Om att läsa, Om att leva

Seminariespäckad bokmässa

En seminariesammanfattning
Två dagar med bara seminarier. Inte de som är på mässgolvet, i montrar eller på öppna scener, utan de som hålls i salar och kräver seminariekort för att en ska få komma in. Eftersom min hjärna fortfarande är påverkad av vårens utmattning var detta enda sättet att klara av bokmässan i år. Så genom att jag höll mig till de ljud- och ljusdämpade och (väldigt) kalla seminariesalarna blev det en jättefin mässupplevelse.

Handbok för superhjältar – Agnes och Elias Våhlund

Planerat och oplanerat
De flesta seminarierna hade jag bestämt mig för innan, men det fanns också utrymme för att kolla på plats vad som lockade och passade i schemat. Två oplanerade seminarier var ett med Handbok för superhjältars skapare och ett som hette Ensam är inte stark på temat vad vi gör om samhället kraschar. Av de planerade råkade Jenny Jägerfeld bli en röd tråd. Dels för att hon talade utifrån sina böcker, dels för att hon var moderator. Flera seminarier som jag hoppades skulle vara intressanta föll sedan rätt platt, men även tvärt om, några som jag inte trott så mycket om visade sig vara riktiga pärlor.

Psykisk ohälsa bland unga – Sofia Nordin, Lisa Bjärbo, Ulrika Lidbo och Jenny Jägerfeld

Litteratur med ungdomsfokus
Psykisk ohälsa bland unga, könsroller, könsidentitet och att förlora en anhörig pga självmord var några teman som intresserade mig. Frågan om hur svåra livssituationer för unga i litteraturen får vara – när blir det för eländigt? – ställdes. Det kan aldrig bli för eländigt egentligen, var svaret, så länge hopp förmedlas, en sorts ljusning. Till skillnad från vuxenlitteraturen som inte behöver sluta ”lyckligt”, eller som åtminstone kan ha öppna slut. Men det var ju inget nytt, ändå intressant att följa diskussionerna.

När en anhörig inte orkar leva

Litteratur som skrämmer
Med ett gäng författare som skriver skräck för yngre (och för äldre) blev det en stunds diskussion kring vad barn klarar av i skräckväg och vad som kan bli för otäckt. Att bli skrämd är inte farligt i sig, men det är förstås bra om det finns någon för barnet att prata med om det är för skrämmande.

Skräck för yngre – Mats Strandberg, Mårten Melin, Magnus Nordin och Johanna Koljonen

Författarens skrivliv
Att skrivandet inte alltid är på topp för de flesta författare kan vi nog alla förstå. Jenny Jägerfeld och John Ajvide Lindqvist pratade om sitt skrivandes våndor och wow-tillfällen, liksom Agnes Lidbeck och Aris Fioretos som belyste sina skrivande liv och hur en skrivarvardag kunde se ut för dem.

Jenny Jägerfeld, John Ajvide Lindqvist och Jenny Aschenbrenner

Som aspirerande författare var det rätt skönt att lyssna en stund till erfarna författare som belyste hur de kan uppleva sitt skrivande. De talade om känslor av djupa dalar och höga toppar med tankar om att en är värdelös eller helt fantastiskt. John Alvide Lindqvist uttryckte att han inte känner igen sig i den författarbilden utan att han ligger lite mer däremellan. Jag känner igen mig i det han sa och hoppas jag kan få fortsätta känna så, för det verkar så otroligt jobbigt att jättestarkt tvivla på sig själv, eller att för den delen få hybris. Men vem vet, en dag sitter jag kanske där med ett gäng publicerade böcker och känslornas ytterligheter slår till.

Aris Fioretos, Agnes Lidbeck och Åsa Beckman

Inte så bra
Det går ju inte att gå på bokmässeseminarier och inte uppleva bottennapp. Så blev det även i år. Ett spännande tema var Döm boken efter omslaget, men tyvärr blev det mer av ett ”se hur bra just jag är som formgivare”- snack än att man generellt talade om böckers omslag, trender, genrer, vad som kan betraktas som bra och så vidare. Men det var intressant nog ändå, just för ett det blev såpass elitistiskt och konstnärligt, så jag satt i alla fall kvar.

Däremot lämnade jag, efter 20 min, (liksom typ 15 andra personer) ett 45-minuters seminarium som skulle handla om bildens väg till boken, i det här fallet barnboken. Men jösses! Moderatorn höll inte alls i samtalet och hen som gjort någon bilderbok klarade inte heller av att hålla i tråden. Och varför i all världen fanns författarens hund med i bildpresentationen?!

Ett annat inte så bra ”ute-seminarium” var på Skrivas scen. Fast, det var kanske bra, men efter halva tiden, dvs tio minuter, hade de ännu inte kommit till sak och med tanke på hur surrigt det är på de öppna scenerna där föreläsare hörs från närliggande scener, så gick jag. Det var inte värt besväret att sitta där och försöka lyssna. Och vad missade jag? Jo, redaktörens tips. Om de nu någonsin blev sagda.

Lite kort alltså om vad jag upplevt. Överlag många bra seminarier och kunniga författare väl insatta i eget skrivande och de ämnen de lyfter. Vissa saker vill jag återkomma till så det kommer bli några blänkare till från mässan här framöver. Bara att hålla till godo – eller låta bli att läsa om du blir trött på det. 😉

 

Förresten, september är över och jag har fått en ny följare att hälsa välkommen. Tack för att du läser och vill följa min blogg!

 

Annonser
Om att läsa, Om att leva

Bokmässeseminarier, yay!

Efter några mindre föredrag i montrarna var det dags för monsterseminarierna. De som går i mässans största lokaler alltså. Som Kongresshallen. Fast den var uppdelad i tre tårtbitar. Tror nog allt att Anna Mannheimer och Peter Apelgren hade behövt en tårtbit till. 2015-09-27 13.56.43En mässvärd kom fram till oss som stod lite halvlångt bak i kön och sa att de inte kunde ta in fler än vad salen tog, dvs en sisådär dryga 350 pers. Men no problems. Vi kom in och kanske hundra till efter oss.

Mannheimer och Apelgren. Det var ett seminarium i en mer lättsam anda. Vad annat att vänta? Och efter att ha gått runt en del på golvet, smitit runt montrar där det var knökfullt med folk som lyssnade på än den ena och än den andra författaren som jag själv inte var intresserad av var det himla skönt att slå sig ner och få småskratta lite.

Sedan bar det av till nästa seminarium i nästa tårtbit av kongresshallen. Den blev tyvärr inte alls lika välfylld. Synd det. Men, men. Om författarna inte synts på tv hundra gånger eller är bestsellerförfattare är det nog tyvärr så det är.

Hur mörkt får det bli? var rubriken för seminariet. I ungdomsböcker, hur svåra ämnen kan man skriva om… Dum fråga va?! Det tyckte i alla fall jag när jag läste beskrivningen av seminarieinnehållet. Klart att det kan vara riktigt mörkt. Det tyckte författarna i panelen också.
seminarium bokmässanJessica Schiefauer, Lisa Bjärbo, Marta Söderberg och Salla Simukka. (Salla hade jag inte hört talas om förr då hon har ursprunget i Finland.) Diskussionen kunde ha fått mer djup tänker jag, men det kanske beror på att jag är socionom med vana om hur man bör tala med barn och unga om svåra livssituationer och händelser. Överlag blev det ändå en intressant inblick i hur författarna uppfattade ”mörkret” i sina böcker och sin skrivprocess för de ”mörka” böckerna. Men mest tyckte jag det var kul att få höra dem överhuvudtaget. Så höga krav hade jag på seminariet 😉

Sedan kan jag inte låta bli att nämna Storytels monterscen – som jag tyvärr inte fotade. De hade ett bås med fönster där intervjuerna gjordes. När jag passerade på söndagsförmiddagen fick jag se Sofia Fritzon (författare och bloggare, som förresten har en bra bild på Storytels scen i sin blogg) sitta där inne. Om jag inte varit på väg till ett föredrag hade jag stannat för att lyssna, och då hade jag fått lyssna i en av de hörlurar som hängde framför scenen. Superkul idé och så rätt eftersom de ju publicerar e-böcker.

Det bästa med besöket i år var föredragen och seminarierna. Visst det är kul att leta böcker men med fulla bokhyllor är det snarare upplevelserna som lockar. Inspirerande människor och oväntade upptäckter. Mer sådant nästa gång tänker jag.