Om att leva

Vad kan man säga …

… men rätt trist börjar det bli. (Varnig för inlägg om tristess som övergår i hysterisk lycka!)

En månad höll jag innan jag började tycka att det är skit. T.ex. att inte få ha ett jobb att gå till och träffa sina jättefina och sociala kollegor. Faktiskt så sociala att vi har en grupp på ett av alla sociala medier, där vi utbyter tankar, skickar bilder och tipsar om att överleva denna nya vardag. Många av kollegorna är över sjuttio (vi har ju ett extrajobb som passar seniorer väl, och sådana som jag, plus några yngre som funderar på vad de ska bli när de blir stora) så de tycker det är svårt att gå ut. Några gör det utan att oroa sig alltför mycket verkar det som, medan andra (okej, typ en person) försöker hålla tre meters distans när hen går ut (vilket här i Göteborg bara inte funkar, en meter kanske men i affärn och på bussen/vagnen, ska man vara glad för en halvmeter).

Det var den 13 mars senast, som jag träffade dem. Sedan dess har jag träffat mina föräldrar – som gärna ville droppa in en present eftersom jag fyllt år och vi ställt in alla kalas så de fick kliva in i typ tjugo minuter och jag proppade i dem lite glass med någon dryg meters avstånd – och så har jag träffat en vän på en kort promenad. Kort eftersom jag ju haft så himla ont i knäna. And that´s it!

På en dryg månad har jag till och från hållit mig hemma pga förkylningssymtom, milda, men ändå, bara att göra som en blir tillsagd. Och jag vill verkligen inte smitta någon. På en dryg månad har en social höjdpunkt varit att säga hej på kassabiträdet i mataffärn.

Men, igår OCH idag har jag haft värsta höjdpunkterna av socialt samspel.

Igår köpte jag nya träningsskor för att ha ordning på knäna när jag kan börja promenera igen och då pratade jag med två butiksförsäljare. Länge! Om skor och dåliga knän visserligen, men ändå. WOW!

Och som grädde på moset. Idag var jag och köpte kattmat. Och hittade inte just min katts sort. Och blev tvungen att prata med butiksbiträdet. Länge! För utseendet på förpackningen hade bytts. Ja, men du hör ju, det fanns ju hur mycket som helst att prata om då. Gissa om jag kommer leva på dessa två stunders prat IRL, med TRE OLIKA människor resten av … ja minst, månaden.

Nästa vecka hoppas jag att en vän kan ses för fika. Vi håller tummarna för nice väder och uteservering. Även om vi skulle våga oss på en dejt inne med.

Jag hoppas du mår bra och att du inte klättrar på väggarna – än.😉 Trevlig helg!