Böcker

De oroliga – Linn Ullman

Med en känsla av att ha huvudet under armen började jag läsa De oroliga som jag inte visste något om alls (läste inte baksidan innan), mer än att den var var en biografi. Jaha, tänkte jag efter någon sida, Linn Ullman som i Liv Ullman och Ingmar Bergmans dotter. Uppenbarelseögonblicket fortfor med att en tanke i stil med –  jaha, vad ska jag få veta om de här tre. Är det en bok om fadern, modern eller dottern? Hur kommer det bli?

Var jag intresserad? Inte särskilt. Men jag fortsatte läsa och emellanåt uppslukades jag totalt av Linn Ullmans uppväxt och ödet att ha dessa två föräldrar som tycks ha satt sina egna behov före sitt barns.

Handling
Ja, det är ju en biografi. Dels över Linn Ullmans liv, dels över föräldrarnas, men framför allt faderns. Den store mästaren Bergman. Han beskrivs bl.a. med barnets ögon i ett vuxet perspektiv. Minnen varvas med vad vad Linn Ullman fått berättat för sig och vad hon berättar själv. Livet på Fårö om somrarna som barn, livet med mormodern i Oslo, livet med modern i USA och hur det var när fadern blev gammal och började förlora sig själv så som gamla gör. Rutiner som alltid utgjort hans vardag luckras upp, precis som han själv.

Reflektion
Jag tänker på biografin som sådan. Om att skriva om sig själv och om andra. Vad man förmedlar och skapar i berättandet. Jag har svårt för det. Tycker det blir för intimt. Vem är jag att dela deras personliga och privata historia? Jag känner inte dem.

Linn Ullman gör sex stycken ljudinspelningar med sin far. Sex inspelningar som inte blir bra, men som hon återger i dialogform på några ställen i boken. Jag tänker på bekanta som säger att de borde intervjua sina gamla släktingar för att de har så mycket att berätta. Vem hade väl något att berätta om inte Bergman? Men inspelningarna görs hans sista sommar och det blir inte som det var tänkt. Han är inte den Bergman han var. Och jag kan inte låta bli att tycka det är sorgligt att läsa dem. Den gamla gubben som knappt känner igen dottern framför sig. Dottern som inte får de svar hon önskade.

De oroliga är inte helt kronologiskt. Vissa avsnitt (boken är indelad i sex ”sjok”) hänger jag inte med i. De hoppar i tid, upprepar sådant som nämnts flera gånger. Det finns ett repetitivt genomgående inslag i De oroliga och jag tänker på hur en tanke kan dyka upp om och om igen. Perspektivet varierar mellan första och tredje person, vilket bidrar till att växla mellan distans och närhet.

Jag kan inte säga att jag tycker om, för jag har svårt att bedöma vad jag ska tycka om något så här personligt. Det är inte den sortens berättelser jag brukar läsa. Jag är ovan. Men jag finner det intressant att man skriver biografier, oavsett om de är självbiografiska eller inte. Det är en sorts fiktion ändå, för i texten, skapas något som inte är en ”äkta” sanning. Och är det ens den som ska skrivas fram? Jag tänker att Linn Ullman sätter ord på det när hon beskriver vad fadern själv skrivit om sina föräldrar:

I en av romanerna av föräldrarna skrev han: ’Jag vill inte påstå att jag alltid har varit så noga med sanningshalten i min berättelse. Jag har skarvat, lagt till, dragit ifrån och kastat om, men som ofta är fallet med den här sortens lekar har leken förmodligen blivit tydligare än verkligheten.’ (De oroliga s.371)

Inte för att jag menar att Ullman ljuger, men jag tycker citatet är talande för denna sortens autofiktiva berättelse. Även om mycket kan återberättas är det en bild, en uppfattning, en upplevelse som förmedlas genom ett stort antal val som berättaren gör. Hur det tas emot, det är en annan sak, men den som berättar har ändå möjlighet att styra över vad som kommer ut. Och det fascinerar mig. Rekommenderas.

 

Vill du läsa ett till utdrag ur De oroliga kan du läsa mitt bidrag till En smakebit på söndag.

En bok att köpa? Du kan hitta De oroliga t.ex. här och här.

 

Annonser
Frågor, Om att läsa

En smakebit på söndag – De oroliga

Linn Ullmans De oroliga får bli smakebiten idag. Mari ordnar med smakebitar om söndagarna. Ett bra sätt att upptäcka ny litteratur då vi som bloggar om böcker kan bidra med vad vi läser just nu.

Jag har De oroliga att läsa för en uppgift för utbildningen och jag hade missat att den handlade om Ingmar Bergman och Liv Ullmans dotter, eller ja, egentligen alla tre. Det är en sorts trio-biografi. Som ett kinderägg. Jag har kommit en bit så smakebiten är från sidan 271:

Jag ville se vad som hände om jag lät oss växa fram i en bok som om vi inte hörde hemma någon annanstans. För mig var det så: Jag mindes ingenting, men så kom jag över ett fotografi av Georgia O´Keeffe som påminde om min far. Jag började minnas. Jag skrev: ”Jag minns”, och blev genast illa till mods eftersom jag förstod hur mycket jag hade glömt. Jag har en del brev, fotografier, lappar som jag har sparat, utan att jag kan redogöra för varför jag sparade just de lapparna och inte andra, jag har sex inspelningar av samtal med min far, men när vi gjorde inspelningarna var han så gammal att han hade glömt de mesta av sin egen och vår gemensamma historia.

Att läsa böcker för att en måste är intressant. De oroliga hade jag aldrig läst om jag inte varit tvungen. Men jag finner den rätt fängslande. Mest tycker jag nog om att läsa om Linns egna barndom, speciellt tiden när hon bodde i USA.

Fler smakebiter hittar du som sagt hos Mari här ovan, och ska du vara med själv, tänk på att undvika spoilers. Trevlig söndag!