Böcker

Annorlunda om läsningen i september

Jag har tappat ordningen lite på vad jag läst. (Får börja skriva ner varje bok när jag är klar.) Men, jag har läst klart en bok jag påbörjade i somras och blev en tråkig skrivcoachtant av. Jag har även läst Hungerspelstrilogin. Och en jättefin ungdomsbok samt påbörjat en Stephen King – som jag inte vet om jag kommer avsluta. Plus att jag läst (skummat) en egenutgiven debutant. Och hittat en ungdomsbok som inleds med du-perspektiv – yay!

Dagens bokinlägg blir lite alltså annorlunda, inga direkta omdömen utan mest reflektioner.

Stephen Kings Maratonmarschen, eller The Long Walk, är en otäck historia om tonårskillar som ska gå tills de stupar. Bokstavligt talat. Och halvväggs in förstår jag fortfarande inte varför. Tävlingen är känd, folk kollar på den fast de riskerar att se en stupad kille avrättas. För är man inte uppe på benen inom några minuter skjuts man. Den har i alla fall krupit in under huden och jag tycker den är så läskig att jag inte vet om jag läser klart.

Den där debuten då, som jag skummade? Jo, jag har sett boken hyllas av olika bookstragrammare och funderat på om deras recensioner skulle stämma överens med min uppfattning. Och nej. Boken var lite intressant inledningsvis men jag tyckte huvudpersonen var ointressant liksom hennes äventyr. Den hade dessutom scener som jag tyckte saknade substans. Författaren bakom har dock lyckats väl och sålt i mängder. Så en eloge för marknadsföringen. Och nej, jag säger inte vem det är, vill varken få ett uppbåd fans efter mig eller såra denna grymma entreprenör.

Fina ungdomsboken står Anna Ahlund för, Ganska nära sanningen (2019). Den gillade jag skarpt. Om att finna sig själv – genom att byta frisyr och färga håret rosa, börja på en ny skola och få nya vänner – samt bli vän med sig själv. Ja, tillåta sig att bara vara den man är. Riktigt bra och läsvärd för alla. Rekommenderas!

Hungerspelstrilogins två sista, Catching Fire och Mockingjay, är starka men jag tycker sista boken håller sämst i serien. Så om jag tycker ettan är en elva (skala 1-10) tycker jag tvåan är en tia och trean en nia. Så ja, det är liksom bra ändå. Bara inte samma wow-feeling som med Collins första bok.

Boken jag nämnde i ingressen, som inleds med flera kapitel du-perspektiv är Sally Greens Half Bad, som ingår i en serie. Den har beskrivits som en bokserie för vuxna/unga vuxna som gillar Harry Potter. Det handlar om häxor, förtrollningar och ett häx-samhälle som bedriver häxjakt på de som är onda häxor. En kille, född av en god och ond häxa är mitt i jakten, utsatt och förföljd av myndigheterna i en jakt på fadern, den ondaste häxan av dem alla.

Half Bad är spännande hittills, men jag är inte helt såld. Gillar det hur ”naket” språket känns. Inget extra ”fuss” som stör, bara berättelsen, bara denna kille. Helt klart läsvärd.

Och sist men inte minst. Jag har läst C.N. Perssons debut Oslagbar. En bok om tonårskille med superkrafter i ett samhälle där de med superkrafter betraktas som ett hot av vissa.

Oslagbar har ett starkt driv men onödiga brister sänkte emellanåt läsupplevelsen. Bl.a. perspektiv som vacklar och jag upplevde att vissa saker liksom upprepades – lite starkare redigering kunde avhjälpt detta. Karaktärerna, speciellt huvudpersonen och hans vänner, kändes naturliga. Killarna är tuffa, med ibland rätt krassa uttalanden om tjejer. Trovärdigt, men istället för att en vuxen karaktär tillrättavisar, kunde någon kompis möjligen bett dem tänka sig för. Överlag spännande, men en bok som passar tonåringar bättre än petiga skrivcoachtanter.

Jag önskar jag kunde hitta en lång serie att försvinna in i nu när det blir höstmörker. Något lite fantsy-aktigt. Gärna urban fantasy… Men hur går det med läsningen för dig? Topp eller bott?

Om att skriva

Den där luftigheten

Jag beklagade mig i ett inlägg över att jag tycker att jag inte skriver lätt och luftigt. Det här är något jag får för mig med jämna mellanrum. Att texten innehåller för mycket. För mycket av ungefär allt. Ord, meningar, stycken, sidor, beskrivningar, tillbakablickar och ja… vad det nu kan vara för mycket av.

Denna känsla kan jag få ibland och den dyker speciellt upp när jag läser någon ungdomsbok som jag tycker är lysande i sin enkelhet. (Just detta drabbas jag enbart av från ungdomsböcker eftersom jag sällan upplever att vuxenböcker är lätta och luftiga.) Senast läste jag Anna Ahlunds Du, bara som är fenomenalt skriven i underbara lätta och luftiga ordalag. Varje mening (nästan) är en ren njutning av renhet. Inget överflöd alls. På samma gång är den inte så avskalad att en inte begriper vad som händer utan allt är gjort i en mycket fin avvägning av vad som behövs vara med eller inte.

Nu skriver jag inte på samma sätt som Ahlund, och jag har avsnitt som jag skrivit som jag är mycket nöjd med trots att de inte är i samma stil som hennes bok. Självklart behöver jag inte skriva som Ahlund, utan kan skriva som jag gör, utan att konstla till det. Dessutom borde jag jämföra mitt manus med mer ”ordrika” och ”tätare” böcker av jätteduktiga debutförfattare som Charlotte Cederlund. Hennes Middagsmörker är skriven på ett sådan sätt som jag skriver. Och den läste jag utan att tycka att den var för ordtät.

Ändå ligger känslan den. Gnager lite lätt. Mindre, viskar den. Mindre av orden. Och ja, det är nog lite mer åt det hållet jag vill. Även om jag kanske inte befinner mig i det än. Men jag ser ju i mina redigeringsprocesser att det är dit jag strävar mer eller mindre medvetet. För jag tar bort mycket. Inte så att det blir lätt och luftigt som Ahlunds Du, bara men så att jag blir nöjd.

En annan sak som jag verkligen borde ha i åtanke är att det nuvarande manuset är mer dystopiskt och därmed tillhör en genre som generellt sett är mer ordtät. Rena ungdomsböcker, utan fantastiska inslag, framtid eller dystopi, tenderar faktiskt att vara mer experimentella i sitt språk. Alltså – här kommer slutsatsen – borde jag glömma hela min besatthet kring lätt och luftigt och helt enkelt fortsätta skriva, och redigera, så som jag redan gör. Glöm allt jag sagt. Jag är nöjd. (Och strävar bara lite försiktigt mot en lätt-och-luftig-utveckling.) 😉

 

Här kan du förresten jämföra Ahlund och Cederlund om det kanske är svårt att förstå ”lätt och luftigheten”. Eller läs dem. Det är de värda 🙂

Böcker

Du, bara – Anna Ahlund

du-bara annaDu, bara är en bok jag följt på Debutantbloggen här under våren då Anna Ahlund skriver varje måndag om att vara debutant. Så fort hon beskrev sin bok blev jag nyfiken. Och Du, bara uppfyllde förväntningarna. Med råge.

Handling
Johns storasyster tar hem en ny kille, Frank. Han är inte som någon John träffat förr. En tur till landet med bästa vännen Ellie, syrran och Frank förändrar allt. John kan inte sluta tänka på Frank. Att ett antagningsbesked från fotbollsgymnasiet väntar spelar inte längre så stor roll. Men Frank är svår att tyda. Vad vill han egentligen?

Anna Ahlund beskriver så fint hur John och Frank träffas första gången, så det får bli ett litet smakeprov på detta:

Du bara Ahlund s 23

Reflektion
Språket är lätt och luftigt. Att förlaget dessutom låter den språkliga stilen speglas i en luftig bok gör läsningen till en fröjd. Karaktärerna är lätta att tycka om, även om Frank är svårast att förstå. Att John envisas med att vilja ha honom gör mig lätt irriterad. Jag vill att John står på sig mer. På samma gång illustreras hans längtan så väl, som vid en middag när han lämnar mitt i, bara för att Frank vill träffas.

Anna Ahlund väjer inte för hångelscener som går hela vägen. De var både detaljrika och många. Jag blev lite förvånad även om Ahlund flera gånger nämnt att hångelscenerna fått stor plats. Liksom att hon ofta nämner hår. Och ja, hår är viktigt. På ett charmigt sätt.

Du, bara. Lätt att tycka om. Lätt att läsa och lätt att vilja få mer av. Jag ser verkligen framemot Ahlunds nästa.  Rekommenderas!

 

En bok att köpa kanske? Du kan hitta den t.ex. här och här.