Om att skriva

Att våndas eller inte våndas

Ni vet den där stereotypa bilden av författaren som i vånda skapar… Well, det där är inte jag. Jag undrar ibland om jag våndas för lite. Många som skriver kan berätta om hur de ifrågasätter sin förmåga, om det de skriver håller, duger. Om de själva duger. Om det är värt besväret att skriva, författa. De skjuter upp skrivandet. Måste ha rätt atmosfär och känsla. De oroar sig för än det ena än det andra och jag har lite svårt för att känna igen mig.

Jo, även jag oroar mig. Våndas. Men jag har ett rätt enkelt förhållningssätt gentemot mitt skrivande. Jag skriver. Det jag skriver blir inte alltid bra. Då får jag göra det bättre utifrån mina förutsättningar.

Jag undrar ibland om det jag skriver kan vara något intressant för läsare att ta del av, och tänker att det finns läsare för allt möjligt. Även det jag skriver ska väl finna en plats och några läsare.

Så jag skriver. Gör vad jag kan. Tänker att jo, det här ska nog gå vägen. Och sedan undrar jag, igen. Kommer det?

Lite vånda trots allt, men ganska flyktig sådan och inte så mycket som jag upplever, och får för mig att andra kämpar med. Jag tänker att våndan borde kicka in typ nu åtminstone, när jag skickat till förlag för en vecka sedan. Men nä, inget – än. Totally numb. Något är förmodligen fel.

Ja, ja. Hade jag inte tyckt om känslan skrivandet ger hade jag aldrig skrivit. Hade det jobbiga varit övervägande hade jag lagt ner. För det är ingen enkel fritidsaktivitet. Det kräver tid, engagemang och en hel del skärpa och tankeverksamhet. Eller, vad säger du? Hur är det med våndandet?

Om att skriva

… och alldeles alldeles underbar

Att skriva på en bok väcker en hel del känslor. Ibland kan jag tycka att det går riktigt bra och ibland att det är jättesvårt. Emellanåt tycker jag att att det jag skrivit är lika bra som en publicerad bok, och i nästa sekund är jag redo att ge upp allt vad skrivande heter för att jag tycker det är så dåligt.

Att skriva för att vilja bli utgiven, det är rätt nytt för mig. Jag har skrivit två (tre?) noveller för att försöka bli publicerad och den ena kom med i en tidning. Men hey, då var jag typ nitton och jag prickade verkligen in novellen och tidningens tema. Efter det har jag tyckt att det varit svårt med noveller och jag känner mig inte hemma i novellgenren. Läser dessutom sällan noveller.

Men ungdomsböcker då? Det är ju det jag läser och det jag skriver. Så jag känner mig hemma.

askungen alldeles underbar
En dag kanske jag också får vara med om en bal på slottet (ähum, ja, vara en av de där som ger ut en bok…)

Att vilja bli publicerad, det har mer kommit som en bieffekt av att jag skriver och att jag gick en manusskrivarkurs. Så eftersom jag ändå skriver ”på riktigt” på en bok, varför inte försöka liksom…? Annars har jag alltid skrivit för min egen skull. De där historierna som trängs i huvudet och de där karaktärerna som bebor berättelserna, de kräver mer eller mindre att få komma ut därifrån. Att inte skriva är omöjligt.

Som sagt, att skriva kan vara rätt känsloladdat. Jobbigt kämpigt och motigt. Men det ger också en känsla som är alldeles alldeles underbar, och utan den skulle jag aldrig skriva 🙂

 

Om att skriva

Är det inte bra så är det inte det

Jag har tagit tid från pluggandet för att redigera lite här i påskhelgen. Vissa stycken behöver jag inte röra, andra behöver jag göra små justeringar i och några behöver jag ändra helt och hållet. Är det inte bra så är det inte bra, och det går inte att dölja. Speciellt nu här i redigering omgång två blir det extra tydligt när omgivande stycken är rätt okej (beroende på dagsform kan jag tycka att de är lysande… och ibland helt urusla…).

Ett gäng sidor har jag lätt glidit förbi, kanske uppemot åttio stycken (1, 5 radavstånd), medan ett fåtal sidor har bråkat och envisats. Jag hoppas komma igenom dem i en inte alltför avlägsen framtid, typ de närmsta dagarna. Men med tentatider här igen, blir det till att vara rädd om dagarna så jag får se hur mycket utrymme redigerandet får. Studierna först trots allt.

 

Om att skriva

Allt jag skriver känns blä

När jag skriver något för tillfället, vad det än är, känns det som att texten bara blir blä. Typ bla, bla, bla, inget vettigt, lite till som inte går ihop och så några ord och ett par meningar som bara blev sådär. BLÄ!

Fast även mitt i allt bläiga tycker jag mig ibland hitta rätt bland orden, och tur är väl det  för nu är det tentaskrivande som gäller 🙂