Om att skriva

Räknar ord då och då

Jag brukar inte räkna ord eller sidor när jag skriver, men nu när jag skriver nytt har jag börjat med det. Tänker att det kan vara en morot, något som gör att jag sätter mig vid datorn.

Och hur går det då? Jo, rätt ok. En anledning till att jag inte skrivit tidigare om kvällarna/helgerna är ju för att jag inte förmått det. All hjärnverksamhet har gått till arbete på förmiddagen och dagen. Och sedan har energin varit slut.

Nu har jag lite mer hjärna över efter mina arbetspass med företagande och extrajobb, så sedan våra storhelger skriver jag igen.

Och då kan Wordcount se ut så här:

Lördag 1103 + 1300 + 1221
Söndag 1540 + 940
Lördag 955 + 549
Måndag 504
Onsdag 854
Lördag 1004 och Söndag 541

Som du ser skriver jag inte varje dag och passen ligger på en kvart till strax över en timma. Men de har hittills gett cirka 30 sidor. Så jag är nöjd.

Det jag skriver är ursprungligen en gammal historia som legat länge, länge. Och är en sorts fantasy med inslag av nordisk folktro och myter. Med tanke på hur gammal den är skriver jag på nytt och har berättelsen som en grund för att nu utveckla och fördjupa.

Och med tanke på att det var evigheter sedan jag skrev nytt och inte tragglade med redigering känns det rätt uppfriskande. Men hur går det för dig, och ditt skrivande? Framåt eller bakåt?

Om att skriva

Inte låta någon läsa

När jag var åtta, nio år, började jag skriva. Små historier som inspirerats av Kitty och Bröderna Hardy. Och jag och ett par vänner, vi brukade göra ena vännens rum så mörkt det bara gick, sedan satt vi där och berättade spökhistorier för varandra. Vi skrämde upp varann rejält så när jag och hon som bodde närmast mig skulle gå hem, gick vi tajt arm i arm, med blickarna flackande runt oss.

En sommar hade jag en berättelse som jag ville skriva ner på mammas ”bärbara” skrivmaskin. (Den var inte särskilt bärbar för mina tolvåriga armar.) Berättelsen var inspirerad av Richard Marx hit Hazard och min familjs semesterresor i norra Norrland. Jag spelade in låten från radion, om och om igen. Hade den på ett kasettband där den fyllde en hel sida. Lyssnade på min freestyle så att det inte blev helt uppenbart hur besatt jag var. Att skriva på maskin gick förresten sådär. Det var tungt och jobbigt att hålla ordning på var bokstäverna satt så jag övergick till att skriva för hand igen.

Ett par somrar senare var jag kaninvakt hos grannen. Då satt jag på deras veranda i trädgården och skrev. Fyllde collegieblocket med en historia inspirerad av 1600-talets häxjakter, fast jag lät den fyllas av skogsväsen och en missförstod hjälte som fick rollen som jagad ”häxa”.

Jag skrev hela tiden. Små historier som fyllde anteckningsböcker med blommiga och pastellfärgade omslag. En berättelse rymdes i en röd bok med guldkantade papperssidor. Jag var nog tretton när jag fyllde den med min historiska berättelse om ett missförstånd som fängslade en byflicka så att hon tvingades fly från en borg och inte kunde återvända till byn.

Det var den första historien – som jag inte skrivit i skolan – som jag lät någon annan läsa. För jag tyckte den var så bra förstås. Duh! Nåväl. Hon som fick äran, en vän som jag delade nästan allt med, hon var också mycket kreativ och jag fick ju ta del av hennes konst, så varför skulle inte hon ta del av det jag skrev?

Spänd och nervös inväntade jag utlåtandet. Vad i hela friden skulle hon säga? Tycka?

Och människan säger att hennes mamma tyckt att ordet Skitstövel inte passat in i min historia.

Whaaat?!

Hennes mamma!

Människan hade alltså läst upp (eller låtit sin mamma läsa? Jag har inte en aning) och meddelar mig detta, vad mamman ansåg.

Jag minns faktiskt inte om min story fick något annat omdöme från denna så kallade vän. Allt jag minns är att hon låtit sin mamma ta del av något som bara var mellan oss. Och att jag fick skit för att jag använt ordet Skitstövel. Och nej, det kanske inte var det mest passande ordet i sammanhanget, men jösses, jag var ju för sjutton ett barn. Inte har en vuxen människa rätt att ha en åsikt om huruvida en trettonåring skriver bra eller dåligt.

Så.

Gissa om jag aldrig lät någon läsa något igen efter det.

Tills jag var arton. För skrev, det gjorde jag. Hela tiden. När jag var arton skickade jag en novell till en sådan där novelltidning för unga (minns inte namnet) och blev publicerad. Fick ersättning till och med.

Jag har kvar tidningen. Idag tycker jag inte novellen är bra. Ser mest misstagen. Men den har en tvist. Och spelar på något förbjudet. På så vis är den bra. Det har inte blivit några fler noveller. Jag gjorde ett försök att få en novell publicerad för ett gäng år sedan, men nej. Noveller är inte min grej. Jag trivs bättre med det längre formatet.

Idag har jag inget emot att låta andra läsa. Men, när jag kan, väljer jag med omsorg.

Valet att låta andra läsa kom egentligen när jag beslutade mig för att verkligen bli författare. Innan var skrivandet bara mitt. För mitt höga nöjes skull. Och ingen annans. Det var liksom enklast så.

Jag hoppas att mitt skrivande en dag kan bli för andras höga nöjes skull. Att någon ska längta efter att en bok ska komma från mig. Och lite läskig är tanken förstås. För att inte tala om att prestationsångesten gör sig påmind. Men annat vore väl konstigt. 😉

Idag avslutar jag med att tacka Louise vars bloggfunderingar och kommentarer om författarskap och att bli läst och (o)gillad häromdagen inspirerade till det här inlägget. Alltid lika roligt när tankar väcks av andras inlägg. Tack Louise!

Om att leva, Om att skriva

Dags att skriva igen

Eller snarare redigera, även om det säkerligen kommer bli en del skrivande. Under sommaren har skrivandet fått stå tillbaka för sol, bad och utflykter till nästan enbart stranden. Vid två tillfällen fick jag sådär toklust att skriva och avverkade någon dryg timma ett par mornar till att skriva lite. Dystopimanuset fick sig en nyskriven scen – som jag förstås kommer behöver arbeta med framöver – och jag är så glad och tacksam för att när jag väl sätter mig och skriver så går det av bara farten. 5 sidor, dvs 1690 ord på 1 timma och 2 minuter.

För mig som inte orkat skriva (en underdrift typ, men jag tror ni är med på vad jag menar här i utmattningens kölvatten) är det så himla skönt att känna att det faktiskt går att få ur sig orden när jag väl sätter mig ner. När huvudet är med och fingrarna inte snubblar fram och hoppar över ord eller skriver ord som hjärnan inte registrerat alls osv.

Men nu är det dags. Jag ska gå en distanskurs i att skriva där fokus är på det egna projektet under hela terminen. Kursen är på halvfart och jag går den för att ge mig själv en morot att faktiskt ägna manuset tid igen. För jag är fortfarande trött och känslig för ansträngningar men vill inte låta månaderna gå utan vidare kontakt med mitt manus.

För ett år sedan i slutet av september skickade jag in första delen av dystopimanuset (planerat för två delar) till ett antal förlag och ja, om ni läste här i våras vet ni att jag länge väntade på besked från ett förlag där man till sist beslutade att inte ge ut alls. Så det är ett år sedan som jag arbetade på mitt manus. Det är faktiskt ett år sedan jag skrev och redigerade över huvudtaget. För redan i höstas var den annalkande utmattningen där och påverkade vad jag förmådde prestera.

Men nu så.

Fast vet ni vad. Även om det är dags att börja skriva igen har jag tagit en sista helg och gjort ingenting. Eller ja, nästan ingenting. Ingenting av skrivande mer än det här inlägget då. Jag har läst också. Och färglagt en teckning från min mindfulness-rit-bok. Och så har jag varit på en konsert med en symfoniorkester som framförde film-, tv-serie- och dataspelsmusik. Och bakat. Usch, nu lät det som jag gjort en massa saker, men det har jag verkligen inte. Trots att jag köpt en tröja också. 😉

Men bortsett från konsert och tröjinköp har jag hållit mig nästan helt i soffan, ja faktiskt mycket mer än vad katterna gjort. Och gissa, det har varit precis vad jag behövt.

Två saker som sysselsatt mig i helgen. Perfekta att ägna sig åt i just soffan.

(En vänlig bloggare informerade mig om att kommentarsfunktionen saknades för det här inlägget och jag upptäckte att jag blivit rejält spammad så jag gissar att WP helt enkelt spärrat kommentarerna. Eftersom jag aldrig varit med om detta tidigare och inte kan lista ut hur jag ska få tillbaka den testar jag att kopiera inlägget och lägga upp det på nytt för att se om kommentarsfältet dyker upp. Förlorar dock alla finisar som tryckt på gilla-knappen nu när jag tar bort förra inlägget. Ser ju lite knasigt ut med två likadana efter varann. … Och så kollade jag! Det ut som det ska. Bara att gilla och kommentera! 🙂 )

Om att skriva

Skrivprocessen – ta hand om en idé

Annika som bloggar på Nästa sida skrev häromdagen om hur hon strukturerar sitt skrivande. Jag gjorde en kommentar som inte ville fastna (internets eller WP:s fel?!) och tänkte att ja, det får bli ett inlägg istället. Dessutom kan jag brodera ut mina tankar då. 😉

Jag tycker det är roligt att ta del av andras sätt att hantera sina skrivprocesser och hur de gör för att få ordning på sina berättelser. En del planerar i detalj, gör långa synopsis, har arbetsrum eller vrår med post-its, kurvor på tavlor eller använder Excelark. Andra gör lite mer som jag. Det vill säga, planerar inte så mycket.

Eftersom jag skrivit sedan innan tonåren, (som mest under tonåren och åren därefter) har jag hunnit bekanta mig med mitt… snabbskrivande. Det betyder att jag får en tanke om en story, mer eller mindre hela storyn, och därför ”bara” behöver skriva ned den. När jag var tonåring, ledde detta till att jag skrev frenetiskt i flera dagar. Inget redigerande därefter, utan endast en berättelse i handskriven text som var min.

Under flera år kom inga berättelser till mig. En dök visserligen upp när jag var kanske tjugofem men den tog jag inte hand om direkt, utan skrev ned lite senare. (Plockade sedan upp den till manusskrivarkursen VT-2013)

En annan idé låg och gnagde under flera år. Men jag hade inte full koll på den. Den kikade fram emellanåt och påminde om att den fanns, men den behövde växa till sig. Och det gjorde den. För två (tre?) år sedan kom den till mig på ett yogapass och jag gick hem och skrev fem sidors synopsis. Just då hade jag inte möjlighet att ta hand om den, eftersom jag befann mig i annat skrivande. Första gången jag förresten frivilligt skrev ett synopsis.

När jag var med i NaNoWriMon i november 2013 hade jag en berättelse som jag visste på ett ungefär hur den skulle vara, men inga andra förberedelser, inga kurvor, inga anteckningar… Det bidde ett råmanus.

Vad var det någon kallade detta? Organiskt skrivande? Låter helknasigt. Fast kanske är så det är, mitt skrivande. Knasigt. Skriver på känsla. Skriver det som vill bli skrivet. Letar inte ämnen och berättelser.

Nu hoppas jag inte direkt på att fler berättelser kommer till mig. Jag har nuvarande manusets andra del att ta hand om. Jag har ett ungdomsmanus liggande som jag ska se över efter att det refuserats för ett par år sedan, och så finns råmanuset från NaNon och ett synopsis.  Allt i ungdomsgenren.

Men det här med skrivprocesser. Jag undrar hur min egentliga skrivprocess ser ut idag. Hur skulle jag ta hand om en idé idag? För det är som om det är hundra år sedan jag skrev. Alltså inte redigerade. Det känns som om jag redigerat i flera år. Kanske ett resultat av att jag skriver snabbt. Då blir det mer att ta hand om sedan. Men so what?! Det är väl resultatet som räknas? Eller var det vägen? Inte målet… Hm. Nåväl. Jag tycker det är kul (oftast) och det är väl DET som räknas. Eller vad säger ni?

 

Om att skriva

Manusidéerna trängs och knör

Jaha, nu har det blivit kö och krock i systemet. Manussystemet. Min planering och tanke är sådan här: Jag vill redigera klart mitt dystopiska manus för att skicka till förlag. Sedan är tanken att ta en titt på ungdomsboksmanuset som vilat sedan juni förra året – då jag skickade till förlag och blev refuserad – för att se vad jag kan göra bättre (ev skicka till lektör…). Därefter har jag planerat för att jag börja arbeta med ett annat ungdomsboksmanus. Det jag skrev under NaNoWriMon 2013.

Dock hade berättarhuvudet mitt en annan tanke. På yogan i måndags kom nämligen en berättelse till mig i full kraft. En berättelse jag burit i många år. Vet inte riktigt när en liten idé förvandlades till en tanke om att det skulle kunna bli en fin berättelse men ursprungsidén ligger dryga tjugo år tillbaka i tiden.

Jag blev tvungen att gå hem och skriva en synopsis direkt efter yogapasset Något jag sällan skriver, om jag inte varit tvungen pga någon kurs. Nu bidde det en synopsis på dryga fyra sidor som sammanfattar handlingen fram till klimax. För där gick jag bet. Jag vet vad som ska hända, bara inte hur. Men jag känner mig inte orolig. Det kommer säkert till mig när jag väl sitter och skriver. Synopsisen sammanfattar i alla fall även huvudkaraktärerna kort, samt ytterligare någon bifigur. Och eftersom jag började levandegöra min idé och nu låter tanken på berättelsen blomma ut lever jag i den. Jag tänker på den nästan hela tiden. Ser saker jag vill ta med i den, tänker på detaljer som jag vill beskriva. Sinnesstämningar och scener kommer till mig.

Men jag har inte tid för min ”nya” berättelse nu. Jag vill göra en sak i taget. Ändå lever den i mig. Nära och stark. Jag känner hur jag blir ett med min huvudkaraktär, en liten tjej på 12, 13 år. Och jag vill gärna testa att skriva om henne. Prova att skriva för en ”yngre” målgrupp. (Gillar inte målgruppsindelning, men men…) Och eftersom jag inte tidigare skrivit för yngre kliar det i fingrarna att få testa det språket, de formuleringarna och att få sätta mig in i denna för-tonårsålder. Vill, vill, vill!

Fast en sak i taget. Först redigera klart. Sedan en titt på ungdomsboksmanuset och kanske skicka till lektör. Och då… Då kan jag kanske ta tag i min lilla tjejs berättelse. NaNoWriMo-manuset får vänta ytterligare ett tag. Det är trots allt mitt nyaste manus med endast knappa tre år på nacken. En berättelse om legat och grott i över tjugo år måste väl ändå ha företräde?

 

Om att skriva

Nya tag

Nytt år och nya tag. Jag hoppas på lite olika saker i år. Minst en önskan borde kunna gå i uppfyllelse men jag säger inte vad för då slår det ju inte in 😉

Jag har i alla fall börjat året med att redigera lite grann och så har jag skrivit rätt mycket mer. Förhoppningsvis håller det i sig nu resten av året. Att jag skriver och redigerar lite mer alltså. Och att jag vissa dagar kan få uppslukas av skrivandet. Som idag.

God fortsättning på er!

Om att skriva

… och alldeles alldeles underbar

Att skriva på en bok väcker en hel del känslor. Ibland kan jag tycka att det går riktigt bra och ibland att det är jättesvårt. Emellanåt tycker jag att att det jag skrivit är lika bra som en publicerad bok, och i nästa sekund är jag redo att ge upp allt vad skrivande heter för att jag tycker det är så dåligt.

Att skriva för att vilja bli utgiven, det är rätt nytt för mig. Jag har skrivit två (tre?) noveller för att försöka bli publicerad och den ena kom med i en tidning. Men hey, då var jag typ nitton och jag prickade verkligen in novellen och tidningens tema. Efter det har jag tyckt att det varit svårt med noveller och jag känner mig inte hemma i novellgenren. Läser dessutom sällan noveller.

Men ungdomsböcker då? Det är ju det jag läser och det jag skriver. Så jag känner mig hemma.

askungen alldeles underbar
En dag kanske jag också får vara med om en bal på slottet (ähum, ja, vara en av de där som ger ut en bok…)

Att vilja bli publicerad, det har mer kommit som en bieffekt av att jag skriver och att jag gick en manusskrivarkurs. Så eftersom jag ändå skriver ”på riktigt” på en bok, varför inte försöka liksom…? Annars har jag alltid skrivit för min egen skull. De där historierna som trängs i huvudet och de där karaktärerna som bebor berättelserna, de kräver mer eller mindre att få komma ut därifrån. Att inte skriva är omöjligt.

Som sagt, att skriva kan vara rätt känsloladdat. Jobbigt kämpigt och motigt. Men det ger också en känsla som är alldeles alldeles underbar, och utan den skulle jag aldrig skriva 🙂

 

Om att skriva

Skrivlängtan

Jag saknar att skriva. Att ha en idé och bara låta fingrarna löpa sådär snabbt över tangentbordet att de nästan snubblar fram i ivern att fånga tanken innan den flyr.

Jag gillar visserligen att redigera. Jag tycker om att se att det blir bättre. Men jag vill försvinna in i flödet av en annan värld, uppslukas och bli ett med mina nya karaktärer. Jag saknar det.