Planer för helgen ja…

… det har jag väl som typ alla andra. Midsommarfirande med vänner. Och så tänkte jag läsa igenom min ena testläsares kommentarer i helgen. Ja, ni läste rätt. Min ENA testläsares kommentarer. För jag bidde med två testläsare igen, efter att ha tappat den ena. Men oavsett hinder som stod i vägen för denna testläsare kom den tillbaka.

Visst är jag nyfiken på att läsa, men jag vill ge det tid, och låta feedbacken sjunka in. Vissa saker rusas fram, detta vill jag inte göra så med. Om jag har tid att läsa och fundera på responsen borde den också bli lättare att ta till sig. För jag vill ge dels kommentarerna rättvisa, dels min egen förmåga att ta till mig av dem rättvisa. Är jag trött, stressad eller så, då tänker jag att jag är sämre på att ta emot.

Men först, midsommar. 🙂

Glad midsommar på er alla!

Att skriva början. Och ett slut.

Idag skriver Marica Källner på Debutantbloggen om första meningen och hur hon skapar text, hur en berättelse växer fram. Det väckte frågan hos mig: Hur gör jag?

Det var länge sedan jag skrev helt nytt. Alldeles för länge sedan. Jag har befunnit mig i redigerarträsket i fyra år, minst. Men jag började tänka på hur det brukar vara. Vad som brukar hända när en berättelse kommer till mig och hur jag tar hand om den.

Jag får en scen. Marica sa att hon får en mening. En första mening. Det har jag aldrig fått. För mig handlar det snarare om scener som växer sig så starka att jag skriver ner dem, och när jag gör det fortsätter de bygga vidare på egen hand. Vanligt är också att något sticks in i scenen som jag inte var helt med på och insticket drar ofta iväg och skapar en hel story.

För det mesta behöver jag ”bara” sitta framför datorn och låta berättelsen rinna ur fingrarna. Jag är verktyget historien utnyttjar för att bli nedskriven. Typ. Jag säger inte att det är problemfritt eller enkelt. Ibland kan det verkligen strula. Det beror nog på att jag och historien vill olika saker. Eller att historien inte tänker på logiska följder och detaljer som kan vara bra för att scenerna ska fästa i varandra, som en enda lång kedja. Ibland saknas någon länk.

Och på tal om hur saker börjar. Min dystopi börjar ett år efter den utlösande orsaken till att huvudkaraktären befinner sig där han är. Händelsen som alltså skedde ett år innan har jag haft relativt klar för mig, bortsett på en enda detalj. Varför hans handlande ledde till en katastrof som förändrade livet för alltid. Jag har hela tiden vetat att han är orsak till en olycka. Men inte vetat på vilket sätt.

I förrgår fick jag en idé. Inte om orsaken till olyckan, men en idé till en scen som ligger i samband med denna utlösande händelse. Och jag började skriva igår. Utan att ha en tanke att jag skulle skriva anledningen till att livet vände. Scenen jag skrev ledde till det ändå.

Sedan skrev jag vidare och fick ett helt händelseförlopp och ett antal scener som handlar om detta. Skulle jag skriva en prequel på dystopin (hur säger man prequel på svenska förresten?) skulle det jag skrev igår kunna vara de två sista kapitlen.

Detta überskrivande som jag gjorde igår påminde om hur det var förut, när historierna kom och ville bli skrivna, och jag saknade det. Lyckoruset över att få ner över 5000 ord på några timmar och känslan av att se ett resultat som fungerar. Så var det ofta förr. Sedan började jag arbeta med att redigera och det tar tiiiid. Att redigera text och skapa text är vitt skilda saker för mig. Men just skapandet var det jag fastnade för nu. Och så kom Maricas inlägg och jag kunde inte låta bli att fundera högt. Med er. För er.

Skrivprocesserna kan verkligen se olika ut och det fascinerar mig. Jag gillar tanken att det inte finns rätt eller fel. Visst finns metoder och tekniker att utnyttja men i slutändan gör jag vad som fungerar bäst för mig, oavsett vad någon annan säger.

 

Ropa hej innan en är över bäcken och att (inte?) vara nervös

Jag var så glad för att jag hade två testläsare. Tyvärr blev det ”bara” en. Nåväl, en är fantastiskt det med. Verkligen. Jag uppskattar all feedback jag kan få.

Under mina år som bloggare (snart hela fem stycken!) har jag läst många skrivbloggar och tagit del av inlägg som handlar om nervositeten över att lämna ifrån sig manuset till testläsare, lektörer och förlag. Jag har testat att skicka till förlag och nu även till testläsare. Och jag hade en bild av att jag skulle vara så mycket nervösare över båda sakerna, men har inte varit det i den omfattning jag inbillat mig att jag skulle vara det. Istället har det känts skönt att lämna iväg manuset. Som en lättnad. En känsla av att nu har jag gjort vad jag kan och nu får någon annan bedöma. Med en tanke att oavsett vad jag får tillbaka blir det att arbeta vidare med manuset.

Att arbeta vidare efter andras tyckande kan vara en oerhörd tillgång. Speciellt om någon lagt tid på att läsa med syfte att ge konstruktiv feedback. Under olika kurser har jag upptäckt att en del som gett respons förmodligen inte läst så noga eftersom jag upplevt att kommentarerna varit som tagna ur luften. Jag har upptäckt att jag ibland fått feedback som jag tyckt varit hård, men som jag sedan sett har relevans. Och jag har fått kommentarer som jag direkt kunnat ta till mig. Sådant jag själv misstänkt eller inte sett men när jag kikat på det har jag verkligen hållit med. Därför är fleras ögon på en text verkligen värdefullt. Då får jag ju möjlighet att jämföra responsen och ta till mig av sådant som kan återkomma i andras kommentarer. Så kanske att jag ger mig ut på jakt efter fler testläsare. Får fundera lite till.

Funderar också över icke-nervositeten. Är det att jag är van att få feedback som gör att jag tycker det är mindre nervöst. Eller så är jag bara inte lagd åt det hållet… Hm… Vad tror ni? Vana eller personlighet? En kombination? Eller något annat kanske?! Hur är det för er?

 

 

Minisemester och skrivpepp

I några dagar var jag internetfri. Det händer inte ofta och vad konstigt det var att inte kunna kolla upp allt möjligt i telefonen. Märkligt var det också att inte på en vecka arbeta med manuset. Jag ville gå igenom vissa saker innan jag skickade det för testläsning men med de avslutande träffarna på utbildningen och turen till Köpenhamn blev det inte att jag kunde göra det jag ville just då. Så efter Köpenhamn, som vi kom hem från i början av veckan, blev det ett par intensiva kvällar innan jag skickade till testläsare igår.

Nu känner jag mig tom och lättad. Jag tycker det är skönt att jag har lämnat ifrån mig dystopin samtidigt som det är tomt att inte ha något att arbeta med. Men det kommer jag råda bot på snart. Ungdomsboken jag skickade till förlag för två år sedan tänker jag redigera om för att se om den kan komma igenom ett nytt försök till utgivning lite senare och jag har några förlag sparade för detta.

Men Köpenhamn då. Jag och andra halvan var äkta turister. Åkte båt i kanalerna och hamnen, klättrade i kyrktorn och besökte museer, käkade ute och ville inte gå in om de ljusa kvällarna som lockade med sina uteserveringar.

Jag kämpade mig upp i ett kyrktorn  – ja, jag säger kämpade eftersom trapporna var mer som stegar vissa avsatser – och nådde ändå upp toppen eftersom trappan går som en spiral på utsidan av tornet sista biten (andra halvan tyckte det räckte att stanna inne i tornet) och däruppe var utsikten verkligen hisnande. Fick se till att jag kom med på bild för att bevisa att jag tog mig ända upp. Kändes som en bedrift liksom. Gissa förresten om jag hade träningsvärk nästa dag efter att ha gått upp för kyrkans över 400 (?!) trappsteg. Måste helt klart börja träna. Vilket jag ju har tid med nu när jag inte pluggar…

Tyvärr var inte vädret nice hela tiden. En dag regnade det. Då blev det att hålla sig under paraplyet och undvika de stora vattenpölarna eftersom stövlarna lämnats hemma.

Kul att ta en minisemester så här när sommaren är i sina startgropar. Ljusa kvällar är en favorit. Vinterns mörka eftermiddagar känns overkliga när vi har det så här fint nu. Jag skulle gärna ha det så hela tiden.

Så nu längtar jag efter semestern som dröjer en månad till. Och så längtar jag efter att sätta tänderna i ungdomsboken. Jag fick så himla fin respons på ett kort utdrag av den (två sidor) på kursträffarna. En kommentar som jag blev lite extra glad över var att en läsare tyckte texten påminde om serien Skam och sa ungefär att den var rapp, tät och dramatisk så som serien är. Jag som inte ens sett Skam, mer än när jag zappat förbi… Men jag ska se den. Nu känns det som jag verkligen borde göra det. Kul att få höra i alla fall.

 

Jag biter på naglarna och har en plan

Då var det gjort. Det nervösa nagelbitandet kan börja. För jag har skickat manuset till testläsarna. Jag är så oändligt glad för att det finns människor som vill göra det här. För mig. Wow!

Jag gör självklart samma tillbaka, och ser att det finns en enormt stor behållning i att läsa andras texter för att lära mig själv om mitt eget skrivande.

Lite dubbelt upp blir det dessutom av nagelbitandet här framöver. Jag är ju skrivpedagog nu. Och det vill jag ta vara på. Så i höst kommer jag se hur jag förverkligar detta. Mer om det då. Men,  jag har en plan, som Sickan så käckt säger och aldrig ger upp. Så tänker jag med göra. Jag har min plan, och jag tänker inte ge upp förrän den går i lås.

 

Läser ikapp och läser

Efter gårdagens uppgivenhet efter upptäckten av hur jag snurrat till det med alla uppgifter som skulle göras inför utbildningens avslutande träffar har jag äntligen börjat komma ikapp. (Längsta meningen i bloggens historia?!) Allt har inte blivit rätt trots ansträngningar under dagen att få iordning på det. Men det är bättre idag än igår i alla fall. 

Så nu tar jag pluggpaus och kan äntligen börja läsa Elin Säfströms En väktares bekännelser. Vad är väl bättre än att ligga i en hotellsäng med te och choklad bredvid sig och ha en bok i handen? Dessutom drar vinden fram utanför så det dundrar. Nästan som en höstkväll. Mysigt! (Och helt ok med blåsvädret eftersom det faktiskt inte är höst.)

Författarens språkliga fingeravtryck

Vilka är dina vanligaste ord när du skriver? Vad skriver du mest? Jane Austen ska tydligen ha skrivit hövlighet, obetänksamhet och inbillning oftast. Det är inte mina vanligaste ord, det kan jag garantera.

I SvD:s artikel På jakt efter författarens språkliga fingeravtryck som handlar om författares sätt att skriva kan du bland annat läsa om vad som till exempel kännetecknar skillnaden mellan kvinnor och mäns texter. Allt utifrån statistiska dataanalyser som förstås kan vara mer eller mindre lätta att tillmäta betydelse beroende på vad man frågar efter.

Så här står det i alla fall:

Men den amerikanske författaren och journalisten Ben Blatt har roat sig med att göra systematiska, och samtidigt rätt osystematiska, kvantitativa studier av litteratur. Han har byggt upp litterära databaser på jakt efter författares unika ”fingeravtryck” och olika slag av upprepningar, för att pröva relevansen i olika vedertagna råd i konsten att skriva.

Lite kul läsning tyckte jag. Det kanske du också tycker. Trevlig läsning.

(Jag skrev förresten ett långt inlägg utifrån artikeln för några veckor sedan, men hela inlägget for ut i rymden för att aldrig mer återses… Jag tappade lite grann av lusten att skriva om då.) Artikeln ligger i högerspalten också så att den finns kvar ett tag, ifall du råkar tappa bort den. 😉