Om att läsa, Om att skriva

Andra jublar och skuttar av glädje

Själv kliar jag mig i huvudet och undrar vad jag missar. Vad jag inte begriper. Om jag är en fruktansvärt elitistisk snobb.

Jag läser recension efter recension. Bokbloggare. Bokstagrammare. Folk som hyllar. Ropar ut hur mycket de älskar. Som tycker det är fantastiskt. Ja, att typ allt är bra.

Och nej, jag tänker inte på en ensam bok. Utan på flera snarlika. Oftast egenutgivna på hybridförlag. Eller tryckeriförlag. Alltså sådana förlag som mot en hel del pengar erbjuder tjänsten lektörsläsning (ibland även någon sorts redaktörstjänst) för att sedan ge ut den aspirerande författarens debutbok.

Och det jag oftast tänker är att det så ofta brister. I skrivhantverket. (Ibland även i kvalitet på tryckt verk.) Och nu när jag själv författarcoachar och manusutvecklar, lektörsläser och skrivcoachar – same, same, typ… – har jag blivit ännu petigare.

Ett fåtal egen- och hybridutgivna klarar nålsögat. Men då har de skrivits av talangfulla, och ambitiösa författare och personer (ofta utbildade inom skrivandet) som tagit rätt sorts hjälp för att det ska bli riktigt bra.

Och att ha dels talang (lära sig hantverket), dels ta rätt sorts hjälp, det är vad jag tror krävs när man ger ut på egen hand, eller via hybrid- och trycktjänstförlag. Många har visserligen tagit hjälp, men den har nog ibland brustit i kvalitet. Och ibland har nog inte författaren förmått att utveckla sitt manus efter responsen. Liksom troligt med en kombination av båda.

Och här sitter jag. Och glor oförstående på hyllningarna. Tycker det utarmar en litterär nivå, detta att böcker som brister stort, får en sådan plats, sådana omdömen. För de som tycker till är outbildade och oerfarna. Ja, de läser mycket. Men de saknar en förmåga att se skrivhantverket.

Så jag har blivit den där litterära snobben jag föraktat. Och kanske är det ok. Kanske det måste finnas några som ser klart på böckernas form och innehåll. Som värnar om att sträva efter mer. Som pushar på dem som skrivcoachas och handleds i skrivandet till att uppnå något bättre. För att de kan. För att de är värda det som blivande författare. Och för att deras läsare är värda en bok som håller. På alla tänkbara sätt.

Och ja, jag tycker att det ska finnas böcker för alla. Precis som det finns läsare för alla böcker. Det är inte det jag är emot. Jag önskar bara att fler böcker genomgick fler redigeringar innan de släpptes. Eller vad tänker du?

 

Om att läsa, Om att skriva

Debutantträff och egenutgivning – ett gäng tankar

Lyssnade till tre debutanter igår. Det  var nämligen debutantträff i bokhandeln där jag är med i läsecirkeln. Debutanterna var tre kvinnor i åldrarna 40-70. Två hade givit ut sina böcker via kända förlag och en hade gjort en egen utgivning. De två kvinnorna som gett ut via förlag var väl förberedda och gjorde ett mycket professionellt intryck under sina 15-20 minuter då de presenterade sig själva, sin skrivprocess och bok. Kvinnan som gett ut sin bok på egen hand, den äldsta av de tre, var nervös, snubblade på orden, tog upp sådant som i mina öron räknades som oväsentligheter och gjorde ett rätt förvirrat intryck. Men, och jag säger bara det, hon var helt klart charmigast och varmast av dem. Säkert inget fel på de andra två, men de med sin ordning och perfekta framförande upplevdes helt plötsligt, i jämförelse med den äldre kvinnan, som nästan för professionella.

Av dessa tre debutanter var det ingens bok som lockade mig till inköp. Dessutom är jag lite skeptisk till egenutgivna böcker. Självklart kan de vara minst lika bra och välskrivna som en bok utgiven på förlag. Ändå vill jag helst köpa böcker som gått igenom en process där flera personer godkänt dem för utgivning. För mig blir det en kvalitetsstämpel. Speciellt när det gäller skönlitteratur.

Men det är bara min åsikt idag. Jag är medveten om att det finns många böcker med hög kvalitet som är egenutgivna. Det är nog mest en idé jag har om att ett manus ska bli bekräftat av folk i branschen för att manuset, om det gällde mig själv, ska kännas godkänt.