Om att leva, Om att skriva

Inget bokkontrakt

När jag fyller fyrtio då hoppas jag ha fått det där avtalet som säger att ett förlag ska ge ut min bok.

Nu har jag varit fyrtio i ett par dagar och inte har jag något avtal inom sikte. Men jag är inte den som ger mig. Och med Elin Säfströms kloka kommentar (för en evighet sedan när jag funderade på detta sist), som var något i stil med att år och tal är socialt konstruerade och givna innebörd av oss människor, håller jag inte längre lika hårt i min ursprungliga tanke. Den om innan 40. Nu är det 41 som gäller!

Nä.

Skämt åsido hade det varit nice om något hände snart. Och jag VET. Det TAR TID att få svar.

Först om ett halvår räknar jag med besked från samtliga förlag. Om alla nu ens gav det. Men från de som gör det. Refuserar på riktigt och inte bara ignorerar.

År 2020. Året jag vill få ett bokkontrakt.😊

Så medan jag väntar knåpar jag ihop del två i min dystopiska duologi. Tack vare romanskrivarkursen har jag två deadlines till att förhålla mig till. Dessutom, eftersom vi som går ”utsparks-terminen” ger respons på varandras texter, har kursledaren gett värsta berömmet till mig för min feedback. Sa att jag gör ”kvalificerade läsningar” och ”spelar i en hög liga”. Liksom, wow. Extra roligt när någon som KAN säger det.

Här i utan-bokkontrakts-land får jag alltså påminna mig om att jag iaf gör ett grymt lektörsjobb och inte dratta ner i jag-fick-inget-avtal-före-fyrtio-missmod. (Överdriver en aning.)

Heja mig som försöker (med allt!). Och heja dig som orkar läsa! En dag når vi våra drömmar. För en författardebut har ingen åldersgräns. Som tur är.🙂

Om att skriva

Trägen vinner

Jag är en envis person. Men det är inte den egenskap andra beskriver mig med. För det är inte som att jag alltid måste ha min vilja fram på det viset. Verkligen inte.

Däremot är jag envis på så sätt att jag sällan ger upp eller överger det jag gör. Bloggen är väl ett bra exempel. Den är sex och ett halvt år. Enligt en studie jag tog del av för flera år sedan, som handlade om bokbloggar, var deras livslängd ca två år. Nu är jag visserligen inte en ren bokbloggare men ändå. (Grattis alla bokbloggare som håller på år efter år! Ni har övervunnit statistiken!)

Även om jag tittar på mina skrivprojekt är jag enveten. Fem år på nuvarande manus – som jag skrev första gången för 19 år sedan! Ett annat manus har också fått flera års redigeringstid. Det ligger nu bara och väntar på att bli omskrivet och omredigerat igen.

Envis, enveten eller dum. Kanske slåss jag mot väderkvarnar? Hur som helst. Utan tanken om att trägen vinner skulle jag inte orka redigera. Om jag inte velat bli utgiven (ge ut själv?) hade jag nöjt mig med att bara skriva. Men sedan några år nöjer jag mig inte med det. Så nu tänker jag så här, att det är genom att en aldrig ger upp som en till sist lyckas. För om vi rent krasst kollar på vilka författare som är utgivna eller som gett ut själva är det ju de som INTE slutade.

Kanske mitt envisa bloggande säger något om att jag en dag fixar det? Och borde inte förlagen bara liksom spana in min blogg och tänka att här finns någon vi kan räkna med. Hon kämpar träget vidare, år ut och år in. Där kommer vi få någon som inte bara kommer med EN grym bok utan flera!

Nu funkar det tyvärr inte så. Men visst hade det varit coolt om det varit på det viset?

Jag redigerar vidare i min långsamma takt och håller envist fast vid tanken att en dag är jag i mål. Precis som du som redan är utgiven är, och du som kämpar på kommer bli. En dag så. En dag.

Om att skriva

Hopp åt oss andra

När en skrivbloggare berättar att den har lyckats få ett manus antaget av ett förlag blir jag alltid så glad. Om någon som kämpat så mycket, som de flesta faktiskt gör, och blir antagen då finns nog det en möjlighet för en annan också. (Om jag bara piggnade till lite och orkade ta tag i manusredigeringen…)

Den jag tänker på för tillfället är Susanne Ahlenius, som för några dagar sedan skrev i sin blogg om att hon kommer bli publicerad. Jätteroligt att ännu en författardröm går i uppfyllelse!

 

 

Om att skriva

Att bli författare

Att bli författare känns väldigt avlägset. För mig handlar det mer om att få arbeta med text och ord. Jag tycker om att fundera på meningar och se om jag kan få dem att bli förståeliga, förmedla ett budskap och kanske rentav en känsla.

Skapandet av berättelser har liksom skett av sig självt, snarare än att jag behövt kämpa med att hitta karaktärer eller en handling. Skrivandet av en historia har handlat om att få ur mig en färdig idé, snarare än försöka skapa något nytt.

Skulle då detta skrivande leda till något som verkar bra nog att skickas för granskning av förlag skulle jag bli riktigt glad. Tänk att vara så nöjd med något jag presterat att jag skulle vilja att fler tar del av det…

Ett sätt att bli bättre på att skriva är genom att arbeta med text. Vårens kurser hoppas jag kan hjälpa mig utvecklas i mitt skrivande. Men att bli författare… Nej det är så märkligt att tänka tanken att jag knappt klarar av att skriva orden. Jag vill bli bra på att skriva. Att bli författare kan bli en följd av det.