Böcker

Juniböckerna – flera fina och en otäck

Juni blev en bra läsmånad. Ibland är läsning mer lockande helt enkelt. Att kunna sitta ute har förstås gjort sitt. Kanske du hittar någon du tycker lockar? Enjoy!

Susanna Martelins Så långt vi kan följas (2018) är en otroligt fin ung vuxen-roman om vänskap, kärlek, sorg och kris. Jag sträckläste den. Njöt av hur väl den var skriven, hur väl den gestaltade ett ungt par i en kris, hur mysteriet om vad som egentligen hänt och hur det varit nystades upp. Läs den!

Balladen om sångfåglar och ormar (2020) är Suzanne Collins prequel till Hungerspelen. Vi följer det tionde hungerspelet, får ta del av hur den moderna formen får sin grund och så avslöjas ursprunget till spelen.

Hungerspelstrilogin med Katniss utspelar sig 65 år senare ungefär, eftersom det hungerspelen då firar 75 år.

Balladen om sångfåglar och ormar är mörk, engagerande och oerhört spännande. Tycker jag som älskar Hungerspelen för den värld som presenteras och de karaktärer som fyller världen. Även Collins prequel blir en favorit. Och jag önskar att jag skrivit dessa böcker. Läs dem!

Close your eyes (2015) är en spänningsroman av Micheal Robotham. En författare jag fått upp ögonen för tack vare Bokdamen. Robothams Life or Death tyckte jag mycket bra om. Även denna fängslade och överraskade. Den ingår i hans serie om Joseph O’Loughlin som är psykolog och hjälper polisen lösa fall. När det var som mest spännande blev det sträckläsning. Life or Death tycker jag har en sinnrikare handling, men Close Your Eyes låg inte långt efter. Rekommenderas.

Livet enligt Dagny (2016) är en självbiografi om Dagny Carlsson som började blogga som hundraåring. Mycket imponerande. Boken om hennes liv och reflektioner kring då och nu liksom sig själv och att vara äldre var mycket intressant. Den var lättsam trots livets, ibland, lite tyngre ämnen. Läs den!

Färjan (2015), Mats Strandberg. Otäckt och otäckare. Jag höll läsningen till dagtid, feg som jag är när det kommer till skräck. Tur det. För handlingen gick in under huden.

Vi är med på en färja mellan Sverige och Finland. Följer karaktärer, som är där för att festa, ligga, göra en romantisk resa eller familjeutflykt. Personalen jobbar på, vana vid att se det mesta. Men de har aldrig upplevt vad denna resa för med sig. Skräck. Som förvandlar folk. Och sprider sig. Och det finns ingenstans att ta vägen.

Så rysligt. Jag har aldrig lockats av den sortens färjerturer. Efter Strandbergs bok känns de helt uteslutna. Inte bara för de monster som gått ombord. Utan för de monster som folk frivilligt släpper fram med alkoholens hjälp. Rekommenderas!

Så det var juni det. Tänk att det redan är juli. Vart tar dagarna vägen? För mig far de fram i flygande fläng trots att jag inte har direkta tider att passa på grund av inställt extrajobb. Jag har mina rutiner med skrivcoachandet och så har jag börjat träna. Men ändå, att inte träffa folk om dagarna som förut, hur kan det gå så snabbt? Är det för att jag inte träffar folk som jag är van som det går snabbt? Eller, vad tror du?