Om att skriva

Uppiggande lektörsläsning

Jag fick ju möjlighet att få manuset gratis lektörsläst genom ett gäng lektörer under utbildning. Och häromveckan fick jag utlåtandet från en av de blivande lektörerna. Det var på 13 sidor, fyllt med matnyttigheter. Fast utan större överaskningar.

Vad innebär det?

Att jag har koll? Njae, det vill jag inte påstå. Snarare betyder det att den kurs jag går sedan i höstas – som lett till att första halva manuset är redigerat med hjälp av kommentarer från kursledare – har gett mig vissa insikter som jag annars skulle saknat. Insikter som inneburit redigering som hittills stärkt upp första halvan av manuset och att jag behöver göra samma sak med andra halvan.

På detaljnivå får jag fortfarande jättemycket av kursledaren. I utlåtandet var det mer de stora dragen som fick sig en genomkörare. Eller som lektören ungefär uttryckte det, att andra halvan inte är dålig, men bleknar i jämförelse med första halvan som är oerhört välskriven. (Yay!) Och det var precis det jag hoppades, att det skulle märkas att jag gjort ändringar som gjort manuset vassare. Så den feedbacken är jag jättenöjd med.

Annars fanns funderingar på dramaturgi, att något kan behöva flyttas för bättre balans mot slutet. Och, precis som lektören på förlaget från i våras hade uttryckt det, att fler hinder som gör det mer spännande behövs, bland annat för att karaktärerna inte ska komma undan för lätt. Något även kursledaren framhållit. Så det är också en sak jag ändrar. Själv är jag sådan att jag kan bli trött på ur askan in i elden scenarier som aldrig tar slut, men försöker ge vad som efterfrågats. Tre personer kan liksom inte ha fel.

Av de positiva utropen tar jag speciellt med mig dessa två:

Det är ett fantastiskt stycke och det kryllar av dem i den första delen av ditt manus!
Något som du är otroligt bra på är beskrivningar och gestaltning.

Att jag jag skriver ner just dessa och delar med mig av dem är för att ibland känns det galet trögt. Det går långsamt, jag skriver om och undrar om det blir bättre. Emellanåt har jag svårt att se vad jag gör, detaljer står i vägen för helheten och ja, även tvärtom kanske? Du hör, jag vet inte ens vad jag menar. Eller tänker.

Så med lite (mycket) mer tid hoppas jag få ihop det här evighetsmanuset (har jag sagt att jag hållt på typ i sju år – även om det inneburit mer/mindre intensivt redigerande över tid) och att jag hittar ett förlag som vill satsa och, förstås, läsare. Min förhoppning är att läsarna ska tycka som lektören: Boken har en story som är oerhört intressant och jag hade svårt att lägga den ifrån mig.

Well, well. Fortsättning följer.

Önskar er alla en trevlig påskhelg!

Annonser
Om att leva, Om att skriva

En snigel på ögat kanske

Vi verkar vara ett slitet gäng, vi som skriver. Tuffa förhållanden på alla möjliga håll som påverkar ork och hälsa. Jag rensar bort bloggar som inte någon skrivit i på flera månader och undrar hur alla mår. Jag mår visserligen bättre men bloggar mindre ofta för att energin saknas. Och när energi saknas blir en lättretlig. Och jag blev hyfsat irriterad över ett par kommentarer jag fick IRL förra veckan och tänkte att inte gör det saken bättre, vad andra säger, när många kämpar med att få ihop sitt skrivande och sitt liv.

Alla som skriver vet att det tar tid att få ihop ett bokmanus. Speciellt det där första. Som ofta blir refuserat. Och då skriver många om. Många skriver nytt. Då tar det tid igen. En självklarhet som vi som skrivit ett tag känner till.

En del vill dessutom ha skrivlust och skriver nästan bara då. Och jo, det kan underlätta men själv styrs jag inte så mycket av det.

När det kommer till skrivandet finns en vits med att det tar tid och att låta det ta tid. Alla med erfarenhet säger att texten blir bättre om man jobbar igenom den efter att den fått ligga till sig ett tag. Jag kan bara hålla med. För att inte tala om nyttan med duktiga testläsare och lektörer. Har manuset även gått till förlag kanske det dröjer uppemot sex månader innan besked ges om manuset är intressant och bör jobbas om, går vidare eller refuseras.

Tålamodsprövande minst sagt. Jag hade gärna sett att jag debuterat för ett par år sedan. Envishet är en bra egenskap för att stå ut. Liksom förmågan att bita ihop när en är trött och inte säga något skarpt till de som är okunniga om skrivprocessen. Som i förra veckan när jag fick höra ett par ”dumheter” i stil med Du som hållit på och skrivit så länge, ska det inte bli något av det snart? Självklart kan folk få undra, men ibland är det bara jobbigt med sådana kommenterer, dessutom i ett tonfall som kändes lite … trist.

Vänta bara. En dag så. Då kan vi alla som kämpat med den där debuten ha vår release och nåde den som sagt något dumt … om den inte köper en bok då … En snigel* på ögat borde den få. Eller något sådant. 😉

Redigering ett manus anno 2017.

*Ni minns väl snigel-på-ögat-filmen som handlade om en annan dumhet. Tycker det passar bra här. Snigel för att det tar tid. På ögat för att de inte ser/sett vidden av ansträngningen det tagit att få till den där första boken. Och nej, alla måste inte fatta det, men lite ödmjuket inför hantverket, liksom respekt för författaren, kan vara på sin plats.

Om att läsa, Om att skriva

Läser hellre än skriver

Ny vecka och ny månad (redan!) med nya möjligheter. Mars stod för trötthet och segdragen redigering. Det kan liksom bara bli bättre.

Förra veckan hade jag planerat in för två dagars redigerande. Det bidde inget. Motståndet till att få ordning på mina trilskande sidor – och med en känsla av att något behöver vässas/skärpas eller förändras för att göra manuset till något en verkligen inte kan slita sig ifrån – var för stort. Jag gav efter för Mats Strandberg.

För några veckor sedan kunde jag efter lite väntan hämta ut den reserverade ungdomsboken Slutet. Men på grund av annat (redigering, extrajobbet, rec.exet) lade jag bort den. Tills i onsdags. I valet och kvalet mellan att läsa den eller redigera (ett väldigt lätt val!) valde jag läsa.

Och kunde inte sluta.

Så ska det ju vara. Så vill jag att det ska kännas när någon läser min dystopi, att den inte går att lägga bort.

Jag tog med mig detta om att jag tycker kapitlen nu är bra men inte bra nog och att en känsla av ”mäh” präglar hur jag ser på texten just nu till kursen – som var i helgen – och vi (jag och kursledaren) ska fundera vidare på vad som krävs.

Så även om jag kanske hellre läser än skriver just nu får jag hindra mig själv. Och ta en titt på det som trilskas och fundera på vad som krävs. Förhoppningsvis med lite nice input också då.

Om att skriva

Ibland händer det

Eller borde jag skrivit plötsligt …? Nä. Det kändes inte så plötsligt.

Jag har vid flera tillfällen försökt bli en av de utvalda till gratis lektörsläsning av ett gäng som går en utbildning. (Vill inte säga vilken/hos vem men tror ni nog kan lista ut det.) Jag skrev om detta i början av året med. Att jag då gjort ett nytt försök. Mitt manus blev inte valt.

Sedan kom ett mejl långt senare om att mitt manus skulle bli läst. Tjoho!

Så om ett gäng veckor har jag ett lektörsutlåtande att kika på. Också. Ibland har en tur.

Jag säger också eftersom jag tänker på att jag ju får fortlöpande kommentarer på de inlämningar jag gör av tio (till tjugo) sidor typ var tredje vecka i kursen. Men nu saktar jag ner tempot så jag inte arbetar på med redigering i onödan.

Häromveckan skrev jag om ett tjugotal sidor som jag ”kört fast” med lite. De återkom efter inlämning med god respons. Så jag stannar upp där. Och arbetar på dem lite till för att de ska bli inlämnade på nytt. För här, vid dessa sidor, är det ungefär så långt jag redigerat på det inlämnade manuset till lektörsläsningen. Perfekt att inte rusa på alltså utan avvakta en aning.

Så ja, ibland händer det. Himla tur att jag inte gav upp med att envist skicka in intresseanmälan för att vara med i uttagningen för erbjudandet om gratis lektörsläsning. Budskap: ge inte upp! 😉

Va?! Vem? Jag? Okej.
Om att läsa, Om att leva, Om att skriva

Magiska gränsen närmar sig

Jag har nämnt förr att jag har en hang-up på att få ut en bok innan jag fyller 40. I nuläget verkar detta inte vara en möjlighet. Redigerandet tar tid eftersom det behöver ta tid. Jag orkar fortfarande inte långa pass framför datorn. Och inte heller klarar jag att redigera utan uppehåll någon dag då och då. Att jag sedan råkar jobba extra ibland eller umgås med folk spelar självklart också in vad gäller den långsamma takten.

Men jag ser ju att manuset blir bättre. Så jag andas in och andas ut, och försöker att ignorera min idé om att få ut något innan det magiska strecket 40. Och tänker att jag har hela året när jag är 40 på mig!

Varför kom det här upp nu då? Jo, jag fyllde år i veckan. Och var i bokhandeln med ett presentkort att shoppa böcker för. En lätt hopplös känsla kom över mig där jag stod och tittade på titlarna och omslagen. Som om jag skulle kunna vara en av dem en dag. Helst inom loppet av två år. Ja, jösses.

Det är inte som att jag stressar ihjäl mig över det här. Hade mest bara varit kul att få uppfylla någon sådan där milstolpe en har målat upp i huvudet.

Nåväl. Jag köpte tre böcker på halva reapriset. Innebär pengar kvar på presentkortet. Jag som lovat att inte fylla på hyllorna (ähum, jag menar ytorna på och runt omkring hyllorna) med fler böcker.

Johanna Thydell har jag läst förr. Det är hon med den fantastiska debuten I taket lyser stjärnorna (2003). Sofia Nordin har jag också läst tidigare medan Charlotta Lannebo är en ny bekantskap.

Om att skriva

Ord och tid i redigerandets eviga loop

De där 20 sidorna jag skulle lämna in till kursen i måndags fick jag verkligen kämpa med. Eller kämpa och kämpa. De krävde – som sagt – lite mer än lätt redigering med enklare puts. Här var det på med grovhandskarna och gräva runt som gällde. Och jag fick ihop det. Typ. Skippade de sista tre, fyra sidorna och funderar på om de ens ska vara med. Men den frågan överlät jag till viss del till kursledaren att hjälpa mig med. Det blev i alla fall en inlämning på nitton sidor eftersom de andra sidorna växte en aning vid omredigeringen.

Idag är jag själaglad över att jag har skrivit. Helt nytt. Visserligen bara en bakgrundsscen som inte kommer med i manuset, men det är så roligt att skriva nytt. Att ge sig hän åt karaktärerna och låta handlingen löpa fritt. Inga krav. Bara skriv. Och att jag är själaglad beror inte endast på att jag skrivit, utan också för att jag idag är jättetrött. Vaknade före fyra inatt och tänkte på en sak som inte riktigt ville släppa. Sådant händer mer sällan nu tack och lov, men när det väl blir … ja, gissa om ögonen går i kors.

Så. Jag avslutar med en räkna-ord-bild. Bara för att jag blev så glad över att jag har skrivit, kunde jag inte låta bli att räkna ord och tid. Bilden kanske kan uppfattas som skryt. För egen del är den mer ett bevis på att ”hey, jag har skrivit, och jag har skrivit med flyt!”

Jag har turen att skriva snabbt. Och visst kanske det som går snabbt ibland ger lite extra redigeringstid, men jag tror inte riktigt på det direkta sambandet. För ofta, när jag skrivit något med superflyt och bra känsla, då blir det också mindre att redigera. Redigerarbitarna är de som varit lite mer svåra att få till från start. Och sedan har vi det allmänna redigerandet för att göra texten vassare, bättre, tajtare och tydligare. Och det som kommer efter respons med poängterade brister och styrkor. Ja, redigerandet kan pågå i oändlighet, just för att det går att redigera med olika redigerarinsatser vid olika tillfällen. Och jag som redigerat i evighet tyckte det var så himla gôtt att få skriva lite. Så därav min ”skryt-bild”. 😉

Hoppas det går bra för er med redigerandet och skrivandet. Och vad tror ni om sambandet, skriva snabbt och redigera (mer). Fort och fel? Eller?

Om att skriva

Hönan som drömde om att flyga – Sun-Mi Hwang

Hönan som drömde om att flyga (2016) är en finstämd saga om en höna med en dröm. Ett par bloggare som jag brukar läsa hade gillat denna och jag blev nyfiken. Och jag ångrar inte att jag lånade hem den från biblioteket.

Hönan heter Knopp, ett namn hon gett sig själv efter vårens blommande knoppar. När hon sitter inne i hönshuset, med uppgiften att värpa ägg åt familjen vill hon något mer. Helst skulle hon vilja värpa ett ägg och se det bli en kyckling. Med den tanken klamrar hon sig envist fast vid att ändra sakernas tillstånd. Ingen lätt sak för en liten höna där farorna lurar runt varje hörn.

Hönan som drömde om att flyga är en saga fylld av drömmar och ouppnåeliga mål. Gårdsdjuren är emot henne, fienden smyger i buskarna och det verkar kört. Ett liv och en dröm mot alla odds. Sun-Mi Hwang fångar önskningars och drömmars kraft om att få ett liv utöver det en satts till. Det är en saga om att spränga gränser, gå sin egen väg och att finna kärlek och omtanke på de mest oväntade ställen. Bara en inte ger upp och bara en inte ställer för stora krav. Jättefint berättad. Rekommenderas!

 

En bok att köpa eller läsa mer om? Du hittar Hönan som drömde om att flyga t.ex. här och här. Utgiven av Norstedts.