Böcker

Djupa Ro – Lisa Bjärbo

djupa ro bjärboJag älskar hur Lisa Bjärbo skriver. Jag skulle vilja skriva så. Men, ja, nu var det ju Djupa Ro jag skulle prata om. Lisa Bjärbos senaste ungdomsroman. Den som handlar om fyra 20-åringar som återvänder hem för en begravning. Och som upptäcker att vännen som dött inte dog så som det sägs. Så vad hände egentligen?

Handling
David och Ludde är och rensar fisk i Norge när telefonsamtalet kommer om vännens död och de beger sig hem för begravningen. De träffar vännerna Tove och Paula och minns tillsammans. Undrar vad som egentligen hände när vännen dog och om de vågar ta reda på sanningen.

Reflektion
Djupa Ro är sjön där vännen hittas död. En plats som aldrig mer kommer vara densamma. Inte heller det lilla samhälle där de växt upp kommer vara sig likt. Eller de. För hur kan man undvika att förändras när ens vän sedan man var barn dör. Och förändring kommer alltid ändå. Det märker vännerna som nu är tjugo år och som har hunnit vara ifrån orten där de växte upp ett helt år. Det hör ju till. Att förändras. Oavsett hur lätt eller svårt det kan kännas händer det ändå.

Lisa Bjärbo beskriver detta mycket fint i Djupa Ro. Hon skildrar vännernas relationer utifrån Davids perspektiv och sätter ord på det vi alla nog upplevt. Hur nära vi är vissa, medan andra finns mer i periferin, trots att man ingår i samma gäng. Samma gemenskap.

Och jag tycker om att Bjärbo skriver om ett svårt ämne som att en ung människa dör och att dödsorsaken är sådan att man inte gärna talar om den. Hennes bok är viktig av den orsaken, men också så fin för att den beskriver vad vi alla nog kan ha upplevt när vännerna glider ifrån oss, eller vad vi kommer uppleva om vi ännu inte nått dit.

Rekommenderas.

 

Köpsugen? Du hittar Djupa Ro bl.a. här eller här. Och på biblioteket förstås 🙂

 

Om att skriva

Oändliga helger och berg-och-dalbane-känslor

Tänk att en två dygn senare kan undra var all tid tog vägen. Helgen som verkade lång och full av tid. Tid för att läsa och redigera.

Jag har visserligen både läst och redigerat men ändå… Borde jag inte känna mig supernöjd? Hm…

Bokskrället jag redigerar har sina sidor av lysande skrift. Inget som behöver ändras eller justeras, läggas till eller tas bort. De bara är. Andra ställen blir aldrig bra. Känns det som i alla fall.

Och så finns den där. Känslan av att jaha – varför skriver jag detta? Och ibland kommer känslan av att ja! – det är klart att jag ska skriva det här. Nedrans bergochdalbana-känslor.

Nu tänker jag låta redigerandet vila. Brukar inte riktigt orka under veckan så det blir väl ett projekt till helgen igen. Hoppas på mindre bergochdalbana-åktur med känslorna då.

Nöjd känner jag i åtminstone med läsningen för april. Förra helgen läste jag Djupa Ro av Lisa Bjärbo och igår blev jag klar med Soulless. Jag har hittills läst fyra böcker i april. Och målet är tre böcker per månad. Ska bara blogga om dem också. De två sista menar jag. Tänker att det ska jag väl få till i veckan när redigerarläget sätts på paus några dagar. Recensionsläget känns helt klart mer lockande efter en dags mer eller mindre konstant redigerande. Variation förnöjer. För det är väl så man brukar säga? 😉

djupa ro bjärbo