Ni vet den där stereotypa bilden av författaren som i vånda skapar… Well, det där är inte jag. Jag undrar ibland om jag våndas för lite. Många som skriver kan berätta om hur de ifrågasätter sin förmåga, om det de skriver håller, duger. Om de själva duger. Om det är värt besväret att skriva, författa. De skjuter upp skrivandet. Måste ha rätt atmosfär och känsla. De oroar sig för än det ena än det andra och jag har lite svårt för att känna igen mig.
Jo, även jag oroar mig. Våndas. Men jag har ett rätt enkelt förhållningssätt gentemot mitt skrivande. Jag skriver. Det jag skriver blir inte alltid bra. Då får jag göra det bättre utifrån mina förutsättningar.
Jag undrar ibland om det jag skriver kan vara något intressant för läsare att ta del av, och tänker att det finns läsare för allt möjligt. Även det jag skriver ska väl finna en plats och några läsare.
Så jag skriver. Gör vad jag kan. Tänker att jo, det här ska nog gå vägen. Och sedan undrar jag, igen. Kommer det?
Lite vånda trots allt, men ganska flyktig sådan och inte så mycket som jag upplever, och får för mig att andra kämpar med. Jag tänker att våndan borde kicka in typ nu åtminstone, när jag skickat till förlag för en vecka sedan. Men nä, inget – än. Totally numb. Något är förmodligen fel.
Ja, ja. Hade jag inte tyckt om känslan skrivandet ger hade jag aldrig skrivit. Hade det jobbiga varit övervägande hade jag lagt ner. För det är ingen enkel fritidsaktivitet. Det kräver tid, engagemang och en hel del skärpa och tankeverksamhet. Eller, vad säger du? Hur är det med våndandet?