Bokmässedags. Om två veckor smäller det. Då fylls Göteborg till brädden, och lite till av förlagsfolk, författare, författaraspiranter, litteraturkritiker och vanliga dödliga läsare – och bokbloggare. Men är bokmässan så fantastiskt egentligen?
Själv är jag en ryggsvag stackare som inte alls klarar av att strosa runt på det enorma golv som mässans miljader montrar står på. Och strosa är liksom det som krävs för att en ska kunna ta del av allt. Nu jag har jag löst detta rätt bra genom att se till att komma när det öppnar. Dessutom har jag lärt mig att det är Happy Hour på söndagarna och man får lite rabatt om man kommer direkt på morgonen. Så första två, kanske rent av tre timmarna på söndagarna går det att ta sig runt utan att fastna i folkhav som står helt still. Ibland uppstår stillestånd för att någon, typ Jonas Gardell, står i ett av jätteförlagens supermonter och fångar upp folket med tal eller signeringar. Ibland råkar det bara vara stillestånd för att det är en korsning mitt bland jätteförlagens jättemontrar. Och ibland är det stillestånd för att en kassakö råkar vara oändlig och sträcka sig ut över montergränsen.
Bättre att ta sin tillflykt till något seminarium. Dock, samma sak där om det rör sig om någon jätteförfattare från något jätteförlag. Köa i en halvtimma, minst, för att ens komma in. Mindre kända författare och jättespännande seminarier får inte alls den uppmärksamhet som de förtjänar och då känns det liksom pinsamt att stora salar står halvtomma. Skevt det där, men vad göra?
Och en sak till. Varför händer allt alltid på fredag och lördag? Då är minsann författare en vill se där båda dagarna. Sedan lyser de med sin frånvaro. Tror de att det inte är mässa på söndagen? Är de för bakfulla? Åker de hem för att vila upp sig inför ordinarie vardagsjobb? Vill de inte träffa oss snåljåpar som tar oss in på söndagsrabatten?
I år har dessutom Bokmässetidningen låtit bli att skriva ut VAR seminarierna ska vara. Det får en kolla på hemsidan eller i appen. Allvarligt! Hela grejen är ju att sätta sig med tidningen och ringa in de seminarier en vill gå på, kolla om en hinner mellan dem och om en ska ta sig från en sida till den andra och då fundera ut vilka vägar som är snabbast över golvet. Men nej, nu krävs att man är uppkopplad. Och inte för att vara väldans fördomsfull, men bokmässan brukar bestå av ett stort gäng gråhåriga damer. Idag är de säkerligen uppkopplade, men samtidigt är säkert många av dem inte superhaja på tekniken. Och har alla smartphones?
Bu för detta.
Ändå kommer jag sitta där med den där telefonen och jämföra. Svär säkert lite över att det ska vara så krångligt. Och sedan masar jag mig runt. Och tycker det är rätt underbart, trots allt.