Harry Potter and the Prisoner of Azkaban – J.K. Rowling

J.K. Rowlings tredje bok i serien, Harry Potter and the Prisoner of Azkaban tycker jag är snäppet bättre än de två första. Men det är inte förrän bok fyra och fem som jag blir riktigt HP-frälst.

Handling
Rowling inleder boken med att Harry måste uppföra sig hemma hos fastern. Men så illa som fasterns och farbroderns gäst beter sig mot honom kan det förstås inte sluta med annat än en magisk katastrof. En fängslande och spännande inledning med någon som tycks smyga på Harry i mörkret. Kan det ha vara den farlige Sirius Black som brutit sig ut ur trollkarlarnas fängelse? En man som misstänks vara ute efter Harry Potter. Hela skolan försätts i sträng övervakning av otäcka Dementorer, fängelsevakter som suger livsmusten och livsglädjen ur alla. Och som får Harry att svimma i deras närvaro. Som om det inte räcker med att han utmärker sig ändå, ska han behöva vara den enda på hela skolan som reagerar så?

Reflektion
Harry Potter and the Prisoner of Azkaban fångar mig dels på grund av de många olika historierna som snygg flätas samman, dels på grund av att det går undan. Inga döda stunder i läsningen och mot slutet gäller det att hålla tungan rätt i mun och för att ha koll på vad som sker, vem som gjort vad och varför.

Min största invändning mot den här boken är nog Hermione. Hon är Harrys bästa vän, förutom Ron. Hermione kan inte hjälpa att Rowling gjorde henne till en besserwisser av högsta rang och att Rowling dessutom tvingar på henne att läsa tre gånger så många skolämnen som klasskamraterna, bara för att hon är pluggtokig. Men hey, kunde inte en kille fått rollen av att vara den som sätter sig själv i sista hand och arbetar ihjäl sig? Eller kanske ingen alls behövde haft den rollen? Nu är det dock så att bokens upplösning hänger just på det att Hermione pluggar mer än vad alla andra gör, men ändå. Jag hade gärna sett att Hermione fått en mer tacksam roll som tjej i böckerna.

Oavsett mina invändningar mot hur tjejer/killar framställs kan jag rekommendera Harry Potter and the Prisoner of Azkaban. Vill mest bara säga att böckerna är inte felfria, för jag misstänker att det kanske kan låta lite så i HP lovsången annars. 😉

En bok att köpa? Du hittar Harry Potter and the Prisoner of Azkaban t.ex. här och här. Numera säljs böckerna med så fina omslag. Mycket mer lockande kan jag tycka än de som utkom från början. Eller är det bara jag som tycker att det här är finare?

Läsa läsa läsa. Och skriva.

​Jag har köpt böcker på nätet (det händer extremt sällan). Jag ville ha The Mangle Street Murders på engelska och den hittade jag varken på biblioteket eller i någon butik (inte för att jag letade jättenoga, men ändå). My Not So Perfect Life köpte jag för att det var länge sedan jag köpte en ny Kinsella och tyckte att denna senaste lät kul.

Men innan jag tar mig an dessa två ska jag läsa klart fjärde Harry Potter. The Goblet of Fire. Jag älskar inledningen på den. Den, liksom boken i sig, är mycket mörkare än de tidigare och språket upplever jag som tajtare, även om texten tenderar att flyta ut med tanke på att boken är drygt dubbelt så tjock som de föregående. Men vad gör det när läsningen ger så mycket? Det är underhållande, spännande och klurigt.

Annat som sväller ut i textväg är mitt eget manus. Jag har (som jag nämnt tidigare) lagt till några scener efter ena testläsarens önskemål och nu även ett helt nytt kapitel.

Nytt kapitel

I flera veckor funderade jag på feedbacken. Borde jag lägga till, borde jag låta bli…? Jag funderade på vad jag skulle skriva, vad som kunde behöva fyllas på. Det ledde efter ett tag till en tanke om en scen. En scen som blev ett kapitel. Och som nu ingår i manuset.

Och med de tillagda avslutande kapitlen har jag ett snart färdigt manus som i nuläget är på över 61 000 ord och 200 sidor. Första delen i min duologi (dystolopi/dystologi – hur som helst). Yay!

Med måtta

Semester är en period för återhämtning. Men ärligt talat, det har gått sådär. Manuset tar sin tid, och kan vara energikrävande. Fast manuset är inte boven. Jag hade bland annat behövt få besked om vissa arbetsuppgifter och eventuellt utökad tjänst innan ledigheten för att känna mig lugn inför vad som väntar i höst. Eftersom chefen inte kunde ge besked innan semestern (plus att chefen på andra jobbet vill att jag går upp lite i tid – och förstås gärna hade velat få svar innan semestern!) hamnade jag i någon sorts limbo vid semesterstarten. Inte vad jag behövde.

Depåerna av energi är relativt uttömda efter att jag gått en ettårig distansutbildning på 100% och jobbat 80%. Dessutom är större delen av procenten på ett nytt jobb eftersom jag bytte i maj förra året. Ett byte som var nödvändigt eftersom arbetsplatsen bara var för tokig. Jobbet var visserligen jätteroligt och jag hade jättefina kollegor. Tyvärr dök de fina kollegorna upp först mot slutet av arbetstiden eftersom arbetsgruppen på sexton personer helt och hållet byttes ut. Jag var näst sist med att sluta inom loppet av ett och ett halvt år (japp, längre än så var jag aldrig där). För att inte tala om hur knasigt året på nya arbetsplatsen varit…

Kanske jag borde låtit manuset varit och bara samlat kraft nu på semestern. Problemet är att om jag lägger det helt åt sidan blir jag superstressad. Hellre att jag håller mig till planen att arbeta lite grann när jag kan, än att tänka att jag gör jättemycket mer sällan.

Så jag försöker få ihop bitar jag vet jag mår bra av. Skriva. Läsa. Och vara lite social. Jag säger lite eftersom att vara för social i nuläget tenderar att trötta ut mig.

Varför skriver jag det här nu då? Jo, det är lätt att tro att vi som skriver/bloggar/jobbar/sköter hem och familj är någon sorts övermänniskor, opåverkade av livet runt oss. Men jag är varken övermänniska eller opåverkad.

Jag åstadkommer jättemycket emellanåt, men på bekostnad av något annat. När jag jobbat och pluggat samtidigt har jag t.ex. inte tränat överhuvudtaget och valt bort mängder av tillfällen när jag kunnat fråga vänner om att ses. Istället har jag tagit en stund i soffan, poppat popcorn och glott på tv:n. För utan de stunderna skulle jag aldrig fått ihop de andra.

Fast jag tror ni känner till det här. Eller? Jag kan i alla fall behöva bli påmind om att ta en sak i taget för otåligheten gör att jag vill få allt klart nu. Helst igår liksom. Och det vet jag att jag inte är ensam om. Därför får höstens motto bli att göra saker med måtta. Är ni med? 🙂

Harry Potter and the Chamber of Secrets – J.K. Rowling

J.K. Rowlings andra bok, Harry Potter and the Chamber of Secrets, är lika lättläst och fängslande liksom den första. Och ännu är böckerna inte heller sådär tjocka som de blir i och med nummer fyra. Så att läsa igenom en bok tar inte så lång stund. Vilket kan vara ett plus ibland.

Handling
I tvåan kretsar handlingen kring att Harry misstänks vara arvtagare till Slytherin. (Slytherin var bl.a. en av grundarna av skolan och sägs ha gömt ett monster i den…) Därmed påstås Harry också vara den som plågar skolan med att försöka döda elever från familjer där magin inte tidigare funnits. Själv blev Harry varnad för att återvända till skolan av en hus-alv eftersom någon är ute efter honom.

Reflektion
Harry Potter and the Chamber of Secrets är en bladvändare. Och om man har överseende med att den är skriven för barn och låter sig uppslukas av handlingen och inte tänker för mycket på stereotyper och klichéer funkar den mycket bra. Däremot, om en fastnar vid detta, kan det vara svårare att njuta av läsningen. Det stereotypa är ju något böckerna fått en del kritik för. Men hey, jag tänker att det också är en stor del av tjusningen med dem. Det skapar en sorts trygghet, något som många barn, och tydligen även många vuxna, har ett behov av. Man vet liksom vad en får.

Eftersom jag läser om böckerna blir läsningen lite annorlunda. Slukarläsningen är redan gjord. Nu är det en sorts iakttagande och mer eftertänksam läsning som görs och jag tycker allt denna två håller bra för detta också. Harry Potter and the Chamber of Secrets, rekommenderas!

 

En bok att köpa? Du hittar Harry Potter och the Chamber of Secrets bl.a. här och här.

 

Twenties Girl – Sophie Kinsella

Twenties Girl av Sophie Kinsella (pseudonym för Madeleine Wickham – som hon också skriver under) är en berättelse om hur en tjej råkar hamna i en väldigt märklig situation när en nyligen avliden släkting får kontakt med henne på dennes egen begravning. Det låter konstigt, det är konstigt och alldeles, alldeles perfekt.

Handling
Som sagt, Sadie 105 år ska begravas. Lara vill inte gå på begravningen men vad gör man inte för sin släkt, tänker hon pliktskyldigt och befinner sig plötsligt i en härva med ett försvunnet halsband, en släkting som inte vill kännas vid det, och en död släkting som vägrar gå vidare om inte halsbandet återfinns. Och det blir Laras uppgift, mest för att slippa bli ”hemsökt” av Sadie, att finna halsbandet. Vilket förstås slutar med att hon måste gå på en dejt med en man Sadie finner attraktiv, och det klädd i äkta 20-tals kläder à la Charleston.

Reflektion
Laras liv är inte enkelt. Hon har nyligen dumpats av pojkvännen, lämnat ett stadigt arbete och startat en firma med en vän som övergett henne så att hon måste sköta allt på egen hand och tvingas nu att leta reda på ett halsband åt en död släkting. Någon hon mest av allt hoppas att hon hallucinerat ihop på grund av stress.

Det är svårt att återge handlingen utan att spoila, men det händer så mycket mer. Kinsella bygger snyggt på Twenties Girls med olika händelser som hakar tag i varandra så att det blir en hel del trådar att reda ut mot slutet. Och slutet är, tycker jag som läser boken för andra gången, överraskande bra. Vissa delar är aningens förutsägbara, men det tycker jag hör till chick-lit-genren och är charmen med Kinsellas och den här sortens böcker.

Är du nyfiken? Då tycker jag absolut du ska läsa den. Du kommer få några timmars underhållande läsning och kanske några skratt rentav om du är lättroad, så som jag är. Rekommenderas.

Twenties Girl kom 2010 men vill du köpa den hittar du den bla här och här.

 

Skrivandet då?

Jo, jag har varken tagit skriv- eller redigerarpaus. Bara en vecka har manuset fått vara ifred. Det jag gör är att ändra efter testläsares kommentarer. Många bra sådana så inga större problem.

Tanken här nu under semester var att sitta med manuset max två timmar om dagen. Jag har en tendens att bli för trött för att göra något vettigt annars. Därför är det så bra med att ”bara” kunna följa feedbacken. Då slipper jag tänka så mycket själv. En del respons ignorerar jag lite lätt, annan tar jag verkligen mig an.

Som att ena testläsaren tyckte det var lite av en lucka mellan två kapitel. Nu är det åtgärdat.

I morse fick jag ett ryck. Jag läste igenom föregående kapitel och behövde inte göra så många justeringar där. Båda testläsarna tyckte det flöt snyggt (eller så var de för trötta för att säga annat…). Sedan kom rycket. Jag hade funderat ett tag på vad som händer mellan dessa kapitel. Det skiljer nästan ett dygn mellan dem, så rätt mycket händer faktiskt, men jag hade mest upplevt det som en sorts transportsträcka. Nu passade jag på att utnyttja luckan till att lägga till ett par scener där jag förhoppningsvis lyckats fördjupa ena karaktären och även lyckats göra Staden de befinner sig i mer tydlig.

Så en snabb nedskrivning av det jag ville ha med i morse, sedan en tur ut, lite förberedelser med andra halvan för en omtapetsering av en fondvägg och nu en mindre omarbetning av det jag skrev i morse. De där max två timmarna per dag har jag överskridit idag. Men vad gör det. Jag har nämligen underskridit dem rejält de flesta föregående dagar. 🙂

Dagens resultat.

Bäst att dokumentera vad en pysslar med. Nu så här i redigeringsomgång nummer… ? (Jag har tappat räkningen!) känns allt bara så himla segt. Men inte konstigt om det blir segt när jag lägger till nya scener och nya kapitel. Jag började semestern med att lägga till tre kapitel på slutet. Bara det tog ju en vecka att få ordning på. Dessutom har jag planer på att eventuellt lägga till ytterligare ett kapitel lite sådär i början. För att få med en karaktärs perspektiv lite tidigare… Det kapitlet håller jag på att tänka på. Tankeverksamhet ska inte underskattas för själva skrivandet.

Men nu, Buffy och chokladmuffins med grädde.