Om att leva, Om att skriva

Manus- och livsbalans

Närmar mig slutet på redigeringen av manuset. Det är många veckor kvar men oerhört skönt att se att ett slut närmar sig. Jag har ju, med hjälp av romanskrivarkursen, redigerat sedan augusti förra året. Från början till slut. Tyvärr kommer kursen hinna sluta innan jag och manuset gör det.

Det manuset behöver en extra insats på är balansen i slutet. Det finns ju en tanke om att en dramaturgisk båge ska prickas in cirka sjuttiofem procent in i manuset. Som det ser ut i nuläget ligger denna dramatiska vändning längre bak.

Inte hela världen, men jag märker att det blir baktungt och vill korrigera det. Har dessutom fått rådet från lektören att överväga en justering.

Troligen blir det så att jag fördjupar ett par scener. Ger dem mer kött på benen. Och så kommer jag lägga till en längre scen, alternativt ett helt kapitel.

Men. För att orka skapa balans i manuset måste jag se till att det finns balans i vardagen.

Mitt i veckans fina flyt av redigering blev jag förkyld. Inte jättedålig men lite feber och ont i halsen. Gjorde huvudet trögt. Förstås.

Gissar att kroppen var nedsatt efter de intensiva men roliga dagarna förra helgen med kurs och besök i Stockholm. Som tur var vart jag redan på benen igår. Jobbade. Och på hemvägen var jag tvungen att korsa Göteborgsvarvet, som jag till och med orkade kika på i några minuter. Alltid kul att stå på Avenyn och klappa fram deltagarna som då bara har några få kilometer kvar av de 21.1 km långa sträckan.

Idag, efter att ha suttit uppe halva natten och kollat på ESC – vilken rysare omröstningen var! – är jag trött. Men har redigerat en dryg timma. Tog en paus. En promenad. Hamnade i solen under ett träd. Bara för att filosofera över detta med balansen. Den i manuset och den i livet. Känns som om jag är på god väg med att hitta båda.

Annonser
Om att leva, Om att skriva

Dags att skriva igen

Eller snarare redigera, även om det säkerligen kommer bli en del skrivande. Under sommaren har skrivandet fått stå tillbaka för sol, bad och utflykter till nästan enbart stranden. Vid två tillfällen fick jag sådär toklust att skriva och avverkade någon dryg timma ett par mornar till att skriva lite. Dystopimanuset fick sig en nyskriven scen – som jag förstås kommer behöver arbeta med framöver – och jag är så glad och tacksam för att när jag väl sätter mig och skriver så går det av bara farten. 5 sidor, dvs 1690 ord på 1 timma och 2 minuter.

För mig som inte orkat skriva (en underdrift typ, men jag tror ni är med på vad jag menar här i utmattningens kölvatten) är det så himla skönt att känna att det faktiskt går att få ur sig orden när jag väl sätter mig ner. När huvudet är med och fingrarna inte snubblar fram och hoppar över ord eller skriver ord som hjärnan inte registrerat alls osv.

Men nu är det dags. Jag ska gå en distanskurs i att skriva där fokus är på det egna projektet under hela terminen. Kursen är på halvfart och jag går den för att ge mig själv en morot att faktiskt ägna manuset tid igen. För jag är fortfarande trött och känslig för ansträngningar men vill inte låta månaderna gå utan vidare kontakt med mitt manus.

För ett år sedan i slutet av september skickade jag in första delen av dystopimanuset (planerat för två delar) till ett antal förlag och ja, om ni läste här i våras vet ni att jag länge väntade på besked från ett förlag där man till sist beslutade att inte ge ut alls. Så det är ett år sedan som jag arbetade på mitt manus. Det är faktiskt ett år sedan jag skrev och redigerade över huvudtaget. För redan i höstas var den annalkande utmattningen där och påverkade vad jag förmådde prestera.

Men nu så.

Fast vet ni vad. Även om det är dags att börja skriva igen har jag tagit en sista helg och gjort ingenting. Eller ja, nästan ingenting. Ingenting av skrivande mer än det här inlägget då. Jag har läst också. Och färglagt en teckning från min mindfulness-rit-bok. Och så har jag varit på en konsert med en symfoniorkester som framförde film-, tv-serie- och dataspelsmusik. Och bakat. Usch, nu lät det som jag gjort en massa saker, men det har jag verkligen inte. Trots att jag köpt en tröja också. 😉

Men bortsett från konsert och tröjinköp har jag hållit mig nästan helt i soffan, ja faktiskt mycket mer än vad katterna gjort. Och gissa, det har varit precis vad jag behövt.

Två saker som sysselsatt mig i helgen. Perfekta att ägna sig åt i just soffan.

(En vänlig bloggare informerade mig om att kommentarsfunktionen saknades för det här inlägget och jag upptäckte att jag blivit rejält spammad så jag gissar att WP helt enkelt spärrat kommentarerna. Eftersom jag aldrig varit med om detta tidigare och inte kan lista ut hur jag ska få tillbaka den testar jag att kopiera inlägget och lägga upp det på nytt för att se om kommentarsfältet dyker upp. Förlorar dock alla finisar som tryckt på gilla-knappen nu när jag tar bort förra inlägget. Ser ju lite knasigt ut med två likadana efter varann. … Och så kollade jag! Det ut som det ska. Bara att gilla och kommentera! 🙂 )

Om att leva, Om att skriva

Två tankar som krockar

  1. dolores_claiborne_posterJag fick en idé om hur jag skulle kunna bygga på historiken för min Duett-dystopi (hm… borde jag kalla den Duo-dystopi?) eftersom jag såg Dolores Claiborne igår. Förresten, om ni inte sett den, gör det. Bygger på en Stephen King-bok och är ett helt fantastisk drama med grymma skådespelare som Kathy Bates. Tanken som slog mig var i alla fall att jag kanske skulle kunna väva in situationer från min huvudkaraktärs tidigare liv för att visa på vad som gjort att han hamnat där han är idag och varför han är den han är (så som filmen är uppbyggd). Tanken är född och jag låter den växa till sig för att överväga om det är görbart eller om det bara blir rörigt.
  2. Livet borde få mer plats. Skrivandet är ju helt enormt roligt, men ska det verkligen uppta så mycket tid/energi? Hur ska jag kunna fördela tiden bättre? Visst jag går en kurs just nu och den kräver sitt, liksom att jag har ett skrivprojekt (dvs manuset) som är pågående under kursen. Men annars. Träning och vänner. Min nya fundering på att bygga ut manuset leder väl inte direkt till att jag känner att jag borde lägga mindre tid på skrivandet…  Men livet ska också ha utrymme. Och bloggen heter trots allt Skriva Läsa Leva. Borde 2017 få lite mer av Leva-biten?

Förresten. På tal om att leva. Idag har jag varit på ett jättefint dop med ett snällt och gulligt dop-barn och ett överraskande publikt frieri innan efterrätten (nej inte till mig, utan mellan de vars barn döptes). Otroligt roligt! Dessutom roligt att träffa fina uppklädda vänner. Det vill jag göra mer. Och de behöver inte ens vara uppklädda. 😉