Om att läsa

Not my cup of tea

Under hösten fick jag upp ögonen för Drakviskaren, Lovisa Wistrands fantasy och debut. Omslaget lockade, handlingen lockade och när recensioner som hyllade boken kom, lockades jag än mer. Jag fick en förfrågan om att ta emot ett recensionsexemplar och det gjorde jag mer än gärna.

Sedan blev det platt fall. Eller nej, kanske inte direkt. Men rätt snabbt.

Första sidorna fängslade. Snygga detaljer och miljöbeskrivningar satte mig på plats. Ett annorlunda språk fick läsningen att flyga fram, medan associationerna till ett seriealbum gjorde sig gällande. Det var som bildrutor, små scener i sig. Med ljudeffekter. Och det var spännande.

Sedan undrade jag vad som skulle hända med just det som hänt på de första sidorna. Sedan glömde jag det lite grann, för annat spännande hände. Och sedan insåg jag att det som hänt på de första sidorna ja, det hade bara hänt. Det blev inget mer av det.

Sedan tröttnade jag lite på språket. Det höll rätt bra, men tappade stilen ibland. Kändes upprepande och liksom för mycket, ja nästintill pladdrigt. Och andra ord och uttryck kom in och störde. ”Semester”, ”klackskor”, ”dejta”. För mig fungerade inte dessa ord i en fantasy med en värld befolkad av alver av olika slag med olika förmågor, där deras språk i övrigt var rätt högtravande.

Dessutom hade jag svårt för hjältinnan. Huvudpersonen, Iszaelda, en ung alv som obstinat valde att, verkade det som, alltid gå sin egen väg. Som inte lyssnade på goda råd, sagda i välmening och omtanke. Som hellre testade och misslyckades. Och ibland lyckades. Men ändå. Möjligen bidrar hennes val till vad jag upplevde var en rätt trasslig röd tråd till handling. Så nej, hon och jag, vi kom inte överens.

Föremålet för hennes förälskelse kunde jag inte heller med. Jag såg inte vad hon såg.

Drakviskaren, som jag envist höll fast vid och gjorde två försök att inte lägga bort, blev en bok jag inte kom igenom. Jag kom drygt halvvägs och skummade igenom slutet – jag var ändå nyfiken på hur det skulle gå.

Här finns spännande ingredienser, som sagt. En annorlunda värld med olika seder och bruk hos olika alver och folkslag, men även exotiska djur och drakar, förmågor hos alverna – som att kunna styra växter, känslor, djur – och stridstekniker att lära sig nyttja för att få en svuren fiende på fall. Det finns förutsättningar för en fantastisk fantasy, jag tyckte bara inte det blev det.

Många har höjt Drakviskaren till skyarna. Det gör de rätt i om de tycker om den. Jag har sett många lovorda den, samtidigt som de poängterat stilbrotten från det språkliga. Jag har sett andra höja den, samtidigt som de haft svårt att se förälskelsen grunder och handlingens utveckling vad gäller kärleksbiten. Dessa läsare gjorde vad jag inte gjorde. De läste klart. Så är du nyfiken och lockad till läsning, ta en titt hos dem som sett fler fördelar och läste färdigt. Strunta i motsträviga jag som inte såg bokens finesser så som andra gjorde.

Jag länkar till:

Vargnatts bokhylla som har lite samma åsikter som mig men läste klart och som gärna ser hur böckerna efter denna blir då den ingår i en trilogi.

Boklysten som var mer nöjd rätt igenom och bl.a. tyckte Drakviskaren var lättläst och spännande.

Tusen sidor som gör en överlag översvallande recension, ser bokens starka sidor och brister, och samtidigt tycker väldigt mycket om den.

Dessutom går det att hitta recensioner hos Lovisa Wistrand, på FB-sidan för Drakviskaren. Jag tackar henne och Whip Media för recensionsexemplaret. Om än att jag inte föll för den, så tyckte jag det var roligt att ta del av boken. Önskar författaren lycka till med fortsättningen!

 

Annonser
Om att läsa

Ett fantasy-rec.ex.

Det är så roligt när en bok som jag varit nyfiken på också blir min. Idag fick jag nämligen ett recensionsexemplar av Lovisa Wistrands Drakviskaren, första delen i en trilogi. Även om den får vänta lite tänker jag att den kan inleda det nya året – med en förhoppning om att jag blir lika förtjust i den som många andra blivit. Om inte annat kommer det bli spännande att ta del av denna bok som jag hört är skriven på ett lite speciellt sätt. Men om det får jag återkomma.

Stort tack till Lovisa Wistrand och Whip Media för recensionsexemplaret.