Om att leva, Om att skriva

Framtidstankar om skrivande

På tal om det jag skrev i förra inlägget, om att gilla det en gör, så spinner jag vidare på det nu. Igår, den 15 oktober, var nämligen sista anmälningsdag för kurser på högskolor och universitet. Som vanligt gjorde jag några ansökningar. Distanskurser. Litteratur inriktad på ungdomsböcker. Och en kurs i skrivande.

Att faktiskt klara av studier igen är … underbart. Att ha en hjärna som förmår hantera stunder vid datorn och som kan koppla vad jag läser, vad jag gör och skriver, det är också underbart. Och inget jag någonsin igen kommer ta för givet. Jag hoppas åtminstone att jag aldrig glömmer hur otäckt det var att oförmå sådant som bara brukar fungera.

Med arbete på deltid finns utrymme för studier. Att det även finns ork tar jag inte för givet. Men som utvecklingen ser ut nu kommer det förmodligen finnas det. Och med både ork och tid vill jag fördjupa mig i skrivandet och litteraturen. En kurs på halvfart eller trekvartsfart är hanterbar.

Kanske undrar du om manusskrivandet blir lidande? Jag tror inte det. Jag har inte bråttom. Genom att läsa antingen en skrivarkurs, där fokus är ett eget projekt, eller genom att studera litteratur kan jag även utveckla mitt eget skrivande. Det jag också lär mig är att se andras skrivande, såsom att se hantverket liksom dess möjligheter till utveckling, och att ge välgrundad feedback på andras texter. För som jag skrivit i texten Om mig här på bloggen vill jag en dag arbeta med andras texter. Och jag känner mig allt säkrare på att kunna förverkliga det hyfsat snart.

Om inte utmattningen satt mitt liv på paus skulle jag varit denna verklighet lite närmre. På samma gång tycker jag utmattningen gett mig möjlighet att fördjupa mig i mitt eget och andras skrivande på ett sätt som gjort mig än mer rustad att tackla den uppgift jag vill ta mig an framöver – att stötta andra i att utveckla sina texter och sitt skrivande.

Vad är det man säger? Inget ont som inte för något gott med sig.

Annonser
Om att leva, Om att skriva

Gilla det en gör

Som utlovat kommer ännu ett inlägg om bokmässan. (Vet inte riktigt om bokmässan som källa att hämta inlägg ur är uttömd än.)

Jenny Jägerfeld, författare och psykolog, sa en så himla klok sak på ett seminarium att jag inte kan låta bli att skriva ett helt inlägg om det.

Eftersom Jägerfeld är aktuell med två nya böcker Comedy Queen och Blixtra, spraka, blända plus att hon anlitats som moderator, fanns hon med på flera programpunkter jag gick på. Hon sa många kloka saker, men det om att gilla det en gör fastnade lite extra.

När Jägerfeld och John Ajvide Lindqvist hade ett samtal om författarvåndor och wow-stunder lyfte hon detta med att tycka om det en gör, även om det emellanåt uppstår stunder av motstånd och våndor. Hon nämnde att hon gillar när saker i livet är mätbara, såsom känslan för det en sysslar med. Att jobba på posten var t.ex. 23 % okej, att jobba i kassan på biografen 37 % procent bra osv. Men att vara författare tyckte Jägerfeld kunde räknas upp till hundra procent.

Då började jag fundera på vad jag tyckt om olika jobb jag haft. Bottennappet måste ha varit marknadsundersökare via telefon. Det låg nog på max 15 %. Därefter har min känsla för jobben tack och lov blivit bättre. Lite knasigt dock att jobb som hotell- och kontorsstäderska legat på ungefär samma nivå som några av de jobb jag haft som utbildad socionom, med uppemot en 70-80 % känsla. Och mycket högre än så ligger jag faktiskt inte ens idag. Som tur är finns faktorer som fina kollegor som bidrar till att höja till en generell känsla av trivsel. Men annars är det ju själva arbetet som räknas.

Många av oss ligger väl knappast på topp varje stund, varje dag (eller?) men tänk KÄNSLAN av att tycka OM sitt arbete. Att kunna säga som Jenny Jägerfeld att den mätbara känslan är hundraprocentig … Wow, liksom! Då har en verkligen hamnat rätt.

Jenny Jägerfeld, John Ajvide Lindqvist och Jenny Aschenbrenner

När jag skriver befinner jag mig på en hundraprocentig känsla. När jag redigerar är jag nästan där. Och när jag funderar på mina manus är känslan uppe på topp. Jag gillar att läsa mina texter. Även om jag ser att allt inte är jättebra finns det en njutning i att JAG har skrivit det jag läser. Jag gillar att fundera på hur jag kan göra texten bättre även om det ibland är tungt. Men jag gillar det med, att allt inte flyter på. Och jag tillåter mig att ha ett motstånd, jag tillåter mig att låta bli att skriva i perioder, och känner att det är okej att det är så. Det skrivande liv jag befinner mig i nu, ger en mätbar känsla av att jag gillar det till nästan hela 100 %.

Så hur känner du för det du gör, eller det du gjort i arbetslivet? Hur står det sig mot känslan för ditt skrivande liv och din skrivarvardag? Är din känsla mätbar? Är du uppe i hundra?

Om att skriva

Skriva utan rep och kilar

När jag var på bokmässans seminarium med Aris Fioretos och Agnes Lidbeck talade de om skrivprocessen och hur deras skrivarvardag såg ut. Eftersom det handlade just om skrivande kom de också in på hur en kan hantera sitt eget skrivande som nybörjare.

Aris Fioretos fick frågan om skrivböcker och skrivkurser kan vara till hjälp, vilket han tyckte. Det jag gillade med det han sa var hans jämförelse med bergsklättring, att en person som är ny på skrivandet kan ha stor hjälp av olika guider, råd och tips men när man sedan skrivit ett tag då behövs inte det. Råden, böckerna, kurserna och tipsen liknade han vid en bergsklättrares utrustning, och att en bergsklättrare kan ha stor hjälp av det för att komma upp till toppen. Men det finns också de som kommit förbi det stadiet, de som kör helt fritt med endast en påse talk hängande runt midjan. (Vilket ju låter livsfarligt, men vi kanske kan bortse från det en lite stund, bara för sakens skull.)

Det han säger är hisnande. Inte enbart för att vi snackar höga höjder och det otäcka att falla ner, men jag gillade hur han tänkte här. Att skrivandet går att lära sig att hantera på det viset. Kanske kan vi likna talkpåsen med en eventuell förläggare och redaktör? Eller vad tänker du?

Om att läsa, Om att skriva

Läst, åkt tåg och träffat likasinnade

Med ett antal timmar på tåg i helgen blev det läst en hel del (åtminstone kunde jag läsa på tre av fyra resor utan att bli tokyr – de där snabbtågen och bakåtvänd stol är ingen höjdare). Plus att jag hade en del hotelltid att slå ihjäl efter att ha utforskat orten.

Så nu har jag läst Sjärnklart av Lars Wilderäng och Lisa Bjärbos Inuti huvudet är jag kul. Två mycket olika böcker och det var skönt att kunna växla mellan dem, då de båda behandlar rätt tunga ämnen. Eller vad sägs om samhällets undergång vs panikångest. Trots detta, två mycket fängslande böcker.

Helena Hedlunds Det fina med Kerstin är också snart utläst. Och gissa vad? Den där boken av Douglas Adams (ni vet han som skrev Liftarens guide till galaxen – vilken jag faktiskt inte läst, än!) som jag nämnde för några inlägg sedan är också utläst. Så jisses vad många blogginlägg med bokomdömen som väntar. Kanske jag borde skrivit ett sådant istället för att dilla om mina skrivarcoacher (föregående inlägg) och att jag HAR läst böckerna. Men inget säger att en måste vara logisk liksom, så då blir det så här.

Men hur kommer det sig då att jag var ute och reste i helgen? Jo, jag var på träff för distansskrivarkursen jag går på halvfart, den med fokus på ens egna romanprojekt. Störta behållningen av sådana kurser tycker jag nästan alltid är att träffa andra skrivande människor och få fundera ihop med dem på både mitt och deras manus. Och så även denna gång. Men även kursen höll bra. Inget jättenytt, men en del som lämnade några saker för mig att fundera på för mitt dystopimanus. Gott när det blir så.

Imorgon hoppas jag på att börja läsa Breathe, en dystopisk ungdomsbok. Vet inte så mycket om den, mer att att jag läste någonstans på någons blogg (är ett tag sedan eftersom jag glömt var och vem) en recension av någon då som tyckt att den var bra. Ska bli kul att se vad jag tycker. Känner du till den? Vad tyckte du i så fall?

 

Om att leva, Om att skriva

Dags att skriva igen

Eller snarare redigera, även om det säkerligen kommer bli en del skrivande. Under sommaren har skrivandet fått stå tillbaka för sol, bad och utflykter till nästan enbart stranden. Vid två tillfällen fick jag sådär toklust att skriva och avverkade någon dryg timma ett par mornar till att skriva lite. Dystopimanuset fick sig en nyskriven scen – som jag förstås kommer behöver arbeta med framöver – och jag är så glad och tacksam för att när jag väl sätter mig och skriver så går det av bara farten. 5 sidor, dvs 1690 ord på 1 timma och 2 minuter.

För mig som inte orkat skriva (en underdrift typ, men jag tror ni är med på vad jag menar här i utmattningens kölvatten) är det så himla skönt att känna att det faktiskt går att få ur sig orden när jag väl sätter mig ner. När huvudet är med och fingrarna inte snubblar fram och hoppar över ord eller skriver ord som hjärnan inte registrerat alls osv.

Men nu är det dags. Jag ska gå en distanskurs i att skriva där fokus är på det egna projektet under hela terminen. Kursen är på halvfart och jag går den för att ge mig själv en morot att faktiskt ägna manuset tid igen. För jag är fortfarande trött och känslig för ansträngningar men vill inte låta månaderna gå utan vidare kontakt med mitt manus.

För ett år sedan i slutet av september skickade jag in första delen av dystopimanuset (planerat för två delar) till ett antal förlag och ja, om ni läste här i våras vet ni att jag länge väntade på besked från ett förlag där man till sist beslutade att inte ge ut alls. Så det är ett år sedan som jag arbetade på mitt manus. Det är faktiskt ett år sedan jag skrev och redigerade över huvudtaget. För redan i höstas var den annalkande utmattningen där och påverkade vad jag förmådde prestera.

Men nu så.

Fast vet ni vad. Även om det är dags att börja skriva igen har jag tagit en sista helg och gjort ingenting. Eller ja, nästan ingenting. Ingenting av skrivande mer än det här inlägget då. Jag har läst också. Och färglagt en teckning från min mindfulness-rit-bok. Och så har jag varit på en konsert med en symfoniorkester som framförde film-, tv-serie- och dataspelsmusik. Och bakat. Usch, nu lät det som jag gjort en massa saker, men det har jag verkligen inte. Trots att jag köpt en tröja också. 😉

Men bortsett från konsert och tröjinköp har jag hållit mig nästan helt i soffan, ja faktiskt mycket mer än vad katterna gjort. Och gissa, det har varit precis vad jag behövt.

Två saker som sysselsatt mig i helgen. Perfekta att ägna sig åt i just soffan.

(En vänlig bloggare informerade mig om att kommentarsfunktionen saknades för det här inlägget och jag upptäckte att jag blivit rejält spammad så jag gissar att WP helt enkelt spärrat kommentarerna. Eftersom jag aldrig varit med om detta tidigare och inte kan lista ut hur jag ska få tillbaka den testar jag att kopiera inlägget och lägga upp det på nytt för att se om kommentarsfältet dyker upp. Förlorar dock alla finisar som tryckt på gilla-knappen nu när jag tar bort förra inlägget. Ser ju lite knasigt ut med två likadana efter varann. … Och så kollade jag! Det ut som det ska. Bara att gilla och kommentera! 🙂 )

Om att skriva

Kust och stad

Att bo på västkusten är härligt när vädret blir så här. Visserligen tar det en stund att komma till strand och bad men för det mesta slutar det med att en inte vill åka därifrån. Och vattnet är lagom varmt (kallt).
image

Och så passade jag och andra halvan på att gå och tjuvlyssna på Ed Sheeran igår, vilket ju funkar finfint nästan var som helst utanför Ullevi. Vi var rätt glada för att vi inte köpt biljetter eftersom konserten höll ett lågt tempo och få låtar tog tag ordentligt. Men oavsett detta blev det en mysig kväll.
image

Så det är väl det här jag gör nu. Badar och läser. Sover på stranden eftersom tröttheten fortfarande är rätt omfattande. En del promenader har det blivit också. Men annars är vila i fokus. Och vad funkar väl bättre än att ligga och läsa och ibland bara blunda en stund, försvinna bort ett litet tag och sedan börja läsa igen.
image