Om att läsa, Om att skriva

Hyllade böcker och brister i kvalitet

Är många sålda exemplar av en bok en stämpel på ett gott skrivhantverk? En stark handling? Väl gestaltade karaktärer? Goda skildringar av miljö och detaljer? Trovärdiga dialoger?

Nej. Verkligen inte. Jag läser ibland böcker som jag upplever har brister i kvalitet. De är utgivna av traditionella förlag. Hybrid. Och egenutgivna.

Flera av dem ser jag hyllas stort. Inte av utbildade litteraturkritiker. Inte av BTJ-recensenter. Men av ”vanliga” läsare. Och jag blir nyfiken. Ser ju att de lovordas – om och om igen. De ska ges ut i fler format. Ibland översättas. Så jag läser.

Och kommer sällan igenom. För jag tycker de saknar flera skrivhantverksmässiga kvaliteter. Handlingen kan t.ex. vara vag och inte ha något tydlig anslag som fångar mitt intresse, liksom att handlingen kan vara splittrad. Det händer för mycket utan att det engagerar på alldeles för kort tid och när jag läser förstår jag inte vad som är viktigt. Allt, eller inget? Var ska jag lägga mitt fokus?

Många scener kan flyta på utan tydlig riktning. De bara finns och är och jag förstår inte vad de tillför till handlingen. De fördjupar inte. Ger ingen ny info utan upprepar det jag redan vet. Bidrar inte till att skapa framåtrörelse eller väcker nyfikenhet. En del är liksom småputtrigt trevliga men saknar syfte och fokus.
Det här är saker som jag upplever svårast att ha överseende med.
Jag vet att andra inte ens tänker på det. Är jag petig? En litteratursnobb? Nej.

Alla böcker har sina läsare och det är okej. Däremot tycker jag det är synd när de betraktas som ”välskrivna” och som en ”bra” bok. Att de blir en mall. En måttstock. Något oerfarna aspirerande författare har som förebild. Utan att förstå bristerna.

Men, förstår man, och vet, då kan man medvetet lägga sig på en viss nivå. Och tänka att det är good enough. Att man inte behöver tänka: dags för ett litteraturpris! Om vi ska tänka ytterligheter.

Men när man inte vet (inte ser) att det man skrivit kan upplevas som slarvigt, utan tror att det är ett gott hantverk, fastän bristerna är flera, då blir det ju tråkigt tycker jag, när läsare tror det är bra.

Och nej. Böcker behöver inte vara skrivna för att få priser. De behöver verkligen inte vara perfekta. Det är helt okej att de underhåller och är roliga att läsa för stunden. Men tänk vilket plus det skulle vara om de samtidigt varit aningens starkare och lite mer välskrivna. Då hade böckerna och hyllningarna landat lättare i mig.

Och vad föranledde nu det här långa inlägget. Jo, bland annat Fifty Shades of Grey, (2011) E.L. James, hyllade och dissade och omtalade bestseller, såld i 52 miljoner exemplar (enligt Wikipedia). Plus att jag lagt en del tid på att just läsa (eller snarare försökt läsa) flera hyllade svenska författare. På Instagram går det att hitta många fina böcker och få bra boktips. Men flera av dem som hyllats stort har förvånat mig. På grund av hur illa de varit skrivna.

Vill du läsa mer om ämnet, och hur förlagsbranschen bidrar till den bristande kvalitet jag upplever ska du ta en titt på Eva-Lisas inlägg om den hantverksmässiga skillnaden på ljudbok och fysisk bok.

Om att skriva

Insikter vid manusläsning

Jag gjorde en genomläsning av gamla YA- dystopin, den som gick till förlag för två år sedan och kammade hem fem positiva refuseringar. Det var över 1,5 sedan som jag läste igenom den sist. Och vad intressant det var med en ny läsning nu.

Överlag tycker jag att det är en bra och stark berättelse. Visst kan saker redigeras, det hör ju till, även om jag när jag skickade till förlag inte riktigt såg detta. För så är det ju. Vi är blinda för våra egna texter.

Det jag uppmärksammade nu, som jag inte sett tidigare så här tydligt – men dock haft en känsla för som jag inte kunnat sätta fingret på – var att texten flyter på en aning bättre i andra halvan. Där lyckas texten vara mer rakt på. Kärnfullare.

Att skriva sig varm och känna in handlingen och hamna mer ”rätt” allt eftersom är inte ovanligt när man arbetar med att få ihop ett bokmanus. Det är åtminstone något jag ser ibland som lektör. Jag har dessutom fått feedback på detta förr. Dels på ett helt manus, dels på de första sextio sidorna av ett annat. Feedbacken har uttryckt det ungefär som om något släpper, att allt lägger sig tillrätta …

Tyvärr känns det typ oöverstigligt att rätta till den första dryga halvan där fenomenet är att texten flyter mindre bra. Visst kan jag putsa till det jag ser som behöver justeras av enklare redigering men det andra, att få ordning på en mer ”trevande” text känns just nu bara jättejobbigt.

Klart det går. Jag är bara inte där nu att jag ens vill försöka. Och kanske det är dumt att harva på i snigelfart med ett annat och alldeles nytt manus, men jag tror ett manus i genren spänning för vuxna har en större chans att bli antaget. Gäller bara att få ihop det.

Men tillbaka till dystopin.

Om jag fick önska skulle jag vilja få hjälp att se både delar och helhet, få tips på utveckling utöver det jag själv klarar att se. För även om jag är van att betrakta text är jag förstås rätt blind för det jag själv skriver.

Att vara lektör och redaktör på sitt eget manus, är – vill jag påstå – omöjligt. I alla fall om slutresultatet ska bli helt awesome. Det behövs input från någon professionell, en redaktör med skarp blick för att utveckla manus.

Kanske jag har turen att få den hjälpen en dag med något manus, (spänningsromanen?) eller flera – om jag får hoppas och sikta högt. Jag ska bara få dem klara för förlag. Så jag återkommer om hur det gått om ett par, tre år år. Då borde väl åtminstone ett manus ha gått iväg till förlag. För snabb, det är inte mitt mellannamn.

Böcker, Om att läsa

Ojämnt men riktigt underhållande

Året har inletts med två ojämna läsningar som både underhållit och engagerat mig. Den ena är en spännande spänningsroman och deckare, medan den andra hör till feelgood och pusseldeckargenren.

Under hökens vingar

Under hökens vingar (2021) är en deckare av Hans Carstensen från Gävle, där även hans huvudperson bor, under en hemlig identitet. Anna Nilsson, nu förskolelärare, jobbade tidigare som hemlig agent inom säkerhetstjänsten.

Anna blev tvungen att gå under jorden efter ett dödligt misstag på jobbet och nu många år senare söks hon för ett uppdrag – att vara nanny för en flicka vars mamma försvunnit i Uppsala. Ledtrådarna kring försvinnandet har ett samband med ett olöst mord på Annas lillasyster, ett mord som skedde i deras tonår. Med hjälp av deras bortgångne fars anteckningar om dådet tar sig Anna an jakten på mördaren samtidigt som hon försöker dölja sin gamla identitet för sin man och deras nästan vuxna barn.

Carstenens roman är rak på sak, inga utsvävningar eller onödiga utvikningar. Det är sparsmakat med detaljer och ofta dialogdrivet. Dialogerna är något styltiga emellanåt, som om alla vore hemliga agenter som spottar ur sig ledtrådar till fallet. Framåtrörelsen är stark och jag hade svårt att lägga bort boken, ville hela tiden veta mer.

Historien överraskar och det är ju alltid positivt. Överlag tycker jag det är en intressant handling, även om det ibland är som om jag missar något. Är det FÖR avskalat och rappt månntro?

Under hökens vingar lämnar en öppning för att man ska kunna följa agent Anna Nilsson i fler fall. Och det, det skulle jag gärna göra. Dessutom hoppas jag att nästa bok kommer vara mer jämn. Rekommenderas!

Mord på Skogstuna herrgård

Redan innan jul började jag läsa Mord på Skogstuna herrgård (2021) en härlig pusseldeckare med en skön självutsedd Miss Marple som snokar runt efter den skyldige. Beatrice är en skön dam med en egen privat gåta att lösa. Något vi kommer få uppnystat i kommande böcker. För Mord på Skogstuna herrgård är bara första boken om de äventyr Beatrice råkar ut för.

I bästa mysiga hergårdsmiljö och under ett julfirande begås mord som Beatrice inte kan låta bli att snoka i. Med vännernas hjälp avslöjar hon en intrikat och något mörk bakgrund kring gården och dess ägare över tid.

Johanna Silvermark debuterar här med sin första bok och mysdeckare, utgiven som ljudbok av förlaget (Lind och co) medan Silvermark sett till att den även finns som som papper och e-bok. Liksom ovan nämnda bok, Under hökens vingar, är Mord på Skogstuna herrgård något ojämn.

Huvudpersonen, Beatrice, är en smart och rolig dam som inte drar sig för att lägga näsan i blöt. En härlig hjältinna med hjärtat på rätt ställe, mån om de sina. Berättelsen är rapp med en stark framåtrörelse. Det går undan och dialogerna driver på historien med raskt tempo. Ibland så raskt att jag inte hänger med. Men jag kan i alla fall bläddra tillbaka. Hur gör ljudbokslyssnaren?

Bortsett från dessa ojämnheter är Beatrice och hennes mordmysterie en frisk fläkt. Jag läser gärna fler böcker om Beatrice och de strapatser hon kommer möta. Rekommenderas!


Så, även ojämna böcker har sin charm och kan engagera. Och att skriva omdömen för böcker som har sina svagheter är alltid svårt. Inte blir det lättare av att jag i det här fallet är lite bekant med båda författarna.

Hans Carstensen är min skrivguru, dvs den kursledare och skrivlärare som lärt mig ungefär allt jag kan om skrivhantverket. Och Johanna Silvermark har jag fått coacha i att utveckla sitt skrivande, som – likt hennes boks handling – gått framåt i rasande fart. (Jag förväntar mig stordåd framöver.)

Så jag önskar båda lycka till, med fortsatt skrivande och kommande bokutgivning och håller tummarna för starkare insats av redaktörerna från förlagen framöver så att böckerna blir helt awesome.

Om att leva, Om att skriva

Torsdag blev måndag

Möjligen kan du ha märkt att jag bytt dag för blogginlägg. Eller inte. Hur som helst kändes det mer symmetriskt att inleda veckan med ett inlägg.

Annars blir här inga större förändringar. Bloggar om böcker, lite om skrivandet (just nu väldigt lite eftersom det skrivs väldigt lite) och en del annat ibland. Vardagsliv och företagande.

På tal om att det inte skrivs mycket så går det ändå framåt lite grann. Jag och min testläsare byter text med någon månads mellanrum. Upp till tio sidor per gång. Jättebra att få bolla råmanus med någon. Kanske en slipper skriva om så mycket senare då?

En anledning till att det går långsamt är ju utbildningen. Tiden jag lägger på den kunde ju annars gått till eget skrivande. Men, en sak i taget.

Senare i vår kommer jag i alla fall kunna titulera mig förlagsredaktör. Inte så att jag vill starta förlag, men det är ju alltid bra med fördjupade kunskaper om branschen.

Dessutom, om jag envisas med att vilja få ut min dystopi är det nog den egna vägen som gäller. Om nu inte något smått förlag vill ta sig än den. För det har jag inte ens testat, eftersom jag tycker mycket av deras utgivning liksom svajar – på så många olika sätt. Plus, många vill helst ha in fantasy i olika former. Så inte ens där ligger en dystopi för unga bra till.

Så, lite spretigt om allt och inget. Vi ses om en måndag eller två!

Böcker, Om att läsa

En plus blev det

Med 53 lästa böcker under 2021 är jag nöjd. Målet – om jag minns rätt – var en per vecka. Och med en blandning av tegelstenar och några tunnisar tycker jag även fördelningen känns ok.

Att läsa är ett stort nöje och innebär oftast avkoppling liksom en möjlighet att få försvinna in i andra världar. Ofta blir läsningen ofta rätt analytisk. Mer eller mindre medvetet granskas skrivhantverket.

En del böcker har jag missat att göra inlägg om. Får se om jag återkommer till dem. Några som sticker ut lite extra när jag ser tillbaka på året och som gjort ett extra gott intryck är:

  • The Outsider, Stephen King
  • Samlade verk, Lydia Sandgren
  • Gold of Chain, Cassandra Clare

Även Fifty Shades of Grey står ut. Helt enkelt för att den var så dååålig. Och såld i över 52 miljoner exemplar (?!).

Varför kämpar jag med att skriva bra, behärska hantverket, gestalta, skapa runda karaktärer liksom trovärdiga dialoger och en stark handling när man kan slänga in ett par platta, ointressanta karaktärer i en tunn handling utan en vettig tråd och krydda med sex som har märkliga inslag av våld? Jag gör uppenbarligen något fel. Dock, jag hade aldrig velat skriva den boken, eller antagit den om den trillat in på mitt icke existerande förlag.

Så, nu börjar ett nytt läsår. Vi satsar väl på en bok per vecka nu med va?! Och en är redan klar. Och så har jag två pågående. En rätt okej början alltså.

Har du något läsmål? (Nedan ser du vad jag läst.)

Samtliga böcker år 2021:

  1. En oönskad julklapp, Sara Molin
  2. Friheten innanför murarna – texter från anstalten i Mariefred, red Magnus Utvik
  3. The War of the Flowers, Tad Williams
  4. Övervintra, Therese Widenfjord
  5. The Vanished Bride, Bella Ellis
  6. Sverigevänner. Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn, Arash Sanari
  7. Häxan och lejonet – Berättelsen om Narnia, C.S. Lewis
  8. Imorgon när kriget kom, John Marsden
  9. När natten är som mörkast, John Marsden
  10. Den tredje dagens kyla, John Marsden
  11. Nu är mörkrets tid, John Marsden
  12. Fristad, Anna E Wahlgren
  13. Samlade verk, Lydia Sandgren
  14. Lögnspiran, Joseph A Davis
  15. Mig skall intet fattas, E L Dezmin
  16. The Secret History, Donna Tartt
  17. Spegelbilden, Joseph A Davis
  18. Om jag får stanna, Kajsa Gordan
  19. Nationen, Mikaela von Kügelgen
  20. Min storslagna död, Jenny Jägerfeld
  21. Fifty Shades of Grey (ej inlägg än)
  22. The Outsider, Stephen King
  23. 10 misstag författare gör, K Svensson, K.M. Kimselius, L Guldbrandsson
  24. Can You Keep a Secret?, Sophie Kinsella (avbruten)
  25. The Knife of Never Letting Go, Patrick Ness (ej inlägg än)
  26. Konferensen, Mats Strandberg
  27. Överraska mig, Sophie Kinsella
  28. Så grydde hämnden timme, John Marsden
  29. I skymningens land, John Marsden
  30. På andra sidan gryningen, John Marsden
  31. Flyga högt, Katarina von Bredow
  32. The Ask and the Answer, Patrick Ness (ej inlägg än)
  33. Så länge hjärtat kan slå, Birgitta Gunnarsson
  34. Det första chiffret, Denise Rudberg
  35. Kitty i ödehuset, Carolyn Keene
  36. A Time for Mercy, John Grisham
  37. Expert på att rodna, Katarina von Bredow
  38. Man dör inte av stress, man slutar bara att leva – om utmattningssyndrom, Selena Cortes, Marie Åsberg
  39. Noveller, Tessa Hadley
  40. Pawn of Prophecy – The Belgariad, David Eddings
  41. Den gamle och havet, Ernest Hemingway
  42. Klättra uppåt, Katarina von Bredow
  43. När jag vågar, Elin Säfström
  44. Överraska dina läsare, Catrine Tollström (ej inlägg än)
  45. Queen of Sorcery, David Eddings (ej inlägg än)
  46. Taggad på Insta, Ann-Charlotte Ekensten
  47. Emma och Måns, Mårten Melin
  48. Magician’s Gambit – The Belgariad, David Eddings (ej inlägg än)
  49. Vid vansinnets berg, vol. I, H.P. Lovecraft
  50. Chain of Gold – The Last Hours, Book One, Cassandra Clare
  51. Skriv som en Nobelpristagare (ej inlägg än)
  52. God jul: en berättelse, Jonas Karlsson
  53. Frågar åt en vän, Sara Molin

Böcker, Om att läsa

Så sluts läsårets cirkel

Samma författare som gick först ut 2021, avslutade även året. Sara Molins feelgood, och tredje bok, Frågar åt en vän, avrundade årets läsning. Men fler böcker blev förstås lästa i december. Först ut en sorts julbok:

God jul: en berättelse, Jonas Karlsson

Jonas Karlssons, God jul: en berättelse (2013) lästes i ena bokcirkeln med stor behållning. En tragikomisk historia om ett kommunhus och en idé om att skriva God jul med ljusstakar i fönstren. En samling oliktänkande medarbetare på HR tampas mer eller mindre engagerat med uppgiften.

Karlsson fångar stämningen väl med enkla ordalag. Mycket dialog och få person- och miljöbeskrivningar. Som om alla ändå vet hur ett kommunhus och dess personal ser ut. Och nog är det lätt att föreställa sig genom de sparsamma men målande detaljer som ges.

Det här var en riktig pärla. Om du inte läst God jul: en berättelse kan jag verkligen rekommendera dig att göra det.

Chain of Gold, Cassandra Clare

Chain of Gold (2020) är första boken i serien The Last Hours av Cassandra Clare. Den utspelas i The Shadowhunters speciella värld, där människor kallas för ”mundanes”, omedvetna om att dessa Skuggjägare håller världen fri från demoner. Tidigare har jag läst serien The Mortal Instruments med stor behållning.

I Chain of Gold följer vi en grupp unga Shadowhunters, fyra unga män och två unga kvinnor, år 1903 i London. Demoner bryter ovenligt nog igenom till vår värld dagtid och skadar och dödar flera Shadowhunters. De sex unga Skuggjägarna, som råkar på flera ledtrådar till vem som styr demonerna, gör allt för hindra den skyldige och demonerna.

Cassandra Clare spinner en historia av kärlek och bekymmer mellan dessa unga Shadowhunters, och övriga karaktärer. Det är en bok som kräver tålamod då den stannar länge i varje scen, så böckerna är rejäla tegelstenar. Och jag älskar det.

Jag har lyssnat på boken, uppläst av Finty Williams, som läser med känsla utan att överdriva. Gillar du urban fantasy, och som nu i historiska miljöer, borde du gilla även dessa. Rekommenderas!

Frågar åt en vän, Sara Molin

I början av året läste jag En oönskad julklapp (2020) och nu avslutades året alltså med hennes senaste bok, Frågar åt en vän (2021), en feelgood av riktigt hög kvalitet. Välskriven, underhållande och tänkvärd.

Lydia ska planera en begravning ihop med de fyra syskonen, samtidigt som sambon och bröllopsplaneringen ger henne stresspåslag, precis som den nyanställda medarbetaren som stjälper till mer än vad han hjälper till inne på avdelningen på anstalten.

Så mitt i all röra tar Lydia ett beslut som för henne närmre syskonen och hon lär sig att se bakom deras egenheter. Men kommer hon kunna se klart på sin egen situation?

Frågar åt en vän är charmig, smart och engagerande. En feelgood när den är som bäst. Läs! Och förresten, läs de andra två med: Som en öppen bok och En oönskad julklapp. Du kommer knappast ångra dig.

Så, det var decembers läsning. Ett trevligt avslut för året. Nu ser jag fram emot nya böcker, nya och gamla författarbekantskaper och omläsning av gamla favoriter. Eller vad säger du? Har du någon bok du ser fram emot lite extra i år?

Gott nytt läsår!

Om att leva

Tack och lov för ett nytt år

Det här året började rätt bra. Jag hade ork. Energi. Sedan tog jag ut mig. En dag bara. Inget stort egentligen. Men tillräckligt för att hjärnan skulle säga ifrån och symtomen på utmattning skulle hopa sig, igen, samt att hjärntröttheten var ett faktum. Och det som bidrog var att jag inte insåg direkt hur illa det var. Jag vilade och tog det lugnt. Men inte tillräckligt.

Det har funnits bra dagar också, det här året. För ibland har jag orkat göra två, tre mindre och enkla saker på en och samma dag. Jag har känt mig alert, nästan som förr.

Men det har också funnits dagar när jag vilat fyra, fem timmar, för att orka med middag och en pratstund med andra halvan på kvällen.

Vissa dagar har jag inte orkat gå ut. Jag har fått avstå flera efterlängtade bokreleaser, att träffa vänner, bada, ta promenader. Ofta har jag vilat hela dagen för att klara av att träffa vänner, fika och prata en stund.

Det har funnits dagar när jag inte varit tvungen att sova på dagen. När jag orkat arbeta mer än tre timmar. Det har också funnits veckor då jag inte städat alls. Och fått välja mellan att handla eller duscha. Och att inte göra mer den dagen, utöver det.

Det här året. Snart är det över. Men bakslag kommer. Hjärntrötthet, som numera är mitt största bekymmer, det blir man inte av med hur lätt som helst. Inte ens när man tar det lugnt. Dagsform, brist på sömn, något som stressar, för många intryck, fysisk och psykisk ansträngning … Allt kan ge utslag. Men inte alltid som man tror.

En frisk person som sover sina timmar under en natt, den laddar energi och vaknar utvilad. En person som jag, som tampas med hjärntrötthet, vaknar aldrig fulladdad. Och energin går snabbt ner, som på en gammal mobil, om du haft en sådan och fått ladda flera gånger per dag, men ändå verkar det inte ta. Den laddar ur med en gång. That´s me vissa dagar. Så jag fortsätter vara försiktig och prioriterar mitt arbete. Är oändligt tacksam för att jag orkar med det, att jag kan planera arbetstid och justera schemat vid behov.

Att blogga, skriva inlägg eller på eget manus, sådant tar energi. Samtidigt som det betyder mycket. Ger något tillbaka. Så tack för att du läser. Gillar. Kommenterar. Fastän svar dröjer ibland. För att jag glömmer. För att jag inte orkar på en gång, hur glad jag än blir över att se att du läst, att du sagt något. För att du finns där.

Snart har vi ett nytt år. Och jag hittar nya strategier och gör vad jag kan så att stora påfrestningar uteblir. För hjärntrötthet kan man inte träna upp. Det enda som funkar är att ta allt i sakta mak. Och det blir bättre, det blir det. Tack och lov!

Så jag ser fram emot ett nytt och bättre år, och håller tummarna för fortsatt god bättring. Och god hälsa för oss alla.

Böcker, Om att läsa

Stillsamt, vackert och otäckt

Jag fick så fina recensionsexemplar från Fria ligan förlag häromveckan.

Ett par vackert illustrerade böcker baserade på H.P. Lovecrafts berättelse Vid vansinnets berg, vol I (2020) och II (2021), tolkade av illustratören François Baranger.

Vid vansinnets berg, vol I, handlar om upptäcktsresande forskare och en expedition som gör otroliga fynd dolda i isgrottor i Antarktis, väl bevarade märkliga kroppar som för tankarna till både havsvarelser, såväl som annorlunda växter. Men efter fynden drabbas de av det mest otänkbara och delar av expeditionen går förlorad. Vad har de egentligen funnit?

Det är berättelser att fascineras av. Och framförallt bilder att njuta av. Varje uppslag är ett nöje med de vackra miljöerna, vyerna och med de speciella fynden att trollbindas av. Språket är långsamt, i en handling som vilar i eftertanke med långa skildringar av detaljer, i allt från vad de tar med på resan, vad de finner och hur de ska hantera allt det nya och oväntade.

Vid vansinnets berg, vol I – den bok jag hunnit ta del av hittills – handlar om att möta faror och bemästra det oväntade, både i inre och yttre form. En äkta skräckhistoria, berättad av H.P. Lovecraft, en av de stora författarna i genren.

Dessa böcker passar läsare som mig, som uppskattar bilderna, det stillsamma och långsamma berättandet, hur allt växer fram i sakta mak. Det är böcker för alla som fascineras av världens hemligheter, och alla upptäcktsresande som vågade kasta sig ut i det okända. Det är böcker för den som vill få lämna vår nutid en stund. Rekommenderas!

(Jag återkommer till Vid vansinnets berg, vol II.)

Böcker, Om att läsa

Lättläst trio om att tycka om

Novembers läsning präglas av kärlek i lättläst format. En trio lättlästa böcker för barn och unga valdes eftersom kursen jag går lyfte genren lättläst. Böckerna i genren lättläst är korta och språkligt anpassade för personer som lär sig läsa, lär sig svenska eller som kan ha svårigheter att ta till sig en ”vanlig” bok. Tack vare genren blir litteratur och olika berättelser på olika nivåer av lättläst tillgängliga för alla.

Som sagt, så ingår genren lättläst på den redaktör- och förlagsutbildning jag går. Eftersom det var några år sedan jag tog del av genren sist ville jag friska upp minnet för målgruppen barn. Och valet blev dessa böcker:

När jag vågar är skriven av Elin Säfström. En spännande berättelse om att våga det som skrämmer, som att gå på fritidsgårdens disco, fastän man måste gå själv. En fin historia om att bli utmanad och utmana sig själv.

Kanske känner du igen Säfströms namn från ungdomsserien En väktares bekännelser – som inte är i genren lättläst – men som jag också verkligen kan rekommendera. Har du inte läst dem men gillar Urban fantasy och Buffy the Vampire Slayer, då måste du göra det. Och så hennes fina lättlästa bok då.


Taggad på Insta är Ann-Charlotte Ekenstens kloka berättelse om hur man kan hantera mobbning på nätet. Allt fint berättad utifrån en pirrig vänskap mellan en tjej och kille som nu får en chans att lära känna varandra när de gör vad de kan för att stoppa mobbarna. En bok som varje skolklass med nioåringar borde läsa högt.

Ann-Charlotte Ekensten och jag gick Skrivpedagogutbildningen samtidigt så förutom att hon är en grym författare vet jag att hon även är mycket trevlig. Hon författare på heltid och skriver lättlästa böcker för barn och vuxna.


Emma och Måns, av Mårten Melin. Hans böcker om Emma och Måns är för tolv år och uppåt. De tar upp att vara kär, att vara i en relation och känna sexlust. Det finns alltså en serie ur respektive Måns och Emmas perspektiv. I den här följer vi Emma som vill vara tillsammans med Måns, något även bästa vännen vill. Så hur ska det gå då?

Mårten Melin introducerades jag för när jag gick ett par kurser i barn- och ungdomslitteratur (vi läste Förvandlad) och så var han gästföreläsare på skrivpedagogkursen. Han skriver även ”vanliga” böcker för barn.

Har du läst lättläst-genren, för barn eller vuxna? Vad tänker du om genren i så fall? Och vet du att du kan mäta hur lättläst en text är? Det kallas läsbarhetsindex, när man mäter en boks lättlästhet. Desto lägre Lix, ju mer lättläst.

Vill du mäta ditt manus läsbarhet, Lix, gör du det här: https://www.lix.se/

Böcker, Om att läsa

En klassisk kamp och en dystopisk

Tre blev de. En bok i en trilogi – genre dystopisk sci-fi – med uppror, revolt och folkmord som ingredienser, en ungdomsbok för femton plus om att hitta sig själv samt en gammal man och nobelpristagare.

Den gamle och havet

Ernest Hemingway har jag inte bekantat mig med förr. Så när ena bokcirkeln valde Den gamle och havet lånade jag genast boken. På svenska. Jag som annars helst läser på engelska när det går. Nåväl. Det blev en översatt version och den dög allt.

Den gamle och havet är kort. Men handlar om en lång kamp mot en enorm fisk. För ”den gamle” är fiskare och har efter över 80 dagar utan fiskelycka bestämt sig för att nu gäller det.

Boken kan ses som en berättelse om den lilla människans kamp mot något större. Eller som en allegori över kristendomen, med bl.a. referenser till korsfästelsen. Det är en tänkvärd historia, enkelt berättad och lätt otrolig. Har du läst förstår du nog vad jag tänker på. Och om du inte läst, gör det. Den är så kort att den allt hinns med utan problem. Rekommenderas.

Klättra uppåt

Katarina von Bredow är ju en mästare på ungdomsböcker. Denna här ingår i en fristående trilogi, och Klättra uppåt är nummer tre och av någon anledning tycks jag ha missat tvåan… Nåväl.

Klättra uppåt handlar om Victoria som kämpar med att hitta in i en huvudroll i en pjäs som teaterklassen ska sätta upp. Samtidigt försöker hon finna sin egen roll, vem hon är nu. För i estetklassen är spelreglerna annorlunda och den högstatus hon varit van vid har hon inte längre. Men så vänds allt upp och ner, och hon glider in i gamla mönster när fd pojkvännen dyker upp, the typical bad guy, som lockar till sig allas blickar och gärna solar sig glansen av uppmärksamheten.

Med enkla penseldrag målas Victorias vardag, liv och funderingar upp. Jag kan som vanligt rekommendera Katarina von Bredow för att hon med enkelhet lyfter svåra ämnen utan att det blir ”sensationellt”. Rekommenderas!

The Ask and the answer

The Ask and the answer är Patrick Ness andra bok i serien Chaos Walking, en serie jag blev nyfiken på eftersom den kom upp som film på bio i somras. Och fick rätt milda recensioner. Så varför inte gå till källan?

Men jag återkommer om böckerna när jag läst alla tre och nöjer mig med att säga att de är intressanta eftersom de hanterar ämnen som folkmord, revolution och övergrepp förpackat i formatet YA och genren dystopisk science fiction.

Läser om och vill redigera

I övrigt läser jag om David Eddings The Belgariad (fantasy-serie jag läste på svenska i tonåren) och kan inte låta bli att vilja redigera lite. Töja ut vissa scener, fördjupa ibland och emellanåt göra ren korrektur. Förbannelsen som vilar över en som har en redaktörs blick på allt en läser. Går det att undkomma?


Annars hoppas jag att du har det bra. Själv har jag varit rätt hjärntrött i det sista. Så jag skalar av och gör mindre av det mesta. Som att blogga och läsa bloggar. Även IG och FB har satts på sparlåga. Jag vilar, jobbar lite, tar det lugnt. Låter manuset mitt vara, bortsett från korta stunder för att få iväg några kapitel till testläsare ibland.

Ta hand om dig. Så ses vi med några nya böcker här om ett tag.