Om att skriva

Balanserar vidare och får ihop säcken

Som jag nämnde i förra inlägget har redigeringen av manuset nått de sista kapitlen. Och jag behöver justera balansen en aning. Den dramaturgiska kurvan är aningens baktung.

Med intentionen att flytta fram en sådan där dramatiskt punkt då, har jag redigerat en hel del senaste dagarna (dvs runt tre timmar, max fyra). Och det som hänt är att jag strukit en massa. Jag som skulle fördjupa och förlänga. Lägga till.

Det kommer. Men just nu känns det bakvänt. Fast jag måste ju göra något för att börja göra det jag planerat.

Och tydligen innebär det att börja med att stryka.

Det är tidskrävande. Och energikrävande. Så när jag märkte att huvudet blev lite väl påverkat av all tid framför datorn valde jag att knyta ihop säcken lite slarvigt. Med andra ord, jag skickade in min sista inlämning på kursen en halv vecka tidigare. Bara för att få en paus.

Och gissa om det kändes bra. Jag summerade de bråkande sista kapitlen med ett par förklaringar till kursledaren om hur jag tänkt och ger mig respit. Inväntar feedback och … Tja, jag tar väl och läser en bok under tiden. Går några promenader. Yogar. Jobbar ett par pass.

Men sedan så. Då ska säcken knytas ihop så snyggt det bara går.

(Sällskap under redigering. Tack och lov har hon slutat envisas med att hon ska ligga i knäet och därmed även på laptopen. Hon får gärna ligga bredvid.)

Om att leva, Om att skriva

Manus- och livsbalans

Närmar mig slutet på redigeringen av manuset. Det är många veckor kvar men oerhört skönt att se att ett slut närmar sig. Jag har ju, med hjälp av romanskrivarkursen, redigerat sedan augusti förra året. Från början till slut. Tyvärr kommer kursen hinna sluta innan jag och manuset gör det.

Det manuset behöver en extra insats på är balansen i slutet. Det finns ju en tanke om att en dramaturgisk båge ska prickas in cirka sjuttiofem procent in i manuset. Som det ser ut i nuläget ligger denna dramatiska vändning längre bak.

Inte hela världen, men jag märker att det blir baktungt och vill korrigera det. Har dessutom fått rådet från lektören att överväga en justering.

Troligen blir det så att jag fördjupar ett par scener. Ger dem mer kött på benen. Och så kommer jag lägga till en längre scen, alternativt ett helt kapitel.

Men. För att orka skapa balans i manuset måste jag se till att det finns balans i vardagen.

Mitt i veckans fina flyt av redigering blev jag förkyld. Inte jättedålig men lite feber och ont i halsen. Gjorde huvudet trögt. Förstås.

Gissar att kroppen var nedsatt efter de intensiva men roliga dagarna förra helgen med kurs och besök i Stockholm. Som tur var vart jag redan på benen igår. Jobbade. Och på hemvägen var jag tvungen att korsa Göteborgsvarvet, som jag till och med orkade kika på i några minuter. Alltid kul att stå på Avenyn och klappa fram deltagarna som då bara har några få kilometer kvar av de 21.1 km långa sträckan.

Idag, efter att ha suttit uppe halva natten och kollat på ESC – vilken rysare omröstningen var! – är jag trött. Men har redigerat en dryg timma. Tog en paus. En promenad. Hamnade i solen under ett träd. Bara för att filosofera över detta med balansen. Den i manuset och den i livet. Känns som om jag är på god väg med att hitta båda.