Om att skriva

Hybris! Vem? Jag? Inte alls!

Som titeln antyder håller jag på att få storhetsvansinne eller ja, hybris.

Felet är min kursledares. Människan överöser mig, eller snarare även min senaste textinlämning, med lovord.

Nu kan jag ärligt säga att det behövs. För med ett par veckor präglade av tokhuvudvärk har jag haft svårt att redigera mitt manus och de ändringar jag gjort har inte direkt alltid blivit lysande. Så med någon sorts kisande (dataskärmen har varit jobbig att titta på pga huvudvärken) och någon sorts envishet i att ändå försöka få det så som jag vill har jag igen fått höra att det faktiskt blir bra. Och att jag utvecklats.

Så ja. Nu har jag hybris. Vi får se hur länge det håller i sig. Imorgon hoppas jag vara fri från huvudvärk så att jag kan ta ett par timmar för nya ändringar till nästa och sista inlämningen. Gissar att jag nog landar rätt tungt då.

Ändå. Upp som en sol … Ganska nice att få de stunderna också. Jag som annars mest bara lite sådär förnöjsamt travar på och tycker att skrivandet i allmänhet är en rätt trevlig sysselsättning. Kul när ens sysselsättning ger lite mer än så. 😊

Annonser
Om att skriva

Trägen vinner

Jag är en envis person. Men det är inte den egenskap andra beskriver mig med. För det är inte som att jag alltid måste ha min vilja fram på det viset. Verkligen inte.

Däremot är jag envis på så sätt att jag sällan ger upp eller överger det jag gör. Bloggen är väl ett bra exempel. Den är sex och ett halvt år. Enligt en studie jag tog del av för flera år sedan, som handlade om bokbloggar, var deras livslängd ca två år. Nu är jag visserligen inte en ren bokbloggare men ändå. (Grattis alla bokbloggare som håller på år efter år! Ni har övervunnit statistiken!)

Även om jag tittar på mina skrivprojekt är jag enveten. Fem år på nuvarande manus – som jag skrev första gången för 19 år sedan! Ett annat manus har också fått flera års redigeringstid. Det ligger nu bara och väntar på att bli omskrivet och omredigerat igen.

Envis, enveten eller dum. Kanske slåss jag mot väderkvarnar? Hur som helst. Utan tanken om att trägen vinner skulle jag inte orka redigera. Om jag inte velat bli utgiven (ge ut själv?) hade jag nöjt mig med att bara skriva. Men sedan några år nöjer jag mig inte med det. Så nu tänker jag så här, att det är genom att en aldrig ger upp som en till sist lyckas. För om vi rent krasst kollar på vilka författare som är utgivna eller som gett ut själva är det ju de som INTE slutade.

Kanske mitt envisa bloggande säger något om att jag en dag fixar det? Och borde inte förlagen bara liksom spana in min blogg och tänka att här finns någon vi kan räkna med. Hon kämpar träget vidare, år ut och år in. Där kommer vi få någon som inte bara kommer med EN grym bok utan flera!

Nu funkar det tyvärr inte så. Men visst hade det varit coolt om det varit på det viset?

Jag redigerar vidare i min långsamma takt och håller envist fast vid tanken att en dag är jag i mål. Precis som du som redan är utgiven är, och du som kämpar på kommer bli. En dag så. En dag.

Om att leva, Om att skriva

Dubbelt yay!

Två dryga veckors vånda av funderingar om studieledigheten skulle beviljas eller inte är slut. Jag fick ledigt! Yay!

Stor lättnad. Det är inte som att utmattningssymtomen försvinner av sig själva nu, men det blir så mycket lättare att hantera dem när jag vet att jag får möjlighet att styra över min tid och innehållet i den på egen hand. Inte alla förunnat att ha det så och jag är oändligt tacksam över att jag får den chansen en period framöver.

Det andra yay:et står senaste kommentarerna från kursledaren för. Jag skickade in två kapitel på cirka fem sidor vardera och fick bland annat tillbaka det här:

Med dessa kapitel har du tagit romanen till en helt annan nivå än tidigare. Båda kapitlen känns skissade på ett stringent sätt, inga onödiga beskrivningar, inga övertydligheter, men inte heller några luckor som hindrar oss från att förstå och följa med.

Sedan följer några förklaringar till varför texten nu upplevs på detta viset och i själva texten finns löpande kommentarer som övervägande hyllar olika stycken, gestaltningar och dialoger. Än en gång får jag bekräftat att jag faktiskt håller på med något jag kan. Att manuset i våras övervägdes för en publicering av ett förlag var ju stort det med, men då fick jag inte svart på vitt vad som faktiskt funkat och inte. Utdraget av förlagets lektörsutlåtande jag tog del av då var mycket mer generellt.

Så. Bara att göra som jag gjort här nu då. Eller ja, på ett ungefär då. Tidigare kapitel har både ett annat innehåll och ett annat syfte, men jag är rätt säker på att jag ska kunna applicera något av det som finns i dessa två kapitel även på de tidigare för att de ska bli mer jämlika varandra. Och gissa om jag tycker att det ska bli kul. Dessutom, sådant här kan jag pyssla med jättemycket i vår. Wow!

 

Om att skriva

Ska bara redigera lite

Så öppnar jag upp ett kapitel och börjar fundera på vad som kan göras skarpare. Tajtare. Tydligare. Hur starkare närhet till karaktären kan skapas. Hur dialogen kan ge karaktärerna personligare röster.

Jag ska bara jobba med tio sidor. För då får jag uttömmande feedback på styrkor och brister. Så tio sidor ska lämnas in på måndag kväll.

Jag sitter där med uppmärksam blick, ändrar och fixar, tänker att jag bara ska ta en knapp timma för den här stunden. Snart märker jag att tiden flyger iväg. Timman har gått och jag har inte kommit längre än en och en halv sida. Men vad gör det? Jag har fått vara i den där härligt uppslukade känslan när tiden upphör och jag blir ett med texten.

Mer sånt tack.

Om att skriva

1667 ord per dag

National Novel Writing Month. Förste november börjar den internationella skrivarmånaden NaNoWriMo, eller Nanon. Det innebär att du under november skriver ett manus med målet att nå 50 000 ord.

Så varje dag i november behöver du alltså skriva 1667 ord (cirka). Du kan delta i denna utmaning genom att registrera dig eller genom att göra din egen grej. Som registrerad deltagare får du skrivtips och pepp, möjlighet att träffa andra deltagare och om du når målet blir du kallad vinnare!

Jag deltog 2013. Och ”vann”. Just då passade ett deltagande bra. Jag pluggade och hade rätt gott om tid, och god ork, att skriva nästan 1700 ord per dag.

Att delta på riktigt var verkligen kul. Det jag skrev blev ett råmanus för en ungdomsbok och jag vill gärna ta vara på storyn någon gång. Men då skriver jag hellre om än harvar i en så gammal text. För jag har ju utvecklats skrivmässigt sedan dess.

Med hänsyn till att ha tid och ork skulle jag gärna delta igen (dock ej i år). Just den här sortens upplägg med lite press fungerar fint för mig – att bara skriva, få en framåtrörelse och inte peta och tänka för mycket. Men vi är ju alla olika. Hur tänker du kring Nanon, är det något som funkar/skulle funka för dig?

Om att skriva

Tankar om skrivande – tid, idéer och känslor

Eva funderade på detta med att skriva på sin blogg och lade upp några frågor som hon var nyfiken på att få svar på. Jag inspirerades till ett inlägg.

En liten enkät:

  1. Hur många timmar om dagen vill du skriva? Om du fick välja fritt.
  2. Efter ett avslutat skrivpass: tänker du främst på hur lång tid du satt, eller antal sidor/ord du fick gjorda eller vilken känsla du hade under passet?
  3. När på dygnet kommer dina bästa idéer? Och vad gör du då?

Jag tycker det är svårt att svara på hur många timmar jag vill skriva. Om jag får välja helt fritt utan att tänka på att jag har ett arbete att gå till ungefär fyra dagar per vecka, eller att jag har en rygg som protesterar och en utmattning som begränsar hjärnan, så skulle jag vilja skriva tre till fem timmar om dagen. Jag är en snabbskrivande människa och kan få ur mig många ord och många sidor på korta stunder. Om jag i skrivandet inräknar redigeringstid också, för det är det som tar mest tid för mig, så lägger jag typ oändligt med tid på att redigera. (Matte är inte min grej och jag för ingen statistik på hur mycket tid jag faktiskt lägger på att skriva och/eller redigera.)

Jag är inte så petig med hur mycket jag gör under ett pass. (Sedan en dryg månad klarar jag vissa dagar nästan hela två timmar på ett pass – inklusive en minipaus.) Ibland räknar jag ord/sidor, men mest för skojs skull. Känslan är nog viktigare än än att räkna ut mängd. Och ofta känner jag mig rätt nöjd. Inte för att det alltid blir så bra (för så är det verkligen inte) utan för att jag faktiskt gjort något.

När mina bästa idéer kommer … Jag vet inte riktigt. När jag är ute kanske. Eller hemma? Är det konstigt att inte ha en aning? Jag får generell skrivinspiration av att vara ute i skogen och att åka bil på landsbygd, men det är ju inte som att jag skriver om vare sig skog eller landsbygd för det. Inspiration till det pågående manuset (dystopin) kan vara att jag ser något som kan relateras till manuset, en situation, en miljö eller en sak som någon detalj eller något annat som skulle passa in i texten. Eller så dyker bara en tanke upp till någon scen eller till en dialog, lite mer bara sådär. Jag kan nog inte säga att det sker mer dag, kväll eller morgon. Möjligen finns något mönster i det, men det har jag inte noterat.

Så jag säger som Eva, hur är det för dig?

Om att leva, Om att skriva

Framtidstankar om skrivande

På tal om det jag skrev i förra inlägget, om att gilla det en gör, så spinner jag vidare på det nu. Igår, den 15 oktober, var nämligen sista anmälningsdag för kurser på högskolor och universitet. Som vanligt gjorde jag några ansökningar. Distanskurser. Litteratur inriktad på ungdomsböcker. Och en kurs i skrivande.

Att faktiskt klara av studier igen är … underbart. Att ha en hjärna som förmår hantera stunder vid datorn och som kan koppla vad jag läser, vad jag gör och skriver, det är också underbart. Och inget jag någonsin igen kommer ta för givet. Jag hoppas åtminstone att jag aldrig glömmer hur otäckt det var att oförmå sådant som bara brukar fungera.

Med arbete på deltid finns utrymme för studier. Att det även finns ork tar jag inte för givet. Men som utvecklingen ser ut nu kommer det förmodligen finnas det. Och med både ork och tid vill jag fördjupa mig i skrivandet och litteraturen. En kurs på halvfart eller trekvartsfart är hanterbar.

Kanske undrar du om manusskrivandet blir lidande? Jag tror inte det. Jag har inte bråttom. Genom att läsa antingen en skrivarkurs, där fokus är ett eget projekt, eller genom att studera litteratur kan jag även utveckla mitt eget skrivande. Det jag också lär mig är att se andras skrivande, såsom att se hantverket liksom dess möjligheter till utveckling, och att ge välgrundad feedback på andras texter. För som jag skrivit i texten Om mig här på bloggen vill jag en dag arbeta med andras texter. Och jag känner mig allt säkrare på att kunna förverkliga det hyfsat snart.

Om inte utmattningen satt mitt liv på paus skulle jag varit denna verklighet lite närmre. På samma gång tycker jag utmattningen gett mig möjlighet att fördjupa mig i mitt eget och andras skrivande på ett sätt som gjort mig än mer rustad att tackla den uppgift jag vill ta mig an framöver – att stötta andra i att utveckla sina texter och sitt skrivande.

Vad är det man säger? Inget ont som inte för något gott med sig.