Om att läsa, Om att leva, Om att skriva

Nyttan av 10 år med blogg

Det har gått tio år sedan jag startade den här bloggen. Och jag är så tacksam för allt den gett.

Förutom att jag lättare hittar till orden – vilket var största syftet med att starta en blogg, att få ett flyt i allt skrivande – har jag fått flera vänner.

Inte trodde jag att bloggen skulle leda till författarvänner, ja, vänner som likt mig skriver och försöker få ut en bok. Några, faktiskt flera, är idag författare. En del har debuterat nyligen, andra för några år sedan. Ett par har startat förlag och andra kämpar, likt mig, med att få ihop ett bokmanus som förlagen vill ha.

Alla dessa människor, deras erfarenheter och allt de lärt sig om att skriva och att försöka bli antagen av förlag har peppat och utvecklat mitt eget skrivande. Jag har lärt mig om skrivhantverket och skrivprocessen men även om förlagsbranschen.

Jag är även glad och tacksam över vad alla bokomdömen som jag skrivit – och fortsätter skriva – gett mig. För utan dem skulle jag inte tagit steget att söka som recensent för BTJ, dvs bibliotekens egen katalog för nya böcker, som ligger till grund för deras inköp.

Dessutom har jag, under de år jag tog emot recensionsexemplar, fått göra ett par fina bekantskaper med nya författare och fått vara med och se deras författarskap utvecklas. Med bokmässan här i stan (Gbg alltså) har jag också fått träffa dem och prata lite.

Jag bloggar mindre idag bland annat på grund av tid. Det blir för mycket att vara på flera ställen samtidigt. Jag syns mer på Instagram och framför allt som skrivcoach och lektör.

Men bloggen kommer alltid vara en alldeles speciell plats. Min första plattform för att nå ut, få kontakt med likasinnade och lära mig mer om det jag gör allra helst i livet: läser och skriver!

Tack för att du läser, kommentarer och trycker på gilla. Tack för att du själv bloggar och delar med dig av ditt liv, ditt skrivande och det du läser. Tack!


På instagram hittar du mig på två konton. Ett personligare för skrivandet: @helenaaskriver

Och som skrivcoach och lektör med skrivtips och erbjudanden: @helenaaskrivcoach


Nu tar jag ett några veckors bloggpaus. Och sedan väntar inlägg om böcker jag läst och kanske någon rapport om det egna skrivandet.

Trevlig sommar!

Berga strand, Tjörn
Böcker, Om att läsa, Om att skriva

Så nära att det bränns

Med Så nära att det bränns (2021) kommer Christina Lindström med ännu en briljant ungdomsbok. Den här gången är återigen en ung man i fokus, till skillnad från i Välj mig (2019) och ordningen i hennes böcker för unga känns liksom återställd.

Max är ännu en huvudkaraktär som sätter de unga struliga killarna på kartan. Han går på gymnasiet och studerar flitigt men dras till de snabba kickarna, trots att han lämnat det livet bakom sig. Men ett par tillfälliga möten med det förflutna drar in Max i en händelse som riskerar att vända upp och ner på hela livet.

Mitt i centrala Göteborg följer vi alltså Max. Men även Alice. Alice är osynlig inför föräldrarnas blickar – upptagna som de med egna bekymmer och sin nya vardag efter skilsmässan. Hon kämpar med att inte förlora greppet om sig själv när hon kontrolleras av pojkvännen. Betygen störtdyker och bara vännen ser.

Och just de vuxnas närvaro, liksom frånvaro, bidrar till bokens komplexitet. För även Max föräldrar har sina svårigheter.

Så nära att det bränns blir ännu en Lindströmsk favorit och rekommenderas oavsett om du hör till målgruppen, 15 +, eller har passerat den med råge. Läs!

Om att läsa, Om att skriva

Hyllade böcker och brister i kvalitet

Är många sålda exemplar av en bok en stämpel på ett gott skrivhantverk? En stark handling? Väl gestaltade karaktärer? Goda skildringar av miljö och detaljer? Trovärdiga dialoger?

Nej. Verkligen inte. Jag läser ibland böcker som jag upplever har brister i kvalitet. De är utgivna av traditionella förlag. Hybrid. Och egenutgivna.

Flera av dem ser jag hyllas stort. Inte av utbildade litteraturkritiker. Inte av BTJ-recensenter. Men av ”vanliga” läsare. Och jag blir nyfiken. Ser ju att de lovordas – om och om igen. De ska ges ut i fler format. Ibland översättas. Så jag läser.

Och kommer sällan igenom. För jag tycker de saknar flera skrivhantverksmässiga kvaliteter. Handlingen kan t.ex. vara vag och inte ha något tydlig anslag som fångar mitt intresse, liksom att handlingen kan vara splittrad. Det händer för mycket utan att det engagerar på alldeles för kort tid och när jag läser förstår jag inte vad som är viktigt. Allt, eller inget? Var ska jag lägga mitt fokus?

Många scener kan flyta på utan tydlig riktning. De bara finns och är och jag förstår inte vad de tillför till handlingen. De fördjupar inte. Ger ingen ny info utan upprepar det jag redan vet. Bidrar inte till att skapa framåtrörelse eller väcker nyfikenhet. En del är liksom småputtrigt trevliga men saknar syfte och fokus.
Det här är saker som jag upplever svårast att ha överseende med.
Jag vet att andra inte ens tänker på det. Är jag petig? En litteratursnobb? Nej.

Alla böcker har sina läsare och det är okej. Däremot tycker jag det är synd när de betraktas som ”välskrivna” och som en ”bra” bok. Att de blir en mall. En måttstock. Något oerfarna aspirerande författare har som förebild. Utan att förstå bristerna.

Men, förstår man, och vet, då kan man medvetet lägga sig på en viss nivå. Och tänka att det är good enough. Att man inte behöver tänka: dags för ett litteraturpris! Om vi ska tänka ytterligheter.

Men när man inte vet (inte ser) att det man skrivit kan upplevas som slarvigt, utan tror att det är ett gott hantverk, fastän bristerna är flera, då blir det ju tråkigt tycker jag, när läsare tror det är bra.

Och nej. Böcker behöver inte vara skrivna för att få priser. De behöver verkligen inte vara perfekta. Det är helt okej att de underhåller och är roliga att läsa för stunden. Men tänk vilket plus det skulle vara om de samtidigt varit aningens starkare och lite mer välskrivna. Då hade böckerna och hyllningarna landat lättare i mig.

Och vad föranledde nu det här långa inlägget. Jo, bland annat Fifty Shades of Grey, (2011) E.L. James, hyllade och dissade och omtalade bestseller, såld i 52 miljoner exemplar (enligt Wikipedia). Plus att jag lagt en del tid på att just läsa (eller snarare försökt läsa) flera hyllade svenska författare. På Instagram går det att hitta många fina böcker och få bra boktips. Men flera av dem som hyllats stort har förvånat mig. På grund av hur illa de varit skrivna.

Vill du läsa mer om ämnet, och hur förlagsbranschen bidrar till den bristande kvalitet jag upplever ska du ta en titt på Eva-Lisas inlägg om den hantverksmässiga skillnaden på ljudbok och fysisk bok.

Om att skriva

Insikter vid manusläsning

Jag gjorde en genomläsning av gamla YA- dystopin, den som gick till förlag för två år sedan och kammade hem fem positiva refuseringar. Det var över 1,5 sedan som jag läste igenom den sist. Och vad intressant det var med en ny läsning nu.

Överlag tycker jag att det är en bra och stark berättelse. Visst kan saker redigeras, det hör ju till, även om jag när jag skickade till förlag inte riktigt såg detta. För så är det ju. Vi är blinda för våra egna texter.

Det jag uppmärksammade nu, som jag inte sett tidigare så här tydligt – men dock haft en känsla för som jag inte kunnat sätta fingret på – var att texten flyter på en aning bättre i andra halvan. Där lyckas texten vara mer rakt på. Kärnfullare.

Att skriva sig varm och känna in handlingen och hamna mer ”rätt” allt eftersom är inte ovanligt när man arbetar med att få ihop ett bokmanus. Det är åtminstone något jag ser ibland som lektör. Jag har dessutom fått feedback på detta förr. Dels på ett helt manus, dels på de första sextio sidorna av ett annat. Feedbacken har uttryckt det ungefär som om något släpper, att allt lägger sig tillrätta …

Tyvärr känns det typ oöverstigligt att rätta till den första dryga halvan där fenomenet är att texten flyter mindre bra. Visst kan jag putsa till det jag ser som behöver justeras av enklare redigering men det andra, att få ordning på en mer ”trevande” text känns just nu bara jättejobbigt.

Klart det går. Jag är bara inte där nu att jag ens vill försöka. Och kanske det är dumt att harva på i snigelfart med ett annat och alldeles nytt manus, men jag tror ett manus i genren spänning för vuxna har en större chans att bli antaget. Gäller bara att få ihop det.

Men tillbaka till dystopin.

Om jag fick önska skulle jag vilja få hjälp att se både delar och helhet, få tips på utveckling utöver det jag själv klarar att se. För även om jag är van att betrakta text är jag förstås rätt blind för det jag själv skriver.

Att vara lektör och redaktör på sitt eget manus, är – vill jag påstå – omöjligt. I alla fall om slutresultatet ska bli helt awesome. Det behövs input från någon professionell, en redaktör med skarp blick för att utveckla manus.

Kanske jag har turen att få den hjälpen en dag med något manus, (spänningsromanen?) eller flera – om jag får hoppas och sikta högt. Jag ska bara få dem klara för förlag. Så jag återkommer om hur det gått om ett par, tre år år. Då borde väl åtminstone ett manus ha gått iväg till förlag. För snabb, det är inte mitt mellannamn.

Om att leva, Om att skriva

Torsdag blev måndag

Möjligen kan du ha märkt att jag bytt dag för blogginlägg. Eller inte. Hur som helst kändes det mer symmetriskt att inleda veckan med ett inlägg.

Annars blir här inga större förändringar. Bloggar om böcker, lite om skrivandet (just nu väldigt lite eftersom det skrivs väldigt lite) och en del annat ibland. Vardagsliv och företagande.

På tal om att det inte skrivs mycket så går det ändå framåt lite grann. Jag och min testläsare byter text med någon månads mellanrum. Upp till tio sidor per gång. Jättebra att få bolla råmanus med någon. Kanske en slipper skriva om så mycket senare då?

En anledning till att det går långsamt är ju utbildningen. Tiden jag lägger på den kunde ju annars gått till eget skrivande. Men, en sak i taget.

Senare i vår kommer jag i alla fall kunna titulera mig förlagsredaktör. Inte så att jag vill starta förlag, men det är ju alltid bra med fördjupade kunskaper om branschen.

Dessutom, om jag envisas med att vilja få ut min dystopi är det nog den egna vägen som gäller. Om nu inte något smått förlag vill ta sig än den. För det har jag inte ens testat, eftersom jag tycker mycket av deras utgivning liksom svajar – på så många olika sätt. Plus, många vill helst ha in fantasy i olika former. Så inte ens där ligger en dystopi för unga bra till.

Så, lite spretigt om allt och inget. Vi ses om en måndag eller två!

Om att leva, Om att skriva

Spetsar till anslaget och tar sista badet

Kattistenten håller koll på författarmatte

Hur går det med egna skrivandet egentligen? Njae… Jag har mitt spänningsmanus och sedan jag började skriva på det i somras har jag kommit en fjärdedel.

I stort har jag klart för mig vad som ska hända men behöver förstås spetsa till dramaturgi, fylla på med mellanscener och bygga på karaktärerna. Inga konstigheter.

Eftersom jag blivit med testläsare lämnade jag första tio sidorna för respons och fick nyttig feedback åter. Så nu tar jag några veckor till att sätta de där första kapitlen. Tror att det kommer underlätta för fortsatt skrivande. För de är ju trots allt ofta lite vacklande, de första kapitlen.

Även om jag vet vad jag vill få fram där i anslaget är det inte säkert att texten återger det bra nog. Det som ska synas, det som ska anas och tolkas för läsaren. Frågetecknen som ska skapa nyfikenhet, planteringar som ska bidra till framåtrörelse och premissen för vilken hela handlingen bygger på.

Annars jobbar jag på med lektörsläsningar, skrivcoachning och vad som efterfrågas hjälp med. Tar det i en lugn takt eftersom jag är hjärntrött. Försöker att inte lägga för mycket tid på sociala medier som är en riktig killer för hjärnan. Försöker även undvika annat som tar energi, men allt går ju inte att avstå.

Uppdrag trillar in. Så smått. Och tur är väl det, att de trillar in så smått och inte i en strid ström. I oktober drar också extrajobbet igång på allvar och jag vill gärna ta ett eller ett par pass per vecka eftersom det betyder mycket med den sociala biten där. Alla goa och trevliga kollegor ger energi.

Med höstens intåg blir det flytt hem. Den långa omfattande renoveringen av fasad, med byte av tak och fönster mm, som var klar i slutet av juli, råkade utmynna i fuktskador på takkuporna och några lägenheter, däribland vår. Så nu har läckorna blivit åtgärdade och vi har nya ytterväggar ett par rum. Alltså lämnar jag sommarhuset jag lyckligtvis fått möjlighet att bo i under den här perioden av byggstök och oväsen.

En flytt tillbaka till stan innebär nog att jag tagit mitt sista bad, nu i måndags, en så fin dag med runt 20 grader. Eller, vem vet, kanske blir jag en höstbadare. För fina dagar och ett dopp, kan väl knappast vara fel. Men vinterbad, det lockar inte. Eller vad säger du? Badar du på vintern?

Om att leva, Om att skriva

Skriva sig till personlig utveckling

I FB-gruppen Skrivvänner frågade admin, Anneli Olsson och Stina Flodén om vår personliga utveckling i förhållande till vårt skrivande. Då skrev jag det här svaret i en kommentar:

”Jag har alltid skrivit, det vill säga från när jag var åtta, nio. Berättade spökhistorier för vänner, deltog i novelltävling på högstadiet och kom tvåa, fick en novell publicerad i en tidning när jag var nitton. Och sedan tog det stopp. Tyckte inte det ledde till något, att jag inte kunde… Alla berättelserna trängdes undan.

Sedan läste jag en, sett till skrivhantverket, så dålig bok när jag var 27, att jag tänkte att jag nog skulle kunna bättre.

Att kunna bättre är inget man liksom lär sig i ett nafs. Men idag har jag iaf fem positiva refuseringar på ett manus och en positiv refusering på ett annat. Och eftersom jag skriver i en hopplöst svårutgiven genre, dystopi för unga, är jag rätt nöjd ändå.

Jag är en – än så länge – outgiven författare. Utan skrivandet skulle jag inte arbeta med det jag gör idag (lektör) och jag skulle inte vågat satsa på att starta eget. Jag skulle inte haft ett arbetsliv som jag älskar.”

Det är rätt fantastiskt att ett intresse kan bli ens yrke. Ja, att det blir så mycket mer än något en ägnar sig åt ”bara” för att det är roligt. Inte trodde jag det i alla fall när jag fick ner alla berättelser på papper, där i tonåren. Eller vad säger du? Jobb och intresse, har det gått hand i hand för dig?

Anneli och Stina som skapat gruppen har också en podd, Skrivvänner. Passar alla som skriver och som vill höra deras tankar om allt möjligt skrivrelaterat, sådant de lärt sig och lär sig som författare. (En del av det jag lyfte i min kommentar tog de också upp i senaste avsnittet. Kul att få vara med.)


Har du lyssnat på deras podd? Vad tyckte du isf?

Om att skriva

Jag följde mina drömmar för att andra följt sina

Jag har fått gästblogga hos Sabine Mickelsson, och berättar om hur jag inspirerades till att följa mina drömmar efter att ha tagit del av andras historier om sina äventyrliga och uppfyllda drömmar.
Här kommer inledningen av mitt inlägg.

Tidigt började jag sluka ord och berättelser. Så när de egna böckerna tog slut på semestern hos släkten i Älvsbyn, och bokhandeln och biblioteket var stängt, plöjde jag igenom veckotidningarna som en släkting samlat på hög.

Storögt läste jag om brott som begåtts, om paranormala fenomen och livsöden. Och slukade följetongsnovellerna.

Varje vinter och varje sommar lockade tidningarna, ja faktiskt mer än böckerna jag tagit med. Och där föddes en fascination för historier om människor som gått sin egen väg.

De hade cyklat genom USA. Seglat jorden runt. Bestigit berg. Rest sig från sina rullstolar. De åkte till fattiga länder, startade skolor, grävde brunnar.

Att följa en dröm är inte så enkelt. Livet och vardagen kan bestå av många hinder. Men när man verkligen vet vad man vill då borde inget kunna stoppa en…

Helena Andréasson

Genom att trycka på länken här (eller i Sabines namn ovan, kan du läsa inlägget i sin helhet.

Har du några drömmar som du följt eller vill följa? Om du vill får du gärna dela med dig i en kommentar.

Foto Katarina Persson

Om att skriva

Ibland är det flow

Jag har en rätt lättsam inställning till det här med att ställa krav på eget skrivande och att ha vissa pass att göra varje dag eller vecka. Jag tycker visserligen det är trist att jag inte alltid orkar eller bortprioriterar det för annat. Som att glo på någon tv-serie. Men det är inte hela världen. För jag tänker att jag kanske tar igen eventuella skrivmål (minst två pass per vecka) en annan dag.

Och i helgen gjorde jag det med råge, tog igen mina skrivmål en annan dag alltså.

Jämförelse med föregående helg:
Lördag 687 ord
Söndag 1153 ord
Och så nu senaste helgen: 
Lördag 2486 ord
Söndag 818, 749, 912 och 1275 ord

Kan dock erkänna att detta superflow om fem pass på trettio minuter upp till dryga timman uppstår rätt sällan. Och att det nu slutade med att jag inte fick städat som jag planerat, eller bakade mig en äpplepaj. Så kanske bara bra det.

Hur ser du på detta med skrivmål och deadlines?

Jag hade visserligen en deadline som var mer övergripande och det var en dröm jag hade om att få bli antagen av ett förlag och ge ut en bok innan jag fyllde fyrtio, eller åtminstone under året som fyrtioåring. Men eftersom jag snart fyller fyrtioett och inget förlag nappat på min dystopi får jag se det målet, den drömmen, den deadlinen som körd. Och jag har liksom förlikat mig med det. Och valt att inte pusha på med någon ny dröm, något nytt mål eller någon ny deadline. Nu blir det som det blir.

Om att skriva

Räknar ord då och då

Jag brukar inte räkna ord eller sidor när jag skriver, men nu när jag skriver nytt har jag börjat med det. Tänker att det kan vara en morot, något som gör att jag sätter mig vid datorn.

Och hur går det då? Jo, rätt ok. En anledning till att jag inte skrivit tidigare om kvällarna/helgerna är ju för att jag inte förmått det. All hjärnverksamhet har gått till arbete på förmiddagen och dagen. Och sedan har energin varit slut.

Nu har jag lite mer hjärna över efter mina arbetspass med företagande och extrajobb, så sedan våra storhelger skriver jag igen.

Och då kan Wordcount se ut så här:

Lördag 1103 + 1300 + 1221
Söndag 1540 + 940
Lördag 955 + 549
Måndag 504
Onsdag 854
Lördag 1004 och Söndag 541

Som du ser skriver jag inte varje dag och passen ligger på en kvart till strax över en timma. Men de har hittills gett cirka 30 sidor. Så jag är nöjd.

Det jag skriver är ursprungligen en gammal historia som legat länge, länge. Och är en sorts fantasy med inslag av nordisk folktro och myter. Med tanke på hur gammal den är skriver jag på nytt och har berättelsen som en grund för att nu utveckla och fördjupa.

Och med tanke på att det var evigheter sedan jag skrev nytt och inte tragglade med redigering känns det rätt uppfriskande. Men hur går det för dig, och ditt skrivande? Framåt eller bakåt?