Om att leva

Hur illa det faktiskt var

Jag börjar få distans till våren. Denna tid när jag oförmådde alldeles för mycket. Att oförmå sådant som att titta på tv och arbeta med datorn, sådant som en i vanliga fall inte ens reflekterar över att en gör, var otäckt.

Det här blir ett inlägg för min skull. Men kanske också för din. För att förstå hur lätt det kan bli knasigt med ork och vad en mäktar med. Och hur svårt det kan vara att förstå själv när en är mitt i och när ingen annan (dvs läkare/arbetsgivare) gör någon större insats för en utan en måste rådda allt själv. Det här är också en påminnelse och varning. För att jag inte ska hamna där igen. Och för att du inte ska det.

När jag gick till vårdcentralen första gången för att be om att få vara hemma ett par veckor och sedan börja jobba lite grann hade jag en lista över symtom. På den hade jag listat över 20 symtom som tydde på utmattning. Vissa symtom hade jag haft i flera månader, andra i flera veckor.

Första läkaren jag träffade vägrade ta emot mig. Hon sa att jag var företagshälsovårdens ärende men gav mig ett intyg till arbetsgivaren och skickade ut mig inom loppet av fem minuters besökstid. Min chef, som jag ringde direkt, sa att läkaren gjort fel och jag lyckades tjata till mig en ny tid på VC ett antal dagar senare. (Telefon- och läkarkontakten är en eländig story i sig som bidragit till att dra ut på tillfrisknandet.)

Nästa läkare stirrade på mig. Ställde inga frågor utan gav mig två blanketter att fylla i för att screena om jag hade ångest eller depression. Det hade jag kunnat svara på utan kryssrutor. Och svaret hade blivit nej. Hon screenade mig aldrig för utmattning. Läkarintyget gav mig ångest eftersom hon inte ens antecknat hälften av det jag lyckats beskriva i mitt lätt förvirrade tillstånd. Jag fick två veckor. De blev tre pga att jag åkte på influensa. Sedan masade jag mig till arbetet på halvtid.

image
Svårt att finna riktning ibland (foto C. Andréasson: utställningen Shaun Tan på Dunkers kulturhus)

Nu i efterhand inser jag att jag borde haft ett nytt möte med läkare efter två veckor, för att stämma av om jag verkligen skulle klara att börja arbeta. För det gjorde jag egentligen inte. Men jag lyckades på något vis ta mig igenom första arbetsveckan genom att avsluta fyratimmars-dagarna efter tre timmar. Sedan gick jag hem. Yr, med huvudvärk, surrande huvud, flimmer för ögonen och lade mig och sov i flera timmar.

Veckan därpå var något bättre. Men vi snackar promillebättring.

Att i flera veckor dagligen ha yrsel, huvudvärk, flimmer för ögonen och uppleva en känsla av att lämna sin kropp vid påfrestning, det blir normalt. Så när en bara har dessa symtom delar av en dag, då inbillar en sig att en är bra. Eller för den delen, när dessa symtom kommer endast lite utspritt under kanske fyra av veckans dagar, ja då är en ju frisk.

Vad mer då? Jo, tokglömska och ingen koll överhuvudtaget. Svårt att minnas namn och ord på självklara personer och saker. Jag skrev tokigt och utelämnade ord eller bytte dem mot ett annat.

En lång period klarade jag inte av dator eller tv. Dator och mobil får jag fortfarande vara försiktig med men tv-tittande fungerar bättre.

Då innebar tv:n för många intryck. Ljud- och synintryck jag inte mäktade med. Under två veckor tittade jag inte på tv. Jag lyssnade på spa-musik, ritade avslappningsteckningar och läste böcker. Tack och lov för att jag klarade av det. Under ett par dagar, när det var som värst, fixade jag inte ens det. Då sov jag, tittade på väggen, åt och sov igen.

Sedan har vi detta med krav och tålamod. Två saker som inte fungerade alls och som fortfarande är svårt. Irritationen lurar ofta och istället för att det blir som en stubintråd som antänds går jag direkt till dynamitgubben och exploderar. Inte så kul för andra halvan när jag tokfreakar ut för minsta lilla som det inte finns anledning att freaka ut för.

Vad är vi uppe i nu? 10 symtom? Spelar det egentligen någon roll. Jag kommer inte räkna upp alla, men vill poängtera att även kroppen drabbats hårt på flera olika sätt. Till exempel, att eftersom jag under ett års tid tappat så otroligt mycket hår på har jag låtit bli att gå till frisören så som jag brukar. När de får nävarna fulla av hårtestar vid schamponering och kommenterar att ja, nog tappar du mer hår än vad som är vanligt, förlorar en lusten för allt vad klippning heter. Att promenera har varit en ansträngning och kan fortfarande leda till yrsel. Allt beroende på dagsform.

Jag vet att jag tog upp detta med att jag var trött här i bloggen redan i höstas. Sömnproblem går hand i hand med utmattning och leder som jag nämnt tidigare till att en måste välja bort saker. En orkar inte. Vänner, släkt, biobesök, träning, städ, skriva och blogga. Allt sådant går bort. Jag är fortfarande sparsam med det sociala men när jag träffar en vän för fika nu, jämfört med i t.ex. mars/april, behöver jag inte gå hem och sova en timma. Visst blir jag trött, och jag kan behöva vila, men jag däckar inte. Och det är stor skillnad. En skillnad jag är oändligt tacksam för.

Så ja, jag är bättre, fast inte bra. Men jag är glad över att jag sällan känner av alla dessa symtom (samtidigt) idag. Känsligheten för stress är stor och jag försöker undvika situationer jag vet triggar, alternativt ser till att ha tid för återhämtning om jag vet att jag kommer utsättas för dem (en kan ju inte undvika allt ”svårt” här i livet).

Jag har ändrat förutsättningarna för min arbetssituation. Något jag på egen hand kämpade med under våren och som en chef i en verksamhet jag varit lite grann i såg till att fixa innan jag gick på semester. Jag har inte kontakt med FK eftersom jag inte arbetar i samma omfattning, alltså finns ingen anledning att ha en sjukskrivning på deltid. Det i sig är en lättnad, att slippa FK eftersom kraven höjs rejält när en varit sjuk i ett halvår. Jag äger mitt problem själv nu, så att säga.

Och jag hoppas innerligt att jag kan vända detta problem till en tillgång. Jag arbetar femtio procent, har en ny timanställning där jag jobbar när det passar mig, och inte som förut då jag hade en fast arbetsdag varje vecka. Plus att nya timjobbet är MYCKET lugnare än förra. Mina ändringar ger mer fritid (om än en mindre inkomst) och jag hoppas på återhämtning och ork att skriva igen. Med tillförsikt betraktar jag framtiden. Och jag tycker den verkar lovande.

 

Vill du hålla koll på dina stressnivåer? Jag har använt KEDS-testet. (Jag låg på 48/54 när det var som värst. Det är att föredra att en ligger under 19. Och nej, jag har inte skrivit inlägget i ett svep, det är det för långt att jag skulle klara.)

Annonser
Om att läsa

Varierat läsutbud i TBR-högen

Idag hämtade jag ut reservationerna av två böcker jag varit nyfiken på ett tag. Lisa Bjärbos senaste ungdomsbok och Helena Hedlunds debut för yngre läsare. Bjärbos bok tänkte jag ta med på distansskrivarkursens första träff. Perfekt läsning när jag antingen åker tåg eller ska fördriva några timmar på hotellet. Men den räcker nog inte till så kanske Wilderängs fantasy/sci-fi blir aktuell också, en bok en vän lånat ut.

image

Annars har jag precis börjat på en bok som jag blev nyfiken på då en bokbloggare blivit förtjust i den. Douglas Adams humoristiska och annorlunda (förstås! – vad annars att vänta av Liftarens giude till galaxen-författaren) deckare är inledningsvis inte likt något jag läst eller ens kunnat föreställa mig att jag skulle läsa heller. Hoppas så att den håller vad den lovar för då blir den nog en ren njutning att läsa. Och ja, den finns som tv-serie men jag har inte sett den. Har du?

image

Böcker

Vad heter ångest på spanska? – Michaela von Kügelgen

Vad heter ångest på spanska? kom förra året i augusti. Jag köpte boken på Bokmässan här Göteborg och nu har jag äntligen läst den. Och den var väl värd sin väntan.

Erika drar från Helsingfors till Ecuador, lär sig spanska, dansa salsa och dricka öl. Ett juristjobb väntar på en fin firma nu när studierna är avklarade. Men Erika som flytt ett liv som inte passade henne har svårt att slappna av. Hur vet en vad en vill med sitt liv? Eller med snygga killen i baren? Erika som lovat sig själv att inte lösa ångesten med flyktiga relationer kan inte låta bli att hoppas på mer än vänskap. Och på att något får henne att känna att hon väljer rätt. Vad hon än väljer.

Michaela von Kügelgens debutbok är skriven med ett härligt rakt språk som gör läsningen snabb och njutbar. Genom enkla miljöbeskrivningar förflyttas jag till det varma och fuktiga Ecuador.Trots vissa tyngre partier i berättelsen som bidrar till att fördjupa karaktär och handling upplever jag berättarstilen som relativt sval och distanserad. Perspektivet är tredje-persons och det kan medverka till denna känsla, vilket inte är ett direkt minus utan snarare något som jag tänker kännetecknar en personlig författarröst.

Temat att finna sig själv känns glasklart i denna bok för unga vuxna och igenkänningsfaktorn bör vara hög bland många läsare. Som hur lätt det är att lova sig något och inte hålla det, dränka sorger och bekymmer i sprit eller ett ligg och att skjuta det en måste ta tag i på framtiden. Rekommenderas!

Vad heter ångest på spanska? kan du t.ex. hitta här och här för att läsa mer om eller köpa. Nyfiken på författaren? Ta en titt på hennes fina hemsida i så fall. Där kan du bl.a. läsa mer om Kügelgens egna resor som inspirerat till debutboken eller om arbetet med nästa bok. En bok jag hoppas inte dröjer allt för länge.

 

Om att leva, Om att skriva

Dags att skriva igen

Eller snarare redigera, även om det säkerligen kommer bli en del skrivande. Under sommaren har skrivandet fått stå tillbaka för sol, bad och utflykter till nästan enbart stranden. Vid två tillfällen fick jag sådär toklust att skriva och avverkade någon dryg timma ett par mornar till att skriva lite. Dystopimanuset fick sig en nyskriven scen – som jag förstås kommer behöver arbeta med framöver – och jag är så glad och tacksam för att när jag väl sätter mig och skriver så går det av bara farten. 5 sidor, dvs 1690 ord på 1 timma och 2 minuter.

För mig som inte orkat skriva (en underdrift typ, men jag tror ni är med på vad jag menar här i utmattningens kölvatten) är det så himla skönt att känna att det faktiskt går att få ur sig orden när jag väl sätter mig ner. När huvudet är med och fingrarna inte snubblar fram och hoppar över ord eller skriver ord som hjärnan inte registrerat alls osv.

Men nu är det dags. Jag ska gå en distanskurs i att skriva där fokus är på det egna projektet under hela terminen. Kursen är på halvfart och jag går den för att ge mig själv en morot att faktiskt ägna manuset tid igen. För jag är fortfarande trött och känslig för ansträngningar men vill inte låta månaderna gå utan vidare kontakt med mitt manus.

För ett år sedan i slutet av september skickade jag in första delen av dystopimanuset (planerat för två delar) till ett antal förlag och ja, om ni läste här i våras vet ni att jag länge väntade på besked från ett förlag där man till sist beslutade att inte ge ut alls. Så det är ett år sedan som jag arbetade på mitt manus. Det är faktiskt ett år sedan jag skrev och redigerade över huvudtaget. För redan i höstas var den annalkande utmattningen där och påverkade vad jag förmådde prestera.

Men nu så.

Fast vet ni vad. Även om det är dags att börja skriva igen har jag tagit en sista helg och gjort ingenting. Eller ja, nästan ingenting. Ingenting av skrivande mer än det här inlägget då. Jag har läst också. Och färglagt en teckning från min mindfulness-rit-bok. Och så har jag varit på en konsert med en symfoniorkester som framförde film-, tv-serie- och dataspelsmusik. Och bakat. Usch, nu lät det som jag gjort en massa saker, men det har jag verkligen inte. Trots att jag köpt en tröja också. 😉

Men bortsett från konsert och tröjinköp har jag hållit mig nästan helt i soffan, ja faktiskt mycket mer än vad katterna gjort. Och gissa, det har varit precis vad jag behövt.

Två saker som sysselsatt mig i helgen. Perfekta att ägna sig åt i just soffan.

(En vänlig bloggare informerade mig om att kommentarsfunktionen saknades för det här inlägget och jag upptäckte att jag blivit rejält spammad så jag gissar att WP helt enkelt spärrat kommentarerna. Eftersom jag aldrig varit med om detta tidigare och inte kan lista ut hur jag ska få tillbaka den testar jag att kopiera inlägget och lägga upp det på nytt för att se om kommentarsfältet dyker upp. Förlorar dock alla finisar som tryckt på gilla-knappen nu när jag tar bort förra inlägget. Ser ju lite knasigt ut med två likadana efter varann. … Och så kollade jag! Det ut som det ska. Bara att gilla och kommentera! 🙂 )

Böcker

Avien – Maria Wälsäter

Maria Wälsäters Avien (2018) är den första boken i en planerad trilogi som jag hörde talas om i våras, så när jag blev erbjuden ett recensionsexemplar tackade jag gärna ja.

Avien handlar om Isondra, en ung tjej vars lillebror är svårt sjuk och hon vill inget hellre än göra honom frisk. En möjlighet uppenbarar sig och hon lämnar familjen för fiendeland. Där möter hon människor som utövar läkekonst som ingenting och hanterar naturens element på magisk väg. Hon träffar Alex, en soldat direkt ställd under kungamakten och Isondra möter i sin jakt på broderns helande flera medlemmar av kungahuset. Hon inser även att hon bär på lösningen på det som ställt länderna mot varandra och ställs inför ett par svåra val. Eller är det val hon inte kan styra över och är hon i så fall helt händerna på dem med makt?

Avien är en finstämd historia berättad ur Isondras jag-perspektiv. Karaktärerna är i fokus, och speciellt huvudkaraktären har jag lätt för att tycka om. Trots att bikaraktärena har vissa utmärkande drag är de dock rätt lika varandra i sitt sätt att tala och agera vilket gör att jag upplever att de smälter samman. Attraktionen mellan Isondra och Alex väcker nyfikenhet även om Isondras och Alex dialoger, liksom flera andra, emellanåt bidrar till att dra ner tempot. (Och jag älskar dialogdrivna scener som t.ex. finns i Twilight-sagan). Jag hade alltså gärna sett att handlingen haft ett starkare driv för att upprätthålla mitt intresse genom hela boken.

Att Wälsäter hittat på ett eget språk är ett stort plus som, förutom miljöbeskrivningar och fina detaljer, skapar en bild av Elysien och folket som bor där. Jag läser orden högt och inbillar mig att jag hittar det mjuka uttalet som fängslar Isondra när hon övar på att lära sig orden. Kontrasterna mellan det på så många vis rika Elysien och på lika många vis fattiga Dorien belyses genom Isondras ögon, som nu får känna på lyx och ett överflöd som saknas hemma eftersom Dorien farit så illa av det evighetslånga kriget mellan länderna.

Jag undrar förstås hur det ska gå för Isondra, Alex och hennes bror i fortsättningen och i de kommande böckerna. Är du nyfiken på boken och författaren Maria Wälsäter ta en titt på hennes hemsida där du t.ex. kan läsa hennes blogg och om det fortsatta arbetet med serien.

 

En bok att köpa? Du hittar Avien t.ex. här.

Stort tack till författaren och Ebes förlag för recensionsexemplaret!

Böcker

Underhållande Kinsella x2

Sophie Kinsella är ett stående sommarläsningsinslag för mig. Utan en Kinsella-bok någonstans under sommarmånaderna blir det ingen riktig sommar. I år blev det Wedding Night och I’ve Got Your Number. Två underhållande böcker, den ena mer tilltalande än den andra.

Wedding Night var inte favoriten av de två då den var mer farsartad än jag gillar. Men ändå mycket rolig med en invecklad intrig och intensiva förälskelser som ställer till det för karaktärerna. Vi har systrarna Lottie och Fliss, där Fliss är den som försöker stoppa lillasyster Lotties bröllopsnatt eftersom hon är övertygad om att systern begått ett jättestort misstag när hon inom loppet av några få dagar gjort slut med pojkvännen, träffat en fd pojkvän från tonårstiden i Grekland och gift sig med honom. Att Fliss har sina egna bekymmer med en fd make som lastar över sonen på henne när det är hans dagar och att skilsmässan gjort henne mer bitter än hon vill erkänna gör inte saken enklare.

I’ve Got Your Number tycker jag var starkast av de två, och även en av de bättre av Kinsella som jag hittills läst. Poppy hamnar i trubbel när hon förlorar förlovningsringen och i villervallan blir av med sin telefon. Men hon är inte den som ger sig i första taget och med en upphittad telefon från en soptunna ska hon se till att ringen kommer tillbaka innan fästmannen får veta vad som hänt. Det är ju bara det att det hela tiden ringer på telefonen och Poppy är ju inte den som låter bli att hjälpa andra när det behövs. Helt plötsligt förmedlar hon kontakten till en höjdare på ett stort företag och ja, varför inte passa på att se till att han hamnar i en lite bättre dager när hon ändå håller på. Som om det skulle uppskattas? Hon som redan känner sig nedtryckt när det kommer till de blivande übersmarta svärföräldrarna. Bara nu inte de inser att ringen som är arvegods är förlorad.

Att Sophie Kinsella låter en del dialog utspelas som sms mellan Poppy, höjdarn på företaget och exempelvis fästmannen skapar närhet och fart till handlingen som redan går i flygande fläng. Men på ett bra sätt. Vill du läsa en av dessa tycker jag du ska välja I’ve Got Your Number. Inte för att den andra är dålig, utan för att den här helt enkelt är lite bättre. 🙂

Och du, du har väl koll på att Kinsella egentligen heter Madeleine Wickham, ett namn hon också skriver under?

 

Vill du köpa eller läsa mer om Wedding Night kan du ta en titt här eller här. I’ve Got Your Number hittar du bl.a. här och här.

 

 

 

 

Om att läsa, Om att leva

Shaun Tan – bilder som säger mer

Med ett lugnt tempo för sommaren och få aktiviteter inbokade blev det i alla fall en tur till Helsingborg och en natt på hotell här under semestern. Allt tack vare att bloggaren NinnaO nämnt att Shaun Tan hade en utställning på kulturhuset där. Shaun Tan är illustratör från Australien och har flera fina och annorlunda bilderböcker att visa upp. Det röda trädet, Borttappad och Ankomsten är några jag skrivit om.

Shaun Tan upptäckte jag tack vare att vi läste bilderboken Borttappad i Barn- och ungdomslitteraturkursen jag gick för några år sedan. Han fick ALMA-priset 2011 och samma år fick han en Oscar för bästa animerade kortfilm, baserad just på boken Borttappad (The Lost Thing).

Förutom bilderböckerna för barn har han gjort en grafisk roman, Ankomsten, som handlar om en man som när det blir oroligt i hemlandet lämnar sin familj för att söka lyckan för dem i ett främmande land. Genom bilder som fint beskriver kulturkrockar, det svåra i att bli en del av ett nytt samhälle och längtan till de nära som är så långt borta har Tan skapat en bok som fängslar och fascinerar. För flera av bilderna har Tan hämtat inspiration från gamla gråbruna fotografier och färgskalan för hela boken går alltså i dessa toner.

På utställningen kunde man sitta ner i ett rum och läsa hans böcker, ett mycket trevligt inslag. Dessutom fanns många originalbilderna från Borttappad och det gick även att se en film med Shaun Tan, samt kortfilmen. Bifogar den, fast jag hittade den bara i sin helhet med fransk text, och på engelska förstås. Men det funkar. Titta gärna. Den är en femton minuter.

I sommar har jag också läst hans bok Sommarregler (en passande titel så här års med många bra lärdomar att ta fasta på) och så har jag hans Berättelser från yttre förorten att se framemot eftersom den ligger i min TBR-hög. Är du nyfiken på Tan tycker jag absolut att du ska ge honom en chans. Och tänk nu inte att det enbart är för barn bara för att det är bilderböcker. Speciellt Ankomsten är en bok som allt kan passa en äldre målgrupp. Om inte annat fascinerades min läsecirkel starkt av den.
image

(Utställningen på kulturhuset Dunkers i Helsingborg pågår till den 12 aug.)