Om att leva, Om att skriva

Augusti!

Well, jag vill inte påstå att bloggandet kör igång. Även om det är augusti. För jag håller på att redigera. Går igenom en testläsares alla kommentarer, och lektörens (från utlåtandet i våras). Och så gör jag lite annat med.😊

Jag är alltså inte helt på banan för bloggande än. Men fler böcker ska läggas upp. Så dem kan du hålla utkik efter. 😉

 

Och så avslutar jag med att hälsa en ny följare välkommen! Stort tack för att du läser och vill följa mig.😊

(Förresten, under tiden som bloggen fortsätter sommarvilan kan ni följa mig på instagram @helenaa12blogg.)

Annonser
Om att leva, Om att skriva

Juni, check!

Tänk, redan sista juni. Vart tog den första sommarmånaden vägen? Det känns som den bara försvann. En hel del plus, men också lite minus. Bäst att sammanfatta.

Minisemester
Så roligt med minisemester efter nationaldagen. Jag och andra halvan träffade vänner, utforskade ett par städer – en stor och en liten. Hade tur med vädret och njöt. Fast nog blev jag trött. Fyra dagar på resande fot tog musten ur mig. Men det var det värt.

Denna ypperliga bokkiosk fanns i Sigtuna. Bästa minibiblioteket jag sett ever!

Snurriga ordinarie jobbet
Även om jag är tjänstledig lyckas jobbet få mig sömnlös. Strul som skavt sedan april(!) fick facket äntligen upp ögonen för, när jag desperat kontaktade dem igen (typ tredje gången gillt) för att de skulle få fart på sig. Hela processen sattes förstås på paus i samma sekund det startades upp. Ombuden har ju semester.

Redigerat
Med minisemestern, och faktiskt även det trevliga midsommarfirandet (inte bortrest och blott ett litet glas vin till middagen), fick utmattningen övertaget några dagar. Är så otroligt intryckskänslig och glömmer det emellanåt. Jag fick sätta redigerandet på sparlåga i två omgångar. Kom inte så långt som jag hoppats, men ändå en bit på väg.

Sigtuna igen. Fin utsikt på strandpromenaden.

Testläst
Jag fick inleda månaden med att testläsa ett ungdomsmanus. Så roligt. Alltid en ynnest att få den äran. Och responsen var uppskattad. Det uppskattade jag.

Instagram
Äntligen har jag ett instagramkonto. Fastän Insta försökte stoppa mig. Påstod att kontot jag försökte skapa fanns. Andra påstods vara spärrat. Vid tredje försöket, med en annan mejl kunde jag inte logga in. Det blev att skapa ny mejl för att slutligen lyckas. Puh! Hittas som @helenaa12blogg.

Fika på balkongen på stadsbiblioteket Göteborg. Självklart ingick läsning.

Semesterplaner
Minus någon kortare resa blir det hemester i år. Passar ypperligt. Förhoppningen är att skriva klart manuset och skicka det till testläsning i det närmaste. Sedan tänkte jag börja att få till det där med att starta eget. Fortfarande mycket som behöver göras. Dessutom vill jag slappa. Glo på tv, läsa, bada, picknicka, träffa vänner och fixa hemma. Och bortsett från att blogga om böcker jag läst tänkte jag ta mig en bloggpaus.

Se på tv och läsa. Två vägar till återhämtning. Är så glad för att jag kan se på tv igen.

Trevlig sommar med sol, bad och god mat önskar jag er alla!

Kika gärna in för att ta del av vad jag tyckt om sommarens lästa böcker. Minst ett inlägg i veckan väntar här i ”bloggpausen”. 📚🙂

Och så avslutar jag med att hälsa en ny följare för juni välkommen.
Tack för att du vill följa mig!

Om att läsa, Om att leva, Om att skriva

Redigerar, läser, opromenerar

Det är tokfint väder och en borde åka till stranden, men jag ska träffa en vän i stan senare i em så den där strandturen kanske får bli av imorgon. Istället redigerar jag och läser. Lånade två böcker från biblioteket som var mycket lättsmälta. Tog slut i ett nafs.

Ewa Klingbergs Där rosor faktiskt dör, Christina Lindströms Jack

Jag redigerar annars så gott det går. Håller tiden framför datorn ganska så kort för att inte trötta ut huvudet. Hellre redigera lite mindre och varje dag än jättemycket en dag och sedan behöva pausa en. Nu har jag kommit till att skriva nytt. Eftersom jag skriver om rätt mycket i de sista kapitlen var det enklare att skriva nytt och så blir det bara lite klippa och klistra för att få med det som ska vara kvar.

Annars sörjer jag mina knän. Japp. Vet inte annars vad jag ska kalla det. För jag har promenerat rätt mycket i det sista. Och tycks ha fått så kallat löparknä. I båda knäna! I maj fick jag ont i ena knäet av för mycket promenerande och avstod att gå i fyra dagar kanske. Sedan tänkte jag inte mer på det. Nu har det alltså hänt igen. Vilket gjort mig rätt grinig. Jag gillar att promenera och det är min enda träning i nuläget. Men, vila. Dessutom har jag spanat in några få enkla knäövningar som jag ska göra när det känns okej igen.

Så, dagens redigering är gjord med fem nya sidor och lite annat kringarbete kring texten. Kanske dags att plocka upp någon av de andra böckerna jag hämtat från biblioteket? Svåra val i lediga och varma tider. Ibland är det inte lätt.  😉

Om att leva, Om att skriva

Inte utan min blogg

När bloggen nu i dagarna är sju år, blir det ett inlägg om vad bloggen betytt för mig.

För sju år sedan hade jag gått klart två terminer av distansskrivande. Vi hade mest gjort olika skrivövningar. Ibland hade jag använt mitt egna skrivprojekt, ett ungdomsmanus i övningarna. Jag hade gett och fått respons. Otroligt roligt och enormt utvecklande.

Samtidigt visste jag, att när kursen var slut, då var också min dagliga kontakt med skrivandet slut. För under drygt tio år hade jag bara skrivit när andan föll på. Inte dagligen, som i tonåren. Då fyllde jag anteckningsböcker av berättelser, betraktelser och reflektioner. Och jag ville ändra detta. Jag ville skriva varje dag. För när jag gjorde det hade jag upptäckt att ord och formuleringar lättare kom till mig.

Jag behövde ett måste, ett tvång. Sommaren låg framför mig utan skrivardeadlines. Hur sjutton lösa det dagliga skrivandet? För jag kände ju mig. Utan att vara tvungen att skriva skulle jag falla tillbaka i gammalt ”luststyrt” skrivande. Då kom jag på det. En blogg. Sagt och gjort.

Det blev en blogg om skrivandets processer, böcker jag läser och lite om livet.

Funkade det?

Japp. Med fem till sex inlägg varje vecka blev det mycket lättare att ta fram dokumentet, mitt ungdomsmanus. Jag satt ju ändå redan med datorn i knäet.

På sju år kan mycket hända. Jag har utbildat mig inom skrivandet. Fyllt på med en examen till, gått flera olika kurser och lärt mig jättemycket nytt om skrivhantverket. Ungdomsmanuset blev refuserat av de förlag jag skickade till, liksom nästa manus. Fast, som många av er vet, ett förlag övervägde ju att anta det. Snacka om bekräftelse på att en gör något vettig av all sin skrivtid.

Måhända jag nått hit, till att skicka till förlag utan min blogg, men vägen hade inte varit densamma. Jag hade varken känt eller träffat de författare jag har kontakt med i dag. Inte heller hade min kunskap om förlagsbranschen varit lika god. Och även om jag ville bli författare innan jag skaffade bloggen undrar jag om jag lika envist fortsatt försöka uppfylla den drömmen. För utan bloggvänners pepp och kommentarer, deras erfarenheter som de delat med sig av, hade jag stått mig rätt slätt. Kanske inte ens orkat. Så gissa om jag är glad över att jag började blogga.

För den som inte vet vilket slit det är, och vad en försakar för att uppnå en författardröm, kan det nog låta märkligt. Men det tar sin tid och kräver energi. De gånger jag nuddat tanken på att ge upp, har jag tänkt på de bloggare som sagt detsamma, och sedan kom det, beskedet att deras manus blivit antaget. En dag kan det vara jag. Så ja, jag fortsätter envist. Snart redo för att återigen skicka till förlag.

Tack alla som läser, kommenterar och följer. Utan er skulle bloggandet inte varit detsamma!

Bloggassistenten har koll på det mesta
Om att leva, Om att skriva

Antagen igen

Jag kan andas ut. Det blir en termin till på romanskrivarkursen.

Annars har jag skriv- och redigerarpaus. Tog mig an ett kort ungdomsmanus för testläsning. Skönt att kika på någon annans text en stund. Lär mig mycket av sådant. Dessutom extra roligt när det är en text som överlag flyter på. Gör alltid testläsningen lite enklare.

Jag kände i alla fall att jag behövde en redigerarpaus för att processa hur jag ska få till mitt manus slut. Som jag kommer ändra en del. Jag skickade ju hela manuset (med sammanfattningar av de tre sista kapitlen som jag inte ändrat än) till kursledaren, för övergripande respons på vad som kan vara bra att tänka på över hela den dramaturgiska bågen. Och det fick jag.

Så jag vet vad jag ska göra framöver. Skriva nytt, redigera om och så, förstås, ta pauser. 😉

Men innan jag gör det, eller bloggar om något annat (som lästa böcker) passar jag på att hälsa ett par nya följare från maj välkomna. Välkomna!

Sommarfint utanför porten. 🙂
Om att skriva

Kursen är slut

… and so am I. 😉

Faktiskt. Så intensivt som jag redigerat de sista tre veckorna, med uppemot fyra timmar nästan varje dag, är det inte konstigt om hjärnan säger ifrån.

Men tänk, jag har orkat. Att jag gjorde lite för mycket var ett medvetet val. I väntan på sista inlämningens respons, som kommer i veckan (så nej, kursen är inte helt slut, men jag behöver inte göra fler inlämningar) har jag valt att låta redigerandet och texten vara.

Jag är inte ensam om att ha kämpat på lite extra i slutet. Flera kurskamrater har gjort likadant. Jag hoppas vi ses i höst igen. För ja, jag har sökt en termin till. Jag ska ju vara tjänstledig i höst med.

Men vad är vi för några som går (har gått) den här romanskrivarkursen då?

Duktiga, ambitiösa och engagerade personer som utvecklas och tar till sig av kursledarens feedback och tips. Och det vet jag för jag har försökt följa någras projekt för att lära mig ”se” skrivhantverket. Inte varje inlämning har jag hunnit med, men flera.

Dessutom har vi under våren haft i alla fall två publicerade författare i klassen. Kan inte låta bli att nämna dem lite kort. Charlotte Al-Kahlili som på egen hand gav ut sin bok Skörda storm innan jul och som håller på med ett nytt manus. Och jösses, när hon skriver går det undan. Och fängslande är det. Har varit riktigt roligt att ”tjuvkika” på hennes manus. Samma sak med Emanuel Blume. Han kom ut med en sci-fi bok 2016 och har i det senare gjort en följetong att lyssna på, Oktagonen.

Även om vi andra på kursen inte nått dit än, att vi har gett ut böcker, så är flera på god väg. Det inspirerar mig.

Oavsett om jag blir antagen till en termin till eller inte kommer jag fortsätta skriva. Jag har ju, till att börja med, fortsättningen på dystopin att få ordning på.

Vad gör du i höst? Skriver? Redigerar? Eller inget av det?

Om att skriva

Balanserar vidare och får ihop säcken

Som jag nämnde i förra inlägget har redigeringen av manuset nått de sista kapitlen. Och jag behöver justera balansen en aning. Den dramaturgiska kurvan är aningens baktung.

Med intentionen att flytta fram en sådan där dramatiskt punkt då, har jag redigerat en hel del senaste dagarna (dvs runt tre timmar, max fyra). Och det som hänt är att jag strukit en massa. Jag som skulle fördjupa och förlänga. Lägga till.

Det kommer. Men just nu känns det bakvänt. Fast jag måste ju göra något för att börja göra det jag planerat.

Och tydligen innebär det att börja med att stryka.

Det är tidskrävande. Och energikrävande. Så när jag märkte att huvudet blev lite väl påverkat av all tid framför datorn valde jag att knyta ihop säcken lite slarvigt. Med andra ord, jag skickade in min sista inlämning på kursen en halv vecka tidigare. Bara för att få en paus.

Och gissa om det kändes bra. Jag summerade de bråkande sista kapitlen med ett par förklaringar till kursledaren om hur jag tänkt och ger mig respit. Inväntar feedback och … Tja, jag tar väl och läser en bok under tiden. Går några promenader. Yogar. Jobbar ett par pass.

Men sedan så. Då ska säcken knytas ihop så snyggt det bara går.

(Sällskap under redigering. Tack och lov har hon slutat envisas med att hon ska ligga i knäet och därmed även på laptopen. Hon får gärna ligga bredvid.)