Om att leva, Om att skriva

Inget bokkontrakt

När jag fyller fyrtio då hoppas jag ha fått det där avtalet som säger att ett förlag ska ge ut min bok.

Nu har jag varit fyrtio i ett par dagar och inte har jag något avtal inom sikte. Men jag är inte den som ger mig. Och med Elin Säfströms kloka kommentar (för en evighet sedan när jag funderade på detta sist), som var något i stil med att år och tal är socialt konstruerade och givna innebörd av oss människor, håller jag inte längre lika hårt i min ursprungliga tanke. Den om innan 40. Nu är det 41 som gäller!

Nä.

Skämt åsido hade det varit nice om något hände snart. Och jag VET. Det TAR TID att få svar.

Först om ett halvår räknar jag med besked från samtliga förlag. Om alla nu ens gav det. Men från de som gör det. Refuserar på riktigt och inte bara ignorerar.

År 2020. Året jag vill få ett bokkontrakt.😊

Så medan jag väntar knåpar jag ihop del två i min dystopiska duologi. Tack vare romanskrivarkursen har jag två deadlines till att förhålla mig till. Dessutom, eftersom vi som går ”utsparks-terminen” ger respons på varandras texter, har kursledaren gett värsta berömmet till mig för min feedback. Sa att jag gör ”kvalificerade läsningar” och ”spelar i en hög liga”. Liksom, wow. Extra roligt när någon som KAN säger det.

Här i utan-bokkontrakts-land får jag alltså påminna mig om att jag iaf gör ett grymt lektörsjobb och inte dratta ner i jag-fick-inget-avtal-före-fyrtio-missmod. (Överdriver en aning.)

Heja mig som försöker (med allt!). Och heja dig som orkar läsa! En dag når vi våra drömmar. För en författardebut har ingen åldersgräns. Som tur är.🙂

Om att skriva

Trägen vinner

Jag är en envis person. Men det är inte den egenskap andra beskriver mig med. För det är inte som att jag alltid måste ha min vilja fram på det viset. Verkligen inte.

Däremot är jag envis på så sätt att jag sällan ger upp eller överger det jag gör. Bloggen är väl ett bra exempel. Den är sex och ett halvt år. Enligt en studie jag tog del av för flera år sedan, som handlade om bokbloggar, var deras livslängd ca två år. Nu är jag visserligen inte en ren bokbloggare men ändå. (Grattis alla bokbloggare som håller på år efter år! Ni har övervunnit statistiken!)

Även om jag tittar på mina skrivprojekt är jag enveten. Fem år på nuvarande manus – som jag skrev första gången för 19 år sedan! Ett annat manus har också fått flera års redigeringstid. Det ligger nu bara och väntar på att bli omskrivet och omredigerat igen.

Envis, enveten eller dum. Kanske slåss jag mot väderkvarnar? Hur som helst. Utan tanken om att trägen vinner skulle jag inte orka redigera. Om jag inte velat bli utgiven (ge ut själv?) hade jag nöjt mig med att bara skriva. Men sedan några år nöjer jag mig inte med det. Så nu tänker jag så här, att det är genom att en aldrig ger upp som en till sist lyckas. För om vi rent krasst kollar på vilka författare som är utgivna eller som gett ut själva är det ju de som INTE slutade.

Kanske mitt envisa bloggande säger något om att jag en dag fixar det? Och borde inte förlagen bara liksom spana in min blogg och tänka att här finns någon vi kan räkna med. Hon kämpar träget vidare, år ut och år in. Där kommer vi få någon som inte bara kommer med EN grym bok utan flera!

Nu funkar det tyvärr inte så. Men visst hade det varit coolt om det varit på det viset?

Jag redigerar vidare i min långsamma takt och håller envist fast vid tanken att en dag är jag i mål. Precis som du som redan är utgiven är, och du som kämpar på kommer bli. En dag så. En dag.

Om att skriva

Rätt bok i rätt tid – att bli utgiven

Det är inte första gången jag funderat på hur det där med att bli utgiven går till. Förlagen som drunknar i manus. Manus som blir storsäljare. Eller lagervärmare. Svårigheten att ge ut rätt bok. Ligger den rätt i tiden? Har rätt profil för förlaget? För det räcker inte att det är ett bra manus. Och ibland verkar det till och med som att ett sämre skrivet manus som ligger rätt i tiden kan ha större tur med att bli utgivet.

Nej, det är en djungel full med osynliga hinder och ståtliga djur som kan äta upp en. Eller vad en nu ska likna det vid.

Oavsett har jag funderat på vad jag själv ska skicka in. Jag vill inte jaga ”rätt idé” eller så. Jag vill skicka in det som känns rätt. Och jag testade. Men med ett förlag kvar att svara och med föregående refuseringar räknar jag med att manuset jag skickat nu inte varit rätt. Av olika orsaker.

En anledning till att det trots allt känns hyfsat okej att det inte blir det här manuset som blir min första utgivna bok är också att det ligger mig närmre personligen. Det handlar INTE om mig själv, men jag beskriver en värld som är bekant. Till skillnad från dystopin. Där finns inte lika mycket av ”mig”. Världen är inte min.

Kanske är det alltså dystopin som borde vara det rätta manuset att försöka få publicerat. Fast när jag blir klar är väl folk (läs förlagen) antagligen så fruktansvärt trötta på dystopier att det inte har en chans bara av den anledningen. (Och jag som skrev ursprungsmanuset redan -99. Vadå före min tid?!)

Well, well… Jag har satt en deadline och jag ska jobba mot den. Ny chans, nytt försök. Wish me luck 🙂