt att redigera mitt manus och de ändringar jag gjort har inte direkt alltid blivit lysande. Så med någon sorts kisande (dataskärmen har varit jobbig att titta på pga huvudvärken) och någon sorts envishet i att ändå försöka få det så som jag vill har jag igen fått höra att det faktiskt blir bra. Och att jag utvecklats.

Så ja. Nu har jag hybris. Vi får se hur länge det håller i sig. Imorgon hoppas jag vara fri från huvudvärk så att jag kan ta ett par timmar för nya ändringar till nästa och sista inlämningen. Gissar att jag nog landar rätt tungt då.

Ändå. Upp som en sol … Ganska nice att få de stunderna också. Jag som annars mest bara lite sådär förnöjsamt travar på och tycker att skrivandet i allmänhet är en rätt trevlig sysselsättning. Kul när ens sysselsättning ger lite mer än så. 😊

Om att skriva

Trägen vinner

Jag är en envis person. Men det är inte den egenskap andra beskriver mig med. För det är inte som att jag alltid måste ha min vilja fram på det viset. Verkligen inte.

Däremot är jag envis på så sätt att jag sällan ger upp eller överger det jag gör. Bloggen är väl ett bra exempel. Den är sex och ett halvt år. Enligt en studie jag tog del av för flera år sedan, som handlade om bokbloggar, var deras livslängd ca två år. Nu är jag visserligen inte en ren bokbloggare men ändå. (Grattis alla bokbloggare som håller på år efter år! Ni har övervunnit statistiken!)

Även om jag tittar på mina skrivprojekt är jag enveten. Fem år på nuvarande manus – som jag skrev första gången för 19 år sedan! Ett annat manus har också fått flera års redigeringstid. Det ligger nu bara och väntar på att bli omskrivet och omredigerat igen.

Envis, enveten eller dum. Kanske slåss jag mot väderkvarnar? Hur som helst. Utan tanken om att trägen vinner skulle jag inte orka redigera. Om jag inte velat bli utgiven (ge ut själv?) hade jag nöjt mig med att bara skriva. Men sedan några år nöjer jag mig inte med det. Så nu tänker jag så här, att det är genom att en aldrig ger upp som en till sist lyckas. För om vi rent krasst kollar på vilka författare som är utgivna eller som gett ut själva är det ju de som INTE slutade.

Kanske mitt envisa bloggande säger något om att jag en dag fixar det? Och borde inte förlagen bara liksom spana in min blogg och tänka att här finns någon vi kan räkna med. Hon kämpar träget vidare, år ut och år in. Där kommer vi få någon som inte bara kommer med EN grym bok utan flera!

Nu funkar det tyvärr inte så. Men visst hade det varit coolt om det varit på det viset?

Jag redigerar vidare i min långsamma takt och håller envist fast vid tanken att en dag är jag i mål. Precis som du som redan är utgiven är, och du som kämpar på kommer bli. En dag så. En dag.

Om att leva, Om att skriva

Dubbelt yay!

Två dryga veckors vånda av funderingar om studieledigheten skulle beviljas eller inte är slut. Jag fick ledigt! Yay!

Stor lättnad. Det är inte som att utmattningssymtomen försvinner av sig själva nu, men det blir så mycket lättare att hantera dem när jag vet att jag får möjlighet att styra över min tid och innehållet i den på egen hand. Inte alla förunnat att ha det så och jag är oändligt tacksam över att jag får den chansen en period framöver.

Det andra yay:et står senaste kommentarerna från kursledaren för. Jag skickade in två kapitel på cirka fem sidor vardera och fick bland annat tillbaka det här:

Med dessa kapitel har du tagit romanen till en helt annan nivå än tidigare. Båda kapitlen känns skissade på ett stringent sätt, inga onödiga beskrivningar, inga övertydligheter, men inte heller några luckor som hindrar oss från att förstå och följa med.

Sedan följer några förklaringar till varför texten nu upplevs på detta viset och i själva texten finns löpande kommentarer som övervägande hyllar olika stycken, gestaltningar och dialoger. Än en gång får jag bekräftat att jag faktiskt håller på med något jag kan. Att manuset i våras övervägdes för en publicering av ett förlag var ju stort det med, men då fick jag inte svart på vitt vad som faktiskt funkat och inte. Utdraget av förlagets lektörsutlåtande jag tog del av då var mycket mer generellt.

Så. Bara att göra som jag gjort här nu då. Eller ja, på ett ungefär då. Tidigare kapitel har både ett annat innehåll och ett annat syfte, men jag är rätt säker på att jag ska kunna applicera något av det som finns i dessa två kapitel även på de tidigare för att de ska bli mer jämlika varandra. Och gissa om jag tycker att det ska bli kul. Dessutom, sådant här kan jag pyssla med jättemycket i vår. Wow!