Som en skraplott

Nu är det två och en halv vecka sedan jag skickade iväg manuset och andra gången jag försöker få ut ett manus via ett traditionellt förlag. När jag tänker hur jag känner kring hela försöket att bli utgiven, är det jämförelsen av känslan att skrapa en lott som dyker upp.

När jag köper skraplotter, de där med sloganen Plötsligt händer det, kan tanken att jag ska köpa en lott väcka ett pirr. Själva skrapandet kan jag avvakta med, för att behålla pirret en stund. Ihop med pirret finns tanken: Tänk om jag vinner flera tusen! Tänk om jag vinner så mycket att jag kan… Där tar tanken slut. Jag kan inte föreställa mig en storvinst. Vad i hela friden skulle jag göra då? Låta bli att jobba? Skänka pengar? Köpa en resa eller två…? Skriva?! Att vinna några tusen – eller rentav hundratusen – är en hanterbar tanke. Och ärligt talat är jag rätt nöjd om jag vinner trettio kronor, för då kan jag köpa en ny lott och göra om hela pirr-grejen.

Så här funkar jag visst även när det kommer till att skicka till förlag. Tanken är behagligt pirrande. Jag förväntar mig inga storvinster – kan inte ens tänka tanken! Gärna ett ja till utgivning, men jag har svårt att tro att det är det jag skrapar hem. Istället tänker jag att det är något litet jag får tillbaka, något som ger mig en ny chans.

Är jag krass? Pessimist? Hellre ser jag mig som realist. Händer det så händer det, men i mitt huvud är det rätt otroligt. Ändå gör jag det för att det är kul med pirret och tanken om.

Eller vad är det Willow säger i Buffy the Vampire Slayer? Sannolikheten att hon skickar trollet till rätt dimension är som att kasta ett levande bi på en hundvalp och förvänta sig att det ska träffa:

Trying to send him to a specific place is sort of like… like trying to hit a puppy by throwing a live bee at it…

Vem vet. En gång kanske biet träffar, eller så dyker det upp något mer än 30 kronor. Än så länge får jag hålla mig till pirr-känslan. Än så länge inga svar. Än så länge… ingenting. Så kommer det nog vara några månader till, innan jag kan andas ut. Och göra om hela proceduren igen… 😉

 

Annonser

Värsta fina boken

Det är så roligt att komma hem efter jobb och AW och hitta ett paket på dörrmattan. Denna gången med det fantastiskt fina rec.exet Equilibrium av egenutgivaren Anna Jakobsson Lund. Inte nog med att jag fått boken, dessutom har jag fått en karta, ett brödrecpt och klöver kung. Allt fint ihopbundet med ett brev från författaren själv. Som sagt, så roligt. (Misstänker att kort och recept får sin förklaring när jag börjar läsa.) 😊

Skickat!

Jag har skickat. Till sex förlag.

Nu går ögonen helt i kors (inte nog med att sluttampen av redigerandet – och själva skickandet ikväll – har varit intensivt, utan jag har också haft helt galet intensiva dagar på jobbet) så nu tv-soffa, kladdkaka, grädde och te.

Får fira att manuseländet är iväg än mer imorgon eller på fredag. Det är ju ändå jobbvecka. 🙂

 

En vecka till

En vecka till. Ja. Det är min deadline. Jag hoppas att jag kan få iväg manuset om en vecka. I helgen planerar jag läsa igenom det igen. Efter att ha fått min mans feedback på det. Jag är mer nervös över att ta emot hans respons än någon annans. I vanliga fall tycker jag hela responsbiten är rätt enkel, men när det kommer till att ta emot hans funderingar och åsikter, då tenderar jag bli rätt arg. Tycker att han missförstått, att hans argument är ogrundade eller något annat fånigt för att jag inte ska ta emot just hans feedback.

Andras feedback har jag ytterst sällan några problem att ta emot. Skillnaden är att nog den att jag annars får respons från andra som också är skrivande personer och som har erfarenhet av att skriva själva, lämna ut sina texter och ge feedback. Det gör att jag finner deras ord – oftast – rätt välgrundade just för att de har ”rätt” erfarenhet. Plus att jag inte är gift med dem. Det förenklar också en hel del. Vad de egentligen tycker om mig eller vad jag gör spelar inte så stor roll. Men när andra halvan har åsikter… ja, då väger det liksom lite tyngre, just för att det kommer från han. Inte någon relativt okänd människa på en kurs eller utbildning eller så. De får väl tycka vad de vill… nästan i alla fall.

Om jag ska få till att förverkliga att skicka manus innan nästa helg, måste jag få till ett följebrev, och även hitta några lämpliga förlag. Det blir lite begränsande att jag skriver i ungdomsgenren, YA, och att det är en dystopi. Så jag håller tummarna för… inga hinder. Wish me luck!

 

 

Men, men, men och… gulp

Jag har men-sjukan. Är besatt av ordet men. Eller ja, rättare sagt, i några kapitel är men ett helt galet återkommande ord. Som om jag inte kan börja en mening utan men.

Men, (ops!) inget ont som inte har något gott med sig. Jag kommer framåt. Trots att jag måste försöka ändra på nästan alla men-meningar.

Dessutom. Efter några veckors moget övervägande har jag nu ändrat min gravatar. Ni vet den där bilden som förföljer en överallt när man gör kommentarer och så vidare… I valet och kvalet att välja en sommarbild från i somras och en vinterbild från i vintras vann vinterbilden. (Winter is coming after all.)

Så nu möts ni av mitt vintriga Stockholms-jag överallt. Alternativet var ett somrigt Bråvalla-jag. Men (!) den bakgrunden störde lite mer. Stockholmsbilden med stadsbiblioteket bakom kändes lugnare. Plus, hallå! stadsbibliotek liksom. Kan det bli mer rätt?!

Här ser ni vad jag tampades med. Ni fattar svårigheten i att välja va? Det är inga lätta val en har att göra som bloggare. Som att visa upp sig själv i en gravatar… Hjälp! Men, (vad är det med mig?!) jag tyckte det var dags att lämna kladdkakan med jordgubbshjärtat även om det verkligen är jag – för vad är väl bättre än kladdkaka och jordgubbar? Men, (stön) inget författarporträtt direkt, utan rätt och slätt jag. 😉

 

Soffliggare nummer två

Det är lite segt med inläggen här märker jag. Pysslar med att läsa om manuset igen. Låter nu också andra halvan ta del av det och han markerar tydligen sådant som han upplever stoppar upp texten. Utmärkt tänker jag. För den ska ju flyta. Jag gör likadant när jag redigerar. Ändrar på det som gör att jag känner att meningarna inte flyter på. Byter något ord här och där. Jämnar till.

Annars lite segt också med ork. Då läser jag gärna och just nu är det både Persuasion och Harry Potter som gäller, för att kunna välja efter humör. Katten håller sällskap i soffan. Man får inte klappa henne för mycket. Då tycker hon pälsen blir smutsig och går iväg med en lång blick på en. Knäppa katt. Hon har värsta fina pälsen som lockar till mängder av klappande, men se det går inte. Bara på hennes villkor.

​Och ja, hon ligger på ett lakan. Eftersom katterna älskar soffan lika mycket som jag gör, är det enklast att täcka med ett lakan. Alla ni med katt vet hur svårt det är få bort päls från tyg. Nu, bara att tvätta av och när gästerna kommer inga lakan, utan fräsch soffa. Yay!