Om att skriva

TGI December!

Jag sammanfattar november. Mittemellan, sämst och bäst får katagorierna bli. Och i den ordningen.

Mittemellan
Redigerandet. Går framåt, men långsamt.

Läsandet. Har verkligen gått framåt. Men det syns ju inte här. All These Beutiful Strangers, Life or Death, Har du en psykopat på jobbet? Hjertznells senaste Bli kvar, och Klingbergs Nu stormar det i dalens famn har jag läst men inte skrivit om.

Bloggandet. Funderar på en paus, för första gången på sju och ett halvt år. Sorry mina nya följare, men det var liksom mer ös i min bloggvärld förut. Otroligt många jag följt har slutat blogga. Nya har visserligen tillkommit men jag orkar inte riktigt engagera mig för att nå fram. Att dessutom alltid behöva använda datorn för att kunna kommentera på andra plattformar än WP gör det krångligt (nej det går inte via telefonen), och ibland när jag kommenterar måste jag bevisa att jag inte är en robot – vilket jag tydligen är, för jag lyckas aldrig kryssa i de där bilderna rätt.

Sämst
Att november gör mig så trött. Även om jag inte alltid känt mig dödstrött är ett starkt tecken på trötthet att jag toklängtar efter lösgodis. Något jag aldrig äter annars. Men, jag föll bara för frestelsen en gång. Bra att inte orka gå ut. Eller vilja.

Novembertung dystopisk vy från tågfönster

Bäst och sämst
Jag har sagt upp mig. Så nu har jag bara extrajobbet och företagandet. Och nej, inget av det genererar stora inkomster. Men, ni som följt mig vet ju att ordinarie jobbet till och med bråkat med mig under tjänstledigheten. När jag insåg att det fortsätter bråka även när jag börjar jobba igen fick jag nog. Du kan kalla det Självbevarelsedrift. Och Accepterar inte vad som helst. Men först ska jag ta mig igenom uppsägningstiden. Ska bli … intressant.

Bäst
Skrivarkursen i Gävle och att bo i Stockholm innan och efter.

Promenera i Stockholm. Älskar kvarteren med sekelskifteshus i kvarter efter kvarter efter kvarter. I Gbg har vi typ ett sådant kvarter. Rätt snabbt genompromenerat liksom.

Träffa Eva. Som jag lärt känna genom hennes blogg. Kändes som om vi kunnat prata oss genom hela helgen och inte bara genom en fika.

Historiska museet. Jag är en sucker för historia och hann med ett kort besök. Började baklänges, och hamnade bland massa coola altarutsmyckningar från 1300-tal till 1600-tal. Helt galet vad folk lade tid och energi på att återge en sorts tanke om Jesus och Maria. Vita, vackra och lidande – förstås. Plus, ju finare utsmyckning en beställde till kyrkan desto bättre chans att få en (bra) plats i himlen.

Melissa Horn. Grymt bra konsert. Som vanligt. Andra gången på konserthuset. Har sett henne på Storan och på några utomhuskonserter också.

Tack och lov för att det är december. Året är snart slut. Och som oerhört kloka Elin Säfström påpekade en gång är dessa årtal, datum och födelsedagar konstruerade. Jämna tal betyder inte mer än ojämna, det är bara ett mänskligt påhitt. Och vi människor gillar ju att tänka magiskt. Men, 2020 som år är ju rätt jämnt. Plus att jag fyller 40 då. Nästa år. Så. Jag försöker tänka bort detta jämna. Betraktar kommande sista månad av 2019 som vilken som helst och tänker inte alls på hur medelålders jag kommer att bli. På riktigt.

Några bokomdömen ska skrivas. Men mitt annars ”duktiga” bloggande med cirka tre inlägg per vecka kommer minska. Jag pausar inte helt. Men trappar ner. Vill ni få skrivtips, ha koll på mig som skrivcoach (det vill säga spana eventuella erbjudanden) då finns jag på Instagram som @helenaaskrivcoach medan jag kör mer blogginriktade inlägg på @helenaa12blogg. Kanske ni finner en anledning till minskat bloggande där, på Insta. För många många av oss. Eller, vad tror du?

Önskar dig en fin december. Vi ses!

 

Om att leva, Om att skriva

November is a killer. Och lite pepp

Oavsett utmattning eller inte är november en svår månad. Jag blir sååå trött. Tyvärr utmattningstrött. Det är en annan sorts trötthet. En hjärntrötthet. Inte så illa som förra året i november, december, eller våren dessförinnan när jag oförmådde det mesta. (Då klarade jag ju inte av att se på tv på grund av intryckskänslighet.) Men vissa symtom klättrar upp igen från att ha leget på noll, ett. (Japp, jag skalbedömer – kommer inte ihåg hur jag mått annars.)

Så, för att peppa mig själv lägger jag upp en kommentar jag fick på en inlämning jag gjorde för ett gäng veckor sedan. Kursledarens respons. Pepp! Efter berömmet får jag förslag på förbättringar, men jag är så glad över responsen jag fick inledningsvis.

Om ni följer mig på instagram – @helenaa12blogg har ni nog sett bilden förut. I det här novembermörkret var det här precis vad jag behövde, så jag delar med mig igen. Delad glädje, dubbel glädje. I det här fallet, pepp och lovord. Så glad och tacksam för att jag hittat den här kursen som gjort så mycket för mitt skrivande och min syn på det.

Hoppas det går bra med dina projekt. Att du är på gång med vad du än gör (skriver, syr, påtar med växter …) eller att du låter det du gör, eller ska göra, vila sig i form. Det kan funka fint det med. 🙂

Om att skriva

Se det som en film

I en kommentar som Katarina gjorde nämnde hon det här med hur man ”skriver i huvudet”. Något som ju sker rätt ofta för oss som skriver tänker jag. Åtminstone känns det så för mig, som om skrivandet sker mer eller mindre hela tiden och mer eller mindra aktivt. Och precis som Katarina ser jag min berättelse för mig i bilder. Inte i ord eller meningar. Fast det jag ser är inte en färdig film som rullar. Mer som teater kanske. Jag ser en scen, vilka som är med och vad de gör och säger. Men dekor och rekvisita är oftast rätt blank inledningsvis. (Om inte miljön har huvudrollen då, i en viss scen.)

Så, om mina karaktärer sitter i en soffa ser jag dem och soffan tydligt. Det som finns runt omkring får jag fylla på allt eftersom.

Jag har inte tänkt så mycket på det här med hur en upplever sitt skrivande, sitt berättande, eftersom jag bland annat inte pratat så mycket om den inre känslan och upplevelsen av det. Som att jag ser mina berättelser i enkla bilder där vissa detaljer utmärker sig mer. Och att jag aldrig ser det i text.

Förra helgen var Adéle Jordan gäst på Debutantbloggen. Hon berättade att hon på grund av en cp-skada inte kan använda sina armar och händer för att skriva, och att hon pratat in sin bok, genom att bokstavera varje ord. Jag blev imponerad. När en del personer säger att de läser in sina scener så är det för mig helt otänkbart. Jag är inte bra på att … prata. Eller hur det nu ska beskrivas. När det kommer till att skriva eller prata, föredrar jag alltid att skriva. Att tala in min egen berättelse, det skulle förmodligen inte fungera alls. Det är ett medie som känns oerhört främmande. Tanken på att prata in mitt råmanus känns liksom urvattnad, tom och innehållslös. Som om det jag vill ha sagt, det jag vill få nedskrivet i datorn, som det skulle upphöra att existera … Försvinna på vägen mellan tanke, tal och inläsning.

Jag skriver, alltså finns jag. 😉

Men, hur uppfattar du dina berättelser? Hur ”ser” du dem? I text, i ord, i meningar, i bilder eller finns det andra sätt?

Om att läsa, Om att leva, Om att skriva

Oktober – upp och ner

Månadssammanfattning, igen. Har visst blivit ett obligatorisk inslag. 🙂 Känns som om jag skrev om september igår. Vad hände egentligen med tiden i oktober?

Bästa läsning
Det blir en delad plats för Christina Nilsson Välj mig (2019) och Johan Ehns Hästpojkarna (2019). Båda borde ha nominerats till Augustpriset. Men eftersom Augustprisets för barn och unga, riktar sig till både små och äldre barn antar jag att det blir lite väl trångt att få plats med alla nomineringar. Jag säger som förr: det hade varit fint att se priset uppdelat i en kategori för yngre barn och en för äldre.

Sämst
Lika bra att ta det eländiga först. Så att jag blir av med det. Jobbet strular. Igen. Inte extrajobbet, inte egenförentagandet. Nej. Utan det ordinarie. Som om det inte var tillräckligt att delar av sommaren och hösten förstördes av att jag fick blanda in facket i en fråga som tog flera månader att reda ut. Nu är det ett nya saker som gjort mig sömnlös.

http://www.helenaaskrivcoach.com

Roligast
Att jag redan haft uppdrag som skrivcoach. Det kändes så bra. Och jag fick bra feedback tillbaka på utfört jobb. Roligt, även om det inte är roligast, är också att försöka klura ut olika sätt att nå ut på sociala medier. Det gäller att hitta en balans mellan att inte vara för påträngande (för sådana brukar iaf jag ignorera) och inte för passiv heller. Gissar att jag skulle kunna lägga otroligt mycket mer tid för att nå ut och jaga följare, men ärligt så orkar jag inte lägga jättemycket tid och energi på det heller. Trots att det är roligt tar det på krafterna. Men det kan nog vara en vanesak. Något som blir enklare med tiden.

Redigerarrapport
Det har blivit en del redigerat. En del inför textinlämningar på kursen och en hel del efter responsen på dessa inlämningar. Men, som alltid med redigerande, känns det som om jag borde göra mer. Få försöka ha i huvudet att jag lägger rätt mycket tid på många olika saker (som att begripa kredit och debet) och att det är okej att det tar tid.

Skrivarhäng Göteborg
Jag såg på Insta att ett gäng människor skulle träffas. Folk som skriver, vill bli utgivna, arbetar med text och som redan är författare. Vad spännande tänkte jag, att träffa likasinnade. Och det var det. Var uppfylld hela dagen efter av alla samtal och över att ha träffat så många trevliga och intressanta människor med samma intresse som mig.

NaNoWriMo
Nu är det dags. National Novel Writing Month. Utmaningen där alla som vill delta ska skriva 50 000 ord i november månad. Jag kommer inte skriva så mycket, och vet inte ens om jag ska skriva alls. Beror lite på hur passen fördelas på extrajobbet och hur klar i huvudet jag känner mig. Men, om jag är med, tänker jag satsa på en halv Nano. Och lägga tiden på att skriva nya scener till del två av nuvarande manus. Dessutom, Nano-gänget i Ggb har träffar. Så här finns fina möjligheter att få prata ännu mer skrivande med skrivande människor.

Min statistik för Nanon 2013

November är inte en favoritmånad. Jag vill inte gå ut för att det är ruskigt och kallt väder. Göteborg på vintern är inte nice alls! Jag brukar äta för mycket godis och eftersom jag inte är ute lika mycket så sitter alla kläder helt plötsligt väldigt tajt efter en tid, och så kommer jul på det … ja, ni hör ju. Borde skaffa en crosstrainer.

Hoppas ändå att det blir en bra månad. Jag ser framemot att det är skrivarträff på kursen i slutet av november. Och att jag ska gå på Melissa Horn. Hur är det november för dig? Har du något du ser fram emot?

Avslutningsvis hälsar jag några nya följare välkomna. Tack för att ni läser och vill följa min blogg!

Om att skriva

Redigerarrapport

Det går långsamt. Igen. Till kursen har jag lämnat in mellan sex och tio sidor per inlämning. Så gott som varje vecka alltså. Ibland får jag tillbaka mycket att redigera. Ibland nästan inget. Men jag har kommit efter i redigerandet. Har ju lagt en hel del tid i september och början av oktober på mitt nystartade företagande som skrivcoach och lektör.

Så. En sak i taget. Känns som att vissa saker med företagandet börjar sätta sig. Därmed bör jag också kunna få mer tid att fördela till redigerandet.

Förra veckan gjorde jag t.ex. om ett kapitel till två. Hade skrivit till såpass mycket att det blev för långt annars. Som tur var fanns ett naturligt ställe att bryta på.

Hur går det för dig med redigerandet och skrivandet? Något mål du siktar mot?

(Hemsidan för skrivcoachandet: http://www.helenaaskrivcoach.com)

Om att leva, Om att skriva

Ta da! Efter mycket möda så …

… är äntligen min hemsida klar. Eller ja, i stora drag. Finns en del småfix. Sociala medier ska läggas till t.ex. och då måste jag få ordning på de sidorna på respektive social media (hm… säger en så?) som jag tänkt använda. Och det tar tid. Jag har börjat med FB, men det blir inte som jag vill. Stön.

Men annars. Tjoho!

http://www.helenaaskrivcoach.com

Så nu erbjuder jag skrivcoachning, lektörstjänster (lektörsläsning och första kapitel-analys) och även en skrivarkurs för den som vill utvecklas sitt skrivande på egen hand. Dessutom har jag några skrivtips och skrivråd som jag delar av mig av. Jag hoppas sidan ska vara lätt att orientera sig i. Att den ser trevlig ut. Och att JAG ser trevlig ut. Fotona på mig är Katarinas förtjänst. Vi hade en sådan fin em/kväll i Stockholm i maj när hon fick nervösa mig att fastna på flera bilder. Något jag är oerhört tacksam över, att jag fick chansen att ta dessa bilder och att jag får använda dem så här.

Men nu. Efter nytt inlägg, ny sida (kolla i menyn) och efter kort men intensivt jobbpass i morse är det soffhäng med Vampire Diaries som gäller. Laddning inför bokmässan alltså. Här ska vilas i form! 🙂

Foto Katarina Persson

 

Om att skriva

Direkt ur verkliga livet

Som utlovat kommer här den novell jag lyckades få publicerad för många år sedan i tidningen Story. Min första och enda novell som fått äran att vara med i en tidning. Det dröjde en evighet innan jag fick besked om att den skulle publiceras. Då fick jag ett brev och ett sådant där utbetalningskort (?) som jag kunde lösa in på banken. Sedan dröjde det en evighet till. Men en dag, drygt ett och ett halvt år efter att jag skrev novellen fanns den där i tidningen.

Det är en så kallad riktig historia, ur det verkliga livet. Säkert! Men tidningen gillade min berättelse ”direkt ur livet”. Så här kommer den. Enjoy!

När jag insåg att jag älskade honom insåg jag också att det aldrig skulle bli vi två. För mycket talade emot det. Han, Patrik, skulle dessutom aldrig älska mig på det sättet.
Det hela började strax innan jag skulle fylla fjorton. En ny kille kom till klassen men jag blev inte kär i honom så som de andra tjejerna i min klass. Istället jämförde jag honom med Patrik.
Snart insåg jag att jag gjorde så med alla killar som visade intresse för mig. De hade inget att komma med när jag tänkte på min två år äldre Patrik. Han, som inte kunde ana vad jag hyste för känslor för honom. Inte visste jag heller om jag ville att han skulle få reda på det. Jag var rädd för hans reaktion. Jag var ingenting för honom förutom yngre och mesigare. Min kärlek svalnade men försvann aldrig helt.
Jag sörjde de två åren i högstadiet när jag inte fick se honom komma emot mig i skolans korridorer. Sörjde att inte få se honom skämta med sina kompisar.
Så kom den efterlängtade dagen när jag började gymnasiet och återigen kunde höra hans skratt i matsalen eller hans röst närma sig i spiraltrappan. Han fick mitt hjärta att slå snabbare och mina kinder kom att rodna de få gånger han verkligen tittade på mig.
Tillfällena när han såg mig blev flera och vanligare. Ibland hejade han till och med. Han som för det mesta behandlade mig som luft. Min lycka var fullkomlig. Jag var någon för honom nu.
Han hade flickvänner och under våren sällskapade han med en tjej som tog med honom till alla privata fester. Jag kände inte igen honom längre. Många märkte förändringen.
Vi möttes efter skolan en dag, av en slump. Jag hade glömt en bok i mitt skåp och hörde någon komma men såg inte vem det var. Min skåpsdörr slogs plötsligt igen. Som tur var kom jag inte i kläm.
Jag mötte förskräckt hans ilskna blick. Inget blev sagt. Under några sekunder stod han och stirrade på mig. Jag blev rädd för han såg arg ut. Arg och ledsen. Till och med hans rygg såg arg ut när han gick ifrån mig med långa steg. Jag visste inte om jag vågade gå hem men till slut tog jag mod till mig.
Inget hände. Han lät mig vara ifred efter den gången. Inga fler leenden, inga skrämmande blickar bara likgiltighet.
I maj, när studenten närmade sig och fester hölls var och varannan kväll allt eftersom kurserna slutade för treorna, drog mina klasskompisar med mig en kväll. Jag visste att han skulle vara där. Jag visste att han inte skulle vilja se mig där.
Mina klasskompisar ville se mig släppa loss. De var trötta på att se mig deppa efter någon kille jag aldrig kunde få. De visste inte vem och jag skulle aldrig avslöja det. Aldrig. De skulle inte förstå. Det begärde jag inte heller.
Många gånger hade jag sagt till mig själv att jag var dum, att jag var knäpp. Jag visste ju att det aldrig skulle bli vi två. Så var det bara. Hjärtat var svårt att påverka. Ändå hade jag drömt om att få vara hans flickvän. Den som han kysste och smekte. Jag ville dra med mina fingrar genom hans hår.
Efter några öl dansade jag vilt. Ännu hade jag inte sett Patrik där. Jag hade inte glömt honom men hoppades att jag skulle slippa se honom med någon tjej. Tyvärr kom han efter en stund. Han var inte ensam. Tjejen klängde på honom och han verkade gilla det. Båda var väldigt fulla men till min lättnad, och hans besvikelse, däckade hon i soffan. Sur lämnade han henne och klampade ut i trädgården. Jag följde efter honom.
När jag kom ut såg jag honom inte först. Han var inte på verandan som jag trott utan hade gått bort till en gungställning som stod en bit ut på gräsmattan. Där satt han och tände en cigarett när jag kom. Han frågade om jag ville ha men jag skakade på huvudet.
– Vet mamma om att du är här? mumlade han och tittade upp på den mörka himlen.
– Nej.
– Hon blir nog orolig när lilltösen är ute så här sent.
Han flinade mot mig och jag suckade.
– Jag ville bara höra om du var okej, sa jag. Det var dumt av mig att bry mig om dig när du aldrig brytt dig om mig.
Lågt svor han och bet sig i läppen. Så gjorde han alltid när han var pressad. Jag visste det eftersom jag alltid gjorde likadant. Istället för att gå in till de andra satte jag mig på den andra gungan. Vi sa inget på en lång stund. Bara musiken och ljuden från festen hördes och därför tog det en stund innan jag förstod att han grät. Snyftningarna hördes knappt men jag såg på hans kropp att han grät.
– Vad är det Patrik? Mår du bra?
– Varför måste allt bli så jäkla fel, sa han grötigt. Du tror att jag… att jag hatar dig, men det … snyftade han… jag gör inte det jämt.
Han torkade bort sina tårar med handen och tittade på mig. Samlade sig och sa:
– Tror du inte att jag vet vad du har för känslor för mig?
Ställd inför hans plötsliga hårda röst kom jag mig inte för att svara. Bet mig lätt i läppen och skakade på huvudet. Han fortsatte:
– Varför tror du att jag varit så jobbig mot dig? Jag visste ju inte hur jag skulle bete mig mot dig när jag förstod att jag också hade sådana känslor för dig. Det … Det är ju… perverst! Min egen lillasyrra.
Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att min bror också skulle känna så. Han hade dolt det väl. Dolt det som var fel, syndigt, sjukt, äckligt, bisarrt… Fel! Men hur kan det vara fel att älska någon så mycket? Kroppen känner inte till det som är så fel. Hjärtat känner inte till det som är fel.
Den natten skildes vi åt med lättade hjärtan. Vi slapp känna skuldkänslor i ensamhet. Det var lättare att dela bördan. Vi hade sagt att vi aldrig mer skulle prata om det utan försöka fortsätta med våra liv som våra känslor inte fanns. Våra föräldrar var skilda och Patrik bodde hos pappa sean en tid tillbaka, jag med mamma.
Jag och Patrik gick åt skilda håll. Han gjorde lumpen hundra mil bort och flyttade sedan till Tyskland där han bor och pluggar.
Jag tar studenten snart och vet ännu inte vad jag ska göra.
Det enda jag vet är att jag fortfarande jämför alla killar med honom men han börjar missta sin förstaplats och det gläder mig. Mitt nya liv kan börja.

Det var det.

Känns konstigt att tänka att det är jag som skrivit det. Mitt nitton- eller artonåriga jag visserligen, men ändå. Det ligger både nära och långt från hur jag skriver idag. Fascinationen för syskonrelationer finns kvar, oavsett om det handlar om förbjuden kärlek eller inte. Kanske relationen mellan syskon fängslar lite extra eftersom jag är endabarn. En fascination som hängt med även in i min dystopi där syskonrelationen är central.

Dessutom, jag blir sååå fascinerad av de sliskiga rubrikerna i novelltidningen. Tittade igenom och hjälp. Nog för att det ska locka till läsning, men för mig fungerar det tvärt om. Jag känner snarare olust. Ändå, som sagt, kul att få ha varit del av Storys berättelser ”direkt ur livet”. 🙂

Skriver du noveller till tidningar? Fått med några i så fall?