Om att skriva

Beskrivningar att begripa

Jag läste Eva-Lisas inlägg igår om att få bort löv i trädgården. Jaha, tänkte jag. Löv att kratta och forsla bort, det känner jag till även om jag endast varit behjälplig i en knapp handfull sådana situationer. Men då skriver hon att de inte använde skottkärran eftersom den fått punka och istället kom snösläden, den s.k. snöstyraren (?!) till användning.

Whaaat? Min hjärna kollapsade. Snösläde har jag typ hum om, trodde jag. Men hur denna nu blev till lövsamlare, där gick jag bet.

Mina tankar gick igång på det här med beskrivningar. Vad man som läsare känner till och hur mycket vi som skriver bör beskriva saker och ting. En vill ju inte skriva sina läsare på näsan, eller utelämna detaljer eller beskrivningar för då skapas ju obegriplighet. Det vill en inte heller orsaka för sina läsare. Känn din målgrupp, tänkte jag då. Men hey, hur lätt är det egentligen? Hur vet jag när jag skriver att det här är en detalj som alla antagligen känner till, eller att det ”bara” är sådana som är lika mig som känner till den? En avvägning som helt klart inte alltid är så lätt att göra.

Snöstyrare för att samla löv… Nä. Jag får fortfarande inte ihop den bilden. Får ni?

 

Om att läsa

Detaljrikedom

Läser en otroligt detaljrik bok för tillfället. Att den utspelar sig för dryga hundra år sedan spelar så klart in att mängden detaljer är så stor. Allt beskrivs. Allt.

Jag gillar det hittills. Har inte kommit så långt. Det stör inte texten tycker jag och jag gillar att få färger och mönster klart för mig. Det gör mig delaktig. Som på en film, eller som om jag satt i rummet tillsammans med karaktärerna. På samma gång har jag inget emot böcker utan denna detaljrikedom. Att måla egna bilder ger också en skön läsupplevelse. Viktigast är att berättelsen lockar till fortsatt läsning.

Få detaljer, många detaljer. Det spelar ingen roll, eller vad tycker du?