Om att skriva

Trägen vinner

Jag är en envis person. Men det är inte den egenskap andra beskriver mig med. För det är inte som att jag alltid måste ha min vilja fram på det viset. Verkligen inte.

Däremot är jag envis på så sätt att jag sällan ger upp eller överger det jag gör. Bloggen är väl ett bra exempel. Den är sex och ett halvt år. Enligt en studie jag tog del av för flera år sedan, som handlade om bokbloggar, var deras livslängd ca två år. Nu är jag visserligen inte en ren bokbloggare men ändå. (Grattis alla bokbloggare som håller på år efter år! Ni har övervunnit statistiken!)

Även om jag tittar på mina skrivprojekt är jag enveten. Fem år på nuvarande manus – som jag skrev första gången för 19 år sedan! Ett annat manus har också fått flera års redigeringstid. Det ligger nu bara och väntar på att bli omskrivet och omredigerat igen.

Envis, enveten eller dum. Kanske slåss jag mot väderkvarnar? Hur som helst. Utan tanken om att trägen vinner skulle jag inte orka redigera. Om jag inte velat bli utgiven (ge ut själv?) hade jag nöjt mig med att bara skriva. Men sedan några år nöjer jag mig inte med det. Så nu tänker jag så här, att det är genom att en aldrig ger upp som en till sist lyckas. För om vi rent krasst kollar på vilka författare som är utgivna eller som gett ut själva är det ju de som INTE slutade.

Kanske mitt envisa bloggande säger något om att jag en dag fixar det? Och borde inte förlagen bara liksom spana in min blogg och tänka att här finns någon vi kan räkna med. Hon kämpar träget vidare, år ut och år in. Där kommer vi få någon som inte bara kommer med EN grym bok utan flera!

Nu funkar det tyvärr inte så. Men visst hade det varit coolt om det varit på det viset?

Jag redigerar vidare i min långsamma takt och håller envist fast vid tanken att en dag är jag i mål. Precis som du som redan är utgiven är, och du som kämpar på kommer bli. En dag så. En dag.

Annonser
Om att skriva

Heller eller nu för att inte tala om då

Jag upptäcker fler småordstillägg jag ägnat mig åt vid skrivandet av ungdomsmanuset. Heller är också ett ord jag tycks gilla. Inte så att det kryllar av heller, men det finns lite för ofta. Med tanke på att jag redigerar manuset för nionde gången börjar jag få upp ögonen för sådant här smått som stör. Och jag har helt klart beklagat mig över detta förr, så ursäkta att jag är tjatig.

Förresten, himlans vad svårt det är att hålla koll på hur många gånger en redigerat igenom hela manuset.

Trots att jag är noggrann sparare av olika versioner, saknar jag omgång nummer sex och sju. De verkar vara puts väck. Finns varken i Dropboxen eller på sticka. (Om jag inte lagt dem fel.) Däremot finns en pappersutskrift av version nummer sju, den jag skickade till förlag sommaren 2015.

Från sommaren 2015 till hösten 2017 har ungdomsmanuset fått ligga ifred. Men jag gjorde en snabb redigering innan jag skickade till testläsare här i senhöstas och nu är jag igång igen. Med redigering nummer nio.

Roligt var att jag i helgen hittade en jättegammal version från 2008 på en sticka. Där hade jag till och med döpt om en av mina huvudkaraktärer, helt enkelt för att jag glömt bort vad han hette. (Den här historien tror jag att jag skrev ned första gången 2007.)

Och som rubriken antyder råkar även ordet förekomma lite mer än vad jag vill. Men ytterst lite. Min eminenta testläsare kommenterade varken nu, eller heller som upprepande ord (eller några andra upprepningar för den delen – tack och lov!) så det är mest jag som är überpetig. Vilket knappast är fel tänker jag. Vad gör en inte för att det ska bli en välskriven text att skicka in? Eller, vem vet, om ingen nappar, att ge ut själv… Men hey, det bekymrar jag mig inte om nu. Det blir att ta tag i då.

 

Om att leva, Om att skriva

Upp som en sol…

och sedan ner som… ja, ni vet. Det var inte det enklaste att stanna kvar där uppe. För himlen kan inte rymma både mig och megavärmesolen på samma gång 😉
Alldeles för lite redigerat i helgen och alldeles för lite läst. Solkonkurrens helt enkelt!  🌞🌞🌞🌞🌞

Om att skriva

Aldrig färdig

Att göra klart det sista för att känna mig färdig med manuset tar en evighet. Mycket pga mina väldigt långa arbetsdagar som blir än längre med resväg, eftersom jag två dagar i veckan är hemifrån i nästan tolv timmar och en dag elva. De andra två arbetsdagarna är jag ”bara” borta från hemmet i åtta och en halv respektive sju och en halv timme… Gissa om jag är trött om kvällarna. Alltså lätt hänt att redigerandets sista putsningar inte får den tid jag velat ge. Jag har med alla omgångar influensa också blivit tvungen att skjuta på deadline två gånger. Suck och stön. Nu vill jag bara bli klar!