Filmer

Blade Runner 2049

Jag såg Blade Runner 2049 i helgen. Ni vet, stor salong (400 platser) fullsatt, bra ljud, fin bild, sköna stolar – popcorn! När det kommer till vissa filmer vill jag inte se dem på annat sätt än så här. Det förhöjer upplevelsen flera snäpp. Så även denna gång.

Blade Runner 2049 är en uppföljare på Blade Runner från 1982 som utspelas år 2019. Tvåan tar alltså vid trettio år senare. Ryan Gosling har huvudrollen i uppföljaren, medan Harrison Ford hade det i första. Han finns även med i tvåan.

Båda filmerna handlar om att Replikanter som avvikit från sina uppgifter ska dödas, eller som det kallas: pensioneras. Replikanterna är en sorts androider som människan uppfunnit för att de ska utföra slavgöra på de kolonier människan befolkar i rymden. Harrison Ford har uppdraget att pensionera dem i film nummer ett och Ryan Gosling har det i film nummer två.

Blade Runner andas 1980-tal trots sin dystopiska framtidsmiljö som är regnig, mörk, hård och med möjlighet för folk att lämna planeten. Miljöerna som vissa scener utspelas i känns som om de hör hemma i en obskyr hårdrocksvideo eller musikvideo med typ The Cure eller David Bowie.

Blade Runner 2049 är snygg. Dataanimerad förstås för att uppnå ett futuristiskt ödelagt landskap som sträcker sig över hela bildduken. Även här öser regnet ner trots att vi är i Los Angeles, en stad som känns klaustrofobisk med sina höga höga hus och små sunkiga krypin till lägenheter. Handlingen är tätare än föregående films. Här söker Ryan Gosling svaret på en otrolig upptäckt och något en Replikant kallar för mirakel.

Jag är helt såld på Blade Runner 2049. Gillar skådespelarnas avmätta gestaltningar av sina icke-mänskliga karaktärer. Musiken är enorm. Något sorts basljud med ett industriellt utdraget sound som för mina tankar till stora rymdskepp och något större än mänskligheten. Som om ljudet i sig skulle ha eget liv. (Här hemma hade jag inte alls fått samma känsla så en rejäl bio eller ett välbalanserat surround sound-system krävs.) Flera scener upplevdes som konst, väl avvägda för bästa perspektiv och det kändes som om jag såg en film som emellanåt fotograferats fram. En bild i taget. Stilleben, panoramavy… Tja, inte mycket att klaga på. Skulle kanske vara det att visst våld blir för nära, för påträngande och nästan smärtsamt.

Jag var nyfiken på uppföljaren och eftersom jag inte mindes Blade Runner från 1982, såg jag den föregående helg. Om jag inte sett den nyligen skulle antagligen inte uppföljaren gjort samma intryck. Men måste man ha sett ettan för att se tvåan? Nej, det tror jag inte. Fast det skadar liksom inte. Så… Blade Runner och, framför allt, Blade Runner 2049: Rekommenderas!