Om att skriva

Julläsning som gick åt …

Vad hände?! Första boken söt, charmig, försiktig och intressant – om än hyfsat ytlig. Men andra … (Varning: typ spoiler!)

Bara femtio sidor in undrar jag om författaren hjärntvättats till att skriva en banal historia där hjältinnan ska ha förvandlats till en manipulativ förförerska som veligt utnyttjar de killar som vill ha henne. Hon lovar varken det ena eller det andra utan håller dem på halster… Och har dåligt samvete för det. För att inte tala om hennes nya råa skämtsamma ton och tilltal kring slavflickorna, nej – förlåt tjänarinnorna, med sina osannolika arbetsuppgifter som går från att städa, bada och klä hjältinnan OCH sy upp hennes balklänningar.

Språket är annorlunda (starkare men också simplare), handlingen går på tomgång (same, same, but slightly different) och tusen upprepningar görs av sådant en redan vet. Plus att karaktärerna på en vecka har gått från tonåringar till unga män och kvinnor vars repliker låter som om de är med i en tv-såpa.

Det intressanta nu blir om jag står ut med dravlet och läser klart.🤪🤔

Böcker

Slutet – Mats Strandberg

Slutet (2018) hörde jag talas om första gången förra våren. Då var jag på ett författarsamtal på Härlanda bibliotek där Mats Strandberg intervjuades av en bibliotekarie. Eftersom boken handlar om att världen ska gå under om tre månader tyckte jag den lät jättehemskt och sorglig. Var inte säker på om jag skulle våga/orka läsa den. Vilken himla tur att jag gjorde det. För den var intressant, spännande och tänkvärd.

Genom tonåringarna Simon och Lucindas berättarperspektiv följer vi livet de sista veckorna innan en gigantisk komet ska träffa jorden och utplåna allt levande. Berättelsen utspelas när nyheten lagt sig och folk försöker stå ut och överleva i en vardag där inget är särskilt vardagligt alls. Och att ett brott behöver redas ut för att ge huvudpersonerna sinnesro innan livet ändas skapar en bladvändareffekt. Precis som de vill jag veta vad som egentligen hänt.

Slutet är en stark historia med många olika skildringar av hur människor tacklar att de tvingas leva i vissheten att de kommer dö ett specifikt datum och klocklslag. Jag hoppas aldrig mänskligheten ska behöva ställas inför ett sådant scenario. Bara tanken får det att krypa i skinnet.

Jag var rädd för att Slutet skulle vara en tårdrypande historia men tycker att Mats Strandberg hittat en fin balans mellan det tragiska ödet och folks acceptans av det. Är du nyfiken får du allt ge Slutet en chans. Rekommenderas.

En bok att köpa eller läsa mer om? Då hittar du den bl.a. här och här.
Slutet är utgiven av Rabén & Sjögren.

Böcker

Resist – Sarah Crossan

Resist (2013) är uppföljaren till Sarah Crossans Breathe som jag läste rätt nyss. Jag blev inte besviken på den här andra delen, som också är den avslutande, då den liksom bok nummer ett var både spännande och intressant med sin annorlunda värld där syret nästan är helt slut.

Bea, Quinn och Alina kämpar vidare med att försöka störta makthavarna som låter vissa få mycket syre medan andra lever som tredje klassens medborgare utan rätt att röra sig snabbt och leva fullvärdiga liv. Med sig har de ytterligare en ung man nu, en kille vars liv förändrats radikalt efter föregående boks avslut. Han vill se ett nytt samhälle där alla behandlas lika. Alina och några från motståndsrörelsen tar sig till en annan motståndsorganisation för hjälp. Men där är inget som de trott eller hoppats.

Som när jag läste Breathe fängslas jag av handlingen, på samma gång som den lämnar mig relativt oberörd trots den svåra situationen och villkoren karaktärerna ställs inför. För trots tunga ämnen som orättvisa livsvillkor och utnyttjande, förblir det mesta rätt ytligt.

Jag uppskattar hur lätt läsningen går, ögonen flyger fram över orden, och att det är en stunds underhållande läsning. Tanken fascinerar, att skogar skövlats och att syrebrist uppstått som lett till människans utdöende, och att kvarvarande människor bor i kupoler där de syresätter sig efter någon sorts rangordning där vissa har obegränsad tillgång till syre. Syrebristen är kanske ett scenario som inte är helt otänkbart? Oavsett, tanken kittlar. Är du nyfiken på dessa två, tycker jag absolut att du ska ta dig en titt. Rekommenderas.

Resist, en bok att köpa eller läsa mer om? Du hittar den t.ex. här och här.

Böcker

Breathe – Sarah Crossan

Breathe (2012) är första delen i Sarah Crossans YA dystopi som handlar om en värld där syret tagit slut eftersom alla träd skövlats. Det lät intressant tänkte jag och lånade boken från biblioteket. Och som jag hoppats blev det en stunds spännande läsning.

Under en kupol lever de kvarvarande överlevande människorna i en värld där syret nästan tagit slut. I olika kupoler styrs de av dem som bestämmer vilka som har rätt till gott om syre och vilka som tvingas ransonera. Träna? Glöm det om du lever i fel samhällsklass. Inte ens att gå fort är okej. En motståndsrörelse agerar i tysthet både inne och utanför kupolen. Odlar växter. Och vet att makthavarna vill låta detta fortgå, denna syrebrist, för alla som går emot dem försvinner.

Quinn och Bea ska ut och tälta, vara turister utanför kupolen för en helg. Quinn har glidit genom livet och nu får han upp ögonen för orättvisorna han tidigare missat eller blundat för, medan Bea och hennes familj alltid fått kämpa för rätten till varje andetag. Allt vänds upp och ner när Alina som är en del av motståndsrörelsen tvingas fly kupolen och ser sin chans att utnyttja Quinn och Beas utflykt för att ta sig ut utan att åka fast. Efter det ställs alla tre inför flera svåra val.

Breathe är snyggt skriven med ett rent och enkelt språk som gör läsningen lätt. Karaktärerna är målade med några få penseldrag. Men det är ändå lätt att känna igen deras personligheter och specifika karaktärsdrag, speciellt Quinn tycker jag utmärker sig. På samma gång upplever jag att det är FÖR snyggt. Liksom ytligt. Motgångar kommer och går och lämnar mig oberörd. Trots svåra öden för de stackars karaktärerna.

Men inte kommer jag tveka över att läsa fortsättningen. Här finns så mycket som väcker intresse och nyfikenhet. Dessutom är Breathe en välskriven berättelse med snygg dramaturgi och hyfsat oväntade vändningar så jag har höga förhoppningar på att fortsättningen, Resist, ska vara minst lika bra. Rekommenderas.

Är du nyfiken på Breathe och vill läsa mer, eller kanske köpa? Då kan du bl.a. hitta den här eller här.

Filmer

Blade Runner 2049

Jag såg Blade Runner 2049 i helgen. Ni vet, stor salong (400 platser) fullsatt, bra ljud, fin bild, sköna stolar – popcorn! När det kommer till vissa filmer vill jag inte se dem på annat sätt än så här. Det förhöjer upplevelsen flera snäpp. Så även denna gång.

Blade Runner 2049 är en uppföljare på Blade Runner från 1982 som utspelas år 2019. Tvåan tar alltså vid trettio år senare. Ryan Gosling har huvudrollen i uppföljaren, medan Harrison Ford hade det i första. Han finns även med i tvåan.

Båda filmerna handlar om att Replikanter som avvikit från sina uppgifter ska dödas, eller som det kallas: pensioneras. Replikanterna är en sorts androider som människan uppfunnit för att de ska utföra slavgöra på de kolonier människan befolkar i rymden. Harrison Ford har uppdraget att pensionera dem i film nummer ett och Ryan Gosling har det i film nummer två.

Blade Runner andas 1980-tal trots sin dystopiska framtidsmiljö som är regnig, mörk, hård och med möjlighet för folk att lämna planeten. Miljöerna som vissa scener utspelas i känns som om de hör hemma i en obskyr hårdrocksvideo eller musikvideo med typ The Cure eller David Bowie.

Blade Runner 2049 är snygg. Dataanimerad förstås för att uppnå ett futuristiskt ödelagt landskap som sträcker sig över hela bildduken. Även här öser regnet ner trots att vi är i Los Angeles, en stad som känns klaustrofobisk med sina höga höga hus och små sunkiga krypin till lägenheter. Handlingen är tätare än föregående films. Här söker Ryan Gosling svaret på en otrolig upptäckt och något en Replikant kallar för mirakel.

Jag är helt såld på Blade Runner 2049. Gillar skådespelarnas avmätta gestaltningar av sina icke-mänskliga karaktärer. Musiken är enorm. Något sorts basljud med ett industriellt utdraget sound som för mina tankar till stora rymdskepp och något större än mänskligheten. Som om ljudet i sig skulle ha eget liv. (Här hemma hade jag inte alls fått samma känsla så en rejäl bio eller ett välbalanserat surround sound-system krävs.) Flera scener upplevdes som konst, väl avvägda för bästa perspektiv och det kändes som om jag såg en film som emellanåt fotograferats fram. En bild i taget. Stilleben, panoramavy… Tja, inte mycket att klaga på. Skulle kanske vara det att visst våld blir för nära, för påträngande och nästan smärtsamt.

Jag var nyfiken på uppföljaren och eftersom jag inte mindes Blade Runner från 1982, såg jag den föregående helg. Om jag inte sett den nyligen skulle antagligen inte uppföljaren gjort samma intryck. Men måste man ha sett ettan för att se tvåan? Nej, det tror jag inte. Fast det skadar liksom inte. Så… Blade Runner och, framför allt, Blade Runner 2049: Rekommenderas!

Böcker

How I Live Now – Meg Rosoff

how-i-live-now-meg-rosoffMeg Rosoff fick ALMA-priset 2016. Hon debuterade 2004 med How I Live Now, en dystopisk ungdomsroman. Den valde vi i bokcirkeln och jag vet inte om jag skulle valt den själv, men den gav en stunds intressant läsning så jag ångrar inte bokcirkelns val.

Handling
Daisy skickas till sin döda mammas släkt i England. Där lär hon känna Edmond, sonen i familjen, en av tre pojkar. Han har en syster också som tyr sig till Daisy som hon om vore en efterlängtad syster. Mostern åker bort för jobbet och då utbryter kriget. Ensamma att klara sig på egen hand på gården gör de vad de kan och har ett rätt gott liv, trots matransoner och kriget som tycks bre ut sig. Edmond och Daisy blir ett par, oskiljaktiga och utan en tanke på att de kan komma att bli tvungna att lämna sin oas, eller varandra.

Reflektion
Meg Rosoff har ett speciellt språk. Även handlingen förvånar mig lite. Det händer inte alltid så mycket och jag till och med skummar igenom ett par partier för att jag upplever att jag inte kommer vidare. Berättelsen sker utifrån Daisys jag-perspektiv och allt berättas så som hon betraktar det. Så här:

I’m coming off this plane, and I’ll tell you why that is later, and landing at London airport and I’m looking around for a middle-aged kind of women who I’ve seen in pictures who’s my Aunt Penn. […]  Anyway, I’m looking and everyone’s leaving and there’s no signal on my phone and I’m thinking Oh Great, I’m going to be abandoned at the airport so that’s two countries they don’t want me in, when I notice everyone’s gone except this kid who comes up to me and says You must be Daisy. And when I look relieved he does too and says I’m Edmond.

Här har Daisy en lite mer humoristisk ton än senare, av förklarliga skäl. Inte lätt att hålla humöret uppe när kriget gör allt svårt och eländigt. Men annars tycker jag språket var svårt att ta till sig. Att jag bytte från svenska (Så har jag det nu) till engelska efter de första kapitlen underlättade dock, så ska du läsa den tycker jag du ska välja originalspråket.

sa-har-jag-det-nu_meg_rosoffHow I live Now var mer intressant än spännande. Det var ingen bladvändare och det var ingen lätt läsning direkt då ämnet är tungt. Viktigt men lite jobbigt att stanna i. Jag har svårt att säga exakt vad som inte tilltalar mig, men kanske att karaktärerna upplevs ytliga. Beror det på att jag som läsare hela tiden befinner mig i Daisy? Kanske. Oavsett vad jag tyckte om How I Live Now blir jag i alla fall nyfiken på Meg Rosoff som författare och hennes andra böcker och hur den som kommer ut nu i februari är. Vill du läsa något annorlunda i genren dystopi som inte är likt Hungerspelsböckerna eller The Maze Runner-serien då ska du verkligen läsa den här.

En bok att köpa? Du hittar den t.ex. här och här. Och så på biblioteket förstås.