Sparlåga och feedback

Många bloggare tar paus, juluppehåll. För egen del har det blivit färre med inlägg av flera orsaker. Trötthet är ett skäl. Ett annat att jag läst samma bok i en evighet. Det. Den är på 1188 sidor och jag närmar mig sidan 900 nu. Dessutom har jag testläst några manus, nu senast fantasy. Att jag ägnar mig åt att läsa böcker och att testläsa beror på att jag inte skriver. Och jag skriver inte för att jag märkte att jag behövde ta en paus ett tag. Så, för att inte förlora kontakten med skrivandet valde jag att erbjuda mig att testläsa ett par manus i denna mellanperiod.

Att testläsa åt människor en inte känner är ett vågspel. Inte själva läsandet i sig egentligen (även om de manus en får till sig verkligen kan variera i t.ex. kvalitet, genre och hur långt de kommit i skrivprocessen) utan att jag efterfrågar feedback på min respons. Just för att jag vill utvecklas. Då tycker jag det är bra att exempelvis få höra om jag varit otydligt, kunde sagt något på ett annat sätt (snällare?) eller om jag missat något de undrade över.

Jag lärt mig att jag inte kan ta för givet att få detta. De flesta har svarat och varit nöjda så jag tycks ha gjort vad jag ska, men det har hänt att jag inte fått gehör alls på min förfrågan. Vilket förstås lätt leder till att jag inbillar mig att de blev besvikna. (Eller kanske tid bara saknades?)

Att släppa ifrån sig ett manus för testläsning innebär att man ska kunna ta emot det man får tillbaka. Jag vet att viss respons inte ges på ett respektfullt sätt och då kan en bli förbannad, ledsen och upprörd, vilket en har all rätt till. När responsen däremot ges med största respekt – vilket jag inbillar mig att jag månar om att göra – borde den som lämnat ifrån sig texten kunna skilja på vad som är vad. Det handlar om en text. Och feedback om hur den kan bli bättre. Det handlar absolut inte om att personen ifråga som skrivit texten är dålig eller usel. Bara att den inte är där än att manuset kan betraktas hållbart för utgivning. Det brukar finnas en (lång) bit kvar. Även om jag läst manus som varit så gott som helt färdiga för utgivning.

Oavsett om det är ett manus mitt i en process eller i slutet är det i alla fall väldigt roligt att testläsa. Att se potential och att någon lagt ner så mycket tid och kärlek som det ofta är nedlagt på en berättelse, att få ta del av detta och möjlighet att försöka bidra till att vara med och utveckla det, ja, det är ju fantastiskt. Tänk, vilket förtroende.

Men, åter till sparlåge-rubriken. Jag kommer med mina inlägg när andan faller på. Lite mer sporadiskt för tillfället kanske… Vad vet jag. Vi ses! 

Annonser

Målet och vägen

Idag trillade refusering nummer tre in i mejlen. Och konstigt nog (eller är det inte konstigt?) brydde jag mig inte så mycket. Utan mer en känsla av jaha, det var det.

Ibland undrar jag om det är skrivandet i sig som är den stora grejen. Inte att få en bok i handen. Speciellt efter att ha återfått en massa helt jättesuverän feedback på ungdomsmanuset från värsta bästa testläsaren. Det var liksom något av det bästa som hänt på länge! 

Måhända är det vägen som är det roligaste och goaste. Att nå målet skulle förstås vara kul men att det ligger en bit bort, och att jag inte har så bråttom till det, känns… helt okej. Och till och med rätt bra faktiskt.

Dagsformens förutsättningar

Dagsformen
Vilken vecka. Har inte känt mig helt hundra, småförkyld och trött. Har både jobbat och varit hemma. Det innebär att jag läst mycket men även redigerat. Redigerat tänker kanske du som minns att jag sagt att jag håller mig från detta i nuläget. För att jag är för trött. Men jag kunde inte låta bli när dagsformen äntligen tillät. Gissar att vara hemma och småsova på dagen lett till lite mer ork, trots att jag verkligen inte känt mig pigg.

Antal sidor och ord i det ”färdiga” ungdomsmanuset

Redigerat
Det jag redigerat är gamla ungdomsmanuset. Efter en genomläsning där jag petade på några mindre saker och gjorde en större justering mot slutet känner jag mig redo att låta manuset gå till testläsning. En känsla jag fick av genomläsningen var att hey, det är ju inte dåligt. När en får refuseringar, då är det lätt att tänka att något inte håller, att det inte är bra. Men manuset är inte dåligt. Det jag tror är dock att det kan bli ännu bättre. Men jag ser inte hur själv. Därmed krävs ett par extra ögon, eller ännu fler.  Och ja, jag vet, ett manus måste inte vara ”dåligt” för att bli refuserat. Det kanske bara inte fungerar för förlaget just där och då.

Läsning

Jag har läst klart en fantasysaga som heter Verarnas drottning och hoppas komma med ett inlägg om den här snart. Utöver den håller jag på med en testläsning och en Stephen King. Testläsningen kommer jag hålla på med i ett par veckor då det är ett rätt långt manus. Hittills dessutom ett manus som jag uppskattar mycket. Stephen King kommer jag nog också hålla på med i ett par veckor, för jag läser Det. En tegelsten på 1188 sidor. Även den uppskattar jag mycket. Jag gillar att King tar sig tid att sätta stämningen och att presentera karaktärerna. Ibland undrar jag vad han ska göra med allt han presenterar, men så återkommer det långt senare och jag tycker det bara känns helt rätt. Så läsningen måste göras med gott tålamod, gott minne och eftertänksamhet. Det gäller ju inte att missa något i jakten på Det.

 

Ps. Intresserad av att eventuellt testläsa ett ungdomsmanus om vänskap, förälskelse och familjehemligheter? Mejla i så fall. Kolla i menyn här ovan och fliken Om mig för mejladress. Ds.

 

 

För snart tjugo år sedan

En tanke slog mig. Att jag jobbat med dystopimanuset väldigt länge. Men det är bara senaste åren jag verkligen lagt ned tid på det och senaste dryga året har varit jätteintensivt.

Att sista dryga året varit intensivt beror på att jag valde manuset som projekt för skrivpedagogutbildningen. Vi kunde få handledning och jag valde mellan dystopin och ett ungdomsboksmanus. In i det sista var jag säker på att det var ungdomsmanuset jag skulle välja men, när det väl gällde ändrade jag mig. Det är jag så glad för.

Med feedback från kurskamrater på utdrag av manuset och med respons från en kursledare på nästan en tredjedel av manuset, har jag fått möjlighet att utveckla berättelsen på ett sätt som annars inte skulle varit möjligt. Suveränt.

Så med en sorts sammanfattning för egen skull (och som jag även nu tvingar på er – hoppas nåt i det här kan väcka lite intresse…), i en sorts tidslinje, gör jag ett försök att överblicka dystopimanusets tillblivande.

hösten 1999
Tanken om min huvudkaraktär och manusets handling föds. Detta sker när jag sitter på ett tåg. Jag tar fram det collegeblock som jag lyckligtvis har med mig och börjar skriva. Om jag minns rätt skrev jag sedan ett grundmanus på några dagar (ett par veckor?). Försakade högskolestudierna ett litet tag där, men so what, de var ändå på väg att gå åt h-vete.

Datorn jag skrev på då hade förstås en sådan där vitgrå kub till skärm och jag sparade grundmanuset på diskett. En diskett som varit försvunnen sedan många år. 

Jag gjorde ett försök att föra över manuset till en annan dator för kanske tio år sedan, för att spara om på mejl och sticka, men filen var inte kompatibel. Disketten har jag förlagt (slängt?!) och grundmanuset är förlorat, både den handskrivna inledningen och det jag skrev på datorn.

hösten 2012
Tanken väcks att göra något med manuset som vilat länge och jag skriver ett gäng scener, men inget mer.

sommaren 2013
Jag går en manusskrivarkurs på distans vt-13 och får ”klart” ett ungdomsmanus. Dystopin plockar jag upp när kursen är avslutad i juni. För då påbörjar jag ett samarbete med en kurskamrat. Vi ger feedback till varandra – dvs skriver upp emot 20 sidor per två veckor, ger respons osv.

hösten 2013
Samarbetet med manusutbytet avslutas i november och jag slutar skriva på manuset som jag vid det laget fått feedback på, ända till det som nästan utgör manusets första del idag.

åren 2015 och 2016
Jag plockade upp manuset igen. Skriver om det jag redan fått feedback på, från kurskamraten. Skriver sedan fortsättningen, småredigerar lite på detta och sommaren 2016 skriver jag ”klart” manuset. Det landar på 101 217 ord och 271 sidor.

läsår 2016/2017
Intensivt arbete under skrivpedagogutbildningen med mycket redigering, omskrivningar och nya scener efter god feedback från kursledare och kurskamrater. Beslutar mig för att göra manuset till två delar eftersom det växer och överskrider 100 000 ord. Lättare att överblicka två böcker och jag kan känna frihet att lägga till sådant jag tycker saknas utan att uppleva att det sväller för mycket.

sommar 2017
Skickar kapitlen som tillhör första delen till två testläsare. Återfår matnyttig feedback och påbörjar en ny redigeringsomgång. Skriver några nya scener och får äntligen klart eländet. F’låt, manuset. Deadline för att skicka till förlag är förste oktober och jag lyckas hålla min deadline.

Det hade varit nice att publicera manuset innan det har hunnit gå tjugo (?!) år sedan idén föddes. Får se om det blir verklighet eller inte. (Två refuseringar redan…) Jag har som tur är lite tid på mig innan det får 20-års jubileum. 😉

Snilleblixtar på kö

För några dagar sedan kom en ny tanke om hur jag skulle kunna ta mig an mitt ”gamla” ungdomsmanus. För jag har fått god feedback på det, dels i sin helhet dels på utvalda delar, och vill arbeta om det lite grann. Det nya innebär troligen att jag gör ett perspektivbyte men jag har inte bestämt mig än. Dessutom hoppas jag med en ändring kunna uppnå lite mer spänning (ödesmättad sådan dessutom!) redan från början. Samtidigt är jag rädd att greppet inte håller, är uttjatat, löjligt, fånigt… Ja, de vanliga tvivlen kommer som om de vore kallade på. Ändå känns det kul att manuset ligger där i bakhuvudet (eller var det nu gömmer sig i hjärnan) och kommer med sina små snilleblixtar. Åtminstone verkar det vara en snilleblixt vid en första anblick. Får ta en sömgranskning när det blir dags att faktiskt skriva. Och den karamellen (själva skrivandet) kommer jag suga på ett tag till. 

Var sak har sin tid och just nu är det tid för saken göra-mycket-lite-av-skrivandet. Liksom en hel del annat. Och det känns helt okej. Att vänta med att sätta tänderna i förändringarna alltså. Vem vet, kanske snilleblixtar serveras även till fortsättningen på dystopin. Håller tummarna för mig själv och det! 

Jag pitchar och får refuseringar

Eller ja, pitchar och pitchar. En kollega undrade vad manuset handlade om och jag lyckades snabbt sammanfatta ploten på någon minut med tanke på att en föreläsning precis skulle dra igång. Sedan kollade jag mobilen och mejlen där. Två refuseringar hade trillat in. Standardvarianterna. Från två mellanstora förlag.

Jaha, jaha.

Sedan gjorde jag misstaget att kika på min inledning på manuset och tyckte inte den var så lysande. Inte för att den kanske är jättedålig, men tja… det kändes inte bra. Så nu försöker jag ignorera den känslan och tänka att det bara är att vänta på resten av refuseringarna innan jag sätter tänderna i manuset igen. Eller gör något annat. Som att börja spela… boule.

I tonåren såg jag A Long Kiss Good Night, en rätt tung action där Geena Davis spelar en mamma som förlorat minnet och upptäcker att hon varit någon helt annan tidigare. I en scen säger hon till sin dotter som ramlat ”Life is pain. Get used to it.” Ett motto som passade mig och min tonårsstämning rätt bra. Kom att tänka på det för några dagar sedan och nu idag igen. Borde kanske hitta något piggare och mer positivt, men hey, funkar det så… 😉 Eller har ni något visdomsord att dela med er av? Som jag kan ersätta mitt med kanske? Eller åtminstone komplettera det med?

 

NaNoWriMo och skrivfunderingar

National Novel Writing Month är igång sedan igår. Under november månad deltar människor i hela världen i Nanon, en skrivutmaning om att få ihop ett bokmanus på 50000 ord. Nästan 1700 ord om dagen. Jag hörde talas om Nanon första gången år 2013 och hade turen att kunna delta då. I januari 2013 hade jag nämligen gått på studietjänstledighet. Den var tänkt att vara ett halvår, men slutade på två år (och en fil.kand. examen i svenska!). Det var så härligt att veta att jag var del i en skrivgemenskap och att jag var en av alla som kämpade med att få ihop ett manus. Och det gick vägen. Drygt 51000 ord och ett råmanus blev klart. Idag, när jag arbetar, vet jag inte om jag skulle klara 1700 ord per dag, trots att jag är en snabbskrivare och oftast med rätt stor lätthet kan få ihop uppemot 2000 ord på ett skrivpass.

Det här med att arbeta och skriva och få ihop livets andra delar (trots att det inte finns barn här hemma är det ibland tajt nog ändå) fick mig att fundera just på skrivandet. Med en dryg månad helt utan att jag arbetat på något manus känner jag att jag vill skriva igen. Skriva/redigera har blivit en del av vardagen eftersom jag lagt mycket tid på det de sista… fem åren. En period som markeras av skillnaden att jag från och med då, våren 2012, började skriva med ambitionen att bli utgiven. Innan hade jag mest skrivit när andan föll på, och för att det var roligt att lägga tid på att få ner alla berättelser som krävde att bli berättade.

Men det är inte så enkelt. Det är inte att bara sätta sig att skriva.

Jag är trött. (Trött tänker du nu, ja det är väl alla.) Men jag är liksom trött i tankarna. Huvudet hänger inte med, ibland inte alls faktiskt. Ett stort varningstecken för den där välkända utmattningen och ett symtom en inte ska ta lätt på. Så jag tar det lugnt. Jag börjar inte med något nytt redigerar-/skrivararbete nu. Trots att jag vill. Men enbart att skriva det här inlägget tar mycket kraft. Trots att jag skrivit det vid två tillfällen.

Att läsa är gott. Med sex lästa böcker i oktober inser jag hur mycket jag saknat det. Sträckläsningen, lusten att ge sig på nästa bok direkt – underbart. Och jag inser hur mycket vila det finns i att läsa. Så länge hjärnan kopplar ihop det jag läser. Att se på tv kan också fungera. Speciellt om det är roliga program, eller lugna. Just nu är favoritserierna Seinfeld och Grantchester.

Dessutom åtar jag mig testläsning. Under förutsättning att jag kan ägna mig åt den i lugn takt. För jag vill inte förlora kontakten med skrivandet och den processen helt. Det i sig skulle skapa en känsla av stress. Knasigt.

Årets Nano väckte dessa tankar och det här är mina skrivfunderingar. Hur det krockar. Viljan och orken. Lusten och längtan, och känslan av att det blir övermäktigt. En väntan på att det inte ska kännas så en dag. Helst får den komma rätt snart.