Om att leva, Om att skriva

Inte utan min blogg

När bloggen nu i dagarna är sju år, blir det ett inlägg om vad bloggen betytt för mig.

För sju år sedan hade jag gått klart två terminer av distansskrivande. Vi hade mest gjort olika skrivövningar. Ibland hade jag använt mitt egna skrivprojekt, ett ungdomsmanus i övningarna. Jag hade gett och fått respons. Otroligt roligt och enormt utvecklande.

Samtidigt visste jag, att när kursen var slut, då var också min dagliga kontakt med skrivandet slut. För under drygt tio år hade jag bara skrivit när andan föll på. Inte dagligen, som i tonåren. Då fyllde jag anteckningsböcker av berättelser, betraktelser och reflektioner. Och jag ville ändra detta. Jag ville skriva varje dag. För när jag gjorde det hade jag upptäckt att ord och formuleringar lättare kom till mig.

Jag behövde ett måste, ett tvång. Sommaren låg framför mig utan skrivardeadlines. Hur sjutton lösa det dagliga skrivandet? För jag kände ju mig. Utan att vara tvungen att skriva skulle jag falla tillbaka i gammalt ”luststyrt” skrivande. Då kom jag på det. En blogg. Sagt och gjort.

Det blev en blogg om skrivandets processer, böcker jag läser och lite om livet.

Funkade det?

Japp. Med fem till sex inlägg varje vecka blev det mycket lättare att ta fram dokumentet, mitt ungdomsmanus. Jag satt ju ändå redan med datorn i knäet.

På sju år kan mycket hända. Jag har utbildat mig inom skrivandet. Fyllt på med en examen till, gått flera olika kurser och lärt mig jättemycket nytt om skrivhantverket. Ungdomsmanuset blev refuserat av de förlag jag skickade till, liksom nästa manus. Fast, som många av er vet, ett förlag övervägde ju att anta det. Snacka om bekräftelse på att en gör något vettig av all sin skrivtid.

Måhända jag nått hit, till att skicka till förlag utan min blogg, men vägen hade inte varit densamma. Jag hade varken känt eller träffat de författare jag har kontakt med i dag. Inte heller hade min kunskap om förlagsbranschen varit lika god. Och även om jag ville bli författare innan jag skaffade bloggen undrar jag om jag lika envist fortsatt försöka uppfylla den drömmen. För utan bloggvänners pepp och kommentarer, deras erfarenheter som de delat med sig av, hade jag stått mig rätt slätt. Kanske inte ens orkat. Så gissa om jag är glad över att jag började blogga.

För den som inte vet vilket slit det är, och vad en försakar för att uppnå en författardröm, kan det nog låta märkligt. Men det tar sin tid och kräver energi. De gånger jag nuddat tanken på att ge upp, har jag tänkt på de bloggare som sagt detsamma, och sedan kom det, beskedet att deras manus blivit antaget. En dag kan det vara jag. Så ja, jag fortsätter envist. Snart redo för att återigen skicka till förlag.

Tack alla som läser, kommenterar och följer. Utan er skulle bloggandet inte varit detsamma!

Bloggassistenten har koll på det mesta
Annonser